Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Jag förstår inte hur det är möjligt att tiden bara går.
Linnéa är ju död!!!
Verkligheten slår emot mig gång på gång. Det går ont. Riktigt smärtsamt gång på gång.
Tänk att det ska ta så oändligt lång tid att fatta. Jag har verkligen inte fattat ordentligt ännu. Trots allt man går igenom hela tiden. Trots att jag står vid hennes grav. Trots att jag tittar på bilderna på henne när hon är död. Jag fattar ändå inte.
Jag är arg på mitt liv. Jag är arg för att jag har hamnat i detta. Hur kunde JAG drabbas av detta? VAD har jag gjort för att förtjäna detta? Är jag verkligen en så dålig människa?
Jag vill ha tillbaka mitt liv.
Och livet fortsätter… Dagarna blir till kväll. Nätterna blir till morgon. Jag går upp och skjutsar pojkarna till skolan. Jag jobbar. Jag gör det jag ska. Jag hämtar pojkarna. Jag lagar mat. Osv.
Jag fattar inte hur det är möjligt. Mitt barn är ju dött!! Hur kan jag ens fortsätta leva?
Jag är gravid i v 12. Jag mår bra förutom att jag är trött, hungrig och tjock. Jag vågar inte glädja mig. Ska göra KUB-test på tisdag. Kommer jag att bli klokare av det? Oro för kromosomrubbningar och missfall om jag gör fostervattensprov. Jag vågar och orkar inte se det som ett barn ännu. Orkar inte.
Nu är det dags för instruktörsutbildning igen. En del av mig säger: -Hur ska jag orka? Men så vet jag ju att det går. Jag har hållit många utbildningar sedan Linnéa dog och det har ju gått bra. Jag tycker ju att det är så roligt. Man får en egokick över att få prata om sådant som man själv tycker är så kul. Den här gången ska även Emelie gå utbildningen. Det blir jättekul!
Det är väl bara att åka med.
I livet…
När man har det lite tungt som jag haft det de senaste dagarna så blir man väldigt glad när man får ett sådant här kort hemskickat:
Uppmuntran från Soulsister
Det är Soulsister som är så duktig på att ”scrapbooka” och som ville visa att hon tänker på mig.
Tack snälla!
Idag var det elevvårdskonferens. Det var jag, psykologen från BUP, skolsköterskan, biträdande rektor och rektor som deltog. Meningen var att informera skolan om Linnéas tillstånd och om när hon eventuellt skulle kunna börja gå i skolan igen.
Det var svårt att vid den här tidpunkten se när Linnéa skulle orka börja gå i skolan igen. Johan och jag var angelägna om att inte Linnéa skulle känna pressen på sig att komma tillbaka i slutet av terminen eftersom hon inte skulle kunna nöja sig med att göra ett ”halvbra” arbete. Om hon kommer tillbaka kommer hon att vilja prestera som vanligt, dvs toppbetyg. Vi tyckte att det var viktigt att lyfta den pressen från henne.
Vid elevvårdskonferensen kom vi överens om att fråga Linnéa om hon ville delta i kören och pianolektionerna. Det ville hon och planen blev att göra det redan om 2 dagar dvs på torsdag.
Ytterligare diskussioner var kring eventuell ryktesspridning och vilken information som skulle lämnas till eleverna. Linnéa var här själv mycket öppen och ville gärna berätta själv. Samtidigt var det ju viktigt att informationen gavs på ett nyanserat sätt så att inte andra drogs med.
Jag upplevde skolan som mycket omtänksamma och engagerade. Sedan kände jag självklart deras oro precis som jag själv upplevde en stor oro.
Linnéa träffade sin läkare för andra gången under inläggningsperioden. Här framkommer att Linnéa inte kommer ihåg att hon fått någon medicin de senaste 3 dagarna. Linnéa berättar att hon mår sämre och att ångestattackerna och dödsönskningarna har kommit tillbaka. Hon berättar också att hon under en panikattack gick in i sitt rum och ”vaknade upp” med en plastpåse över huvudet och ett snöre runt halsen. Hon tog då av sig den och gav den till personalen men berättade inte för någon om vad som hade hänt.
