Ludmillas Blogg

Den här dagen arbetade jag på vårdcentralen som läkare.
Johan skjutsade Linnéa till skolan och hämtade henne också till hempermissionen på kvällen.

Den här kvällen fick jag massera Linnéa på ryggen.
Hon låg på sin säng i sitt rum och jag masserade hennes lena hud. Vi småpratade lite.

Jag sa:
-Linnéa, vet du, jag tycker faktiskt att du har verkat må något bättre de senaste dagarna.
-Jaha, hur märker du det?
-Jag vet faktiskt inte om jag vill gå in på några detaljer angående det, för det känns som att du skulle kunna utnyttja det.
-Snälla…
-Jag berättar gärna sen, när vi kommit igenom det här…
-Men om du berättar nu så ser jag ju tydligare själv att det faktiskt går framåt, för jag har svårt att se det.
-Ok… jag kan säga som så att du har ju pratat om framtiden och om ditt sommarjobb som du också verkar se fram emot. Att du ser framåt är väldigt positivt.
-Är det så man bedömer det som läkare?
-…?

Efteråt har jag fått veta att Linnéa sedan pratade framtid med personalen på avdelningen. Strukturerat och enskilt med var och en så berättade hon om sina framtidsplaner med stor entusiasm.

Jag har också fått veta efteråt att Linnéa tilläts att cykla själv på eftermiddagarna denna vecka. Jag visste inget om det. Ingen hade tillfrågat mig om det. Ingen hade informerat mig om att övervakningsgraden var förändrad. Vi såg fortfarande till att hon blev hämtad till och från skolan och att hon inte lämnades ensam.

Jag förstår nu att det Linnéa gjorde var att reka ställe. Det var ingen slump att hon valde just det stället som hon gjorde när hon hoppade framför tåget. Och hon visste uppenbarligen att det skulle komma ett tåg då… Linnéa var en planerande person och hon lämnade sällan något till slumpen…

Så svårt att veta att hon faktiskt planerade sin död till 2 dagar senare när vi myste på hennes säng. Så lurad jag känner mig… Hon lurade mig. Hon överlistade oss allesammans…

Älskade barn.

Läs även andra bloggares åsikter om planering, självmordsplaner, massage, framtid, sommarjobb

Skrik.
Nu var de här igen.
Deras skrik skar som ett regn av vassa glasbitar över mig.
Sen blev det plötsligt tyst.

Jag tog bort armarna som jag krampaktigt hållit tag om mitt huvud, och såg mig omkring. Jag satt kvar i ett hörn av mitt rum, där jag kastat mig ned då de började skrika.

Var det här allt?
Varför slutade de skrika?
Var jag äntligen fri?

Den välkända besvikelsen kom som en betongvägg mot mig, när de bekanta rösterna började sitt skrikande igen, nu mer hånfullt. Mina händer for upp till mina öron igen och jag höll hårt. Det hjälper emellertid självklart inte, de skriker bara högre. Mina kinder blir blöta av tårarna som börjar Rulla längsmed mina kinder. Jag snyftar till och rösterna börjar skratta.

Då hör jag ljudet av bildäck mot grus. Mamma var hemma!
Jag skyndade mig att ställa mig upp samtidigt som jag torkade bort tårarna, jag rusade in i badrummet föra att sminka över svullnaden. Jag sprang tillbaka till mitt rum, satte mig på sängen med en bok i handen och fick till ett leende precis som mamma öppnade ytterdörren.

Linnéa november 2007

Dessa ord hittades först efter Linnéas död.
Det framkom också att Linnéa sagt till en vän redan i sep 2007 att hon hörde röster.
Det är troligt att Linnéa gick ut och in ur ett psykosliknande tillstånd men att hon var väldigt duktig på att hålla en fasad. Vid vissa tillfällen sprack det dock. Hon hade frånvaroepisoder, overklighetskänslor och svår ångest. Tyvärr var detta inget man i sjukvården tolkade som psykos utan hon hade endast diagnosen depression och ångest.

