Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Idag var det Linnéas namnsdag. Eftersom jag tyckte synd om Linnéa att hon inte hade någon musik att lyssna på, på avdelningen åkte jag faktiskt och köpte en liten IPod till henne. (Normalt ger vi inte fina presenter på namnsdagar men det kändes som en bra anledning den här gången).
Jag åkte till avdelningen med paketet. Linnéa var på gott humör och i full färd med att baka tillsammans med en medpatient på avdelningen. Hon blev jätteglad för IPoden och laddade den på kvällen med följande låtar… (spotifylista).
Idag bedömdes hon som att hon skulle kunna få nattpermission för första gången. Linnéa sover alltså hemma. Det är första gången på många veckor, och sista gången… I natt är det alltså precis ett år sedan Linnéa sov hemma i sin egen säng för sista gången. Jag hade städat hennes rum och bäddat rent i hennes säng. De lakanen finns fortfarande kvar i sängen…
Jag var självklart orolig och vaktade Linnéa noga hemma. Samtidigt ville jag att hon skulle känna att jag litade på henne. Jag vaktade inte på henne när hon sov. Jag försäkrade mig dock om att hon trodde att hon skulle kunna sova och att hon tog sin sömnmedicin.
Läget kändes under kontroll och det var skönt att ha henne hemma.
På helgen uttrycker Linnéa både för personalen och för mig att hon inte vet varför hon är inlagd och varför hon inte har skrivits ut.
Svaret blir att hon är självmordsbenägen.
Söndagens permission hemma gick bra och detta var en av de gångerna som jag såg till att Emelie och Linnéa fick träffas. Det var svårt för dem eftersom båda hade så mycket själv samtidigt som de brydde sig om sin syster.
På kvällen på avdelningen är hon på gott humör. Hon vill ha sin sömnmedicin och går in på sitt rum. Hon kommer ut efter 10 minuter med en pincett som hon lämnar till personalen. Hon säger att hon inte vet vad hon gör eller varför hon är där. Säger att hon plötsligt befann sig på golvet och vet inte hur det har gått till.
På måndagen träffar jag Linnéas läkare och psykolog för ”skolplanering”. Man har bestämt att det är bäst för Linnéa att börja gå i skolan igen. Jag blir förvånad eftersom jag trodde vi var överens om att vi skulle lyfta alla krav från henne. Jag vet att hon inte skulle kunna göra något ”halvdant” utan kommer att känna pressen på sig att prestera så här i slutet av terminen. Det blir dock beslutat att hon ska börja gå i skolan några timmar om dagen med start redan på onsdagen.
När Linnéa träffar psykologen samma eftermiddag skriver han i journalen att Linnéa blir alltmer mimikflack under samtalet om skolan. Hon blir tårögd och vill inte svara på varför. Hon undrar sedan när hon kommer att få sova hemma och vara hemma ensam.
(Jag inser att jag tog fel på dag och att hon inte alls sov hemma förra veckan utan att det var denna vecka hon sov hemma den enda och sista gången.)
Psykologens bedömning:
Linnéas beteende under samtalet är oroande. Hon har många gånger uttryckt att det enda hon vill är att ”försvinna”, dock inte idag. Kan de tårar som kom ändå vara ett uttryck för tankar att ta livet av sig, och som pga av tankar på att hon ändå kommer att ta livet av sig göra hela skolplaneringen betydelselös, vilket skulle kunna förklara hennes uppgivna agerande? Eller är det tårar av uppgivenhet, då hon är på väg tillbaka till den miljö som hon uppger i vissa lägen är svår att vara i?
En remiss till en terapeut utanför BUP skrivs. Linnéa uppger att hon vill jobba med att sluta undvika känslor samt att jobba med bilden av sig själv som den som alltid måste lyckas, och som annars känner skuld.
Jag vill börja med att tacka för det oändligt många kommentarer jag fått till mitt inlägg i söndags. Jag blir alldeles överväldigad över alls otroligt fina stöd. Det betyder mycket ska du veta!
Jag kände mig fullständigt ensam och eländig.
Grät hela dagen.
På kvällen åkte jag iväg med bilen till tågspåret där Linnéa tog sitt liv. Jag satt där och såg hur ett likadant tåg svischade förbi. Såg framför mig hur det hände. Funderade på när hon bestämde sig för att ställa sig på spåret och hur många meter tåget hade på sig. Såg kraften i tåget när det kom emot den plats hon stog.
