Ludmillas Blogg

Jag är otroligt förvånad, imponerad, smickrad, glad, generad… över allt stöd som jag får av er som läser det jag skriver.

Tänk att det är så otroligt många som läser det jag skriver. För mig hjälper det att dela. Och om det jag skriver dessutom hjälper någon annan, så är det ju otroligt bra.

Jag vet att jag varit dålig på att skriva den senaste tiden.

Jag har mått väldigt dåligt… Jag har inte haft ork, kraft… Jag kämpar med att orka varje timme, varje dag. Jag ger alla min tid till mina barn. Och min man. Det käraste jag har. Familjen har alltid varit det viktigaste jag har haft.

Jag har dåligt samvete för att jag i omgångar jobbat för mycket. Tidvis har jag behövt jobba nästan dygnet runt. Dock mest hemifrån och mest när barnen sovit. Men ändå.

Jag gav upp min ”karriär” som läkare för att jag ville ha mer tid med min familj än vad yrket kunde ge.

Om man tänker efter… Vad är viktigast? Jo – familjen! Allt annat är ju sekundärt, eller hur? Jag har funnits hemma för mina barn åtminstone de senaste 10 åren. Ända till dess att Linnéa var 10 år så fanns jag hemma hela dagarna och alltid när hon kom hem från skolan. De senaste åren så har jag varit borta på dagarna men nästan alltid haft kortare dagar och alltid varit flexibel i och med att jag varit egen företagare. Jag har alltid kunnat priortera barnen och t ex sällan haft problem med att vara hemma när de varit sjuka. Har de glöm t matsäck eller liknande – aldrig ett problem. Jag har varit såpass flexibel nästan jämt att det fungerat. Jag har i omgångar jobbat mycket, men oftast hemifrån. Barnen har också fått vara delaktiga i företaget på olika sätt och t ex känt sig stora när de fått jobba med ”viktiga papper” (=vika papper och stoppa i kuvert). I och med mitt företag har barnen samtidigt haft möjlighet att resa mycket. De har varit runt hela världen… flera gånger… I och med att jag varit anlitad som föreläsare så har vi passat på att ta semester i anslutning till uppdraget. (Jag har väldigt sällan tackat ja till ett uppdrag utan att familjen följt med. ) Linnéa är den som fått resa mest; Gran Canaria, Cypern, Turkiet, Frankrike, Italien, Hawaii, Australien, Florida, Västindien… Varje år en ny långresa. Resorna har bundit oss samman och givit oss minnen som är väldigt mycket värda.

Många kommentarer som jag fått tidigare på bloggen är att jag är så stark… Vad är stark? Ja, nu är jag i alla fall inte stark… Jag är svag… Otroligt svag… Jag orkar ingenting. Jag som är den mest effektiva människa man kan tänka sig, normalt… är totalt ineffektiv och svag… Kan inte koncentrera mig. Orkar inget. Dagarna bara flyter på och jag flyter med dem…

Jag är väldigt noga med att sköta mina rutiner så att jag inte faller ur totalt. Gå upp på morgonen (trots att nätterna är så härliga… där är allt bra… Linnéa finns där… inget är otäckt… allt känns bra…), äter frukost, gör saker hela dagen, äter lunch, tränar fysiskt, äter middag, somnar i hyfsad tid.

Jag fyller mina dagar med meningsfulla saker. Jag får tiden att gå. Tiden. Den nya tideräkningen. Efter Linnéa. E.L.

Nu är det 11 veckor och 3 dagar och 23 minuter E.L.

Det känns som evigt lång tid. Samtidigt som det känns som att det var nyss.

Tack alla ni som följer min blogg och stöttar den.

Det betyder väldigt mycket för mig.

Tack.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, sorg, saknad, hopp, framtid, tacksamhet

Det skriker och river inom mig. Smärtan vill inte lämna mig.

Pojkarna är så stolta över att de har konstruerat elmotorer. Min värme och kärlek för dem och deras elmotorer och framför allt deras entuiasm för deras elmotorer har inga gränser… (vem hade trott att jag skulle engagera mig i elmotorer?)

Deras krispsykolog säger att de under omständigheterna mår väldigt bra. Att det faktum att de fått känna sig delaktiga gjort att de mår bättre. Det är bra. Det är skönt. Behöver all bekräftelse jag kan få att jag gjort rätt… Att min intuition varit korrekt. Det är bra…

Det gör att smärtan är lättare att härbärgera.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, krishantering, sorg, elmotorer

Det är svårt att hitta ljuset.

