Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Linnéa gick i skolan mellan 9 och 12.
Hon fick en barnmedicinsk konsult som skulle utreda varför hon hade B12-brist (homocystein 15.6). Glutenintolerans diskuterades. Jag talade också med läkaren som undrade mycket kring autoimmunitet i familjen. Crohns sjukdom är ju en autoimmun sjukdom och det är Glutenintolerans också. Sköldkörtelsjukdomar (ökande TSH) kan också ha autoimmunt ursprung.
Oklara tecken till B12-brist. Linnéa har också klagat på parestesier i båda stortårna. Remiss skickad för neurologisk bedömning. Även en ångest- och nedstämdhetsproblematik den senaste tiden som Linnéa inte känner till från tidigare. Provtagningen utvidgas…
Bra att man äntligen tar tag i att titta på de kroppsliga delarna som kan vara orsaken till Linnéas symptom!
Emelie var nyopererad och hade mycket ont. Hon hade en morfinpump där hon själv kunde trycka fram doserna. Jag gick emellan avdelningarna för att vara med mina flickor.
På kvällen hälsade en vän till mig och Linnéa på Linnéa på BUP. Vännen var Linnéas fröken på ”dagis” (Montessoriförskolan Regnbågen). De har haft kontakt sedan Linnéa var 2 år och Linnéa var ganska liten när hon sov över hos henne första gången. Hon hade dessutom katter, vilket Linnéa älskade. Nu var hon på besök hos Linnéa på BUP och pratade med henne om olika saker. Dels sminkade de varandra och fixade med håret och dels pratade de allvarliga saker som att Linnéa ville dö. Linnéa förklarade för vännen att hon inte tänkte leva till dess hon blev 15.
Var är du någonstans?
Jag vet att du är död. Det är vad de säger till mig i alla fall. Men det känns inte så.
Det känns otroligt tomt och smärtsamt utan dig. Jag saknar dig varje sekund.
Hur kunde du tro att jag bara skulle sakna dig några dagar!???
Jag minns hur du i förbigående undrade hur mycket jag saknade min pappa som dog 1991. Jag svarade att smärtan inte längre var så stor men att jag saknade honom av och till väldigt mycket ändå.
Men det är ju skillnad Linnéa!! Du är ju min dotter!
Det är hela skillnaden!
Du fattas mig. En del av mig är borta.
För alltid.
Hur tänkte du? Trodde du verkligen bara att du kunde trycka på deleteknappen?
Har du förstått nu hur många som saknar dig?
Hade du gjort annorlunda om du visste det?
Du kan ju inte bara försvinna från mig…
Men det känns inte som att du är helt borta.
Jag känner din närhet på ett underligt sätt.
Det känns som att du har ett finger med i spelet.
Att du finns hos oss. Fast du är död.
Linnéa skulle nu öka tiden i skolan till 8 – 12 istället för 8 – 10.
Linnéa fick ett samtal med sin läkare.
Linnéa berättar att hon inte känner sig bättre under de nu dryga 5 veckorna hon varit inlagd. Hon berättar att suicidförsöket hemma var planerat. Hon såg till att mamma gick hemifrån så att hon blev ensam. Kommer dock inte ihåg alla deltaljer. Önskar fortfarande döden och tror att hon kommer att se till att hon dör.
Ingen förbättring och patienten har till viss del börjat ge upp. Cipralex höjdes den 16 maj varvid effekt ännu inte kommit och vi får vänta ytterligare ngn vecka innan ställningstagande till förändring av medicinering kan göras. Får börja gå i skolan några timmar och skjutsas fram och tillbaka.
Johan och jag fick ett samtal med en läkare för första gången på hela inläggningstiden trots att vi bett om det sedan vecka 1. Vi tog upp våra farhågor och även poängterade de psykotiska symptomen som vi ville ha utredda. Bedömningen var dock att det inte var psykotiska symptom utan stark ångest. Detta samtal finns tyvärr inte journalfört.
Detta var dagen som Emelie opererades för sin Crohn. Hon tog bort 20 cm av den nedersta delen av tunntarmen. Vi var hos henne på uppvaket (även Linnéa) och hon hade fruktansvärt ont. Linnéa följde med hem på middag och hon var på gott humör.
Min blogg är berättad utifrån hur jag upplever verkligheten.
