Ludmillas Blogg

Jag har varit utan internet både hemma (åska kraschade modemet) och tidvis även mobilen (tele 2) har störningar.

Jag har inte medvetet låtit bli att svara dig och jag har inte tagit bort något inlägg.

Du har valt att tolka detta helt fel. Jag svarar på dina mail så fort jag får tillbaka internet hemma. Om jag får en fungerande mailadress att skriva till.

Kram

Ludmilla

Häromdagen var det åska.

Efter det så har vi inget internet hemma. Hur gör man då?

Nyttigt är det!

Glocalnet hade bra felsökning och de skickar kostnadsfritt ett nytt modem inom 2 dagar. Det är bra kundservice.

Så vi ska nog kunna hålla oss! 🙂

Linnéa visar oss magdans 2006

Jag fick ett mail som berörde mig väldigt. När något nytt kommer om Linnéa blir jag väldigt, väldigt glad. Det är ju inte annars så mycket uppdateringar om henne som du kanske förstår. Man pratar om barnbarnet, barnen, mannen och sig själv och uppdaterar andra om vad som är nytt men Linnéa kommer det inte något nytt med.

Så när jag fick det här mailet, från en för mig okänd person, berörde det mig in i det djupaste. Linnéa fanns igen. Sorgen hittade upp från sitt djup och jag gav ifrån mig det avgrundsvrål som bara en mamma som förlorat ett barn kan ge. Den bottenlösa sorgen gjorde sig påmind, om än bara några minuter.

Det påminde mig också om att den bottenlösa sorgen nuförtiden oftast inte syns. Det går ju trots allt väldigt bra, konstigt nog (som Oscar sa).

Tack för att du skrev mailet!

Hej Ludmilla,
Mitt namn är Isabel och även om jag inte kände Linnéa så vill jag gärna dela ett minne jag har av henne från den magdanskurs vi gick tillsammans.
Linnéa var klart en av de yngsta på kursen och otroligt vacker. Jag minns hur vi äldre kvinnor kastade avundsamma blickar på Linnéas fasta mage när våra egna skakade hejvilt (även när vi stod stilla!) En dag kom hon fram till mig, som var med åtminstone 25 kilos marginal den klart största i klassen och sa:
-Jag önskar jag kunde få min mage att skaka som du kan!

Jag minns inte vad jag svarade men jag minns att det efter det inte kändes fullt lika dåligt med lite hull runt midjan. Hon gav mig glädje och lite mer självförtroende med en enda liten kommentar. Trots att hon var ung visste hon redan mer än mig.

Min önskan är att detta lilla minne visar att hon finns i minnet hos även de mest flyktiga bekantskaper.

Jag sänder mitt stöd till dig.

Isabel

Nu har jag varit hos öronläkaren som tittade upp i min näsa med fiberskopi. Han konstaterade att det inte fanns något som såg tumörsuspekt ut! Så skönt!!

Mina besvär har berott på en ond cirkel med näspetande, infektion till följd av det med mer skräp i näsan som gör att man vill peta mer. Nu efter blödningen har jag inte vågat peta alls och då har det faktiskt blivit bättre.

De konkreta råden jag fick var:
-peta INTE
-skölj näsan morgon och kväll med t ex en näskanna
-smörj insidan av näsan med vasilin eller använd Nosoil morgon och kväll

Det var väldigt skönt!

Här kommer min berättelse om hur det gick att gå från allt till ingenting.

Jag heter Malin och är en kvinna på 26 år. För snart ett år sedan kollapsade jag. Det började med att jag var så otroligt trött och ledsen. Jag klarade tillslut inte av att gå upp om mornarna. Mina studier på masterprogrammet i folkhälsovetenskap blev lidande och jag var knäckt. Till slut tvingade min bästa vän och sambo mig till centraljouren en kväll då jag inte orkade leva längre. På centraljouren bestämde dom att jag skulle läggas in på LPT och då brast allt. Jag orkade helt enkelt inte längre.

Under min uppväxt har jag växt upp med alkoholiserade föräldrar, jag har varit svårt sjuk i anorexi, alltid varit fröken Duktig och haft alldeles för höga krav på mig själv. Innan jag började studera på masterprogrammet på KI så studerade jag tre år på Gävle Högskola till hälsopedagog, tre år som jag dagspendlade 3-5 dagar i veckan samtidigt som jag extrajobbade som undersköterska. Jag tror att kroppen och själen tillslut sa nej.