Tillståndet bedöms som försämrat. Blir nu insatt på sömnmedicin för första gången.
På kvällen går Linnéa och jag på Yoga. Vi köper ett klippkort tillsammans för att kunna göra detta flera gånger. Vi har tränat Yoga tillsammans hemma och Linnéa uppskattade det väldigt mycket och hon övade även själv med jämna mellanrum. Idag var första gången som vi gick på en ”kurs”. Jag tyckte det var toppenbra men Linnéa reagerade på samma sätt som efter Shiatsun. Hon var avståndstagande. Hon berättade för mig att det inte fungerade att stanna upp, för då fick hon ångest.
Efter Yogan som var på kvällen skulle vi promenera tillbaka till BUP. Linnéa ville gå i rask takt och började prata om hur det hade varit att göra PRAO i lumpen. Hon hade uppskattat den hårda träningen mycket. Hon sprang före mig och jag försökte hänga med. Hon sprang upp för den brantaste delen av slottsbacken, bakom slottet, och jag flämtandes efter. Jag var orolig att hon skulle smita ifrån mig. Men väl uppe så visade hon mig baksidan av slottet och vilken fin utsikt det var över Uppsala. Jag hade inte varit där förut. Vi satte oss på en av bänkarna. Allt var utslaget och det var en ljum sommarkväll trots att det var i början på maj. Efter en kort stund ville hon fortsätta springturen och ta oss tillbaka till BUP. Jag föreslog att vi skulle börja springa tillsammans regelbundet, men hon var inte så pigg på idén.
Jag minns så oerhört väl vårt första möte på hennes rum på barnpsyk. Hon låg nog i en timme med huvudet i mitt knä.
Hennes vackra hår var så blankt. Hon tyckte om att jag tog i henne. Hon sa att hon blev lugn då, tom fridfull. Det var svårt att förstå hur det måste vara att befinna sig i hennes kropp. Våren var så bedårande
vacker utanför fönstret, himlen sken med sin blåaste färg och där inne fanns Linnéa. Kontrasten blev
så stor – det sprudlande livet utanför och hennes svagt flämtande låga.
Jag tänker på henne så gott som varje dag. Jag tänker på hur tuff hennes kamp måste ha varit. Vilket slagfält det måste ha varit i hennes inre. Det är obegripligt att det blev som det blev. Det är obegripligt att hon inte finns kvar här.
Min fina vän Ulrika som kände Linnéa väl och besökte Linnéa flera gånger på BUP
Alla dessa minnen från andra personer betyder så mycket för mig.
Att få höra andras bild av Linnéa eller oss värmer mig.
Det visar att hon lever kvar.
Att hon har funnits.
Att hon berörde.
Linnéa hade inte sovit något på hela natten. Hon kände sig full av energi och var uppåt.
Jag har en utbildningsdag på min KBT-utbildning som jag trots allt försöker slutföra. Denna dag handlar om suicid. Naturligtvis är det väldigt intressant för mig och jag snappar upp en av de sakerna man kan göra för att hjälpa en självmordsbenägen att finna meningsfullhet i livet. Det är att personen i fråga kan göra ett ”hope-kit”. Man samlar ihop fina minnen som t ex lukter, bilder eller små saker som påminner om härliga saker man har gjort eller som man tycker om. Man lägger allt i en låda. Man ska sedan kunna ta fram lådan och titta i den när det känns hopplöst för att ”hitta tillbaka” till livet igen.
På lunchen åker jag hem och gör ett hope-kit åt Linnéa. Jag visste att hon inte skulle göra det själv. Överhuvudtaget var de saker jag föreslog inte intressanta utan tvärtom. Jag kunde inte bidra med något för att hjälpa Linnéa. Bara vara mamma och finnas där… Jag dränker in en bomullstuss i parfymen hon tycker luktar mamma. Jag lägger bilder på Linnéa i olika situationer där. Små minnen. Några blommor. Allt i en vacker ask som jag dekorerar. Jag åker till Linnéa på BUP. Hon ligger och sover så jag ställer lådan på nattduksbordet.
