Ludmillas Blogg

Här kommer en uppdatering kring vad som hänt med Helena Lundbäcks fall. Det handlar alltså om Helena som har tjocktarmscancer och skulle behöva en speciell operation för att kunna ha möjlighet att bli helt frisk. Utan operationen går hon en säker död till mötes.

Operationen gjordes tidigare i Uppsala på Akademiska sjukhuset av specialisten Haile Mahteme. Pga av att han inte kände att han kunde stå för de långa väntetiderna patienterna behövde stå ut med – och dog av i väntan – startade han en egen klinik (i form av en ekonomisk förening.) Uppsala Cancerclinic (UCC) finns i Uppsala, ett stenkast från Akademiska sjukhuset.

UCC har fått remisser från alla Landsting i Sverige förutom 3. En av dem är Uppsala läns Landsting. Den påstådda anledningen är att man inte har utrett patientsäkerheten tillräckligt för att skriva avtal med UCC. Konsekvensen är att man måste betala operationen själv. Den kostar runt 500 000 kronor.

Efter att Helena skrev en insändare till Uppsala Nya Tidning den 14/7 hhar bollarna satts i rullning. Bland annat så startade jag och min man en insamling som fortfarande pågår.

Nu har man till slut remitterat Helena till en klinik i Lyon i Frankrike. Det är en mycket väl ansedd klinik som gör operationen som Helena behöver. Och det är ju bra! Men är inte detta slöseri på skattepengar? Kostnaderna för Uppsala Läns Landsting blir mellan 1 och 1,5 miljon för själva operationen + resekostnader, övernattningar osv. Det känns inte alls bra att man är så respektlös med skattebetalarnas pengar tycker jag.

Så trots att Helena bor i Uppsala där Sveriges främste specialist erbjuder behandlingen ska hon skickas utomlands för en betydligt mycket större summa än vad det hade varit om hon hade fått behandlingen i hennes hemlandsting. Till detta kommer naturligtvis även humanitära aspekter som tryggheten med att vara nära sina anhöriga, att kunna kommunicera på sitt eget språk osv.

Tyvärr är detta inget undantag gällande Uppsala. Jag har både som läkare och privatperson hört åtskilliga knepiga historier där Uppsalapatienter inte får den vård som är självklar i andra landsting. När jag själv hade haft cancer fick jag t ex ingen cancerrehabilitering bekostad via Uppsala utan var tvungen att skriva mig i Stockholms läns landsting där jag har ett sommarhus. Då fick jag rehabiliteringen i ett litet kick.

En annan närstående behöver få en knäoperation snarast. Det skulle dra ut på tiden ca 6 mån innan han fick träffa en specialist för bedömning. När han skrev sig i sitt sommarhus fick han en tid i det nya landstinget direkt.

Det är något som inte står rätt till i Uppsala Läns Landsting.

Det känns betryggande att Helena nu ändå kommer att få sin livsviktiga behandling. Vi behöver dock fortsätta insamlingen eftersom Helena väldigt gärna vill ha med sig sin man till Frankrike. Operationen är inte helt ofarlig och hon kommer att behöva vara kvar en tid efteråt. Att vara där helt ensam utan att kunna språket är inte rimligt.

Vill du vara med att bidra till att Helena ska få rimliga omständigheter för operationen så får du gärna sätta in ett bidrag, litet eller stort, på Nordea: 3039 22 11122.

Stort tack för din medmänsklighet!

Läs även andra bloggares åsikter om skattepengar, Helena Lundbäck, Uppsala Cancerclinic, Sugarbakermetoden, coloncancer, insamling för Helena Lundbäck,

Lördagen den 28 juli kl 12 träffas vi som förlorat ett barn (oavsett på vilket sätt) på Gärdet, inne på Kampementsbadet, i Stockholm. Vid dåligt väder finns en alternativ inomhuslösning.

Ta gärna med egen matsäck om du vill! Även respektive samt barn är välkomna!

Anmäl dig på Facebookgruppen Änglaföräldraträff här…

Det är helt avslappnat och ingen förväntas göra något speciellt. Man småpratar med de man har lust med helt enkelt. Om du vill får du gärna ta med en bild på ditt barn.