När jag berättar om Linnéas sista tid så är det så som jag upplevde den. Hur verkligheten ser ut genom mina ögon. Jag är fullt medveten om att det finns många sätt att se på verkligheten.
Jag är också fullt medveten om att Linnéa var duktig på att hålla en fasad och att hon inte var en ”lätt patient” pga av det. Samtidigt var det ingen hemlighet att Linnéa var just så. Det var personalen medveten om.
Jag anser inte att det är en enskild person som bär skulden för att Linnéa dog. Jag vet att man som personal gör allt man kan för att göra ett bra jobb. Det är självklart ingen som arbetar på BUP som ville att det skulle gå så här.
Samtidigt anser jag att det är en starkt bidragande faktor till att Linnéa lyckades ta sitt liv; att organisationen fungerar dåligt. Det är min åsikt utifrån att själv ha arbetat där som läkare och sedan varit förälder.
Tyvärr tas man som förälder inte riktigt på allvar. Kanske är det prestige hos personalen att inte ”gå med på” det som föräldern ber om. Särskilt om föräldern råkar vara läkare själv…
Kanske är det bara ren resursbrist som gör att personalgruppen är för liten, läkarna för få och kompetensen för låg.
Jag skriver detta av flera anledningar. Dels för att bearbeta det själv, dels för att alla som kände Linnéa och engagerar sig i Linnéas fall ska få insikt i hur det var den sista tiden, dels för att få upp ögonen för hur dåligt det faktiskt fungerar inom psykiatrin.
Jag är medveten om att det jag skriver inte kanske uppfattas som hela bilden av någon. Säkert har jag glömt något trots att jag försöker att vara noggrann i min beskrivning.
På morgonen när jag hämtade Linnéa förstod jag att hon ännu inte fått någon suicidbedömning. Idag var alltså första dagen i skolan efter att hon skurit sig i halsen. Eftersom det inte hade hjälpt att jag hade bett och vädjat på BUP trots att det är självklart att man ska ha en suicidbedömning kände jag mig uppgiven.
Jag tänkte att jag då fick passa Linnéa själv i skolan. Vara med henne helt enkelt. Jag förklarade detta på väg när vi satt i bilen. Hon blev jätteupprörd. Hon kunde inte alls tänka sig att jag skulle vara med i skolan. Jag sa att jag kunde sitta utanför klassrummet. Jag föreslog också att mormor kunde vara där istället för mig om hon hellre ville det, men inget vad ok. Linnéa grät och vägrade gå in i skolbyggnaden. Jag sa att då fick vi åka tillbaka till BUP, vilket vi gjorde.
På eftermiddagen var det ett inplanerat möte för att ”klargöra ansvar och kommunikationsvägar”. Min känsla var att personalen tyckte jag la mig i för mycket.
På mötet var man tydlig med att de inte tyckte att Linnéa behövde någon observationsgrad på avdelningen och att hon skulle fortsätta gå i skolan i den omfattning som var beslutat (2 h per dag).
Från journalen:
Modern efterfrågar suicidbedömning av läkare genom samtal med Linnéa efter torsdagens händelse och före perm.
Modern är övertygad om att Linnéa har fortsatta suicidplaner och att hon är bestämd att genomföra dessa före sin 15-årsdag och ifrågasätter skolgång utan övervakning. Fadern anser att hon behöver observeras under permissioner o dyl men delar i övrigt inte moderns övertygelse.
Faktum var att jag var rätt uppgiven på mötet och undrade om det verkligen var för mycket begärt att Linnéa skulle få en suicidbedömning innan hon släpptes utan övervakning. Det tyckte de väl kanske inte utan skulle se till att ordna det.
Linnéas pappa frågade hur vanligt det var att någon inlagd patient lyckades ta sitt liv. De sa att det var väldigt ovanligt. Att det inte hade hänt. Han omformulerade då frågan till hur vanligt det var att någon patient som var på permission tog sitt liv. Det hade hänt en gång. För 32 år sedan.
Jag menade att det spelade ingen roll hur liten risk det var. Om det fanns minsta lilla risk så skulle jag inte kunna stå på Linnéas begravning och säga att jag tog den risken. Så uttryckte jag mig faktiskt…
Linnéa fick prata med sin psykolog. Hon beskriver att hon är uppgiven för att inget händer.