Dagen efter jag blev inlagd på LPT med extravak så lyckade jag få in tabletter på avdelningen via min sambo som kom dit med en väska där jag hade tabletter som jag hade planerat att ta. Uppkrupen på sängkanten så jag kunde gömma mig för extravaket så knaprade jag i mig tabletterna och tog där med min första överdos som slutade med min första ambulansfärd och MAVA.

Under detta år har jag varit tvångsinlagd om och om igen, jag har bältats, tvångsinjicerats, skurit mig själv i armarna och handlederna, rymt från personal på psyk och fått polisen efter mig och tagit 12 överdoser, varav dom senaste har jag varit nära att stryka med av. Min kropp orkar helt enkelt inte med mer tabletter, jag har sakta men säkert förstört den. Mina studier på masterprogrammet försvann i intet. Min identitet kom att bli psyk och ett sjukt jag.

Jag har haft enorm ångest och tappat hoppet om livet. Det enda jag ville var att få slippa allt. Få dö, komma bort, få frid. Intoxerna kom att symbolisera detta, för under en stund så fick jag frid och ro. Jag slapp allt ansvar. Att ångesten sedan blev sjutusen gånger värre orkade jag inte tänka på.

Jag har tänkt tankarna om att hoppa framför tåg, jag har försökt skära upp handlederna, försökt strypa mig själv med sladdar, försökt öppna dörrar under bilfärd – allt för att göra slut på mig själv.

Jag har fått ECT ett antal gånger och fått psykofarmaka till förbannelse.
ECT:n och alla mina överdoser har idag bidragit till att jag har stora minnesluckor.

Under våren så började jag försöka söka jobb. För som jag är så vill jag inte vara ett offer, ett sjukskrivningsfall. Mina krav på mig själv är höga. Jag fick jobb i februari och orkade en vecka sen bröt jag ihop, igen.
Åter igen överdoser efter överdoser.

I april-maj började jag åter igen försöka söka jobb. Jag blev kallad på mängder av intervjuer och gick på intervjuer där jag lyckades behålla en professionell roll för att sedan ligga hemma stirrandes upp i taket med ångesten i ett järngrepp.

Intervjuerna varvades med ambulansfärder, inläggning på MAVA, LPT på psyk.Jag fick avslag efter avslag och självkänslan var på noll. Överhuvudtaget funderade jag på om jag skulle orka arbeta. Jag hade ingen identitet längre, allt som jag hade byggt upp var raserat.

Min sambo och fästman har också kommit till en vändpunkt, han har gett mig ulitmatumet att om jag tar en
till överdos så lämnar han mig. Då är det slut.

Nu i juli fick jag ett arbete på en skola vilket höjde min självkänsla något och den 11:e augusti tog jag min första nervösa stapplande kliv till att börja arbeta, heltid. Jag var livrädd och är egentligen fortfarande det. Rädd att jag inte ska klara det och att det mörka i mig ska ta överhanden, att jag åter igen ska ta en överdos och kanske lyckas, att det då är slut med mig för alltid. Att det är den parallella verkligheten som kommer att ta överhanden. Att min sambo ska lämna mig.

I maj bestämde dom på psyk att dom inte längre tänkte skriva ut några mer tabletter, så från att ha fått tjugo tabletter per dag så fick jag helt plötsligt inga. När jag slutade med all medicin så kom det att börja förändras något, till det positiva.

Under sommaren har jag försökt att arbeta mycket med mig själv och nu är jag inne på min tioende vecka utan en intox. För tio veckor sedan jag var inlagd på MAVA och färdades med ambulans och blålljus. För tio veckor sedan jag var inlagd på den låsta avdelningen som jag avskyr. Förhoppningsvis så var den tolfte intoxen den sista. Förhoppningsvis.

Idag är den enda medicin jag får en Zypadherainjektion var fjärde vecka.

Nu har jag arbetat heltid en och en halv vecka och det känns bättre än jag trodde och lustigt nog har jag mindre ångest och tankarna på överdoser börjar kännas alltmer overkliga. Min sambo försöker övertyga mig om att jag ska slänga dom tabletterna jag har undangömda, men fortfarande är dom en trygghet som jag inte vågar skiljas från än. För dom är min sista väg ut, så som mina destruktiva tankar ser det.

Idag väntar jag på att få komma till terapi. Något som jag hoppas ska kunna hjälpa mig mer. Men väntetiderna är långa.