Varmt välkommen hälsar jag genom Lisa Olveby som tagit initiativet!

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, förlora ett barn, mista barn, änglaföräldrar, träffa föräldrar som förlorat barn

Läs även andra bloggares åsikter om insamling, cancerbehandling, sugerbakermetoden, Helena Lundbäck, cancer

Helena Lundbäck som jag skrev om igår har en blogg som du hittar här…

Se ett inslag på TV4 här…

Lyssna på radioinslaget här…

Vill du hjälpa till för att Helena ska få den behandling som hon har rätt till kan du sätta in ett bidrag på Nordea: 3039 22 11122. Gör det redan idag för hon har inte tid att vänta!

Jag drabbades. Jag hade tur.
Vem drabbas nästa gång? Det kan vara du.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, Helena Lundbäck, sugarbakermetoden

I dagens UNT finns en insändare skriven av Helena Lundbäck 54 år som fick diagnosen tjocktarmscancer i höstas. Hon fick cytostatikabehandling under vårterminen men istället för att få beskedet att hon var frisk så fick hon i juni veta att cancern var spridd till bukhinnan och bäckenet.

Nu är det så att det finns en behandling som kan hjälpa. Det är en operation där man sprutar in varma cellgifter i buken. Den har tidigare gjorts på Akademiska Sjukhuset av läkaren Haile Mahteme. I våras startade han dock en egen klinik för att han tyckte det var så hemskt att det var så långa väntetider för dessa patienter, vars liv ju står och faller med att få behandlingen. Landstinget har inte tecknat något avtal med den nya kliniken utan väntar på att Akademiska själva ska bygga upp en sådan behandling igen. Detta kommer dock ta tid och under tiden kommer många personer att faktiskt dö.

Helena Lundbäck är en av dem. Får hon inte behandlingen går hon en säker död till mötes. Får hon behandlingen kommer hennes liv att kunna förlängas avsevärt och hon har även 40% chans att bli helt frisk.

Eftersom landstinget i Uppsala inte har avtal med Uppsala Cancerclinic så måste Helena betala behandlingen själv.

Jag och min man Johan som också är läkare tycker att detta är förskräckligt och vill gärna hjälpa Helena om vi kan. För 2,5 år sedan var vi själva i Helenas situation. Jag fick cancer men hade turen att få rätt behandling. Jag är helt frisk idag.

Vi startar vi nu en insamling till Helena. Vill du hjälpa till för att Helena ska få den behandling som hon har rätt till kan du sätta in ett bidrag på Nordea: 3039 22 11122. Gör det redan idag för hon har inte tid att vänta!

Läs även andra bloggares åsikter om Helena Lundbäck, cancer, cancervård, onkologi, Akademiska sjukhuset, landstinget i Uppsala, Uppsala Cancerclinic, Haile Mahteme, sugerbakermetoden

Efterlysning:
Journalist söker någon på västkusten som sökt psykvård under sommaren men inte kunnat få det pga av neddragningarna i vården.

—————————————–
Hej, väldigt bra och viktig blogg! Det här kanske inte är rätt forum att ställa en sån fråga men jag jobbar iallafall för Sveriges Radio och jag letar efter någon förälder som har erfarenhet av att barn mår dåligt och inte fångas upp, och som vill ställa upp och prata om det i radio. Vet inte om du kanske kan hjälpa mig med det Ludmilla eller om du har kontakt med någon som kan tänkas ställa upp men jag skulle verkligen uppskatta det om jag fick hjälp med det här!

Om någon känner att de kan tänka sig ställa upp så är min mail natalija.sako@sverigesradio.se och mitt nummer 0768-762024.

Vänliga hälsningar,
Natalija Sako
Sveriges Radio P4, Göteborg

En stor och viktig och svår sak har varit att väva ihop en förklaring till varför Linnéa tog sitt liv. Det har varit ett pussel att lägga och många känslostormar att balansera mellan. Det har också varit en svår sak att hitta balansen med hur mycket jag ska skriva om här samtidigt som jag inte ska inkräkta på någon annans liv. Linnéa var del av mångas liv, inte bara mitt.

