Ludmillas Blogg

Jag har ju berättat om Helena som har en cancer spridd till bukhinnan. Hon ska nu få behandling i Frankrike trots att en av världens främsta experter på just denna operation finns i Uppsala där hon bor.

Anledningen är att den erkände kirurgen som arbetade på Akademiska Sjukhuset har startat eget. Akademiska sjukhuset vill inte remittera Helena dit. De säger att det behövs ett avtal för detta. Men övriga landsting i Sverige remitterar till denna klinik utan särskilt avtal.

Istället ska nu Helena först åka över till Frankrike för ett första läkarbesök redan denna vecka. Sedan ska operationen göras i mitten av september trots att kostnaderna för detta upplägg kommer att bli många gånger högre för landstinget än om det skulle göras i Uppsala. Det är våra skattepengar det handlar om.

Lokalradion intervjuade mig och la ut den intervjun i fredags, eftersom jag och Johan stöttar Helena och har startat en insamling för att hon ska kunna få behandlingen i Uppsala. Nu åker hon till Frankrike och då kan även pengarna gå till de merkostnaderna som hon kommer att få och som inte landstinget kommer att stå för. Hon kommer dessutom att vara tvungen att lägga ut allt själv till en början och lämna in kvitton till landstinget för att få ersättningen.

Sjukhusdirektören säger i radio, helt felaktigt, att det krävs att man har avtal dit man remitterar. Lyssna här…

Läs mer på Helenas blogg här…

Lyssna på radioinslaget här…

Klinikchefen på onkologen uttalar sig i en debattartikel i UNT om att det inte är försvarbart att skicka Helena utomlands:

För att få komma till UCC krävs specialistremiss vilket alla klinikchefer i landet kan skriva. Man skriver en specialistremiss enligt riksavtal, vilket innebär att man gör detta för varje patient och på medicinska grunder. I Västmanland har vi skickat mellan fyra och sju patienter om året till UAS och Haile Mahteme och vi kommer givetvis att fortsättningsvis skicka dessa till UCC.
Det är inte försvarbart att skicka patienterna utomlands långt från anhöriga samtidigt som kostnaden blir två tre gånger högre. Var glad att vi har en världsledande kirurg i Uppsala och gräv ner prestige och avundsjuka och sätt patienten i centrum.

Jag tycker att det är skrämmande det som händer. Det är just patientsäkerheten som landstinget och Akademiska sjukhusets ledning äventyrar på detta vis. Prestige? Stolthet? Personliga konflikter? Ja, något annat än det rent medicinska är det i alla fall, det är ju tydligt.

Vill du också stötta Helena? Vill du vara med att bidra till att Helena ska få rimliga omständigheter för operationen så får du gärna sätta in ett bidrag, litet eller stort, på Nordea: 3039 22 11122.

Läs även andra bloggares åsikter om Helena Lundbäck, UCC, Haile Mahteme, sugarbakermetoden

Konstigt nog så går dagarna utan Linnéa.

Efter allt som hänt känns det nu som att vi kommit in i en lunk som är lugn och skön.

Inga nya katastrofer har hänt på länge och alla utvecklas på ett bra sätt. Vi glädjs mycket över Sophie varje dag. Hon trivs på skolan och killarna med.

Jag har hittad en trevlig balans med arbete och fritid och hämtar Sophie tidigt på dagarna.

Det går uppenbarligen att leva utan sitt barn. Och det går bra nu. Men det har varit en enormt lång och smärtsam väg.

Jag tar mig frihet att kopiera ett inlägg från Alfred Skogbergs blogg. Han har ju skrivit boken ”När någon tar sitt liv” där han skriver om vad vi faktiskt kan göra för att minska självmorden.

Det intressanta är att man från politikers håll inte förstår hur mycket pengar det finns att tjäna på att göra ganska små investeringar. Läs mer här:

Det råder en del missuppfattningar om vad suiciden kostar samhällsekonomiskt. Det är skillnad på vad de kostar och hur mycket det är värt att satsa för att förebygga ett självmord. I den här texten förklarar jag vad som gäller.

Samhällets kostnader för samtliga suicid och suicidförsök kostar enligt Räddningsverket, som numera heter Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB), 5,5 miljarder kronor. Detta enligt deras rapport från 2004: Suicid och samhällsekonomiska kostnader. (Märk väl att rapporten har några år på nacken och kostnaderna bör i dag vara högre.) I den här siffran ingår främst produktionsbortfall och medicinska kostnader.

Om man dessutom räknar med hur mycket det vore rimligt att betala för att förebygga ett självmord blir siffrorna ännu högre. Satsar samhället 18,68 miljoner kronor och minskar suiciden med ett enda per år så är satsningen ekonomiskt försvarbar. Denna siffra är alltså inte densamma som kostnad i form av produktionsbortfall och medicinska kostnader. Men påfallande ofta blandas siffrorna ihop.

För suicidförsök gäller summan 3,075 miljoner kronor. Multiplicerar vi 18,68 miljoner med 1 500 per år blir summan 28 miljarder kronor. Med andra ord: om vi med 28 miljarder kronor får ner självmorden till noll så har samhället gått plus minus noll på satsningen. Däremot kan man inte med säkerhet säga att en satsning på 28 miljarder resulterar i 0 suicid. Men måttet kan vara användbart när man överväger att införa en speciell metod. Till exempel om det lönar sig att sätta upp räcken på en viss bro där man vet att suicid inträffat. Eller om professionella bemöter en del av de många inlägg på internet som förespråkar självmord och direkt påverkar sårbara individer till handling.

Om vi dessutom antar att varje minskat suicid för med sig att försöken minskar med sex stycken så är åtgärden samhällsekonomiskt lönsam om kostnaden är mindre än 37,1 miljoner kronor (1×18,68 + 6 x 3,075).