Tårarna rann oavbrutet.
Sedan åkte jag i natten till kyrkogården. Satt vid hennes grav. Höll i bandet som sitter fast i urnan långt där nere. Grät. Klappade henne på kinden på bilden på stenen.
Sen åkte jag hem.
Igår kändes det lite bättre. Men oron för undersökningen idag var stor. Jag har inte sovit så många timmar i natt.
Undersökningen var kl 9.00 i morse. Johan var med. Jag hade bokat av mina åtaganden resten av dagen och morgondagen för att kunna vila om jag skulle göra någon provtagning av moderkakan.
Läkaren var duktig och jag imponerades över hur tekniken har utvecklats under de senaste 10 åren. Bilderna var skarpa och detaljerade. Läkaren berättade vad han såg. Visade mig hjärtats alla förmak och kammare. De 3 kärlen i navelsträngen. Magsäcken, levern och urinblåsan. Han mätte näsbenet. Hjärnan. Alla fingrar och tår. Linsen i ögat.
Mitt barn
Bebisen rörde sig och sprattlade med armar och ben. Den var så söt. Den var så fin. Och den såg så levande ut. Hjärtat tickade på.
Hela jag fylldes av glädje och lugn.
Han mätte nackspalten flera gånger. Den var liten. Bara 1,7 mm. Vid kromosomrubbningar är den oftast mer än 3.
Han skrev ut ett antal bilder som vi fick med oss.
Nu skulle värdena från blodprovet och siffrorna från ultraljudet knappas in i datorn. Min ålder, min vikt, antal födda barn gav en risksiffra på 1 på 62 som skulle få Downs syndrom.
Blodproverna bhCG och PAP-A knappades in och måtten på bebisen.
Nu ändrades siffrorna markant. Nu var risken endast 1 på 7840 för att få ett barn med Downs syndrom och 1 på 20 000 för trisomi 13 och 18. Läkaren var tvungen att dubbelkolla för så bra siffror har man inte ens i 15-årsåldern.
Vilken lättnad. Nu känns det inte alls som att jag behöver något moderkaksprov eller något fostervattensprov. Jag känner mig lugn. Och glad. Och lättad. Jag har sett mitt barn och det såg väldigt piggt och levnadsglatt ut.
Igår var jag på akupunktur och dr Pan undersökte mig och berättade att det var en flicka. Han verkade väldigt säker. Och visst han kommer ju att ha 50% chans att ha rätt ; )
Ikväll är det dags för en ny träff i LevaVidaregruppen i Uppsala.
Det är vi som har förlorat någon anhörig i självmord som träffas en gång i månaden.
Ikväll träffas vi kl 18.30 i Kanikenhuset som vanligt.
Idag är det en sådan där väldigt tung dag.
Jag känner mig totalt kraftlös.
Jag bara ligger i min säng och gråter.
Jag vill ingenting.
Jag orkar ingenting.
Idag är det en sådan där dag där jag inte har någon som helst förståelse för de som vill ta livet av sig.
Hur kan ni bara tänka tanken att göra detta mot era nära och kära?
Mitt liv är förstört.
För alltid.
Hur ska jag någonsin kunna se livet på samma sätt som tidigare.
Det går inte.
Jag är för alltid förändrad.
Idag är en sådan dag som jag inte kan se något som helst positivt i det.
Idag är en sådan dag där jag känner mig jobbig och besvärlig för att jag mår dåligt.
Det är ju bara jag i familjen som mår så här.
Jag drar ned stämningen och gör att de andra blir oroliga.
Idag är en sådan där dag som jag är orolig för allt.
Fosterdiagnostiken på tisdag kommer säkert innebära att jag måste göra moderkaksprov och då får jag säkert missfall. Och om jag inte får det så visar det att mitt barn är allvarligt sjukt och så får jag avbryta graviditeten.
Idag är en sådan där dag som jag har oändligt ont i mitt inre för att jag räknar ned varje dag till dess att Linnéa dör. Nu är det bara 20 dagar kvar. 20 dagar av hennes liv. Sedan är hon död för alltid. Och jag kan inte göra något annat än att titta på när det händer. För hennes öde är redan bestämt.
Hon har ju redan dött.
Men, det är som att hon lever lite fortfarande när jag kan få gå igenom dag för dag. Men om 20 dagar då är hon död.
Mer och mer uppmärksammas detta att internet kan vara farligt för de som är känsliga och är självmordsbenägna.