Jag har letat på alla sätt och vis efter en förklaring till varför min fina dotter kunde ta sitt liv. Jag har sökt med ljus och lykta. Vänt på varenda sten. Pratat med alla jag kunnat. Läst allt jag kunnat. Ransakat mig själv.

Hur kunde en sådan vacker, välfungerande, intelligent tjej med så många runt om henne som älskade henne, hamna i en sådan svår psykologisk kris att hon inte såg någon annan väg än att ta sitt liv? Att dö?

Linnéa var ett mycket efterlängtat barn. Hon var ett ”lätt” barn. Det var inget som var krångligt eller ansträngande med henne. Hon var glad, intresserad, nyfiken, omtänksam och hjälpsam. ”Tack för att jag fick hjälpa till!” kunde hon säga. Linnéa hade lätt för sig i skolan. Hon älskade att lära sig saker. Hon ägnade även fritiden åt att lära sig nya saker.

Det var underbart att vara med henne redan när hon var en liten baby. Hennes aptit på livet och nyfikenhet att lära sig nya saker gjorde att samvaron med henne hela tiden kändes spännande och rolig. Hon var lite blyg när hon var riktigt liten men växte sedan upp till en trygg och väldigt utåtriktad tjej.

Linnéa hade många vänner. Hon tyckte om att vara med yngre barn och var en fantastisk barnvakt. Många är de barn som sett upp till Linnéa. Hon tyckte också om att vara med vuxna. Hon satt gärna med och diskuterade olika saker med äldre. Linnéa hade också många vuxna omkring henne som älskade henne.

När hon var ca 12 år började hon bli mer tillbakadragen ibland och ”tonårig”. Inget konstigt med det. Hon var som vanligt emellanåt men kunde bli lite hormonstingslig. Det kändes helt naturligt och bra att hon visade vad hon kände.

Linnéa fick ångest under det sista halvåret som accentuerades när det var lugnt omkring henne. Hon fick börja gå till en psykolog, men det blev bara värre. Psykologen kontaktade mig för att hon tyckte det var något som inte stämde. Hon tyckte vi skulle få en barnpsykiatrisk bedömning. Linnéa hade en stark vilja att hon skulle klara av detta med sina problem själv. När vi försökte prata med henne så sa hon bara ”Det är jag, mamma. Jag ska klara detta själv.”

Mot slutet blev Linnéa ordentligt förändrad. Hon var ”borta” under perioder och var svår att få kontakt med. Hon gick in i sig själv. Det var en tydlig kamp mellan oss som ville att hon skulle leva och henne själv, som inte ville leva.

Efteråt har vi fått veta att hon hade hört röster redan tidigt på hösten 2007 (när hon var 14 år).
Efteråt har vi fått veta att hon levt ett dubbelliv. Vi har fått bilden tydligare och den var inte alls som vi trodde.

Min tanke är att Linnéa till slut inte fick ihop bilden av sig själv med den som hon ville vara. Hon hade redan passerat så många gränser. Ingen som hon kände visste vad som hände. Till slut gick Linnéas personlighet isär och hon fick en psykotisk reaktion.

Hon tog hellre sitt liv än att sanningen skulle uppdagas.

Av den anledningen väljer jag också att inte gå djupare in på vad som hände.
Hon ville ju uppenbarligen inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, Linnéa, ta sitt liv, ta livet av sig

När någon har tagit sitt liv finns det inte något vårdprogram för hur vi som blir kvar ska tas om hand. Det är idag helt lämnat till slumpen om det finns någon som av eget initiativ tar kontakt och hur den kontakten blir. I den studie jag just nu sammanställer med 116 föräldrar som förlorat ett barn i självmord framgår att bristerna är mycket stora.

