Ludmillas Blogg

Först tänkte jag att skriva just en sådan här dag inte är det mest idealiska, då min energin inte är på topp och jag är trött. En dag som denna är det enklare att falla tillbaka i gamla vanor och tankemönster.
Min nästa tanke är att det är just en dag som denna som jag ska skriva detta. För det är dagar som dessa som visar mig precis hur mycket jag har lärt mig, och vilken skillnad det är på den jag är idag och den jag var för fyra år sedan.

Sista året på en oerhört krävande utbildning, så rasade allt. Mycket på grund av en fysisk sjukdom och min oförmåga att slå ner på takten. Jag ville vara Fröken Duktig, hela tiden. Vilket ledde till att min värld sakta föll samman, kroppen la av, min relation tog slut, jag blev sängliggande och en underliggande depression kom upp till ytan.

De två kommande åren var ett helvete med upprepande självmordsförsök, dagar när jag gick och la mig, flydde in i sömnen för att enbart vakna upp till mörkret. Dagar som dessa spelade det ingen roll om solen sken, om fåglarna kvittrade, om hela världen stod utanför min lägenhet och bedyrade mig sin kärlek. Jag vill inte, leva, men jag ville heller inte dö riktigt ännu. En nyfikenhet fanns kvar i mig, en rädsla för att lämna och kanske bli ännu mer ensam.

Så vid varje försök att avsluta livet, så valde jag att ringa någon, någon som kunde hjälpa mig.
Nu i efterhand så ser jag att jag höll på att drunkna i min egen sorg, lager av sorg, från tidigare år vällde upp och jag visste inte hur jag skulle få ur mig allt. Att prata med någon hjälpte stundvis, men vad gör 45 minuters terapi, när det känns som om man ska gå sönder hela tiden?

Jag försökte träna, festa med mina vänner, plugga, umgås med familjen, men inget fungerade. Jag ville bara lägga mig ner och sluta andas. Somna in för att få vila för evigt.

Det var enkelt för mig att tro, att min familj inte behövde mig, att deras värld skulle vara bättre, vackrare och finare utan mig. Att jag med min ångest, mina skadebeteende och självmordsförsök bara förstörde. Jag skapade enbart elände, sorg och smärta för dem. Så om jag försvann, då skulle de bli lyckliga, eller hur?!

Nu i efterhand så kan jag se vilken vansinnig tanke det var! Hur man lurar sig själv. För trots det var det en lillebror som räddade mig, hjälpte mig upp. Hans varma kram en ångestfylld kväll blev min räddning. Då klack något till inom mig, fick mig att inse att min existens har betydelse.

Så jag började kämpa, för den Sandra som fanns där längst inne och som ville leva. Vägen var lång, det började med små steg, att sätta upp små mål, göra minst en sak varje dag. Skriva tacksamhetsbok, till en början tacka för en sak, sedan fem och till slut fylla en hel sida.

Idag har jag även en hel lista med människor jag kan ringa, om det krisar. Då var det guld värt, och det blev många nattliga samtal, fyllda av både ångest och tårar.

Jag fann även Ludmillas blogg, där hon skriver om sin dotter Linnéa, och jag insåg hur det faktiskt är att bli kvar, hur det känns, vilka frågor som uppstår, och den skuld som den kvarlämnade känner hela sitt liv.
Jag fick dessutom ett jobb, började läsa lite igen. Fann rutiner för mig som fungerade, skämde bort mig med goda saker, hade en första hjälpen-låda med bra filmer, godis och annat som fick mig att bryta de negativa tankarna de dagarna de behövdes. Och så skrev jag spaltvis med dagbokinlägg, skrev bort min ångest, min sorg, mina rädslor.

Men framförallt så lät jag alla känslor finnas, jag lär vissa dagar var nattsvarta och andra ljusa som solsken. Jag slutade kämpa så mycket, lät mig själv vara precis som jag var så mycket mer. Andades i det, lärde känna mig själv. Vem var den glada jag? Vem var den vänskapliga jag? Vem var hon som grät tills kudden var genomblöt? Vem var hon som var ilsken som ett bi?

