Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Nej, det tänker jag inte gå med på. Vi är inne i en sådan trevlig och behaglig tillvaro.
Bada, läsa, äta, promenera och bara vara med vänner och familjen.
Men på torsdag börjar skolan igen. Och en vecka senare ska lilla Sophie börja på sin Montessoriförskola.
Jonas skjuter pil
Kanske finns det en poäng att inte fortsätta så här i evighet också. Jag känner mig tämligen välgödd med all god mat och gott vin som jag försett mig med hela sommaren. Vi var ju sjuka i början av sommaren. Flera veckor. Då kunde vi inte äta så mycket utan det blev mest fil och flingor, dvs EJ GI. Sedan fortsatte vi med det mest av bekvämlighet. Vi slapp laga mat. Men nu… huvaligen (som Dunderklumpen säger) vad välgödda vi har blivit.
Mysiga, gosiga lilla Sophie
Jag har köpt ZUMBA, ett dansprogram med latinodanser att använda till Wii. Tydligen räcker det med 20 min om dagen för att man ska få bra resultat. Jag började idag! Svetten dröp! Jag har antagit en viktutmaning med en av mina vänner och simskolekollegor som vi hälsade på i Finland förra veckan. Det är en konferens i oktober i USA som vi ska träffas på igen. Då ska vi se vem som förlorat mest i vikt. Jag SKA vinna!!! Jag vägrar att förlora. Så´n är jag… 🙂
Hej!
Jag heter Hanna och är en tjej på 17 år. Jag har mått väldigt dåligt i flera år, men jag kämpar för att ta mig upp ur det svarta hålet. Jag ger dock aldrig upp, för en dag vill jag må bra och det ska jag också göra. Allting började med att min älskade bror dog. Om han tog livet av sig eller om det var ett misstag vet vi inte, men att han mådde mycket dåligt, det vet vi.
Det här är en kortfattad berättelse om mig.
Jag har världens underbaraste familj som alltid stöttar mig. Känner jag mig ensam är det alltid någon som kommer och stannar vid min sida. Behöver jag prata, finns det alltid någon som lyssnar. Jag har fina vänner som jag alltid kan lita på. Vänner som jag har det extremt roligt med och som jag kan vara mig själv med. Jag har en hund som alltid finns vid min sida. Som skyddar mig och som tröstar mig när jag är ledsen. Han delar både glädje och sorg med mig och han vikar aldrig bort från min sida.
Jag bor i en mysig lägenhet som är vackert inrett. Jag har en underbar by att åka hem till varje helg. Där kan jag vara mig själv och gå ut med pyjamas utan att någon tänker på det. Där finns min släkt som jag alltid är välkommen till. Jag har det bra. Jag har det bättre än många andra. Jag blir inte mobbad, jag är inte fattig, jag är inte hemlös och jag är inte ensam. Jag har så bra men det finns ändå något bakom min perfekta fasad.
Jag har förlorat min bror, personen som jag älskade mest av allt. Jag har förlorat min morfar, mannen som jag såg upp till. Jag har gått igenom mina föräldrars skilsmässa, vilket var oerhört tufft. Jag har inte fått vara tonåring på riktigt. Jag har inte gjort uppror mot mina föräldrar, istället har jag fått oroa mig för att mamma inte ska orka något mer. Jag har inte festat och varit ute sent, utan medan kompisarna var ute, låg jag hemma i ångestattacker och grät mig till sömns. Varje vecka åkte jag de cirka femton milen till Gällivare för att prata om det jobbiga inom mig. Jag missade mycket i skolan, vilket gjorde att jag ofta satt hela nätterna och pluggade. Under helgerna var mina kompisar ute och roade sig. Jag satt hemma och pluggade. De flesta säger att mamma måste vara glad över att jag har varit en sådan lugn och ordentlig tjej. Helt tvärtemot min syster. Alla skulle bara veta att mamma nog önskat att hon hellre fått hämta mig full från en fest, än medvetslös från skolan.