En läkare (som Linnéa inte träffat förut) gör en suicidbedömning. Linnéa berättar att hon gjort handlingen i torsdags för att dö och att hon hade planerat det flera dagar men att just nu kändes det lite bättre.
Bedömningen blir att Linnéa inte är suicidal i nuläget men att detta naturligtvis kan svänga mycket fort, vilket Linnéa är noga med att påpeka att även hennes sinnesstämning gör. ”Troligen viktigt att Linnéa fortsätter få mycket uppmärksamhet även om det inte är någon specifik observationsgrad längre”.
Emelie mår sämre och flyttas över till kirurgen för att dagen efter operera bort den sjuka delen av tarmen.
Detta var helgen efter ytterligare ett försök av Linnéa att avsluta sitt liv.
Nu blev det helg och ingen suicidbedömning hade ännu gjorts. På lördagen åkte hon till sin pappa över dagen.
Vi passade på att ha kalas för Oscar som fyllt 8 år den 8 april, eftersom vi skjutit på det så länge. Allt runt omkring stog ju liksom stilla nu när Linnéa var så dålig.
Emelie var inlagd på medicinklinken med höga intravenösa doser kortison. Hon blev väldigt speedad och fick konstiga mardrömmar. Hon blev insatt på ytterligare mediciner för att kupera detta.
På söndagen hade Linnéa permission med oss. Vi tog med henne till Fjärilshuset i Hagaparken. Hon var så där lagom intresserad av att följa med. Jag passade henne noga. Hon försökte gå ifrån oss flera gånger och verkade nästan testa mig lite. Till mormor sa hon efteråt att hon tyckte hon kände sig så påpassad av mig. Tror jag det…
Linnéa ville inte vara med på bild, men jag fotade hennes händer när hon lät karparna nafsa på hennes fingrar.
På kvällen när jag skjutsade Linnéa tillbaka till BUP så pratade vi lite om vad som hade hänt på torsdagen. Linnéa sa att hon fortfarande hade självmordstankar. Jag frågade vad de hade sagt på BUP. Hon sa att ingen hade sagt något om det. Jag blev jätteupprörd. Hade de inte ens pratat med Linnéa om självmordsförsöket i torsdags. Nu var det ju söndag.
När jag kom hem ringde jag avdelningen och påpekade detta för sköterskan som också var Linnéas kontaktperson. -Jag kan prata med henne om du vill, sa hon. Om JAG vill? Är det inte det som är meningen om man är inlagd för självmordstankar?
Den senaste veckan har jag drömt om Linnéa flera gånger.
Drömmarna är liksom de brukar… svåra att fånga. Precis när man liksom tycker sig fånga något så rinner det mellan fingrarna…
Känslan jag har haft varje gång är att det är innan hon dog och hon tar till sig mina ord. Hon är mer öppen med hur hon känner och tar till sig mina tröstande ord. Det känns som att de landar. Som att det jag gör, och det jag säger, – hjälper henne. Och så blir hon bättre…
Jag får krama henne.
Jag känner hennes lukt.
Känslan jag har när jag vaknar är att det kommer att gå bra.
Det kommer att bli bra.
Allt kommer att ordna sig.
Men…
Det kommer ju aldrig att ordna sig.
Om mindre än 2 veckor är det ett år sedan hon dog.
Sedan jag förlorade min dotter.
Sedan jag misslyckades att hålla min dotter vid liv.
Sedan mitt liv gick i spillror.
Det var ingen skola denna dag så vi behövde inte oroa oss för detta i alla fall.
Planeringen var att Linnéa skulle ha nattpermission hos sin pappa.
Med tanke på vad som hade hänt dagen innan så litade vi inte alls på henne just nu. Vi ringde flera gånger till BUP för att få tag i Linnéas läkare och se till att hon fick en suicidbedömning. Det var nästan omöjligt att få tag i rätt person och de på avdelningen kunde inte ta några beslut. Till slut kom beslutet att Linnéa inte skulle få nattpermission, vilket kändes skönt, men ingen suicidbedömning gjordes.
Inga samtal om gårdagens självmordsförsök.
Däremot höjdes hennes medicin igen. Nu var man uppe på 20 mg Cipralex.
En remiss hade nu skickats för neurologbedömning med tanke på de domningarna i fötterna som Linnéa nu hade haft i över 2 veckor.