Och än är det kanske för tidigt att ropa ’hej’, men jag vill klara av att arbeta, jag vill åter igen bygga upp ett liv och må bra, och jag börjar faktiskt sakta tro på att det kanske faktiskt går att må bra igen. Att det någonstans finns ett liv.
Även för mig.

Med detta så hoppas jag kunna ge något litet hopp, om att det går att gå från att vara svårt psykiskt sjuk till att börja må något bättre. Jag mår inte bra än, men jag börjar se ett litet ljus, ett ljus som jag hoppas kommer växa och bli större.

I juni påbörjade jag en blogg där jag ibland skriver ner min tankar http://jagvilljufaktisktleva.wordpress.com som ni är välkomna att läsa om ni vill.

Jag tror att det någonstans finns hopp för oss alla, jag strävar i alla fall efter att tro det.

Varma hälsningar från Malin

————————–

Tack snälla för att du berättar.
Du har haft ett minst sagt innehållsrikt liv med nu på sistone otroligt smärtsamma, men värdefulla på ett plan, erfarenheter.
Det du varit med om är det inte så många som har. Du har dessutom förmågan att förmedla det du tänker och känner i ord på ett mycket bra sätt. Du har distans till dig själv och livet.

Jag ser det så här:
Alla människor har perioder i livet när man mår dåligt och när livet inte riktigt går framåt i den riktning eller den takt som man hade tänkt sig. Har man en personlighet som gör att man har väldigt höga krav på sig så blir ett nederlag extra hårt att ta, vilket gör att man känner sig ännu sämre och ännu mer vill t ex ta livet av sig och sedan går spiralen bara ned.

Nu har den onda spiralen slutat att snurra. Du kommer att fortsätta leva ditt liv med dina erfarenheter som ett tungt men lärorikt minne. Med detta kommer du kunna leva ditt liv ännu mer fullt ut framöver.

Förvänta dig inte att allt blir bra från en dag till en annan. Du har en sårbarhet som säkert är medfödd och mycket av det du ridigare varit med om har rivits upp. Just nu är du som ett sår som just börjat läka men skorpan är fortfarande lös så man får inte stöta i för hårt. Man måste vara försiktig om sig. Extra snäll mot sig (Jo! Du ÄR värd det!).
Precis som med sår så kan man förvänta sig att såret kommer att rivas upp lite grand flera gånger innan det läker ordentligt. Men om det börjar rivas upp ska du inte vara så snabb att riva upp resten bara för att det inte är någon idé att låta såret att läka…

Tack snälla för att du delar med dig!
—
Om du som läser detta också vill dela med dig av din historia kan du maila mig på kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om depression, LPT, självmord, självmordsförsök, ta sitt liv, ta livet av sig, suicid, att må bättre

Nu har jag fått svar från Natur och Kultur. Tyvärr så tackade de nej.
Så nu funderar jag lite hur jag ska gå vidare.

Hej Ludmilla,

tack för att vi har fått ta del av ditt intressanta och sympatiska manus till en bok för ungdomar om mindfulness och acceptans.

Vi är flera på förlaget som har läst och trots att det är mycket som väger på den positiva sidan har vi tyvärr kommit fram till beslutet att tacka nej till en utgivning i bokform.

Du skriver att texten vänder sig till barn och ungdomar i åldern 11–19 år, och vår bedömning är att det ofta är svårt att hitta ett tonfall som täcker in en så åldersvarierad grupp. Att hitta ett språkligt tilltal som fungerar utan att förenkla och tråka ut, eller å andra sidan bli för svårt, är en utmaning.

En målgrupp som denna är också svår att nå; kommer dessa barn och unga vuxna att hitta, köpa och läsa en bok som denna? Troligen är det en målgrupp som måste nås genom vuxna. Om den tilltänkta läsaren fick boken i sin hand genom skolan/kurator/förälder skulle de ta en titt på den, men annars troligen inte. Tyvärr är skolornas möjlighet att köpa in annan litteratur än den som strikt behövs för att uppfylla kursplanens mål begränsad, och för ett allmänutgivande förlag är det svårt att nå ut med den här typen av böcker.

Jag tror på din text som ett underlag för studiecirklar och gruppdiskussioner och hoppas – för att jag tycker den innehåller så mycket viktigt och bra – att du på något sätt kan använda den i dessa sammanhang.

Beträffande den juridiska aspekten på att ge ut en bok som bygger på böcker utgivna på N&K är det viktigaste att ha författarnas godkännande (vilket du tycks ha) och att du anger källan, dvs. varifrån du hämtat tankar, teorier och material.