Så många tankar.

Så mycket som gör så fruktansvärt ont.

Ångesten ligger som en klump i magen, som fräter och fräter.

Tungt.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, sorg, saknad

Är det inte svårt nog ändå?

Som säkert många har märkt så har det den senaste tiden funnits ytterligare bloggar som dessutom utger sig vara ”sanningen” om Linnéas död.

Jag kommer inte att kommentera de inläggen och inte heller skriva något mer än det som jag tycker är lämpligt på denna blogg.

Jag försöker bara överleva dag för dag i min sorg.

Jag stödjer tyvärr inte längre Linnéas minnessida.

Vad gäller det äktenskap som tog slut för 12 år sedan kommer jag inte kommentera det. Självklart finns det alltid två sidor av historien och det finns mängder med ofördelaktiga saker att säga men jag tänker inte sänka mig så lågt.

Jag tänker inte ge mig in i en smutskastningskampanj och jag tror definitivt inte att det är det som Linnéas skulle önskat.

Det som har varit har varit. Det var länge sedan.

Nu måste vi försöka komma vidare.

Hur svårt det än är.

Läs även andra bloggares åsikter om smutskastning, beskylla, sorg, minnessida

Jag förstår att du då antagligen känner en stor hopplöshet och likgiltighet. Kanske även skuld för att du känner som du gör!

Men, det finns hjälp att få. Du kommer att känna annorlunda. Även om det inte känns så nu.

Sök hjälp! Nu! Ring till din närmaste psykiatriska akutmottagning.

Var helt ärlig med det du känner och det du upplever. Det finns inget att skämmas för!

Det kan finnas orsaker till att du känner som du gör som relativt snabbt går att rätta till. Kanske har du en underfunktion av sköldkörteln eller en B12-brist? Kanske är du deprimerad?

Vad orsaken än är finns det hjälp att få!

Om du är i krissituation, ring Nationella Hjälplinjen 020-22 00 60.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, hopplöshet, hjälp

En 14-årig flicka begick självmord i våras under en obevakad permission då hon var inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, bup, vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Sedan 1972 har ingen inlagd ungdom tagit livet av sig under vårdtiden på bup, skriver Akademiska sjukhuset i en lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen.

Flickan, som var bosatt i Uppsala, led av ångest och depression och blev akut inlagd på bup i april efter ett självmordsförsök. En kväll i maj fick 14-åringen tillstånd att gå på konsert i Uppsala med en kamrat och skulle enligt planeringen sedan återvända till avdelningen. Flickans mor informerades inte om konsertbesöket förrän flickan gett sig av. Hon återkom inte till sjukhuset efter konserten utan tog livet av sig under kvällen.
I anmälan beskrivs hon som positiv och ska ha dolt sina självmordsplaner för personalen. Hennes symtom uppges ha varit svårvärderade. Flickan ”ingav vårdpersonalen trygghet om att det skulle gå bra eftersom man under vårdtiden tyckte sig se en förbättring”.

Sjukhuset anser att risken för att något liknande ska hända igen är mycket liten med tanke på att inget annat självmord bland patienter i den åldersgruppen inträffat på mer än 30 år. Bup kommer nu bland annat att ge personalen ytterligare utbildning i självmordsförebyggande arbete samt ge tydlig information till föräldrarna vid alla permissioner.

Socialstyrelsen ska utreda hur sjukhuset hanterat vården av flickan.

Staffan Wolters
Publicerad 2008-08-06 06:05 på www.unt.se

Läs även andra bloggares åsikter om artikel, lex maria, sjukvård, psykiatri, självmord

Vi besökte kusinerna på vägen hem. Lilla blyga kusinen som aldrig gjort något annat än att titta på mig under lugg kom fram till mig direkt och gav mig något.

Det var en fjäril utklippt i papper.

Jag känner hur hjärtat stannar en sekund. Hur kommer det sig att denna lilla tjej lämnar en fjäril till mig nu?

Jag går en promenad med en vän. En fjäril följer efter oss en bit. Glatt fladdrandes. Längre fram när jag berättar om svåra saker kommer två fjärilar och liksom krockar med mig…

Emelie ser också fjärilar överallt.

Det är nog inte en slump att fjärilen är en symbol för oss som förlorat sina barn.