Läs även andra bloggares åsikter om röster, psykos

Linnéas vackra hår

Den här dagen var Linnéa bara kort i skolan för att vi hade äntligen fått en tid till en terapeut utanför BUP. Tanken var att Linnéa skulle påbörja terapi med en extern terapeut för att sedan fortsätta med den personen. Det var jag, Linnéa och Linnéas pappa som skulle träffa två terapeuter. En som skulle vara bara för Linnéa och en som skulle vara för oss föräldrar.

Mötet var helt ok men Linnéa kändes fortfarande väldigt avskärmad. Som om hon bara satt med för att hon skulle göra det.

Efter mötet gick Nean och jag och åt Sushi. Det var ”mys” som Linnéa uttryckte det. Vi pratade om allt möjligt och Linnéa hade en massa frågor om vad jag tyckte om olika saker.

Sen var det dags för Linnéa att klippa sig. Hon hade bestämt sig för att hon ville klippa av sitt långa hår. För att ”lämna det gamla bakom sig”. ”Hade alltid undrat hur hon såg ut i kort hår”. Jag stöttade henne förstås även om jag tyckte det kändes brutalt att hon skulle klippa av sitt underbart vackra hår. Vår frissa såg förskräckt ut när Linnéa sa vad hon ville. Frissan lyckades på något sätt få Linnéa att inte klippa så kort som hon hade tänkt sig men det långa håret klipptes av. Frissan höll ihop Linnéas hår i en tofs och sedan klippte hon. Jag var snabbt där och tog tofsen.

Det kändes jätteviktigt för mig att få behålla den…
Det var nästan som om jag visste…

På kvällen var Linnéa hemma och åt middag. Hon var kort och inte pratsam. Ville kolla något på internet.

Ur journalen:

Vid sängdags sitter Linnéa framför TV på gott humör. Hon blir plötsligt alldeles vit i ansiktet och ledsen. Går och lägger sig och gråter hulkande. Vill ej berätta vad det var, inte heller gå ut i dagrummet eller ta emot medicin. Somnar ca 2.30.

Nu har Linnéa 3 dagar kvar att leva. Och det vet hon…

Läs även andra bloggares åsikter om terapi, familjeterapi, klippa håret, sushi

Linnéa på restauranten

Idag var det dagen för min tenta.

Linnéa hade vaknat redan kl 5 för att hon var rädd att försova sig. Jag skjutsade Linnéa till skolan som vanligt och sedan gjorde jag min tenta.
Linnéa åt sushi med mormor. Hon berättade att hon hade bestämt sig för att hon inte ville bo hos sin pappa.

Psykologsamtal:

Linnéa är aktuell för ett sommarjobb ute i skärgården i sommar och hon undrar om hon kan tacka ja till det. Den 12 juni är första dagen, sedan fortsätter jobbet i midsommarhelgen. Hon tänker att hon gjort det hon ska under vistelsen här på avdelningen och undrar vad det är som håller henne kvar.

Jag fick meddelande redan på eftermiddagen att jag hade klarat min tenta. Läraren visste hur jag hade det och att jag varit orolig och ville meddela mig direkt. Det kändes väldigt skönt.

Kursen hade planerat en avslutningsmiddag med lärarna på restaurant men jag hade avbokat det. Det kändes inte rätt att vara borta från familjen i det läge som var. Linnéa hade ju dessutom varit borta över helgen och jag ville gärna träffa henne. Vi bestämde istället för att själva gå på restaurant tillsammans.

Jag hämtade Linnéa från BUP och sen tog vi bussen ned på stan och mötte Johan vid den Italienska restauranten. Barnen beställde pizza. Linnéa blev ledsen för att hon hade missat att Johan hade skålat för att jag var klar med utbildningen. Vi försökte få henne att förstå att det var ingen fara och så skålade vi igen.