Inom mig dunkar det ångest och förtvivlan. Min själ är skadad och mitt hjärta är krossat. Jag är van att leva med ångest, det är en del av mig. Jag tror att det skulle känts tomt utan ångesten, men det är klart, jag vill få bort den. Jag vill verkligen vara en vanlig tjej som kan njuta av livet. Jag har förlorat min tonårstid, men jag vill inte förlora resten av mitt liv. Jag tänker kämpa för att jag en dag ska stå högst upp på stegen. Med ett leende på läpparna ska jag vara stolt över att jag tagit mig högst upp. Jag har klättrat, ramlat, klättrat, ramlat och åter klättrat. Jag har tagit en steg framåt och två steg bakåt. Jag har tagit ett steg bakåt och två steg framåt. Det är på rätt väg. En dag kommer jag stå högst upp på stegen och den dagen är början på mitt nya liv.
Jag har en blogg där jag bland annat skriver om min vardag och mitt mående. www.hannaolofsson.devote.se
Har ni frågor eller bara vill prata, så finns jag på hannaskalman@hotmail.com.
Camilla Henemark hade bestämt sig för att ta sitt eget liv. Hon hade sålt allt hon ägde och skrivit avskedsbrev till alla hon kände. Men livet ville något annat. Hon blev hemlös och inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning. Det var där, på botten, som hon insåg att hon hade saker kvar att leva för.
– Jag har kämpat mig tillbaka till livet igen.
Camilla mår i dag bättre än på länge. Hon vill använda sina erfarenheter för att hjälpa andra. Göra något ljust av mörkret. Hon är med i en grupp som håller på att utveckla en praktisk modell, kallad ICare Prevention (ICP), som handlar om att upptäcka psykisk ohälsa i tid.
– Vi måste bli bättre på att tidigt fånga upp personer som mår dåligt och ge dem rätt stöd, så att de inte ska behöva utveckla psykiska sjukdomar, säger Camilla.
Flera vårdinstanser och stora företag har redan visat intresse för metoden.
– Det här känns så oerhört viktigt. Helt plötsligt har jag fått ett syfte i livet som känns meningsfullt, säger Camilla.
Snart kommer ICare Prevention att börja spridas bredare. Läs mer om mitt inlägg om ICP här och om Camilla här…
Hon har dessutom satt upp en hjälp-site för unga som använder sex som självskadandebeteende. Otroligt bra initiativ! Läs mer här…
Inte till salu är en webbplats för unga som gör sig själva illa med sex. Som inte känner sig sedda. Som känner skam och skuld för att de väljer att ta ut sin smärta genom att utsätta sig själv för farliga situationer, såväl på nätet som IRL.
Låter det märkligt?
Faktum är att detta är vanligare än man tror. Man tycker inte att man är värd att älskas på ett kärleksfullt sätt eller dämpar ångest med hjälp av att ha sex med män antingen för pengar eller utan betalning.
Det som jag har förstått är att Linnéa höll på med något liknande. Men jag har ännu inte förstått allt kring det.
Det är väldigt tabubelagt och även jag som varit så öppen med vad som hänt Linnéa har svårt att tänka tankarna ut kring detta.
Min mamma älskade mig. Jag vet. Hon tjatade om det. Vi kramades och hon såg mig i ögonen och kvittrade och strök mig över kinderna. Jag har alltid tänkt att hon var en så fantastisk förälder när hon var nykter. Hon slet på sitt timvikariat för att hålla mat på bordet, hon städade och fixade övernattningar när hon skulle jobba natt och vi hade alltid hela kläder trots att vi inte hade så mycket pengar. Jag led aldrig av att vi inte hade det. Pengar alltså. Så jag har glorifierat mammas nyktra sida; en supermamma, en glad och kärleksfull übermamma.
Jag har nyligen vaknat upp till insikten att jag är medberoende. Medberoende så det sjunger om det, faktiskt. Arbetsnarkomani, check. Förnekelse, check. Duktighet, check. Jag stressade tills jag fick panikångest men eftersom jag är så jävla duktig på allt fortsatte jag stressa. Och eftersom jag är så jävla duktig så slutade jag ha panikångest. För psykologen berättade ju hur jag skulle göra för att bearbeta den och då gjorde jag det. Inte mer med det. ”Du är så duktig, Emilie”. Jo. Jag vet.
Jag har kommit underfund med, så här vid 25 års ålder, att som ett regnmoln över all den kärlek jag upplevde mig överöst med hängde min ”potential”. Förväntningar mullrade som ständig åska. Jag minns nu de menande blickar som kom som brev på posten i händelsen att jag inte gett 1000% i något sammanhang som ansågs viktigt. Skoluppgifter eller artighet mot någon utomstående. Min mamma hade en förmåga att blänga på mig på ett sätt som övertygade mig att jag inte var vatten värd då jag för en sekund tappat fasaden. Jag hade riskerat hennes anseende. Det är inte en överdrift att jag var övertygad, jag visste, att där och då hade hon kunnat döda mig. Hon var som Dr Jekyll och Mr Hyde och jag hade inte en sportslig chans att förutse de här svängningarna. Förvandlingen katalyserades i hennes sjuka förvirrade inre och jag var ett litet, fullständigt försvarslöst barn.
