Ludmillas Blogg

Självmord framför tåg ska minska
Första halvåret i år dog 39 personer i järnvägstrafiken. 27 av dem var självmord. Nu vill Trafikverket att det ska bli svårare att ta sitt liv i järnvägen.

Jag har tidigare skrivit om den forskning som gjorts gällande hur man förebygger självmord vid järnvägen.

Att ta sitt liv på spåret innebär att många blir inblandade. Passagerare och lokförare får ett trauma för livet. Anhöriga som kanske inte får någon kropp att ta adjö av. Polisen som ska plocka upp delarna. Många!

På SPES spes citeras SVTs inslag från 2/7.

Trafikverket siktar på att halvera antalet som omkommer i järnvägsolyckor till 55 dödsfall år 2020. Framförallt handlar det om att hindra självmord, som utgör omkring 70 procent av dödsolyckorna.
​
Det handlar om att bevaka och sätta stängsel runt vissa områden. Vi har börjat ett arbete med det under våren. Vi vet ganska väl var de flesta självmord sker. Det handlar om sträckor på sammanlagt 40-50 mil i framförallt södra Sverige, säger Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm.
​
-Forskning visar att kan man hindra någon från att begå självmord så gör personen inte om det.
​
Första halvåret 2012 var antalet dödsolyckor på järnvägen 39, varav 27 självmord. Sju personer omkom när de blev påkörda och fem dödades i olyckor där väg korsar järnväg.
​
Att färdas ombord på tåg är mycket säkert. Sedan 2006 har bara ett dödsfall inträffat, det var i Kimstad 2010 när ett X2000-tåg kolliderade med en traktorgrävare.
…
Jag har noterat att man fortfarande inte satt upp något staket på platsen där Linnéa dog. Många har tagit livet av sig på samma ställe som hon efteråt. Hur är det möjligt att man inte gör något?

Men du verkar det ändå hända något. Bra.

Signalsubstanserna se­­rotonin, dopamin och noradrenalin har stor betydelse för regleringen av känslor och beteenden. Många läkemedel mot psykiska sjukdomar, t ex antidepressiva läkemedel, påverkar också dessa signalsubstanser.

Serotonin, dopamin och noradrenalin produceras av grupper av nervceller i hjärnstammen och sprids sedan över hela hjärnan. Dessa tre signalsubstanser verkar förmedla olika aspekter av känslans kvalitet. Kraftigt förenklat kan man säga att dopamin är hjärnans belöningssystem, att serotonin förmedlar en känsla av tillfredsställelse och inre styrka och att noradrenalin är aktiverande. Det finns åtta olika möjliga kombinationer av antingen hög eller låg nivå av de tre signalsubstanserna.

I en nyligen publicerad artikel framläggs hypotesen att olika känslor framkallas av olika kombinationer av nivåer av de tre signalsubstanserna och att de åtta extremvärdena direkt svarar mot de åtta grundkänslorna. I en modell (se figur) avbildas de tre signalsubstanserna på axlarna i ett koordinatsystem och bildar en kub. I kubens åtta hörn, som alltså motsvarar de åtta möjliga extremvärdena, är de åtta grundkänslorna (enligt Silvan Tomkins) placerade. Enligt hypotesen framkallas till exempel grundkänslan ilska av kombinationen av lågt serotonin, högt dopamin och högt noradrenalin.

Jämfört med tidigare sätt att organisera grundkänslorna har denna modell en stor fördel i och med kopplingen till de signalsubstanser som styr känslor och beteenden. Modellen skulle kunna bidra till ökad förståelse för känslore­gleringen hos både psykiskt friska och dem som drabbas av psykiska sjukdomar samt till att förstå hur de tre signalsubstanserna serotonin, dopamin och noradrenalin verkar.

Läkartidningen

Läs även andra bloggares åsikter om signalsubstanser, känslor, antidepressiv behandling, SSRI, serotonin, adrenalin, noradrenalin, dopamin

-Det är tråkigt att människor dör… Säger Sophie 2,5 åt medan hon äter makaroner i solen.
-Mmm, det är det säger jag.
-Jag blir ledsen då…. När farfar och Linnéa dog…
-Jaa… Men du fanns inte när Linnéa dog.
-Jo, lite..

Nu är det 2 veckor sedan som Sophie slutade med sina nappar.
Den sista tiden var väldigt nappfokuserad. Sophie argumenterade för att få ha ”många nappar” hela tiden, inte bara när hon skulle sova, så det kändes som att det verkligen var dags. De andra barnen (förutom Linnéa som inte hade napp) slutade när de var ganska precis 2 år. Sophie har hunnit bli drygt 2,5 år.

Vi har förberett Sophie under många månader för att hon skulle sluta med napparna ”till sommaren”. Nu är det ju sommar, så ganska snart började vi räkna på fingrarna hur många dagar det var kvar. Hon skulle tillsammans med sin gudfar och barnflicka lämna napparna till katterna på Skansen.

Tyvärr blev Sophie ordentligt förkyld precis inför denna stora händelse så det var väl inte den mest optimala dagen, men det var svårt att ändra på något som räknats ned till så länge. Sophie hade fått välja en belöning också. Hon önskade sig bara EN sak och det var en liggvagn till sin ”bebbe”. (Jag hade när jag sa ja till det ingen aning om hur dyra dockvagnar var…!)

Den stora nappdagen gick bra och katterna fick alla napparna. De närmaste 3 dagarna var tuffa för Sophie. Hon längtade efter sina nappar och det var svårt att sova. (Det är väl som allt annat beroende att det är just de 3 – 4 första dagarna som är svårast…). Några gånger var det nära att jag plockade fram reservnappen… 😉 Men det hade ju inte hjälpt någon!!!