Nedanstående kan vara en checklista för dig som möter någon som förlorat en närstående i självmord:
• ta kontakt direkt – erbjud din hjälp. Överlåt inte initiativet till oss.
• organisera er arbetsplats och ha tydliga rutiner. Låt inte hjälpen bli en slump för den som orkar och vågar.
• ge inte all hjälp på en gång och sedan inget mer. Fördela insatserna över lång tid.
• Var där även när vardagen kommer.
• Var flexibel, lyssna till hur vi känner det men ta över när det behövs.
• Hjälp oss att se vår döda kära och att ta farväl på det sätt som vi önskar.
• Informera oss om hur:
-dödsfallet skedde
-vad som ska ske vidare
-var och av vem vi kan få hjälp
-sorg och krisreaktioner
-hur män, kvinnor och barn sörjer olika
• hjälp oss att ta kontakt med psykolog och andra professionella
• hjälp våra barn och/eller hjälp oss att hjälpa dem
• glöm inte de utanför den närmaste familjen som också är hårt drabbade som ickehemmaboende syskon, morföräldrar eller liknande.
• Informera om SPES (www.spes.se)
• hjälp oss att komma i kontakt med andra som varit med om samma sak
• erbjud hjälp om och om igen över tid även om vi tackat nej tidigare
• var där minst ett år efter, eller längre om det behövs

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, ta sitt liv, efterlevande, SPES, sorg

Sophie 2,5 år har många frågor om allt i livet.

-Vilken stor bajskorv! Säger Sophie stolt när hon sitter på toaletten.
-Mamma… var åker den nu då?
-Den åker genom röret och sedan ut i havet.
-Jaha…

Några dagar senare pratar vi om mormor.

-Jag vill åka till mormor, säger Sophie. Jag ÄÄLSKAR min mormor.
-Mormor är inte hemma nu. Hon är ute och åker båt med morfar, förklarar jag.
-Var åker hon då då? Åker hon på den här sjön?
-Nej, hon åker på havet.

Sophie ser genast väldigt bekymrad ut.
-Med BAJSKORVARNA????

Det tog ett tag att förklara hur det där hängde ihop. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om 2, 5 år, barns utveckling 2, 5 år, ur barnamun

Notisen i Uppsala Nya Tidning som informerade allmänheten om att min dotter tagit sitt liv. Eftersom jag just nu sammanställer den studie om föräldrar som förlorat barn i självmord stannar jag upp när jag läser om att tågpersonalen fått stöd av ett kristeam. Det står inget om hur de anhöriga togs om hand… för det finns inget system för det…

Men nu var det inte det jag skulle skriva om. Igår kunde man läsa i UNT att tågsträckan från Uppsala central och 6 km norr ut är en av de mest olycksdrabbade i Sverige. Och det var ju på den vägsträckan som Linnéa tog sitt liv. Det som har förvånat mig är att man inte gjort något alls med platsen på 4 år. Den är fortfarande lika lättillgänglig som tidigare. Det känns fruktansvärt med tanke på att det finns åtskilliga personer som tagit sina liv på samma ställe därefter. Att kameror kan förhindra självmord presenterade Helena Rådbo i sin avhandling för många år sedan (2008).

Men du skriver man alltså om detta och att det kan bli en verklighet någon gång i framtiden. Man skriver även att staket skulle kunna vara ett alternativ… Jo… det gäller ju att göra platsen mer otillgänglig så att det hinner gå mer tid och blir mer besvärligt att genomföra.

2008 var det 4 personer som tog sina liv på spåren i Uppsalaområdet. En av dem var Linnéa. 2009 var det ytterligare 4. 2010 var det också 4. 2011 var det 3. I år har 3 personer hittills tagit sina liv på spåren. Det är 18 personer sedan 2008. 2008 som Linnéa dog och t ex avhandlingen om hur man kan förhindra självmord på tågspåren kom. Vad har hänt sedan dess? Ingenting!

Tänk vilket otroligt lidande det varit för de anhöriga, poliser, sjukvårdspersonal, tågpersonal, passagerare på tågen, vittnen och flera. Tänk vad mycket pengar det har gått till att betala ut skadestånd till de anhöriga, sjukskrivningar av anhöriga, lokförare och flera. Stopp i tågtrafiken, kristeam osv. Allt detta kostar. Tänk vad ett staket och en kamera hade kunnat göra skillnad…

Vad säger man?

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta livet av sig, tågpersonal, suicidprevention