Så min mamma älskade mig – villkorligt. Det förstår jag nu. Jag håller med! Hade hon inte varit sjuk hade hennes kärlek varit självklar, oförbehållen. Men jag kan inte tänka så, jag får inte. Hon var sjuk, även när hon var nykter var hon sjuk. Det måste jag komma ihåg. Glorifierandet måste få ett slut, jag måste stå upp för den där lilla ungen jag var då som till slut blev det där åskmolnet som ständigt hängde över mig. Jag måste försvara henne, jag måste säga att hennes mamma inte dög, inte gjorde ett bra jobb, inte ens när hon var nykter. Jag var inte en otacksam odåga som inte lyfte blicken för att möta henne när hon kom hem från jobbet, jag var inte oresonlig för att jag tystnade och vände mig inåt när hon skuldbelade mig för sin ångest, jag var inte en demon för att jag till slut inte orkade bära hennes sjukdom längre och därför valde att överge henne för att kunna lappa ihop mig själv medan tid var. Mitt eget tillfrisknande från familjesjukdomen alkoholism förutsätter att jag tar avstånd från det ansvar jag alltid känt för min mamma. Jag måste släppa taget.
Så min mamma älskade mig – villkorligt. Jag har kommit till insikten nu att jag också alltid älskat mig – villkorligt. Jag måste vara duktig, annars får jag blicken. Jag måste orka jobba, plugga, skratta, leva, annars kan jag lika gärna dö. För det är ju det jag är; duktig, och det är det jag har potential att vara; duktigare. Agerar jag inte på denna potential för att utvecklas, lära mig, överprestera och få ett lite bättre resultat den här gången så ja…
Vad är jag då?
_________________________
Tack för att du Emilie delar med dig av dina svåra erfarenheter. Det betyder väldigt mycket!
Vill du också gästblogga hos mig? Maila mig på kontakt@ludmilla.se
Susanne håller även föreläsningar. När hon kommer i närheten av mig ska jag absolut gå och lyssna på henne.
Jag hade lite kontakt med henne och har nu läst den senaste boken. Den innehåller väldigt mycket bra saker. Riktigt bra verktyg och konkreta situationer att förhålla sig till. Jag kan varmt rekommendera den för alla som vill utveckla sig själva oavsett om man har ”problem” eller inte.
När jag kom i kontakt med AS första gången så var jag 14 år och hade aldrig någonsin hört talas om det förut.
Aspergers syndrom?
Vad är det?
Är det en sjukdom?
Smittar det?
Dör man av det?
Jag frågade mamma men hon hade heller ingen aning om vad det var så jag började forska i saken. Jag slog upp AS i ett lexikon och förstod inte ett dugg av det jag läste.
Jag sökte på internet och förstod lite mer. Jag blev ”besatt”, jag ville veta ALLT som fanns att veta om AS. Jag lånade alla böcker som fanns på biblioteket och bad dem beställa hem fler från andra bibliotek. Efter en vecka hade jag fått min bild av vad AS var och då visste jag.
Jag har Aspergers syndrom!
Jag hade vid den här tiden redan kontakt med barnpsyk för när jag började 7:an blev jag djupt deprimerad och tillslut även självmordsbenägen.
Alla vet ju hur 14-åriga tjejer är, att de umgås i grupp och det är grupperingar hit och dit och det funkade inte alls för mig och jag blev mer och mer utanför. Men nu i efterhand när jag tänker efter så inser att jag egentligen vart utanför under hela uppväxten jag hade alltid vänner omkring mig men jag kände aldrig riktigt att jag passade in och jag hängde bara på för att slippa vara själv.