Jag beklagar det negativa beskedet och önskar dig lycka till på annat håll.

Läs även andra bloggares åsikter om Livet är nu, mindfulness, acceptans, Anna Kåver, Åsa Nilsonne, Natur och Kultur, tonåren, bokmanus, bokförlag

Jag får många mail, men alla är lika uppskattade.
Det är viktigt för mig att få veta att jag påverkar.
Att Linnéa fortfarande påverkar andra. Då är det inte helt förgäves…

Jag gråter. Tårarna slutar inte att rinna. Jag tänker på henne, jag tänker på dom som valt att avsluta sina liv. Jag tänker på mig själv. Jag har lärt mig att ens liv inte bara är ens eget liv. Jag har lärt mig hur det blir efter. Du har lärt mig, tack.
Man är aldrig ensam. Jag är lika gammal som din dotter var. Det är en vecka kvar tills jag fyller 15 år. Vila i frid Linnea. Vi tänker fortfarande på dig.
Jag är deprimerad. Jag har erfarenheter av BUP. Jag tänker kämpa. Jag tänker tända ett ljus för Linnea i kväll.
Kämpa vidare, vi lider med dig.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, suicid

Att förebygga självmord är hela samhällets ansvar. Självmordsprevention kan ske på många olika sätt och omfattar tre olika nivåer enligt en föreslagen tredelad preventionsmodell:

1. Allmän självmordsprevention är befolkningsinriktad prevention med förebyggande perspektiv och fokus på psykisk ohälsa som omfattar kunskap – och kompetenshöjande, sociala och hälsofrämjande insatser. Aktörer är kommuner och landsting, skola, skolhälsovård m fl.
2. Indirekt självmordsprevention avser identifiering av riskfaktorer och risksituationer och behandling av sjukdomar och sociala problem hos riskgrupper. Aktörer är primärvård, socialtjänst, polis.
3. Direkt självmordsprevention riktar sig direkt mot självmordsprocessen, d v s självmordstankar, självmordsförsök och självmord. Aktörer är psykiatriska kliniker, behandlande specialistfunktioner, polis.

Den tredelade preventionsmodellen tydliggör inriktning och uppdrag för olika huvudmän, sektorer och verksamheter och stimulerar och underlättar samverkan mellan olika aktörer.

Suicidpreventiva utbildningsprogram, som syftar till att höja allmänhetens kunskaper om psykiska sjukdomar och självmord har fått en ökad spridning runt om i världen under det senaste decenniet. Det finns emellertid få rapporter som visar i vilken utsträckning denna form av befolkningsinriktad suicidprevention minskar självmordsfrekvensen skriver Konstatinos Fountoulakis vid universitet i Thessaloniki, Grekland och två forskare vid Semmelweis universitet i Budapest, Ungern (Fountoulakis et al, J Affectiv Disorders 2010, 130:10-16). Forskarna har gjort en systematisk litteratursökning på området och analyserat resultaten av de studier man funnit. Endast engelskspråkiga artiklar inkluderades. Den databaserade litteratursökningen med sökorden eller en kombination av sökorden, ”suicide”, ”education/psychoeducation” och ”community” resulterade i 424 artiklar. Av dessa visade sig 48 artiklar vara relevanta för den aktuella sammanfattningen.

31 av de 48 studierna redovisade resultat. I 17 av dessa användes minskade hopplöshetskänslor, förbättrad självbild, förbättrad problemlösningsförmåga, ökad gatekeeper kompetens och ökade kunskaper om psykisk sjukdom hos allmänheten som mått på den självmordspreventiva interventionens effektivitet. I övriga 14 studier användes förändringar i självmordstankar, självmordshandlingar och självmordsfrekvenser som mått:

Interventioner baserade på hjälptelefonlinjer och akutservice i Italien minskade självmordsfrekvensen hos kvinnor med 70 %. En studie från Tyskland angav att det var en 18 % minskning i antalet självmordsförsök efter en 9 månader lång befolkningsinriktad kampanj om depressionssjukdomar. En suicidpreventiv intervention med ungdomar tillhörande en amerikansk indianstam som målgrupp minskade självmordshandlingar med 60 %, men hade ingen effekt på frekvensen fullbordade självmord.