Internet kan påverka negativt på flera sätt:
-Direkta självmordssajter där det finns detaljerade beskrivningar om hur man kan ta sitt liv.
-Man kan komma i kontakt med andra som känner på samma sätt som man själv och därmed få förstärkning på de känslor och tankar man har.
-Det finns många sidor på nätet där man kan läsa om hur självskadande personer skär sig och de även lägger ut bilder på sina sönderskurna armar. Detta normaliserar på ett sätt beteendet vilket också bekräftar att det är ok att använda detta sätt att hantera ångest istället för mer konstruktiva sätt.
-Internet är en otrolig möjlighet för oss alla att komma i kontakt med andra människor. Men de normala spärrarna finns inte på samma sätt som i verkliga livet. Här kan man komma i kontakt med psykiskt sjuka personer som utnyttjar barn och ungdomar på olika sätt, inte minst sexuellt. Unga personer kan tycka att det är spännande och ”ofarligt” eftersom det händer på nätet (chatforum eller webkamera) men det påverkar dem enormt ändå. Och inte sällan så leder det även till möten i verkliga livet.
Christians mamma Pernilla har valt att vara öppen med hur Christian tog sitt liv och att det var uppenbart att han hade fått hjälp av en självmordssite. Det fanns inga tecken på att Christian mådde dåligt innan det hände så det var en chock för hela den stora fembarnsfamiljen.
Tidigare såg vi även ett TV-program om detta där det var helt uppenbart att personen bakom en av självmordssiterna inte själv förstog vad han gjorde. Tankarna ledde till att han hade någon typ av autismstörning.
Jag vet att internet har påverkat Linnéa också på någon av de ovanstående sätten. Vi trodde att vi hade koll på vad våra barn gjorde på internet. Vi pratade mycket med Linnéa om ”fula gubbar” på nätet, att hon inte skulle lämna ut personuppgifter, visa sig på webkamera för okända. Hon berättade om personer hon stött på, på nätet. Rådgjorde vid tveksamheter. Vi trodde att vi visste vad hon gjorde på nätet! Men det visste vi inte!
Mitt råd till dig som förälder: Lägg dig i vad ditt barn gör på nätet! Precis som att du inte låter barnet vara ute för sent och att du är intresserad av vilka som barnet träffar så kontrollera vad som händer på nätet!
Linnéa har endast sovit 5 h på natten. Hon har inte fått sin sömnmedicin.
På psykologsamtalet säger hon att hon känner sig distanserad från allt som hänt sedan hon kom till avdelningen. Till exempel så kommer hon inte ihåg att skar sig, men kommer ihåg att handlingen var den rätta. Hon säger att hon inte tycker att det är bra att undvika känslor och att det kan gå illa då. Psykologen skriver att det är svårt att följa Linnéas tankegångar. Hon hävdar en sak ena sekunden och andra sekunden en annan. Hon har inte förmågan att bestämma sig för en tolkning som hon kan hålla fast vid.
Denna dag beslutades att höja Linnéas antidepressiva medicin eftersom hon inte blivit bättre. Läkaren tyckte inte att det behövdes att hon skulle få antipsykotisk medicin vilket jag hade föreslagit. Jag hade också sagt att jag ville att man skulle utreda hennes konstiga symptom (overklighetskänslor, minnesluckor, avstängdhet, att hon var skild från sig själv, att endast rummet framför existerade, domningarna i fötterna) med magnetkamera. Det gjordes aldrig (och hjärnan kunde inte heller undersökas efter hennes död). Vid gårdagens läkarsamtal per telefon påminde jag också om att man inte tagit några prover sedan Linnéa blev inlagd. Inte ens B12 och TSH (sköldkörtelprov) hade tagits trots att dessa två prover alltid ska tas för att utesluta kroppslig orsak till till exempel depressiva symptom.
Blodproverna togs denna dag. Nästan 4 veckor efter att hon blev inlagd.
Linnéa frågade mig varför hon var inlagd.
-Men det vet du väl Linnéa?
-Neej…
-Det är ju för att du har en djup depression och att du är självmordsbenägen.
-Depression. Jaha…
Linnéa var väl påläst, men kunde inte riktigt förlika sig med att det var en depression hon hade. Men de här andra symptomen då? Var det också en depression?
