Ludmillas Blogg

Min blogg på aftonbladet http://blogg.aftonbladet.se/24453/ håller på att flytta hit.

Ha tålamod! : )

Linnéa. Ängel i mitt hjärta.

Det är en brant klippvägg med vassa, hårda klippskärvor. Jag är barfota. Jag vet inte heller hur man gör när man klättrar så här.

Jag famlar… får tag med händerna om något… letar efter något att sätta foten på…. famlar…. Hittar något. Provar om det går att tynga foten. Skär mig. Känner blodet från ytterligare ett sår…

Jag tappar taget… jag rasar nedåt… Ser ingenting. Vad är upp? Vad är ner? Var är jag på väg? Jag vet inte… och det spelar ingen roll… Det är mörkt. Tomt.

Bara tomt.

Tomt.

Efter en stund ser jag mig omkring. Var är jag nu? Ser att jag ligger på en klippavsats, inte längst ned i ravinen, men ganska långt ned. Jag har sår överallt och blåmärken. Solen lyser däruppe bakom krönet. Frågan är vad jag ska göra nu.

Orkar jag försöka igen? Känner att jag har lite krafter kvar. Reser mig upp. Börjar den klättringen uppåt igen. Famlar… letar efter något att hålla mig fast i… något att stötta mina såriga fotsulor på… Det gör ont…. Hela tiden. Det skär, bränner och hugger.

Ska jag släppa taget? Ska låta mig föras med ned i djupet? Nej… det går inte… Jag måste försöka. Försöka och försöka till dess det inte går längre.

Jag tappar taget igen… Mörker… tomt…

Finner mig själv på en klippavsats långt ned i ravinen. Inte längst ned, och inte lika långt ned som förra gången, men långt ned.

Jag reser mig upp igen och letar efter någonstans att sätta mina fötter.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, kamp, saknad, ångest,

Idag är det tre långa månader sedan som Linnéa hoppade framför tåget.

Igår kväll när jag skulle somna var det ju fredag kväll och tänkte igenom återigen hur det var den där fredagen när hon dog.

Undrar hur många gånger man ska vända och vrida på allt. Alla händelser, rörelser, ord… Ifrågasätter. Undrar. Våndas.

De sista två månaderna var väldigt jobbiga. Linnéa var inlgad på BUP och var tydlig med att hon inte ville leva längre. Inte på ett utagerande sätt utan bara som ett konstaterande att hon fått nog. Hon var inte mottaglig för att diskutera saken.

Jag som mamma kände att jag fick balansera på en fin tråd för att hon inte skulle sluta sig helt. det avr samma sak för andra i omgivningen. För om man kom för nära ämnet… började hon gestikulera med handen som en mun och sa ”bla, bla…” eller så gav hon i från sig ett nytt ord hon hade hittat på: ”harrrrschhhhh…” Det betydde helt enkelt att hon inte ville prata om det. Punkt. Slut.

Nu efteråt är det så lätt att tänka att man skulle ha frågat henne rakt ut hur hon kände osv. Samtidigt var det inte så lätt både för att hon inte ville och för att min roll inte var att ”terapeuta” utan att vara mamma. Jag försökte att fokusera på det positiva. Göra roliga och mysiga saker tillsammans när vi umgicks.

Jag tänker också på hur hon ville ligga på min arm och gosa in sig i min famn för att tanka mammakärlek eller hur hon sniffade min lukt mot min hals innan hon sprang in i skolan…

Varför kom jag inte åt det… Varför kunde jag inte säga rätt saker som liksom förlöste alltsammans… Som mamma ska man ju kunna säga tröstande ord som tar bort allt det onda.

Det kunde inte jag i det här fallet. Jag lyckades in förhindra att hon tog sitt liv.

Jag tänker också tillbaka på de tecken på att något var fel som man kan se med facit i hand. De är subtila och inte uppseendeväckande. Det var inte lätt att tolka dem som något onormalt. Det lilla tonårsbeteende som hon visade var ju bara positivt! Hur skulle jag kunna tro att det var tecken på att något var fel?

Två veckor innan hon dog hade hon lyckats få personalen på BUP att få en timme själv hemma. Jag kunde inte förstå varför hon skulle vara helt ensam. Jag ägnade ju all tid åt att finnas till för Linnéa och storasyster Emelie (som var inlagd på kirurgen under samma tid) så jag kunde vara hemma om Linnéa ville vara hemma. Jag var skeptisk. Personalen och Linnéa hade en överenskommelse som jag fick ta del av i skrift. Jag skulle lämna henne ensam hemma. När jag hämtade henne från skolan och åkte hem tog jag upp frågan med henne. Hon sa:

-Men mamma du har väl märkt att jag har mått bättre den senaste tiden.