Provsvaren anlände nu också och visade att Linnéa hade B12-brist samt lätt förhöjt TSH (som indikerar låg funktion i sköldkörteln som kan vara orsak till depression). Frågan var nu varför Linnéa hade B12-brist. En orsak skulle kunna vara Glutenintolerans. Och det i sig kan också ge depressiva symptom. En annan orsak skulle kunna någon autoimmun process i kroppen. Man beslutar om kompletterande prover.
Linnéa hade nu legat inne på BUP i 5 veckor och inte förrän nu börjar man ens tänka i banorna att titta på somatiska sjukdomar som orsak till de psykiska symptomen. Frustrationen ökade. Samtidigt var det ju bra att det till slut hände något så jag kunde ju inte sura för det utan tvärtom visa min uppskattning.
Emelie som nu var inlagd på magtarmmedicin för sin Crohn blev sämre. Man satte nu in högdos intravenös kortison i hopp om att kunna häva tillståndet.
Linnéa hade redan dagen innan pratat om att hon ville vara ensam hemma. Hon sa till mig att det var ok för avdelningen om det var ok med mig. Jag sa att jag inte tyckte det var ok. Det fanns väl ingen anledning? Jag kunde ta ledigt och vara med Linnéa denna dag hemma så kunde hon vara hemma i lugn och ro, spela piano och det hon ville göra. Linnéa menade att nu hade hon varit inlagd så länge och hon behövde känna lite frihet. Jag var skeptisk.
På morgonen denna torsdag hämtade jag henne på BUP för att köra henne till skolan. Hon sa då att hon hade fått lov att vara hemma under dagen. Jag ifrågasatte starkt. Då kom avdelningsföreståndaren med ett papper utskrivet på datorn med planen för dagen. Linnéa hade godkänt detta och lovade att hon skulle ringa mig eller avdelningen om det var något som kändes jobbigt.
Enligt denna plan skulle Linnéa gå i skolan mellan 8.15-10. Därefter skulle jag hämta henne och köra henne hem. Hon skulle vara ensam i två timmar och sedan skulle vi äta lunch tillsammans (sushi). På eftermiddagen skulle Linnéa gå på kör och piano. Middag hemma och sedan åter till avdelningen.
Jag skjutsade Linnéa till skolan. Hon var trött och innan hon gick ur bilen så ville hon tanka mammakärlek så vi satt och kramades en stund.
På väg därifrån ringde jag min mamma och undrade hur vettigt detta egentligen var att Linnéa skulle vara ensam. Hon höll med. Vi diskuterade fram och tillbaka och kände till slut att det ju var svårt att motarbeta det som avdelningen menade var riktigt. Deras tanke var att ”normalisera” Linnéas liv så mycket som möjligt.
Jag bestämde mig dock för att ta upp frågan med Linnéa igen när jag hämtade henne.
Kl 10.00 hämtade jag henne. Hon var avståndstagande. Jag undrade om det verkligen var nödvändigt att hon skulle vara helt ensam hemma. Hon sa att det var viktigt för henne. Hon sa att jag hade väl märkt att hon hade mått bättre de senaste dagarna? Jag sa att jag hade märkt att hon ”verkade” må lite bättre men att jag också visste att Linnéa var duktig på att hålla upp en fasad.
-I know… That´s my speciality…, sa Linnéa.
Hur som helst lät hon mig förstå att allt var i sin ordning. Det var något med Linnéa som gjorde att man LITADE på henne i varje läge. Jag borde inte ha gjort det. Jag borde insett att hon bara var ett barn och att jag som vuxen skulle ta mer ansvar och plats i förhållande till henne… Men hon var alltid så förnuftig och klok och hade alltid bra argument.
Vi sa hejdå till varandra och Linnéa låste dörren inifrån. Jag åkte iväg till kontoret. Jag hade knappt hunnit dit förrän min mamma ringer upprört.
Min syster hade ringt min mamma för att Linnéa hade ringt min syster. Linnéa var helt borta på rösten. Hon visste inte var hon var eller vad hon hade gjort. Min syster ställde många frågor och hon undrade bland annat om Linnéa hade gjort sig illa. Hon uppmanade Linnéa att titta sig omkring och då säger Linnéa att hon ser en blodig kniv i sin hand. Min syster ringde då min mamma och sedan ringde hon tillbaka till Linnéa och pratade med henne till dess att min mamma som bor nära kom dit.