Jag förklarade det som man sagt till mig – att många av symptomen kunde man ha även vid stark ångest. Samtidigt kände jag mig tveksam. Det kändes som att det var något som inte stämde. Men vad kunde jag göra? Jag hade framfört min oro och mina funderingar gång på gång. Någonstans vågar man inte ”tjata” mer för man är rädd att barnet ska bli sämre behandlar om de tycker att man är ”jobbig”.
Jag tänkte tillbaka på alla gånger som jag själv pratat med föräldrar som hade barn som var inlagda just på den här avdelningen. När jag var läkare. När jag var den som man var beroende av. Så många gånger som jag mött ungdomar som har gjort självmordsförsök eller haft självmordstankar. Så många gånger som jag pratat med föräldrar.
Så många gånger har jag fått höra hur viktiga de mötena har varit. Att det gjorde enorm skillnad för ungdomen. Och föräldern. Att de kändes sig trygga och tagna på allvar.
Vem hade trott att läkarens eget barn skulle hamna på samma avdelning?
Nu var det jag själv som var på andra sidan. Nu var det mitt barn som var inlagt och jag var totalt beroende av personalen. Jag är beroende av vad de väljer att säga till mig.
Jag är beroende av att det finns någon som känner ett extra ansvar att prata med mig. Att det är någon som förstår min oro och tar mig på allvar.
Tyvärr var det nog så att det var lite besvärligt att jag hade jobbat där.
Vem skulle ta på sig att vara den som informerade mig?
Kanske trodde många att jag redan kunde allt?
Kanske trodde de att jag inte var lika orolig som andra föräldrar?
Den som verkligen var en klippa var kuratorn på avdelningen. Henne hade jag mycket bra kontakt och samarbete med även när jag arbetade där. Hon är erfaren och inkännande. Hon gjorde inte skillnad på mig eller någon annan utan jag fick samma bemötande och information som de andra föräldrarna.
Jag minns.
Jag blir frusterad.
Tårarna rinner. Igen.
I dagens SvD läste jag om en ny studie som gjorts angående samvarierande faktorer med självmord.
Sömnbrist är mycket farligt. Det är viktigt att man får ordentligt med sömn!
Det var i studien fler självmord på det ljusa halvåret.
Studien bygger på 34 års självmordsstatistik år som visar att:
•80,5 procent av självmorden begicks av män.
•Medelåldern hos de som begick självmord var 25 år.
•82 procent av självmorden i norra Grönland skedde under sommaren.
•95 procent tog sitt liv med våldsamma metoder.
•Den 11 juni begicks flest självmord.
Linnéa lyckades sova bra hemma. Allt var ok. Jag skjutsade henne tillbaka till BUP på morgonen.
På eftermiddagen skulle hon nu enligt planen vara med på kören och pianolektionen. Båda sakerna roliga och inte så krävande.
Jag satt utanför rummen och väntade. När jag var där fick jag ett samtal från Linnéas läkare. Detta är första gången sedan inläggningen (nästan fyra veckor tidigare) som jag fick tala med en läkare trots att jag bett om det gång på gång. Hon ville fråga om allahanda olika saker och jag ställde frågot utifrån Linnéas symptom. Det var ett bra samtal och jag var tacksam för att jag äntligen hade fått kontakt.
Linnéa lånade min gitarr till avdelningen och de kommande veckorna lärde sig Linnéa att spela gitarr självt. Hon började också virka en filt som blev färdig två veckor innan hon dog.
Linnéa träffar psykologen och berättar att det bara finns en lösning på hennes problem: ”att försvinna”.
Jag får inte kontinuerligt veta hur Linnéa mår från avdelningen. Jag märker själv att hon mår mer eller mindre dåligt men frågar henne inte regelbundet om hon har aktiva självmordstankar.
Idag bedömdes hon som att hon skulle kunna få nattpermission för första gången. Linnéa sover alltså hemma. Det är första gången på många veckor, och sista gången…
I natt är det alltså precis ett år sedan Linnéa sov hemma i sin egen säng för sista gången. Jag hade städat hennes rum och bäddat rent i hennes säng. De lakanen finns fortfarande kvar i sängen…
Jag var självklart orolig och vaktade Linnéa noga hemma. Samtidigt ville jag att hon skulle känna att jag litade på henne. Jag vaktade inte på henne när hon sov. Jag försäkrade mig dock om att hon trodde att hon skulle kunna sova och att hon tog sin sömnmedicin.
Läget kändes under kontroll och det var skönt att ha henne hemma.
