Ludmillas Blogg

Hur länge ska jag vänta?

Jag väntar på lugnet….
jag väntar på dig…
jag väntar på stödet från dig och dig…
jag väntar på ett tecken…
jag väntar på beslutet…
jag väntar på att det ska kännas bättre…
jag väntar på att livet ska gå vidare…
jag väntar på kraften….
jag väntar på att jag ska kunna leva med att min dotter är död…
jag väntar på att ilskan ska försvinna…
jag väntar på att bitterhet ska förbytas till förtroelighet…
jag väntar på att sjukvården ska förbättras…
jag väntar på att förstå vad som hände…

Men framför allt måste jag sluta vänta.

Jag har livet i min hand. Jag kan inget göra ogjort. Det är som det är.

Mitt samvete är rent. Men det betyder inte att jag inte tycker att jag kunde göra annorlunda. Men under de omständigheter som var, gjorde jag mitt bästa.

Jag har livet nu.

Jag kan inte vänta.

Jag måste leva nu.

Det är mindre än 5 minuter kvar till början av resten av mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om livet, acceptans, mindfulness

Livets kringeli-krokar...

Man trodde att man visste när man var yngre. Om man bara gjorde si, så skulle det bli så. Det perfekta livet… Men så plötsligt tar det sig ett knyck åt ena hållet… eller åt andra hållet… och så helt plötsligt far man ner så att tarmarna vänds utochin… och så går det upp igen… Och så precis när man tror att man ska stanna på toppen… då går det ner igen… och när man vant sig vid att vara nere… ja, då är det dags att åka upp igen…

Livets berg-och-dalbana…

Livet är märkligt.

Läs även andra bloggares åsikter om berg-och-dalbana, sorgearbete

Hon var en underbar liten varelse som hade ”allt”… Jag älskade henne över allt annat.

Varför ville hon dö? Varför var hon inte lycklig med oss som älskade henne så mycket?

Jo – hon var sjuk. Hon hade kanske en psykos. Om man har en psykos så är det ibland alldeles för hotfullt att leva så att man önskar döden så mycket så att det är med en dödslängtan än att inte orka leva längre…

Jag kämpar minut för minut att överleva utan min dotter. Vi var så lika i så mycket. Vi hade så många förtroeliga samtal. Så mycket som jag vet att vi tänkte lika. Jag saknar henne extremt mycket.

Trots att jag vet att det inte var mitt fel. Trots att jag vet att jag bör fokusera på det jag har kvar. Känner jag att orken tryter…

Jag orkar bara med en kamp.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, sorg, saknad, psykos, psykiatri,

Gårdagen var en tung dag. Trots det underbara vädret och härlig miljö. Tankarna kommer hela tiden tillbaka till Linnéa. Saknaden. Tomheten.

Jag kämpar för att hålla mig till nuet. Att glädjas för det jag har, istället för det jag inte har.

Vi var på en utflykt. En flicka, ca 16 år gammal, var med på båten med sin pojkvän. De såg väldigt kära ut. Lyckliga. Hon såg harmonisk ut. Hade passerat nålsögat och kommit ut på andra sidan…

Hon tog fram en risifrutti, jordgubb. Hon åt den med omsorg, njutandes. Mina tankar for iväg igen… Jag brukade köpa risifrutti, jordgubb, till Linnéa. Överraskade henne när hon kom hem från skolan. När hon satt och spelade piano… när vi kom hem… Ord, sammanhang, erfarenheter, minnen, känslor, tankar… allt hänger ihop, har kontaktytor med varandra.

Jag vänder mig om mot havet för att dölja mina tårar för alla okända människor. Tittar ut över havet, vågorna… Den salta vinden i mitt ansikte som blandar sig med mina salta tårar…

Plötsligt ser jag en fjäril som flyger bredvid båten… Där är du ju…

Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, självmord, död, fjäril

30 maj på förmiddagen i skolan

Detta är den sista bilden på min älskade, fina dotter Linnéa. En vecka innan hon skulle fylla 15 år. För 2 månader sedan idag.

På halsen syns ärret efter det senaste självmordsförsöket 2 veckor tidigare.

Hennes ögon ser inte levande ut. Leendet är påklistrat. Hon visste redan att hon skulle dö samma dag. Hon hade planerat det i minsta detalj. Ca 10 timmar senare hoppar hon framför tåget, tar sitt liv. Så brutalt. Så oåterkalleligt.

Men ändå dissekerade hon här för fulla muggar på NO-lektionen och pratade om att hon skulle bli läkare. Hon tyckte om att skära! Hon blev hämtad av mormor vid 12-tiden och var sedan på BUP fram till kl 16 när jag hämtade henne för en helgpermission. Hon skulle på en konsert med en kompis på kvällen och ville cykla dit själv, vilket jag inte tillät.

Hon blev arg på mig och sprang tillbaka till BUP. Hon visste att jag passade henne mycket mer noga än BUP. De lät henne åka på en konsert utan tillsyn på kvällen. Hon tog tillfället i akt. 4e gången gillt.

Hon hade samma halsband på sig när hon dog. Örhängena hittade man aldrig.

Du fattas mig Linnéa.

Jag önskar att jag visste vad jag skulle ha gjort. Vad jag kunde ha gjort annorlunda. När jag kunde ha gjort annorlunda. Jag gjorde allt jag kunde. Jag gjorde verkligen allt som jag kunde. Du öppnade dig inte för mig. Du låtsades som att allt var bra. Varför berättade du inte för oss hur du mådde?

Jag kommer alltid att älska dig. Du kommer alltid att finnas inom mig. Du kan inte försvinna.