Linnéa pratade om att hon skulle klippa av sig sitt långa hår dagen efter. Oscar rufsade och kände i hennes hår.

Oscar rufsar om i Linnéas hår

Linnéa gick ut med pojkarna en liten stund. De gick till trädgården nedanför universitetsaulan. Där klättrade de i träd och tittade på de vackra blommorna. Oscar minns att han inte tyckte hon verkade jätteglad, men hon sa inget särskilt.

Linnéa kändes svår att nå. Hon pratade om sommarjobbet som hon var glad att hon fått i en ICA-butik på Högmarsö, nära mormors landställe. Samtidigt så signalerade hon hopplöshet och uppgivenhet. Så här i efterhand är det ju inte svårt att se att hon verkligen hade bestämt sig vid den här tidpunkten men hon var duktig på att hålla uppe skenet. Tänk om jag bara hade fått komma närmare. Tänk om jag bara hade fått veta vad som hände där inne i henne. Tänk om hon bara hade låtit mig finnas ännu närmare…

Den här tagen kom ytterligare provsvar. De visade att TSH (sköldkörtelprovet) som den 13 maj var 2.96 idag var 4.91 dvs hade stigit kraftigt på kort tid. Det visar att det är någon typ av autoimmun process kraftigt aktivt. Detta blev jag dock inte informerad om förrän efter Linnéas död. En av läkarna på avdelningen tror att denna process även kan ha pågått i Linnéas hjärna som en förklaring varför hon blivit sjuk. Tyvärr kommer vi aldrig att få veta riktigt hur det var med den saken.

Emelie blev utskriven denna dag.

Linnéa har nu 4 dagar kvar att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om TSH, sköldkörteln, autoimmunitet, ge upp, distanserad, sommarjobb, restaurantbesök, tenta, KBT

Eftersom Linnéa var hos sin pappa denna helg hade jag inte så mycket kontakt med henne.
Jag SMSade en del under lördagskvällen men fick sparsamt med svar. Det var Eurovisionsfestivalen och Dima Bilan vann. Linnéa gillade honom, men vid den här tidpunkten var hon inte längre intresserad.

Jag ägnade så mycket tid jag orkade av helgen till att läsa till min tenta. Jag skulle på måndagen den 26 maj bli klar med min KBT-steg 1 utbildning. Jag hade starkt övervägt att hoppa över tentan och diskuterat det med kursledningen men de tyckte att jag skulle komma i vilket fall.

Emelie hade nu börjat kunna äta lite. Hon var fortfarande kvar på kirurgen efter sin operation men utskrivning planerades till tisdag.

Linnéa hade nu bara fem dagar kvar att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om Eurovisionsschlagerfestivalen 2008, KBT, steg-1-utbildning, tenta

v 14

Idag är det 6 dagar kvar till Linnéas dödsdag den 30 maj.
Jag har varit mycket låg de senaste veckorna. Nedräkningen till dödsdagen har varit oändligt smärtsam och att gå igenom allt steg för steg igen.

Just idag känns det lite lättare. Vet inte riktigt varför. Kanske är det den stora dagen som närmar sig men som nu är inom räckhåll. Jag hoppas och tror att mitt intensiva bearbetande ändå ska ha gjort nytta och att det kommer att bli lite lättare efteråt??

Jag har ju gått in för att inte ha några skygglappar utan verkligen bearbeta. Jag tror att jag har fått pusselbitarna på plats. Jag tror att jag kan lägga just det åtsidan lite sen. Sörja kommer jag ju alltid göra, men efter årsdagen är mitt mål att hålla fokus på nuet och framtiden.

Jag har också lyckats göra var sitt fotoalbum till Emelie, Jonas och Oscar. Jag har tagit med foton från att Linnéa föddes, hela uppväxten, sista tiden, begravning, kremering, urnsättning. Linnéas liv i en bok. Jag har beställt dem. Det tog evig tid att göra dem och det var smärtsamt att gå igenom allt 3 gånger. Men det var jättebra att göra det. Och nu är det gjort.