Vet vi att ungefär fem personer om året tar sitt liv på en viss bro så innebär det att samhället kan investera nästan 100 miljoner om året för exempelvis skyddande staket, förutsatt att suiciden verkligen minskar med fem per år.

Tänkvärt, inte sant?

Läs även andra bloggares åsikter om Alfred Skogberg, När någon tar sitt liv, suicidprevention, att minska självmord, självmord, självmordsförebyggande

Läs även andra bloggares åsikter om Helena Lundbäck, sugerbakermetoden, cancer, cancerbehandling

Kostnadsfritt frukostseminarium
– ”Läker tiden alla sår?”

Frågorna kring sorg är ofta många – oavsett om det handlar om konflikter, omorganisationer, mobbing, sjukdom eller andra förluster. Vi får lära oss mycket om hur vi skaffar oss saker, men förvånansvärt lite om hur vi kan hantera förluster och förändringar. Att släppa taget och gå vidare är vanliga råd, men skulle vi inte göra det om vi bara visste hur?

Under seminariet går vi bl.a. igenom vilka olika förluster som kan orsaka sorg, vanliga myter om sorg och varför tillfälliga lättnader inte fungerar.

Stockholm Onsdagen den 5 september, kl.07:30-09:00
Malmö Fredagen den 7 september, kl.07:30-09:00
Göteborg Fredagen den 12 oktober, kl.07:30-09:00

Ta med en vän, mingla och träffa oss på Institutet. Vi bjuder på föredrag och frukost med kaffe/te och smörgås. Frukosten serveras kl.07:30-07:55. Föredraget ”Läker tiden alla sår?” hålls kl.08:00-09:00. Vi kommer dessutom ge våra gäster ett erbjudande, samt sälja boken Sorgbearbetning till specialpriset 150 kr. Begränsat antal platser.

Läs mer och anmälan >>

Riktigt varmt välkomna!

Anders Magnusson

Läkartidningen rapporterar om en ny studie:

En stor svensk studie visar att risken för suicid var 12,6 gånger högre än hos normalbefolkningen under veckan efter cancerbeskedet.

Tittar man på det år som följde beskedet var suicidrisken 3,1 gånger högre.

Risken att avlida i kardiovaskulär sjukdom var 5,6 gånger högre under den första veckan efter beskedet och 3,3 gånger högre under den månad som följde beskedet jämfört med normalbefolkningen.

Författarna skriver att de förvånats över att risken att ta sitt liv eller avlida i hjärtinfarkt ökade så pass snabbt efter beskedet. Detta tror författarna snarare beror på den mentala stress ett malignitetsbesked innebär än på behandlingen, då denna normalt inte påbörjats efter bara en vecka. För läkare som lämnar cancerbesked kan det således vara viktigt att känna till de ökade riskerna i termer av självmord och kardiovaskulär död som ett cancerbesked innebär.

Fang F, et al. N Engl J Med. 2012;366:1310-8.

Läs även andra bloggares åsikter om ge cancerbesked, självmordsrisk, självmord, suicid, suicidrisk, risk att ta sitt liv

Idag var det skolstart i Uppsala.
Oscar började 6:an och Jonas 8:an.
Jonas är 5 år yngre än Linnéa. Ändå så började han nu samma årskurs som Linnéa aldrig gick färdigt.
Han är snart 14 och ett halvt år.
Linnéa blev aldrig 15.

Underbara sommar att tänka tillbaka på.

De senaste veckorna har det verkligen varit ett lugnt tempo. Man kommer liksom in i en lunk där tiden flyger iväg utan att man gör något alls. Men det är väl så det ska vara också.

Johan och jag har båda tränat rätt mycket under sommaren och nått våra mål och mer därtill. Jag som var uppe i 90 kg efter Sophies födelse och min cancerbehandling är nu nere på 62 kg igen. Som bonus är jag mer vältränad än någonsin, vigare och har bättre kondition än någonsin i livet. Det är bra!

Sophie, Oscar (12) och Jonas (14) har växt minst flera meter under sommaren… Jonas och Oscar är längre än jag och Sophie har vuxit ur sina st 98. Jonas har dessutom växt om sin pappa.

Jag mår för det mesta väldigt bra. Men av och till fastnar jag i tankar om vad jag kunde ha gjort annorlunda med Linnéa och ältar för mig själv för och emot olika förhållningssätt till barnen. Tänk vilken påverkan även små ord kan ha utan att de orden var menade på det sättet.

Jag hörde ett syskonpar prata om sitt förhållande till sin mamma. Den ene sa att hon haft det så svårt för att hon alltid blivit jämförd med sin mamma. ”Tänk om du ändå hade kunnat vara lite mer lik din mamma…”. Det var svårt att alltid känna att man borde vara på ett annat sätt, bättre, mer likt mammans sätt. Syskonet sa att hon också blivit jämförd med sin mamma men alltid fått höra hur lik hon var sin mamma, lika fantastisk. Detta var också så svårt eftersom hon inte kände att hon ville vara som sin mamma utan som sig själv. Hon delade inte alls alla värderingar som mamman hade och orkade inte ha den livsstilen men kände sig tvungen eftersom det nu var så bra.

Det exemplet tycker jag är ganska målande om hur svårt det kan vara. Varken det ena eller andra förhållningssättet var ju uppenbarligen bra för dessa personer, eftersom båda mått dåligt pga av det.

Ja, fundera kan man göra mycket…

Om en vecka börjar skolan igen. Men en veckas sommarlov har vi kvar!

Dagens bloggfråga:

I vilken ordning lägger du dessa saker rangordnat efter

1. Kolhydratinnehåll?
2. Kaloriinnehåll?

3. Och vad skulle du bli mest mätt av?