Linnéa hade psykologsamtal igen. Hon upplevde sig själv som ”jobbig” och detta kunde hon inte integrera med sig själv. Hon upplever att hon är en börda för alla vilket hon inte vill vara. Hellre dör hon. Hon beskriver svårigheter i relationen till mig. ”Linnéa upplever sig fortsatt klämd mellan sina två sätt att hantera inre händelser: att trycka undan eftersom de ändå kommer att försvinna snart, samt att känna efter, och då hamna i akut psykisk kris.”
Jag är med Linnéa på BUP denna kväll. Hon är tystlåten och avskärmad och tillåter inte att jag rör vid henne. Jag är rädd att säga fel saker och att göra något tok som ska förvärra det hela. Jag känner mig oerhört frustrerad då jag inte känner att jag når Linnéa. Jag ser hur dåligt hon mår, men kan inte hjälpa henne… Linnéa påstår också att hon inte fått sin antidepressiva medicin på flera dagar. Personalen bedyrar att hon har fått den.
Jag ber återigen om det läkarsamtal som fortfarande inte har skett. Linnéa har nu legat inlagd i 3 veckor. Jag vill diskutera om de symptom Linnéa har verkligen ”bara” kan förklaras av ångest och depression eftersom jag upplever en del av dem vara av psykotisk natur.
Den nära anhörige som under 10 dagar inte velat ha kontakt med Linnéa lyckas nu personalen på BUP att prata med så att Linnéa återigen får kontakt med denne vilket glädjer henne mycket.
Den här dagen tog jag med Linnéa på Shiatsu. Det är en massageform som min vän Ulrika tipsade mig om. Det ska kunna ge energi och hjälpa även vid psykiska problem. Jag tänkte det kunde vara värt att prova.
En timmes mjuka strykningar och tryckningar fick hon. Jag satt utanför och väntade.
Efteråt var Linnéa än mer avståndstagande och mådde sämre enligt henne själv. Hon ville snabbt tillbaka till BUP. Efter en stund hämtade jag upp henne för att äta middag hemma med familjen. Hon åt inte mycket.
3 maj 2009 (20:45) | Linnéa, skolan | av: Ludmilla
Nu är det bestämt hur Linnéas Minnesfond ska fungera. Det känns fint och viktigt att vi har kunnat skapa en minnesfond som kommer att kunna leva kvar i många, många år.
Vi kommer nu snart att kunna skapa den stiftelse som ska driva Minnesfonden. Det är ett komplext regelverk kring detta!
Till Linnea Göllers minne har Linnéas mamma, Ludmilla Rosengren, instiftats en minnesfond vars syfte är att premiera gott kamratskap
Fonden sköts av en stiftelse och årligen fördelas två stipendier om ca 1000 kr vardera till en pojke och en flicka i Gluntens Montessoriskola år 8.
Kriterierna för att kunna ta del av stipendiet är att eleven skall vara en person som representerar gott kamratskap.
Arbetsgång:
Eleverna i år 8 föreslår individuellt med motivering en pojke och en flicka som representerar gott kamratskap.
Ledningsgruppen gör det slutliga urvalet bland de som eleverna föreslagit. Vuxna har med andra ord inga möjligheter att föreslå kandidater.
Rektor ansvarar för det slutliga beslutet om vilka två elever som tilldelas stipendiet.
Utdelningen sker vid våravslutningen.
Ännu så länge finns pengarna på ett bankkonto i Nordea: 3039 2211122. Vill man stödja Linnéas minnesfond är det alltså där man ska sätta in sitt bidrag!
Fredagen den 2 maj 2008
Linnéa ville klippa sig så vi åkte till frissan och toppade henne. Linnéa hade ett underbart tjockt, mörkt och böljande hår som kunde göra vem som helst avundsjuk. Redan som väldigt liten var det håret och klänningarna som var det viktigaste hos en person. Hon hade en prinsessdröm tidigt och den satt i. Hon drömde om den dag hon skulle gifta sig och hon fick vara en prinsessa på riktigt. Det var hennes engelske lord som kom på sin vita springare som var hennes tilltänkta…
På eftermiddagen var det ”nätverksmöte”. Det var tänkt att de vuxna som fanns i Linnéas omgivning skulle samordnas. Linnéa hade väldigt många som brydde sig väldigt mycket om henne. Hon hade stabila relationer med många vuxna i sin omgivning. På BUP såg man att detta var en stor tillgång men att det också kunde resultera i att det var många åsikter som drog och slet i Linnéa vilket inte verkade åt rätt håll.