Under hela min uppväxt hade jag uppfattas som det snälla blyga lilla barnet. Jag satt längst bak i klassrummet och gjorde det jag skulle och väntade snällt på min tur att få hjälp, i bland önskar jag att jag i stället hade varit ett ”ADHDbarn” och flugit runt i klassrummet och stört de andra så kanske någon hade lagt märke till mig och mina ”problem” tidigare. Flera år efter att jag fått min diagnos frågade jag en gammal lågstadielärare om de någonsin tänkte tanken att jag kanske inte var som de andra barnen och jag fick svaret ”Ja, jag vet att vi pratade om det men jag minns aldrig att vi gjorde någonting åt det”. Och så här är det nog ofta i skolan men jag blir så besviken för hade de reagerat så hade jag kanske gått min diagnos mycket tidigare och då även kanske sluppit bli djupt deprimerad.
Mina svårigheter har förändrats under åren, jag har trots allt haft min diagnos i 6 år snart och jag har gått i specialklass för personer med AS så jag har ju lärt mig att hantera vissa situationer som jag inte kunde hantera när jag var 14 år och jag har utvecklas enormt. Personer som kände mig när jag var 14 och inte träffat mig på några år tror inte att det är samma person som de träffat nu.
– Min största svårighet är nog relationer till andra människor.
Jag kan tycka att en person är min vän bara för att jag pratar med den på MSN men aldrig har träffat den i verkligheten. Som t ex, T, jag hade träffat honom IRL men aldrig fört ett samtal med honom men efter 1 månads sms och telefonkontakt kan jag säga att jag är kär och det tycker inte ”normala” människor att man kan bli. Dom tycker att jag är konstig som kan känna så för jag känner ju inte personen.
Och T är inte den första jag gör så här med jag har träffat mer eller mindre alla mina killar på detta sätt.
Och jag blir ofta alldeles för intensiv med andra människor, jag har svårt att avgöra vad som är ”lagom” i relationer till andra det finns ju tex ingen regel på hur många sms man ”får” skicka till en person varje dag och jag kan säga att mina 3000 gratis sms tar slut snabbt varje månad.
Jag har lätt för att få vänner men svårt för att hålla kvar dem.
– Jag har en förmåga att bli ”besatt” av saker, i bland kan det vara bra och ibland dåligt beroende på vad det är jag fastnar för.
Som t ex som när jag bestämde mig för att gå ner i vikt då la jag verkligen ner 110% på det och åt inget onyttigt.
Eller när jag tävlade i skytte och la ner allt på det och då gick det väldigt bra med.
Men under en period i mitt liv var det en person jag fastnat för, jag ville vara hans vän men inte han min. Jag höll på att älta det där fram och tillbaka i hela 6 År tills han gick med på att prata ut om det med mig och jag fick göra ett ”riktigt” slut på det själv.
-I bland har jag svårt att förstå varför folk blir arga på mig. Men om de skulle göra samma sak mot mig som jag gjort mot dem så skulle jag bli vansinnig och jag har även svårt att sätta mig in i andras perspektiv vid bråk och konflikter.
– Om jag inte förstår eller vet exakt vad jag ska göra i skolan så kommer jag inte i gång.
– Den linjen jag gick senast var väldigt individuell och man fick ett tema varje vecka och man fick mer eller mindre bestämma själv vad man ska göra, det fungerar inte för mig.
SÅ lärarna får hjälpa till att sätta i gång mig. Men handlar det om något jag gillar t ex fotografera så blir jag fast direkt och gör klart uppgiften vi skulle jobba med hela veckan på en dag.
– Jag har svårt att förstå ordspråk och underliggande budskap eller när folk inte säger det dom egentligen inte menar.
– Jag tycker om att veta i förväg vad som ska hända och jag tycker inte om hastiga förändringar.
– Jag har ett annorlunda sätt att tänka jag tänker ofta i färg och olika situationer och personer har olika färger för mig.
– Jag misstolkas ofta som egoistisk.
– Ofta känner jag att folk inte förstår sig på mig.
Även om det är jobbigt i bland så är det inte alltid negativt att ha Aspergers syndrom.
Men en sak som är viktig att komma i håg är att alla människor med Aspergers syndrom är unika precis som alla andra människor också är!
Vill ni läsa mer och Aspergers syndrom och se hur ett ”aspergerliv” kan se ut besök min blogg: www.domkallarmighannes.com
För frågor och funderingar är jag kontaktbar på info@joannahalvardsson.se
____________________________________
Tack snälla Joanna för att du delar med dig av ditt liv och dina erfarenheter! Jag är säker på att det hjälper många!
Vill du också dela med dig av din historia och gästblogga, maila kontakt@ludmilla.se