Jag släppte efterhand mer och mer det duktiga, och blev mig själv istället. Meditation och Mindfulness hjälpte mig mycket.

Idag mår jag bra, ibland rasar världen när något repar upp gamla sår. Men för det mesta är jag lugn, stabil i mig själv. Jag har en mer tillåtande attityd gentemot mig själv, men också en större ödmjukhet mot andra.
Jag faller som alla andra, men litar mycket mer på att det finns en mening, och att allt är precis som det ska vara.

Sandra
_________________
Tack Sandra för att du ville ta dig tid att berätta om din resa. Jag har ju fått förmånen att följa dig på avstånd under flera år och är så glad att du har hittat ljuset igen!

Vill du också dela med dig av din historia? Maila: kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om gästblogg, självmord, självmorstankar, suicid, hitta tillbaka till livet

KAOS1 är en teaterförening som har skrivit en pjäs med rubriken ”I morgon ska du bestiga Mount Everest” om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Syftet med pjäsen är att informera samhället om just psykisk ohälsa och att ta bort tabustämpeln kring hur det är att må dåligt psykiskt. Våga bryta tystnaden!

Pjäsen är grundad på egna erfarenheter hos initiativtagarna och upplevelser av och i vården. De har riktat in sig mest mot Borderlinepersonlighetsstörning och har byggt upp pjäsen kring det.

Föreställningen kommer att säljas till skolor, sjukvård, kommuner/städer osv.

Premiären är i Eskilstuna den 20 september kl 19.00.

Fler föreställningar:
Onsdag den 21/9-2011 kl. 15.00 samt 19.00.
Torsdag den 22/9-2011 kl. 15.00 samt 19.00.

Åldersgräns 15 år.

Läs mer på facebook-gruppen här…

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, psykisk ohälsa, kaos1, imorgon ska du bestiga mount everest

Skolfotokatalogen 2007/2008

Tankar om Linnéa har varit mer intensiva de senaste dagarna. Fortfarande arg. Jo, jag är det. Jag känner mig fortfarande sviken även om inte känslorna går lika djupt som tidigare. Idag kulminerade de samtidigt som radion spelade Jason Mraz (Linnéas favoritlåt innan hon dog).

Jag letar och letar efter ett viktigt papper i en av högarna på skrivbordet. (Jo, vi har sådana)
Plötsligt hamnar jag bland äldre papper. Början på 2008, något utskrivet mail från början på maj ”Hoppas att Linnéa och Emelie snart mår bättre. Jag kan inte tänka mig vad er familj just nu går igenom.”…

Jo, så var det ju. Det var redan hemskt. Två barn som var inlagda på sjukhus. Sjuka på olika sätt. Men sen blev det värre.

Så hittar jag skolfotokatalogen från det året. 2007/2008. Jag inser att jag knappt tittat i den. Och där är hon. Strålande vacker. Ser lycklig ut. Men, bara några månader kvar att leva.

Så märkligt det kan bli.
Så märkligt det är.
Mycket, mycket märkligt…

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sorg, självmord, suicid

I lördagags uppmärksammades Suicidpreventiva Dagen världen över.
Varje dag tar en person i Sverige sitt liv var 6e timme.

Susanne Gustafsson har vid flera tillfällen försökt ta sitt liv. Idag mår hon bättre och arbetar för Suicidprevention.

Susanne Gustafsson berättar om självmord.

Hon berättar hur det kändes och vad som hjälpte i ett radioprogram här… (Observera att det är flera delar) Mycket bra radioinslag!

Mår du dåligt och behöver hjälp? Det finns stöd att få.
Nationella hjälplinjen: 020 22 00 60. De har öppet kl 13-22 varje dag. Dit kan du ringa och prata.
På www.hjalplinjen.se finns fler länkar till andra jourlinjer som man kan ringa till.