Läs även andra bloggares åsikter om VSFB, barn, fjäril, sorg, saknad

”Jag får mer och mer det intrycket att man förväxlar frihet med fräckhet.”

Gino Cervi

Läs även andra bloggares åsikter om Gino Cervi

Vi är hemma igen efter ”semestern”. Den första semestern utan Linnéa. Den första semestern där jag packade för 4…

Att vara hemma igen innebär återigen ny smärta. Komma hem till vårt hem. Hennes rum. Hennes saker. Hennes kläder. Hennes lukt.

Obduktionsprotokollet hade kommit med posten. Beskrivningen av min dotters kropp gjorde att jag föll handlöst i golvet. Det är så oförståeligt att den här underbara människan gjorde sig själv så illa…

Jag ligger. Jag är slagen. Men, vi är en familj. Vi som är kvar. Vi håller om varandra. Vi tänker framåt. Vi ser att det finns hopp. Vi måste sträva framåt. Millimeter för millimeter. Men vi kan.

Läs även andra bloggares åsikter om obduktion, framtid, saknad, sorg

Nyckelbandet jag fick av Linnéa för ca 1,5 år sedan...

Jag tittar på orden jag just skrev och rycker till… så overkligt är det ju… Hur kan hon vara död… DÖD????

Nu när vi varit på ställen som familjen varit tillsammans med Linnéa tidigare har Johan vid några tillfällen sagt; -Men visst känns det märkligt att Linnéa inte finns längre… att hon är död. Jag rycker till varje gång. Det känns inte rätt av honom att påstå det… fast jag vet att han har rätt…

Det gör så ont inom mig. Jämt. Hela tiden. Smärtan sitter framför allt i magen. Det river och sliter och bränner. Som en glupsk mask som äter upp mig från insidan. Den stjäl all energi från mig. Gör mig svag. Gör mina tankar väldigt långsamma. Jag är inte van vid att känna så. Jag är van vid att fungera! Jag vet att jag har ”rätt till” att inte fungera som jag brukar. Men ändå… Hur länge ska det kännas så här? Hur länge ska jag somna med smärtan. Vakna med smärtan mitt i natten och inte kunna somna om. Börja dagen med smärtan. Ont. Ont. Ont…

Jag läser om alla normala krisreaktioner. Kroppsliga reaktioner, ilska och aggressioner, ångest och rädsla, skuld, försämrat minne, långsamt tänkande, kaos inombords, koncetrationssvårigheter… I stort sätt: allt är normalt. Alla har vi olika sätt att visa vår sorg. En del vänder det inåt. En del vänder det utåt. Ibland väcker det en massa reaktioner och känslor som egentligen handlar om något annat. Ibland är det viktigt att ta hjälp av en kunnig terapeut för att reda i vad som är vad så att man inte fastnar utan kan gå vidare.

Jag är glad att jag lyckas hålla ihop mig utåt så att jag kan vara mamma åt mina pojkar. De verkar trots allt de varit med om må väldigt bra. De kan prata öppet om det som hänt Linnéa och gör det också ibland, men däremellan är de som vilka pojkar som helst. Skönt.

Oscar frågade mig häromdagen om det var 9 månader sedan det hände. -Nej, det är 2 månader sedan, svarade jag. Oscar tyckte det var väldigt länge sedan. Jonas sa igår att Linnéa sa sista kvällen att hon skulle klia honom på ryggen nästa gång… Men det blev ingen nästa gång…

För pojkarna är det ju snarare 4 månader sedan. Linnéa var ju på barnpsyk i 2 månader innan hon dog, och under den tiden var hon dels inte så mycket hemma och dels väldigt förändrad. Det är bra att tiden går fortare för dem. Att livet fortsätter. Sommaren har fyllts med olika nya minnen. Minnen från tiden efter att Linnéa dog. Det finns inte bara minnen tillsammans med Linnéa längre. Utan även utan.

Nu är det snart dags att ge sig in i debatten om ungas hälsa. Det känns viktigt att göra något konstruktivt så att Linnéas död inte blir i onödan. Det finns många sätt att göra det på och jag kommer att göra det på alla sätt.

Alter Ego skriver ett bra inlägg om detta på sin blogg. Det enda sättet att göra detta på är att se till att diskussionen hålls levande och att vi inte blundar för självmorden. Ungdomar mår allt sämre.

Tillsammans kommer vi alla att kunna göra skillnad för framtiden!

Läs även andra bloggares åsikter om barnpsykiatri, självmord, framtid, barn