Men nu är hon en stor tjej och har slutat med napp!

Läs även andra bloggares åsikter om sluta med napp, Lill-skansen, nappdiplom

Idag sändes ett inslag i P4 extra helg om självmord med anledning av att antalet självmord ökar så här års. Anledningen är flera. Dels finns det sociala orsaker då sommaren är en tid som ”ska” vara glädjefull och njutbar. Man umgås med vänner och släkt. Många kan känna sig än mer ensamma då. Dessutom finns det biologiska mekanismer där solljuset påverkar signalsubstanserna i hjärnan, och då särskilt serotoninsystemet.

Jag blev intervjuad om det som hände Linnéa och prof Danuta Wasserman likaså. Tyvärr fick Danuta alldeles för lite tid att prata om detta viktiga. Hon är enorm kunnig och det finns väldigt mycket som allmänheten skulle ha nytta av att få höra.

Jag är dock väldigt glad över att Sveriges Radio valde att beröra ämnet! Tack!

Här kan du lyssna på inslaget…

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, ta livet av sig, suicid, solljus

Jag råkade komma över på din blogg och läste. Förstår att ni har gått igenom mycket.
Jag vill bara berätta att jag är en person som varit på din dotters sida av livet.
Jag försökte ta mitt liv och hamnade på psyk. Jag fick vård men var bestämd att jag skulle dö.

Personal och läkare inom psyk har ett svårt jobb, att bota och hjälpa dem som vill dö.
Jag lurade alla att skriva ut mig, åkte hem, planerade, skickade mina barn till skolan, riggade ett rep och hängde mig. Sen vet jag inget mer.

Jag har fått höra att en person hittade mig, sen låg jag i respirator. När jag till slut vaknade kände jag ingen tacksamhet, snarare ilska för att jag blivit räddad.

Jag är inte särskilt gammal och har barn men ändå tänker jag att detta är slutet av mitt liv. Det är som en cancer och det känns som att det aldrig kommer att försvinna…

Just nu är jag kvar enbart för barnen. Jag hoppas att mina gener inte går vidare till dem.
Många tänker att personen självvalt dött av egoistiska skäl, men så är det inte. Vi som lever trots viljan att dö plågas av livet utan att det syns. Andras mål och meningar med livet syns obetydliga, meningslösa.
Vill bara berätta att jag förstår sorgen över ditt döda barn. Jag har sett mina egna anhöriga efter att jag vaknade upp.

Ändå tänker jag inte på att deras börda är tyngre än min.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, hopp, suicid, ta sitt liv

Stämningen är dämpad och oron stor på Karolinska universitetssjukhuset efter tisdagens besked att motsvarande 700-800 heltidstjänster ska bort för att få ekonomin i balans. Kostnaderna måste minskas med 650 miljoner kronor inför 2013, och det är personalkostnaderna som ska stå för den största delen, 400 miljoner kronor eller 700-800 helårstjänster, enligt sjukhusledningens åtgärdsplan.

Detta står att läsa i Läkartidningen idag.
Det gör nog inte att det blir bättre… med tanke på gårdagens besök…

Suck!

Idag var det dags för återbesök. 2 år efter avslutad behandling. Hcg-värdet har jag ju redan fått svar på.

Det tog inte många minuter.

Gynundersökningar är inte traumatiska för mig. Läkaren konstaterade att jag var duktig på att slappna av.
-Jag känner livmodern här mellan mina båda händer…
-Det hoppas jag verkligen att du inte gör, svarade jag. För den är ju borttagen. (Sannolikt väldigt pinsamt.)

Vi pratade om återfallsrisk. Den är ju väldigt liten för mig.
-Särskilt eftersom jag ju inte hade spridning till lungorna, sa hon.
-Men det hade jag ju!!

Tänk vad liten man blir i sin patientroll. Så osedd man känner sig när läkaren inte ens kan besvära sig med att uppdatera sig i journalen om hur allvarlig sjukdomen var och att jag faktiskt tog bort livmodern. Hon var ju min läkare under hela inläggningstiden.

Jag får väl försvara min kollega med att det är väldigt ont om tid. Eller nåt.

Jag har läst din blogg i flera år, vet inte riktigt när jag hittade den, minns inte vilket år.
Jag googlade på ordet självmord, som så många gånger förut.
Ibland bara för att få upp en speciell hemsida om självmord och ibland för att läsa om folk som vill ta sitt liv.
Jag har mått psykiskt dåligt sedan jag var tolv år (2002), det var då jag började tänka på att ta livet av mig.

Dina ord etsar sig fast i mig, tänk alla gånger som du har räddat mig och mina föräldrar.
Mig från att lämna jordelivet, och mina föräldrar från att gå samma öde till mötes som du och dina anhöriga har fått göra när Linnéa dog.
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig, Ludmilla. Och vissa dagar vill jag inte tacka, bara gråta. För att dö, det hade varit… lugnt.
Skönt, tyst, frid. Jag vill vila i frid. Eller, inte så mycket längre, men förr så var det så. Men så läste jag dina ord och så tänkte min hjärna ett steg längre.
Den tänkte på sorgen som jag skulle lämna efter mig. Skulle jag då fått frid på andra sidan, när jag visste vad jag lämnade, vilken sorg jag gav dem, som en sista ”gåva”….?
Jag tror inte det.

Så, jag tackar dig.
Av hela mitt hjärta,
Åh, om du bara visste, du har räddat många, tror jag, genom att våga dela med dig av din berättelse!