På kvällen gick Linnéa och jag till bassängen som vi hyr för simverksamheten. Den var tom då och vi tände ljus runt om bassängen. Vi hade på lugn skön musik. Jag gjorde en improviserad floating med henne (jag är inte utbildad för detta). Jag höll min dotter i mina armar och gick runt i bassängen med henne. Hon kunde slappna av en del men tidvis ville hon mest leka och busa.
Det var en mysig stund som även Linnéa verkade uppskatta.
På kvällen var vi ensamna hemma och tittade på en film och åt gott. Sedan skjutsade jag tillbaka Linnéa till BUP igen.
Lördagen den 3 maj 2008
Linnéa hade önskemål om att vi skulle göra något med småbröderna. Hennes förslag var att vi skulle gå till Fyrishov och bada tillsammans. Det gjorde vi. Vi var i äventyrsbadet och lekte och myste. Efter ett par timmar var Linnéa jättetrött och orkade inte mer. Vi körde tillbaka till BUP.
Båda dagarna kändes bra och det kändes som att vi var på rätt väg. Hon hade fortfarande domningar i fötterna och overklighetskänsla men det hade i alla fall inte blivit värre.
Mina små knep är att först och främst ta med ett kit med allt som vännen gillar, det kan vara godis/läkerol/läsk eller någon annan maträtt man kan tillaga tillsammans = jättebra att få tankarna på annat. Sen även ta med massor av serier, filmer och böcker som jag vet att vännen kommer tycka om.
Vissa vänner vill ha en mysig hemmakväll med ben & jerry glass till en romatisk gråtig komedi, då får dom det. Andra vill ut på krogen, då åker vi dit. Vissa vill ha en promenad att prata under.
Kort sagt; Det gäller att göra det som den nedstämde vännen kan tänka sig att göra. och om vännen inte vill göra någonting, inte äta någonting – utan bara vill ligga i sängen så gör det TILLSAMMANS.
För enskild smärta är smärta, delad smärta är halverad smärta.
Bra ordspråk att hämta inspiration och energi ifrån, av Yekisan:
Att inte göra det man måste utan göra det man vill.
Skjut inte upp det till morgon som du vill göra idag.
Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap.
Musik är själens tankar, Leo Tolstoj
Gör vad du kan, med det har, där du är, T.Roosevelt
Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad.
Kan man vara glad åt lite, så har man mycket att vara glad åt.
Tarde, sed tute! – Sakta, men säkert!
Den som fått mest utav livet är inte den som levt längst, utan den som levt var minut.
Ex nihilo nihil fit! – Av inget kommer inget.
Esse quam videri! – Att vara hellre än att synas!
Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en, Nalle Puh – A.A. Milne
Lycka är att vara behövd.
Festina lente! – Skynda långsamt!
Det är ett hårt arbete att göra ingenting, Madonna
Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall. Källa: Kina
Vänskap är en planta, som kräver flitig bevattning. Källa: Tyskland
Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. Källa: Nalle Puh – A.A. Milne
Från Carro:
Att sitta i solen med en bra bok.
Att ge bort saker man inte vill ha (till behövande)
Att skämma bort sig (ibland) med saker man inte gör varje dag dvs att få en massage på en spa, att gå till bio och äta ute med vänner.
Och sist men inte minst : Att älska!, på alla sätt ;).