-Jag har märkt att du verkat må bättre. Men det är ju en annan sak. Du är ju så bra på att hålla en fasad…

-I know, that´s my specialty…! säger Linnéa med stolthet i rösten.

Här kanske jag skulle ha sagt stopp. Men då var det dessutom så att vi haft en diskussion om att lita på varandra någon dag innan. Jag vädjade till henne att känna efter om hon litade på sig självt och det kändes som att vi hade en bra och ärlig diskussion.

Hur som helst fick hon mig att lämna henne hemma. Det tog 30 min till dess att hon försökte ta sitt liv men misslyckades till sin stora besvikelse… Jag ser framför mig hur tom hennes blick var och minns hur frånvarande hon var när vi plåstrade om henne… Hon var tydlig efteråt med att hon fortfarande skulle ta sitt liv innan hon fyllde 15.

Jag minns också min känsla när polisen kom den sista kvällen. Den 30 maj.

-Linnéa är död… Linnéa är död.

Polismannens ord var raka och tydliga, men samtidigt fulla med stor värme. Han hade en dialekt från Blekinge eller närområde. Orden ekade i mitt huvud. Jag känner att allt går i slow motion. Poliserna kommer in i hallen och jag backar i samma takt. Jag ser mig själv i hallen stå och ta emot beskedet om att min dotter, min älskade Linnéa, är död. En stark våg av fruktansvärd, hissnande olust väller över min kropp. Jag vill skrika, kräkas och ramla ihop samtidigt. Men jag står bara där.

De är tre polismän. Två är uniformerade. En är civil. De ser ut att vara i 30 till 35 årsåldern. De är väldigt sammanbitna och allvarliga. Det märks att det är väldigt jobbigt för dem också. De andra två är helt tysta. Polisbilen står parkerad utanför på gatan.

-Jag visste det… Jag nickar långsamt. –Jag visste det…

Nu hade det hänt. Det värsta hade hänt. Jag hade varit så rädd för detta så länge. Detta var vad vi hade befarat. Vad vardagen hade handlat om så länge. Jag har nu förlorat ett barn. Linnéa är död.

Idag är det 3 månader sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, självmord, tåg, Linnéa

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är det intressant att se hur vänner och bekanta reagerar på det faktum att min dotter har tagit sitt liv.

Det finns vänner som jag inte träffat på 20 år som kommit med mat till mig.

Det finns vänner som har skickat SMS nästan varje dag för att ge mig stöd.

Det finns vänner som har hjälpt mig att städa.

Det finns vänner som hela tiden finns där i det oerhört smärtsamma, som inte värjer sig.

Det finns vänner som mailar mig och visar sitt stöd.

Det finns vänner på bloggen som stöttar mig genom att skriva kommentarer.

Det finns också vänner som vet precis vad jag går igenom, som delar sorgen på ett speciellt sätt.

Alla ni som på något sätt har visat att ni bryr er om oss – Jag är så glad och tacksam över att just du har visat att du tänker på oss.

TACK!

Jag är så glad och tacksam över att ni finns alla ni!

Detta är ett intressant ämne…

För två år sedan dog ett barn i vår bekantskapskrets. Egentligen inte någon familj vi kände men vi har barn i samma åldrar och på samma skola/samma klass. Man känner till men inte känner… om du förstår hur jag menar.

När vi fick beskedet om att han hade dött i en tragisk olycka blev vi i vår familj alldeles förlamade av chock. Det aktiverade alla instinkter inom oss. Vi talade om detta hela tiden under flera dagar. Därefter gick vi över till att tala om det väldigt ofta under lång tid. Även lång tid efteråt har vi pratat om det och känt så mycket… för det inträffade… för familjen.

Min första reaktion är: Vi ska inte störa. Sedan tänker jag: det kan inte vara fel att visa att man bryr sig om.

Men, vad såg den drabbade familjen av vad vi tänkte?

Samma dag som vi fick beskedet (ca en vecka efter det hade hänt) gick vi till dem med blommor. De var inte hemma så vi la blommorna på trappan.

Jag skickade ett mail till föräldrarna med mitt deltagande.

Jag skickade även ett mail när det hade gått en tid.