Det är viktigt att kunna undanröja tidigare farhågor att man skulle öka snarare än minska riskerna för självmordshandlingar genom att öppet diskutera självmordfrågor. Denna problematik togs upp i tre studier av suicidpreventiva utbildningsprogram för ungdomar. Resultaten stöder inte hypotesen att utbildningsprogram i självmordsfrågor för skolor eller screeningprogram för självmordsnärhet hos ungdomar skulle ge upphov till självmordshandlingar hos unga individer.

Ett suicidpreventionsprogram, som togs i bruk 1996 och utformats för officerare vid USAs militära flygvapen, minskade självmordsfrekvensen med 28 %. Från att ha varit 13,5 självmord per 100 000 under åren 1987-1996 minskade självmordsfrekvensen till 9,8 självmord per 100 000 mellan åren 1997-2008.

I Japan genomfördes mellan åren 1990 och 2000 tre befolkningsinriktade självmordspreventiva program i vilka bland annat alla äldre invånare screenades för depression, man lärde också ut självskattning av depression och gav kunskaper om psykiska sjukdomar och sambanden mellan psykiska sjukdomar och risk för självmordshandlingar. Programmen, som har gett upphov till ett flertal vetenskapliga studier, pågick under 8-10 år i tre skilda småstäder på den japanska landsbygden. Självmordsdata från liknande småstäder utan självmordpreventiva program användes som kontrollmaterial. En studie visade att programmet resulterat i en 64 % minskad risk för självmord hos kvinnor. Andra studier redovisade än mer 70 % nedgång av självmorden hos kvinnor, medan effekten för äldre män var mindre tydlig och inte uppnådde statistiskt signifikans.

Författarna konstaterar att även om det finns en utbredd förekomst av allmänna suicidpreventiva utbildningsprogram är effekterna begränsade. Endast longitudinella program som ingriper på flera nivåer och som kan skapa nätverk mellan olika stödjande samhällsfunktioner tycks kunna minska självmordsfrekvensen.

Sylvie Lapierre har tillsammans med en internationell forskargrupp gjort en systematisk genomgång av de självmordsförebyggande program som genomförts för äldre. Studiesyftet var att identifiera effektiva strategier och klarlägga vilka områden som behöver utvecklas bättre. Generellt sett, skriver författarna, så är kunskapen om självmord hos äldre bristfällig både hos läkare och vid självmordspreventiva centra trots att självmordsfrekvensen för äldre är hög. WHO uppskattade år 2000 en genomsnittlig självmordsfrekvens för män respektive kvinnor världen över på 50 respektive 16 per 100 000 individer. Bland de faktorer som ökar risken för självmord hos äldre nämns psykisk sjukdom, särskilt depression, kroppssjukdom, fysiska handikapp och stressfulla händelser, som exempelvis att förlora sin livspartner.

I den aktuella översiktsartikeln inkluderades samtliga interventioner som hade till målsättning att minska självmordstankar, självmordshandlingar och självmord hos personer > 60 år och där en utvärdering av resultaten gjorts. Metaanalyser prioriterades framför enskilda studier. Likaså prioriterades studier där utfallet var direkt relaterat till självmordsbenägenhet, medan studier där utfallet varit graden av depression bedömdes i andra hand. Studiernas vetenskapliga evidens bedömdes enligt Oxford CEBM (the Oxford Centre for Evidence-Based Medicine, 2009). Av 490 funna artiklar inkluderas slutgiltigt 19 artiklar vilka uppfyllde de kriteria som uppställts angående utvärdering av resultaten och som beskrev elva olika former av interventioner. Av dessa hade tre interventioner självmordsfrekvens som utfallsmått, fyra hade självmordstankar som utfallsmått och fyra begränsade sig till bedömningar av depressionsgrad.
Metastudien visade en signifikant minskning av självmordsfrekvensen, som var störst för kvinnor där självmordsrisken minskat med 70 %. Två av studierna som inkluderats i metastudien visade en signifikant minskning av självmordsfrekvensen hos män. Minskningen i mäns självmordsfrekvens föreföll vara knuten till möjligheten av psykiatrisk uppföljning.

Hjälptelefonlinjer. Fyra artiklar rapporterade resultat från interventioner där man använt sig av telefonbaserade akutservice för äldre med tillgängligt stöd och rådgivning i frågor rörande psykisk ohälsa dygnet runt. Programmet erbjöd även kontinuerlig telefonuppringning som uppföljning och stöd. Två av studierna, med hög vetenskaplig evidens, rapporterade resultat från en intervention i en region i norra Italien som pågick under 11 år. Materialet omfattade sammanlagt > 15 000 kvinnor och > 2000 män, 65 år gamla eller äldre. Resultaten från båda studierna visar att antalet självmord bland de äldre i interventionsområdet var signifikant lägre än det förväntade antalet självmord för regionen. Mortalitetsration var 28,8 % lägre än den förväntade. Övriga studier rapporterade resultat från interventioner som pågått under betydligt kortare tidsperioder på mellan 4-12 månader. Inga effekter på självmordsvariabler redovisades i dessa studier, men man fann en minskning av depressiva symtom och hopplöshetskänslor.