När jag kom hem strax efter satt min mamma med Linnéa på badrumsgolvet. Linnéa låg på rygg på golvet. Hon pratade glatt och vänligt med min syster men gav ett avstängt intryck. Linnéa hade blodiga kläder och ett sår på halsen. Den största kökskniven låg bredvid henne.
-Älskade barn…
Jag torkade bort blodet. Hjälpte henne att byta kläder och tejpade igen såret.
Jag pratade med en sköterska på BUP som sa att jag bara skulle fortsätta planen för dagen som det var bestämt. Jag var chockad. Förstod de inte att Linnéa ville dö? Det verkade som att de tolkade hennes beteende som utagerande självskadande, men det var ju inte det som det handlade om.
Vad skulle jag ta mig till?
Linnéa pratade själv med förståndaren för att be om ursäkt för att hon brutit sin del av avtalet. Hon hade ju tänkt att dö så det var inte meningen att det skulle göra något att hon svikit dem och mig.
Enligt planen skulle jag nu åka och köpa Sushi. Så det gjorde jag. Mamma stannade hos Linnéa under tiden. När jag kom tillbaka satt Linnéa vid flygeln och spelade. Hon åt snällt sin lunch men sa inte så mycket. Vi var tillsammans till dess det var dags att åka till kören och pianospelet. Jag var helt uppriven och vettskrämd. Linnéa ville dö och jag skulle skjutsa henne till kören. Jag satt utanför och väntade. Hon bytte sal till pianolektionen. Jag satt utanför och väntade.
Sedan var det dags att åka hem och förbereda middagen. När Johan kom hem pratade han med Linnéa och hon berättade för honom att hon var jättebesviken att hon hade misslyckats med att ta sitt liv. Hon hade planerat det i fem dagar. Hon hade sett till att verka må lite bättre så att hon skulle få vara ensam hemma. Men själva händelsen har hon inget minne av. Hon minns att hon kände sig styrd att göra handlingen. Hon kände sig väldigt misslyckad nu och ville fortfarande dö. Hon ville inte fylla 15.
När vi väl fick åka tillbaka med Linnéa till avdelningen var det ingen som låtsades om något och ingen pratade med Linnéa om det som hade inträffat.
Johan är orolig och tar kontakt med jourläkaren för att Linnéa ska få extravak under natten och att man ska göra en suicidbedömning dagen efter vilket inte görs…
Här började vi på allvar känna att vi inte belv tagna på allvar. Vi som kände Linnéa var mycket oroliga. Det gäller både familjen, skolpersonal och vänner. Vi som kände Linnéa visste att hon var en tjej som alltid lyckades med det hon ville. Nu ville hon dö och vi visste att hon skulle se till att lyckas med det om man inte skyddade henne från sig självt hela tiden.
Jag fick känslan av att jag borde ta henne från BUP och åka till andra sidan jordklotet… men tänk om något hade hänt då. Då hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.
Jag var fast i en rävsax.
Den här dagen blev Emelie inlagd på sjukhuset igen för att hennes mage blivit sämre…
Linnéa hade sovit hemma på natten och skulle nu iväg till skolan. Jag skjutsade henne förstås. Hon skulle gå 8.15-10. Jag tyckte det var lite mycket på en gång att både sova hemma och gå i skolan, men samtidigt kunde jag inte ifrågasätta avdelningen hela tiden utan var ju tvungen att försöka lita på deras bedömningar.
Min mamma hämtade Linnéa eftersom jag jobbade på vårdcentralen den här dagen. Jag försökte upprätthålla mitt liv med de åtaganden som jag hade men jag drog ner rejält på det.
Linnéa hade tyckt det var ok men man märkte att det tog på krafterna att vara i skolan eftersom hon då var tvungen att försöka upprätthålla fasaden igen. Hon mådde ju ännu inte bättre!
Emelie som fått diagnosen Mb Crohn mådde sämre igen. Hon hade nu under en längre tid provat mediciner för att hennes tarm skulle lugna ned sig, men nu började det bli på gränsen att det var uthärdligt igen.
På kvällen gick Linnéa med mormor och morfar på en konsert med Phontrattarne. Det hade varit en glad och trevlig kväll trots att Linnéa inte varit sig riktigt lik. Hon var verkligen en helt annan person de här sista veckorna.