I natt sov jag och Johan i Linnéas sjöstuga. Vi har inte sovit där förut men eftersom min kusin från Tyskland och hans familj kommit och ska stanna här en vecka flyttade vi ut för en natt innan vi åker hem igen. Linnéa var 11 år när vi skaffade detta paradis vid vattnet och hon högg direkt stugan vid sjön. Där skulle hon sova. Då skulle hon inte bli störd av pojkarna på morgonen utan kunna sova så länge hon ville.

Jag trodde kanske att Linnéa skulle komma och spöka eller att jag skulle drömma mer intensivt om henne, men inget av det inträffade. Jag sov alldeles lugnt.

I natt vaknade jag vid fyratiden och gick runt knuten för att kissa. Det var en magisk morgon.
Solen började precis gå upp över sjön. Det var dimma så tät att man inte såg andra sidan. Dimman förflyttade sig i sidled, liksom gled över vattenytan. Någon enstaka fågel kvittrade.

Pojkarna har lekt med sina sysslingar och trots att de inte kan svenska och pojkarna inte tyska så lyckas de kommunicera med varandra i alla fall.

Min mage växer bra som ni ser. V 14… Man undrar ju hur det kommer att se ut efter ytterligare 26 veckor… Jag mår bra i min graviditet. Jag har inget att klaga på. Jag har känt det lilla livet röra sig därinne och det verkar vara en pigg liten krabat.

Nu bär det hem till vardagen igen. Den sista veckan före Linnéas dödsdag.

Läs även andra bloggares åsikter om dödsdag, minnesalbum, foton, graviditet, v 14, släktingar, sjöstuga

Kanske?

Jag skriker,
men mina läppar är stilla.
Orkar inte vara den som sviker
Vill inte göra mig illa.

Men i mörkret finns ingen väg ut,
Ångesten tar all luft,
Nu är det slut
Varför är livet så tufft?

Paniken trycker hårdare,
Väggarna kommer närmare,
Samtidigt blir jag argare
Ögonen tårfylls fortare

”Sluta!” ”Bort från mig!”
Ångesten djup som ett upprört hav
”Stackars lilla tjej
Du har för höga krav”.

Vill inte ha hjälp från er,
Låt mig va!
Mitt liv fortsätter bara ner,
Vet inte ens vad jag vill ha

Vad ska jag göra?
Vet inte alls…
Är det bara att köra?
Sår på min hals.

Tankarna agerar virvelvind
Men plötsligt blir jag lugn
Tårarna torkar på min kind
Varm som en ugn

Känner inget mer
Minnena är långt borta
Vad är det som sker?
Dessa stunder är för långt borta

Livet kommer sakta tillbaka
Paralyserad en stund
Börjar sedan skaka
Kan inte sova en blund

Nej, nu ska jag ta tag i helvetet
Bort från detta mörker
Leva detta livet
Ja, Jag LEVER!

Linnéa 23 maj 2008

———
Linnéa visade mig den här dikten i veckan som kom. Hon undrade vad jag tyckte. Jag berättade att jag för det första tyckte det var en fantastisk dikt (som alltid) och att den också var skrämmande och gripande. Men, jag tyckte ändå att den vände på slutet som gjorde att det kändes som att hon hade bestämt sig för livet. Linnéa kommenterade inte det.

Nu efteråt vet jag av andra anteckningar och handlingar att hon började planeringen med att låtsas må bättre, planera vilket tåg, avslutade konton på internet (t ex på bilddagboken där hon istället skapade en ny användare ”WhenIDie”), tog hem saker och sa adjö till vänner.

Fredagen den 23 maj var dagen som hon slutgiltigt bestämde sig.

Linnéa har nu en vecka kvar att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om kanske, planera sin död, dikt, en vecka kvar

Linnéa gick i skolan mellan 9 och 12.
Därefter gjordes en läkarbedömning.