Varför gjorde jag inte mer? Mina tankar var: Jag var rädd att ”störa”. Jag som inte var en självklar vän skulle inte komma och lägga mig i. De hade säkert fullt upp ändå. De kanske tycker att jag kommer och gottar mig i deras snaskiga olycka.

Det var då.

Nu är det jag som har förlorat ett barn. Det är intressant att se hur många det är som skyr samtalsämnet. I vissa situationer känner jag mig som en pestdrabbad. Akta dig! Om du kommer för nära så kommer ditt barn också dö!

Det stämmer väldigt mycket att det är i nöden som vännen prövas. Jag har fått nya vänner i detta. Jag har också insett att det finns en del personer som inte finns där när det verkligen gäller.

Men jag anklagar ingen. Jag har full förståelse för att när det oerhörda händer… så kan det vara väldigt svårt att ta det till sig. Hur ska man ens kunna snudda vid tanken att ens barn skulle dö? Försvinna från sitt liv? Det är ju så fel!

Nu är det snart 3 månader sedan min dotter dog. Valde att dö. Saknaden är inte mindre idag än när alla ringde och mailade varje dag. Saknaden är större nu. Ensamheten är större. Mycket större eftersom livet lunkar på för alla andra.

Detta måste jag också acceptera. Precis som att jag måste acceptera det oacceptabla att Linnéa är död. Att folk kan fortsätta sina liv fast Linnéa är död… visar mig vägen… för jag måste också fortsätta mitt liv. Jag måste fylla det med meningsfulla saker. Dag efter dag. Tiden måste gå.

Jag försöker att se det svåra i vitögat. Varje dag går jag förbi Linnéas rum flera gånger eftersom det ligger på väg ut ur huset. Jag känner ibland en enorm skräck över att se hennes saker. Jag tvingar mig då in i rummet. Sätter mig i hennes säng, kramar hennes nalle, luktar på hennes kudde. Gråter/skriker men stannar kvar till dess ångesten har släppt taget. Jag måste känna det jag känner SAMTIDIGT som jag går vidare.

Det är svårt.

Men det måste gå.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, reaktioner, exponering, ångest

Så blev det helg igen. Fredagarna är räknepunkten. Hur många veckor har det gått nu egentligen…?

Jag har gått över till att räkna månader. Nästa vecka är det 3 månader sedan min dotter hoppade framför tåget.

Jag märker att jag måste vara här och nu.

Jag kan inte älta det som varit. Jag blir tokig då. Varenda ord som har sagts analyseras och vrids på. Det hon sa. Det jag sa. Det hon sagt om andra. Det andra säger om henne.

Jag märker hur hyperkänslig jag är för hur andra föräldrar är mot sina barn. Här om dagen var det en mamma som irriterat sa till en 4-årig dotter: Men sluta TJATA NU! Jag fick in klump i halsen. Hur vågar hon säga så..? Tänk om dottern känner sig fullständigt misslyckad och kommer att ta sitt liv om 11 år… Jag vet… det är normalt att man ibland blir irriterad på sitt barn, men jag ifrågasätter allt just nu. Jag tycker inte att jag gjorde mer eller mindre än någon annan förälder. Jag var en vanlig förälder för Linnéa som älskade mitt barn och ville hennes bästa i alla lägen. Men ändå hände det mig…

Jag kan inte heller fundera för mycket framåt för det känns så hopplöst att fortsätta mitt liv utan min dotter.

Flera föräldrar som jag fått kontakt med nu som också mist ett barn talar om ”överlevnadsplikt”. Först förstod jag inte vad det betydde. Men, jag måste ju leva – för mina andra barns skull. Det finns ju inget alternativ.

Igår tog jag en minut i taget och lyckades vara i nuet nästan hela dagen. Vi gick i skogen. Plockade svamp. Njöt av solen som sken genom lövverket. Spänningen… var finns nästa… där… Oscar tar du den…! Vilken fin! En Karl-Johan. Och där… och där… Svampen skulle rensas och tillredas. Gott!

Sedan plockade vi lingon ute på ön. Massor med knallröda lingon. Vi vi snabbt ihop en stor skål.

Som föräldrar är vi ju ”minnesmakare”. Jag skapade minnen för mina pojkar.

Yoga på bryggan. Här och nu. Vinden som susar ljumt kring mitt hår. Solen smeker mig snällt. Bygger upp mig, inifrån och ut. Utifrån och in.

Idag: Ett litet steg framåt. Lyft benet upp, fram, sätt ned. Lyft nästa ben, upp, fram, sätt ned.