Primärvård. Fyra artiklar redovisade interventioner, som utförts inom Primärvård, i form av stora randomiserade kontrollerade studier med hög vetenskaplig evidens. Äldre deprimerade patienter randomiserades till särskilt behandlingsprogram eller behandling enligt gängse rutiner. I det särskilda behandlingsprogrammet fick patienterna personligt stöd, information om behandlingsalternativ, medicinsk behandling och kortvarig psykoterapi av ett behandlingsteam bestående av psykolog, sjuksköterska och kurator. Man hade även en tät uppföljning av depressionssymtom och eventuella läkemedelsbiverkningar under den akuta fasen och månatligen under kvarvarande tid av interventionen. Patienter i behandlingsgruppen hade signifikant minskad depression signifikant färre självmordstankar jämfört med kontroller efter 6, 12, 18, och 24 månader. Ingen av studierna redovisade könsrelaterade data.

Behandlingsinterventioner. I de fyra återstående artiklarna beskrevs olika typer av behandlingsinterventioner. I samtliga fall var studierna förhållandevis små och hade låg vetenskaplig evidens. Två av artiklarna beskrev studier där patienterna fått farmakologisk behandling med eller utan tillägg av IPT (interpersonell psykoterapi) under 12 veckor. Avsikten med studien var att utvärdera hur behandlingen påverkade graden av självmordstankar och depression i relation till om patienten hade hög, medelhög eller låg suicidalitet. När data från tre interventioner poolats hade endast 4,6 % av patienterna självmordstankar. Patienter med hög självmordsrisk behövde längre tids behandling för att svara på behandlingen (6 veckor) jämfört med patienter som hade låg självmordsrisk (3 veckor).

Suicidprevention för äldre. I två andra artiklar beskrevs 11 och 16 veckors interventioner som utformats för att förstärka effekten av skyddande faktorer och därmed förbättra äldre personers motståndskraft mot självmord. Programmen riktade sig till dem som just pensionerats och som hade svårt att vänja sig vid rollen som pensionär. Avsikten med programmen var att hjälpa studiedeltagarna att söka och finna meningsfulla sysselsättningar och att konkretisera personliga mål. Depression och oro minskade i studiegruppen jämfört med en kontrollgrupp. 80 % av deltagarna i studiegruppen rapporterade minskade självmordstankar jämfört med 36 % i kontrollgruppen.

Förbättringar när det gäller att upptäcka depression, behandla och sörja för dem som lider av psykisk sjukdom bör fortfarande vara det primära målet i suicidprevention, skriver författarna. Dessutom borde anhöriga och nära vänner involveras i programmen för de äldre i mycket högre utsträckning än vad som sker i dag.

Sammanfattning. De japanska studierna var de enda där alla tre nivåerna av suicidprevention kombinerades: befolkningsinriktad, indirekt och direkt suicidprevention. Men den positiva effekten gällde sällan män. De goda resultaten från interventionerna baserade på telefonsamtal visar att det inte är nödvändigt med en ansikte- mot- ansikte kontakt för att uppnå goda suicidpreventiva effekter, men även i dessa studier gällde resultaten i största utsträckning kvinnor. Det visar att nya interventionsmodeller, som fokuserar på vanligt förekommande suicidala riskfaktorer för äldre män exempelvis, förtidspension, smärtproblem, sömnrubbningar, förlust av livspartner, förlust av körkort och i synnerhet alkoholmissbruk, måste utvecklas (LaPierre et al, Crisis 2011:32;88-98.)

—-
Från Rigmor Stain som arbetar på NASP (Nationellt centrum för Suicidprevention)

Läs även andra bloggares åsikter om suicidprevention, självmord, suicid, ta sitt liv, förebygga självmord

Jag gillar inte att blöda. Särskilt inte på natten.
Jag har alltför många gånger åkt ambulans mitt i natten på grund av störtblödningar…
Livmodern är borta sedan ett år tillbaka så den blöder jag inte från längre i alla fall.