Linnéa tycker att hon känner sig avstängd. Känner sig varken glad eller ledsen. Säger att hon kan skratta och gråta utan att känna känslor. Tycker att det är jobbigt att tiden går utan att hon blir bättre. Har dock fått bättre koncentration och klarar skolan bra även om hon känner sig trött och har insomningssvårigheter. Har idag haft betygssamtal i skolan och fått veta att hon kommer att få MVG trots att hon varit borta mycket.
…
Bedömning: Har fortfarande suicidtankar men har inga suicidplaner inför helgen. Säger att hon inte skulle kunna göra så mot pappa som litar på henne.

Hon visste att jag inte litade lika mycket på henne i och med det som hade hänt den 15 maj. Jag hade också sagt till henne att jag förstod att hon tyckte det var jobbigt men att jag skulle göra allt vad som stog i min makt för att hindra henne att ta sitt liv eftersom hon betydde så otroligt mycket för mig.

Man satte in Triobe (B12 tabletter) pga av B12-bristen.

Linnéa sov hos sin pappa 23 – 25 maj.

Min äldsta dotter Emelie som nyss opererat bort 20 cm av sin tarm fick idag börja äta lite flytande kost. Hon hade fortfarande väldigt ont och fick Morfin för smärtorna.

Läs även andra bloggares åsikter om suicidtankar, självmordstankar, självmordsplaner, permission, B12-brist, Triobe

Linnéa gick i skolan mellan 9 och 12 och så kör och pianospel på em.
Jag åt lunch med kompisen som besökt Linnéa kvällen innan. Hon var väldigt uppjagad inför det faktum att Linnéa var så bestämd på att hon inte skulle leva till dess hon fyllde 15 år. Det var nu 16 dagar kvar till den 7 juni, Linnéas 15-årsdag.

Linnéa åt middag hemma på kvällen.
Hon uttryckte blandade känslor angående att vara på BUP. Dels så var det en vila från vardagen och gamla mönster och dels så var hon uppgiven inför det faktum att hon varit där så länge.

I journalen:

Linnéas mor ringde och påminde om att Linnéa ska bedömas av en läkare imorgon fredag innan hon ska på permission till sin far.

Utan påminnelsen skulle hon inte ha fått en läkarbedömning innan hon åkte på helgpermission dagen efter. Jag berättade också vad vår vän hade berättat, att Linnéa hade för avsikt att avsluta sitt liv före 15 årsdagen, men det står inte nämnt i journalen.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmordsplaner

En ensam fågel

En ensam fågel
En liten fågel flyger mot solen.
Den lilla känner värmen även fast den är miljontals kilometer ifrån den.
Bara några vingslag till, peppar den sig med.
Den kämpar och kämpar.
Högre, högre, bara lite till.
Egentligen orkar fågeln inget mer men envist flaxar de små vingarna på.
När fågeln börjar känna sig duktig och stark lyder inte vingarna något mer.
Luften bär inte mer den späda lilla kroppen.
Den lilla faller, faller och faller.
Ändå ger den inte upp.
Den försöker med stjärtfjädrarna också. Det går en bit, men återigen faller fågeln och landar i en taggbuske med en bruten vinge.
Hur den kom dit vet den ej. Vem som låst in den vet den ej. ”Detta är för ditt eget bästa” Men hur kan fångenskap läka den brutna vingen? Fågeln förstår inte. Då och då kastas småsten in i busken. Ät detta – det hjälper.
Vill dö. Kan inte. Lövverket håller den kvar. Skymtar solens strålar.
Längtar dit. Sluta frysa. Sluta känna sig instängd.
Men varje gång den lilla tar sats, studsar den tillbaka igen, med fler sår från de sylvassa taggarna.
Fågeln är sönder.
Fågeln är jag.

Linnéa maj 2008

Läs även andra bloggares åsikter om dikt, fågel, ensamhet, dödslängtan