Nästa vecka ska jag börja jobb lite. Skifta fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, Mindfulness, acceptans, självmord,

Smärta.

Nej, inte morgon igen… Låt mig fortsätta sova i evighet. På natten är vi tillsammans. På natten finns inget hemskt. På natten är det bara lugn och skönt.

På morgonen kommer det direkt. Smärtan som sätter sig i magen. Jag vill inte gå upp. Jag vill inte vakna. Tvingar mig upp. Måste upp.

Påminner mig om att jag ska tvätta mig. Borsta tänderna. Deodorant. Borsta håret. Klä på mig rena kläder. Måste. Kan inte gå ner mig så att jag luktar illa…

Men det spelar ingen roll… Det gör så ont. Hela tiden.

Ser till att pojkarna kommer i ordning och till skolan. Skjutsar dem dit som vanligt. Men förut var även Linnéa med. Det var en rutin vi hade att vi alltid åkte tillsammans på morgonen. En skön avstämning. Pojkarna satt bak och Linnéa framme bredvid mig. Vi pratade om stort och smått. Varje morgon. Parkerade – Linnéa skuttade ut och sprang in till skolan. Hennes ryggtavla försvinner in i mängden. Håret svallande över ryggen. Min vackra dotter…

Nu, följer med pojkarna in. Lämnar dem. Åker hem. Är ju sjukskriven.

Hem. Hem till oss. Vår familj. Linnéas familj.

Där Linnéas rum står tomt. Hon har inte ändrat något de senaste 12 veckorna. Cykeln står utanför. Hennes kläder är tvättade för sista gången sedan länge och är invikt i garderoben. Hennes saker… Väskan som hon hade med sig sista kvällen står vid skrivbordet…

Jag går upp till övervåningen och tittar på hennes bilder som jag ställt upp på en byrå i vardagsrummet vid flygeln som hon spelade på flera timmar om dagen (vad jag njöt av det!). Tar i hårtofsen… luktar… Hennes lukt finns kvar!! Jag faller i gråt… ett oändligt vrål av smärta… tittar in i hennes vackra ögon… Linnéa! Min älskade fina dotter! Varför blev det så här…? Vad hände? Jag hängde inte med…

Jag älskade (älskar!) dig så oändligt mycket min fina, fina.

Jag gråter hela tiden. Kommer inte framåt. Fastnar. Orkar inte.

Vad skulle jag göra? Minns inte.

Sitter och stirrar i evighet.

Måste ta tag i något. Skriver en lista. Vad måste jag göra? Daterar listan för säkerhets skull. Börjar med en sak. Något får mig på andra tankar. Glömmer bort. Tittar på listan. Börjar med något annat. Får ett mail. Glömmer bort igen. Kommer ingen vart. Tankarna far i väg. Blir sittande stirrandes…

Oj, redan dags att hämta pojkarna.

Åker för att hämta mina barn. Fina pojkar. Skönt att de mår så bra! Skönt att personalen på skolan är så inkännande och fina.

Dagen går.

Trots att den inte borde kunna det.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, ångest, barn, sorg, saknad,

Tydligen räcker det inte med att man har förlorat ett älskat barn.

Man ska dessutom orka med anklagelser och annat.

Idag har jag i alla fall hjälpt min äldsta dotter att flytta. Det var en härlig upplevelse och underbart att känna hennes glädje inför det nya. Nytt måste till. Vi måste sträva framåt. Det finns ju ingen annan väg hur jobbigt det än känns. En dag i taget.

Det är ändå ett framsteg. Innan var det en minut i taget, sedan en timme i taget.

Viktigt att se det som är bättre eftersom det totalt sett är så mycket värre än förut.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, ångest, anklagelser

Bara du och jag vet.

Bara du och jag vet vad vi hade.

Bara du och jag vet vad dina innersta tankar var.

Bara du och jag vet vad du tyckte egentligen.

Bara du och jag vet vad du ville egentligen.

Bara du och jag vet vad du har varit med om.

Dina dagböcker talar ett tydligt språk. Tack för att du skrev dem.

Jag lovar att inte berätta.

Men jag vet.

Och det känns bra.

Läs även andra bloggares åsikter om dagbok, tankar, självmord, sorg

Vi skrev ofta små lappar till varandra.

Denna fick jag och Johan för ca 2 år sedan:

”Jag tycker oändligt mycket om er även fast jag har svårt att visa det.

//Er dotter”

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sorg, saknad