Men natten till lördag hade jag svårt att sova. Jag hade ont i näsan. Jag har haft det sedan i januari ungefär. Det har varit ett sår i näsan som hållit på under så lång tid. Den senaste tiden har såret suttit väldigt högt upp i näsan. Och inte velat läka. Och gjort ont.

Jag har försökt att inte vara bekymrad, men nu har jag i alla fall fått en tid till en öron-näsa-halsläkare om en vecka ungefär. Ett sår som inte läker är suspekt.

Men natten till lördag i alla fall så hade jag svårt att sova och det värkte från min dumma näsa. Jag var täppt på höger sida igen. Jag försökte i sömnen att peta bort det som var i vägen så att jag kunde andas bättre. Men då började jag blöda. Inte ut på kudden utan bak, ner i halsen. Såret sitter så högt upp att blödningen var en sk bakre näsblödning. Det är då väldigt svårt att stoppa blödningen själv. Man når inte att knipa åt. Jag försökte knipa så gott jag kunde och försökte fortsätta sova men jag kände hur det sipprade bak i halsen. Jag vet inte hur länge jag låg så men jag började bli yr och hjärtat började slå snabbt och oregelbundet. Jag satte mig upp i sängen och då kändes det som att jag skulle svimma. Det fortsatte att rinna.

Nu blev jag riktigt rädd och väckte Johan. (Johan sover sin djupaste sömn på förnatten och jag den djupaste på efternatten och nu var det alltså ”hans” del av natten.) Yrvaket försökte han få grepp om situationen. Bakre näsblödning – yrsel – hjärtklappning. Kanske borde vi åka in akut. Varför blöder jag? Varför har jag ett sår som inte läker? Tumör?

Johan kontrollerade min puls och konstaterade att den var välfylld. Han hämtade en ficklampa och konstaterade att jag inte var blek. Sipprandet i halsen hade avtagit. Johan konsulterade en ÖNH-läkare och vi fick rådet att avvakta. Om blödningen avtagit var det inte längre akut. Och man gör ingen diagnostik i ett akut läge heller.

Johan hämtade is att lägga på näsan, två extra kuddar under huvudet och så cyklokapron, blodstillande tablett. Så där. Faran över.

Hur kändes det nu då? Bra att det inte blöder längre. Men tankarna for iväg snabbt. Ett år extra har jag fått. Det finns ingenting som säger att jag skulle leva i trettio år till egentligen och för min egen del gör det inte så mycket kanske förutom att jag inte får se mina barn växa upp. Och barnbarn. Mina barn, tänk om mina barn mister sin mamma. Panik! Snabbt så for en mängd tankar genom huvudet som jag hade som klara insikter när jag fick min cancerdiagnos. Det var så tydligt då. Hur kunde det bli otydligt igen? Man kan inte ta något för självklart. Det enda vi vet att vi har är NU.

Så somnade jag sittandes efter en lång stund och var redigt trött igår. (Igår var för övrigt en dag när vi skulle ta emot 8 av Jonas klasskompisar för ett dygns samvaro. Vilka superkillar! Det gick jättebra!)

Inne i näsan finns conchor som gör hålrummet fyllt med vindlingar. Här öppnar sig också bilhålorna.

Men kvarstår gör att jag har ett sår i näsan som inte läker. Vad kan det bero på?
-Tumör. Bihålecancer alltså.
–Att jag har petat för mycket så att det stackars såret aldrig fått läka.
-Psoriasis i näsan. Kan man ha det? Jag fick ju diagnosen för ett halvår sedan.

Ja, det blir spännande att se vad öronläkaren säger.

Suck! Sjukhus och blod – nej tack!

Läs även andra bloggares åsikter om sinustumör, bihålecancer, bakre näsblödning, epitaxis,

Ett slag i bakhuvudet och jag faller ihop på stolen. Luften kring mig stelnar till och blir trög att röra sig igenom. Stolen börjar flyta. Allt som är – är här, där jag sitter – ingenting annat finns. Diktatorn mumlar i mitt huvud, börjar diskutera, och då jag ska genom tanken svara får jag knappt fram några tankemässiga ord, tankarna försvinner. Skuggor börjar dansa på väggarna. Jag är livrädd. Det är det sista jag hinner känna innan allt försvinner och jag är kontaktlös på stolen.