Från Carolina:
Det är så svårt att veta vad man ska göra för att må bra. Jag tror att det är väldigt olika från person till person. Men en viktig sak man kan göra till att börja med är att hitta något som man tycker väldigt mycket om. Det kan vara en kompis som man kanske ska umgås lite extra med eller en sport, eller att baka och bjuda vänner på sina kakor..i princip vad som helst! Bara man njuter av att göra det. En annan sak är att försöka komma på vad man är bra på. Och om möjligt utveckla det. Och det behöver inte vara kopplat till ett yrke. Kan vara något väldigt vardagligt som man kanske är lite extra bra på, tex sy, rita eller laga mat. Jag tror att man mår bättre om man har någonting i livet som man vet att man är bra på och som man tycker om att göra. Tror att man måste börja där. Sen är det en massa annat, när det gäller hälsa och så…kost och motion. Men det hjälper inte om man ändå inte har något roligt att fokusera på. Sen tycker jag att vänner och familj är väldigt viktigt. Det är de som alltid finns där när man behöver stöd och tröst och det är de som man vill dela livets härligheter med.
Från Li:
Om du har möjlighet: Skaffa en hund! Den ger sällskap och kärlek, ser till att man måste följa vissa rutiner, hjälper till att få kontakt med människor och ser till att man får daglig motion.
Från Mia:
Lev efter dina ideal inte medias.Du mår bäst av att vara som du själv vill vara, kanske smal, kanske mullig. Du mår inte bra när du hela tiden ska göra som andra och vad media tycker är bäst.
Jag sa till en kompis härom dagen: -Det är kanske vi som är lite kvinnligt mulliga som borde visa oss på badstränderna, så alla tonårstjejer som tror att det bara är vältränade beach 2009 tjejer som kan visa sig på stranden. Vi ska inte behöva bada i vassen eller välja ensklida badstränder. Ungdomar idag behöver få se att vi vuxna inte skäms för våra kroppar.
“BARN/ ungdomar gör som vi gör, inte som vi säger”
Återigen tack till alla ni som delat med er! Jag är säker på att det kommer att hjälpa många läsare!
Den här dagen åkte Johan och tog med Linnéa på en utflykt. De åt lunch och gick en promenad längs med vattnet.
De hade en mysig dag och Johan tyckte att Linnéa tidvis var ”som vanligt”. Linnéa berättade för Johan att hon hade domningar i fötterna. Hon berättade också om overklighetskänslan som hon ständigt gick med. Hon beskrev det som att det bara var det rum som hon befann sig i, och bara det som fanns framför henne, som hon upplevde existerade.
Linnéa uttryckte också till Johan besvikelsen angående den närstående personen som hon upplevde hade sagt upp kontakten. Hon frågade då Johan om han kunde tänka sig att ta över rollen fullt ut. Johan svarade att han gärna gjorde det men att det finns vissa juridiska aspekter som gör att det fortfarande var vissa saker som den andra personen fortfarande måste göra. De hade ett nära och fint samtal.
När Johan, som också är läkare, kom tillbaka och berättade detta för mig tyckte vi båda att vi måste få tag i en läkare. Det kändes viktigt att utreda dessa symptom och utesluta att det inte fanns någon kroppslig orsak till det. Rent teoretiskt skulle det kunna vara en hjärntumör till exempel. Jag ringde avdelningen och bad att bli uppringd av en läkare. Vi hade ju fortfarande inte fått ett läkarsamtal. Jag ringde nu varje dag och bad att få tala med en läkare. Ingen ringde tillbaka. Man hade fortfarande inte heller tagit några prover. Linnéa hade snart varit inlagd i 3 veckor.
Frustrationen över att man fokuserade mer på att Linnéa skulle tillbaka till skolan än att utreda hennes konstiga symptom gjorde mig väldigt frustrerad. Hur mycket ska man tjata? Hur mycket måste man tjata? Hur mycket vågar man tjata innan de ger oss sämre vård? Jag upplevde ett undvikande från personalen och jag har förstått senare att de tyckte det var jobbigt att vi är läkare. Men, ska man få sämre vård för att man är i branschen själv? Är det inte ännu viktigare att man håller sig till gängse rutiner då?
Oron var stor för vad det egentligen var med Linnéa. Samtidigt så var jag angelägen om att man så snabbt som möjligt skulle hitta vad det var för fel så att man kunde sätta in adekvat behandling.
För att vara med i utlottningen idag vill jag att du skriver ditt bästa måbratips!
Tänk dig att du ska ge din bästa vän råd om hur hon/han ska må bättre!