Aldrig någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, självmord, Linnéa

Två av mina fyra barn

Vi har det härligt. Vi njuter av ledigheten och möjligheten av att vara tillsammans med pojkarna. Vi njuter mer än vi någonsin gjort. Av att vi har varandra. Att vi får möjlighet att njuta tillsammans.

Vi saknar Emelie. Men hon har valt att inte vara med oss. Hon har sitt eget liv. Hon är stor.

Hela tiden åker tanken tillbaka till Linnéa.

-Minns ni när…? Var det innan Linnéa dog?

Ett före och ett efter.

En låt hörs på radion. Kom den före eller efter? Har Linnéa hört den?

Om Linnéa varit med, hade hon i så fall tyckt om det här? Det här skulle Linnéa ha gillat.

Hur kan man välja bort livet? Varför har man så bråttom?

Vi ska ju alla dö.

Tids nog.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad

Risk för skilsmässa?

Det är ju inte så konstigt att tänka sig…

Tänk dig själv: Om omständigheterna skulle vara sådana att man kan anklaga den andre för att på något sätt ha påverkat utgången…? Hur kan man då fortsätta tillsammans…?

Skuld är sorgebearbetningens största fiende…

Jag tror att det är mycket viktigt att ha en öppen dialog med varandra. Man måste ha en öppen inställning och inte skuldbelägga varandra. Att kunna prata med varandra om det som man tänker och känner är nog grunden för att kunna fortsätta. Risken blir annars att man slutar sig i sin egen sorg och att det inte blir den gemensamma sorgen. Att man utvecklas åt olika håll efter den stora livskrisen.

Om man inte klarar att fortsätta tillsammans på den väg som förlusten har tagit en måste man få hjälp med detta. Det är orimligt att tro att man skulle klara det utan att få hjälp med bearbetningen.

Har du någon egen erfarenhet av detta?

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, skilsmässa

Jag saknar dig Linnéa. Du fattas mig. Livet är så skönt och ljuvligt. Men det är tomt. Tomt utan dig. Smärtar oerhört. Det är oförståeligt att du valde att inte vilja ha detta. Jag förstår inte…

Jag går igenom varje dag, varje timme, varje minut och värderar, funderar… Vad var det som hände? När hände det? När tog du beslutet?

Var det något jag sa? Kanske just då…? Nej… just ja… du hade försökt redan innan… Tre gånger innan hade du försökt…. du ville verkligen inte leva… Du visste redan… långt innan jag visste det… Att du skulle dö…

Jag förstår inte…

Imorgon åker vi iväg på vår första semester utan dig. Tänk vad många resor vi gjort tillsammans… Cypern, Turkiet, Öland, Gotland, Legoland, Tyskland, Hawaii, Florida, Västindien, Australien, Gran Canaria…

Du åkte själv förra året till Tyskland i 3 veckor. Du ville absolut vara borta i tre hela veckor för att lära dig tyska trots att du inte trivdes… För 3 år sedan åkte du till England själv och bytte till buss för att åka till Cornwall. Den gången var det bara en vecka, men du var bara 12 år då. Vad irriterad du var när jag ringde dig hela tiden när du var på Heathrow. Du ville verkligen klara det helt själv… : )

Jag känner att det är min plikt att njuta av livet och hedra livet. Jag kan faktiskt njuta, fast du inte är här. Det känns märkligt. Nästan lite skamligt. Mitt barn tog livet av sig och jag kan njuta av att sitta på klippan och se solen gå ned… Är det verkligen ok?

Livet måste njutas ännu mer nu. Ta vara på stunden. Nuet. Här och nu. Precis så. Nu måste vi verkligen njuta. Njuta för Linnéa. Det får inte bli meningslöst…

Livets mening hittar vi själva.

Här och nu.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, hopp, framtid

Antonias minnesvideo

En till video skapad av Antonia och Maja

En kompis har gjort en video.

Det är helt oförklarligt att Linnéa kan välja bort det underbara liv som finns.

Jag saknar dig min älskade dotter. Jag vill uppleva livet med dig. Kom tillbaka!

Kram

Din Mamma

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, minnesvideo, in memoriam, självmord, sorg, saknad

Häromdagen fick jag en kommentar på ett av mina inlägg enligt nedan. Jag ryser. Jag ryser för att det känns otroligt bra att kunna göra skillnad. Jag ryser också för att det känns svindlande att vi kan påverka varandra på det sättet.

För mig gör det hela skillnaden om det jag gör faktiskt gör skillnad.

”Ludmilla!
du har berört mig så djupt, jag vill att du ska veta. Jag är mamma till tre barn och har mått dålig länge. behöll mina sorger djupt inne i min själ – jag var beredd att ta livet av mig efter mycket tänkande och planerande- valde tågspåret jag med. men det blev inte så för någon såg mig och förhindrade mig, jag mådde bra när jag satt och väntade såg bara vitt och ljust överallt! Idag ville jag försöka igen, jag loggade in på nätet och googlade självmord och hittade din blogg, jag vill ge dig mitt överflöd av mod jag känner, jag vill ge dig mitt sista hopp, jag vill ge dig en varm kram, jag vill ge dig min sista fråga- vad är ditt syfte i livet-?
jag ska läsa allt du skrivit, du fick mig att stanna kvar idag, jag tänker om, tänk om barnen känner så här!
det spelar ingen roll om man känner sig stark eller svag- man behöver veta att man inte är ensam…..

förlåt att jag använder pseudonym, det finns en anledning”

Jag har mailat med henne efteråt och hoppas på att jag kan skriva en fortsättning inom kort.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, hopp, saknad