Min barndom var inte som andras. En barndom som skrämde vettet ur mig. Med uppmanande, manipulativa, hotfulla röster som kvarstod som tvångstankar då den primära rösten Diktatorn gav upp sina lekar och blev en röst som bara fanns där. Jag intalade mig att han blev en vän. 9 år gammal påbörjades en sjuårig traumatisering byggd på övergrepp och svår mental misshandel, utanför familjen. För fem år sedan gjorde det mig svårt sjuk. Tvångstankar och depression utvecklade jag illa kvickt. -07 hamnade jag i barn- och ungdomspsykiatrins händer. Vi startade en medicinsk och KBT-inriktad behandling. Under samma sommar gick mina tvångstankar och aptitlöshet ut över maten, och jag utvecklade anorexi…

Diktatorn släppte sin snällhetsmask snabbt, och jag var återigen i hans våld. Under de kommande två åren följde tvångstankarna och depressionen vilka blev allt svårare, självskadebeteende, ätstörningar, självmordstankar- och försök, svår ångest och rösterna som bara legat på sparlåga… Någonting hände den där vintern -08-09, året då min morbror dog. Inom loppet av ett halvår blev jag sedd som svårt psykotisk. Rösterna tog över. Under hösten ändrades hela min världsbild. Parallellt med svåra vanföreställningar, ofta angående mig själv och paranoia, parallellt med allt mer komplexa tankebanor och tvångsföreställningar, parallellt med skräcken över allt jag såg, hörde, kände och doftade – som ingen annan överhuvudtaget uppfattade – och förvirringen angående det, dök hela sanningen upp för mig. Och jag förstod att jag förträngt hela min livshistoria.

BUP lyssnade inte. Förnekade att övergreppen gjort mig sjuk. Såg inte mitt frätande självförakt. Skrattade åt mig då jag krävde samtalsterapi för det jag varit med om. Jag blev bara ett svårt fall, en kronisk sjuk patient i deras ögon. Jag behövde inget annat än tung medicinering för mitt självförakt. Och mobbing, vad har det med saken att göra? Min räddning kom våren -10. Jag blev överflyttad till en psykosmottagning innan min 18 års dag, i samma veva som jag fick diagnosen ”paranoid schizofreni”.

För första gången blev jag SEDD inom vården. Fantastisk personal, jättefint hus med vita knutar och behandling utöver det vanliga. Och att min uppväxt satt sina spår – det fanns det inga tvivel om. Vi påbörjade en behandling för trauman, och vi började jobba med min urkassa självkänsla som hela tiden varit grunden för hela sjukdomsbilden. Rösterna blev mindre markanta, om så bara för ett tag… Sedan rämnade allt igen i vintras. Ätstörningen i bulimisk inriktning, sedan dök min kära vän uppe i huvudet upp igen… Rösterna var ihärdiga och många, jag var ständigt bevakad, skrämdes dag ut och dag in av skuggor, flugsvärmar, insekter, skepnader och monster i spegeln. Även lukten spökades till, och jag fick tankar och känslor som inte var mina. I februari lades jag in på grund av ett allvarligt självmordförsök. Återigen i maj lades jag in.

Idag lever jag med, äntligen – rätt diagnoser – efter 11 stycken. Bland annat schizoaffektivt syndrom, (tänk dig en schizofreni där allvarlig depression kommer i skov), svårt tvångssyndrom och posttraumatisk stressyndrom. Dagarna har präglats av självskador, tvångstankar, röster, tunga mediciner, självmordstankar och veckor på psykosavdelningen.

Men! Jag får rätt behandling. För första gången på flera år tror jag på en framtid. Med stöd från anhöriga, terapi och eget hårt arbete har jag byggt upp ett liv där sjukdom inte är allt. Trots att jag fortfarande är skör, har jag drömmar! Människor runt mig som ser MIG! Och på det spåret ska jag hitta tillbaks till mig själv och livet igen…

Besök gärna min blogg: http://inthelandoffairys.blogspot.com en blogg där jag lyfter upp psykisk sjukdom från dess tabubelagda hörn, en blogg där jag får skriva av mig och stötta, en blogg om sjukdom och även döden… men framförallt en blogg om livet, och att födas på nytt!

Värme och kärlek, Yasmine
—–
Tack snälla Yasmine för att du delar med dig. Så otroligt värdefullt! Det är svårt att förstå om man inte varit där, hur man kan uppleva en psykos från insidan!

Om du som läser också vill dela med dig av din historia får du gärna maila mig kontakt@ludmilla.se med det du vill att jag lägger ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Yasmine, psykos, depression, självmord