Om du känner att det är riktigt akut, så finns det jourhavande präster på nummer 112.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, vilja dö, suicid, suicidpreventiva

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag har börjat träna ordentligt. 5 kg ska bort varav de flesta sitter på magen!

Jag har dels börjat träna på Friskis och Svettis med mycket helkroppsövningar, och dels tränar jag hemma framför WII. ZUMBA är en träningsform som samtidigt är dans. Det är latino/hip hop/reagge-musik i en salig blandning. Kolla klippet här ovanför så ser du hur det kan se ut.

Det finns flera olika svårighetsgrader och antingen 20 min eller 45 minuterspass. Danspersonen på skärmen växlar i grönt-gult-rött beroende på om man gör rätt eller fel. Sensorn är Wii-kontrollen som man sätter fast i ett midjebälte. Man blir garanterat svettig och man jobbar mycket med mage och midja, vilket åtminstone jag är ute efter!

Har man inte Nintendo Wii så finns det även för X-box eller så köper man en DVD här… Flera gym som t ex SATS har också träningspass i ZUMBA.

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, zumba, zumba fitness, träning, komma i form

Bilden har inget med gästbloggaren att göra utan är lånad från bloggen http://teamtusen.blogg.se

Jag växte upp ensam med min mamma tills jag fyllde 9 år. Då träffade mamma en ny man nästan på en gång flyttade in hos oss. Eftersom jag aldrig fått uppleva hur det var att ha en manlig förebild, en pappa, då min var gravt alkoholiserad, så var detta så roligt tyckte jag. Iallafall ett tag. Sakta men säkert mådde jag sämre o sämre. Jag hade det jättejobbigt i skolan. Jag var väldigt blyg, tystlåten och “den snälla lilla flickan” typ. Jag gjorde aldrig något väsen av mig.

Minns inte exakt när, men när jag var 9 år så gjorde jag mitt första självmordsförsök. Jag vet inte om jag fattade mina känslor men jag visste att om jag gjorde illa kroppen tillräckligt så skulle jag inte behöva ha ont i magen längre, ingen skulle skratta åt mig och jag skulle bli av med klumpen i halsen. Därför hoppade jag från en liten bro på väg till min dagmamma. Men det enda som hände var att jag stukade foten. Jag berättade aldrig detta för nån. Jag sa bara att jag hade snubblat.

När jag gick i 5:an så började mobbningen på riktigt. Det dröjde inte länge innan de började ge sig på mig fysiskt också. Kastade stenar på mig, slog mig, tog sönder mina saker, kastade äpplen, sand ja allt möjligt. Blev även mordhotad och eftersom jag var den ängsliga, rädda och oroliga typen av mig tog jag allt på fullaste allvar. Det slutade med att jag inte vågade gå till skolan, så medans mamma krigade med lärare, rektor, FMM (Föreningen Mot Mobbning) så satt jag hemma. Det hette att jag fick hemundervisning. Jag minns att min lärare kom hem två gånger på hela den terminen jag var borta från skolan.

När jag precis fyllt 12 år slog dock min högsta önskan in. Jag fick en lillasyster! Jag har alltid älskat bebisar och barn så detta var underbart att få uppleva. Jag hade börjat gå i skolan igen, efter hot (– att jag var tvungen enligt lag). Alla mobbare gick kvar, och dem blickar som jag fick var värre än värst. Men jag bet ihop. När jag skulle börja 7:e klass, högstadiet, valde jag en annan skola än den som min gamla klass skulle gå på, bara för att komma bort från dem.

Sjuan gick väl sådär. Men i 8:e klass blev jag än en gång offer för mobbing. Återigen blev skolan ett helvete, rena mardrömmen. Slag, knuffar, hemska ord och det värsta var nog att denna gång var hela skolan med på det! Ja, så tillslut brakade jag ihop igen och vågade inte gå till skolan. En hel termin till var jag hemma.

Och hemma var det inte heller lätt. Min mamma blev värre och värre i sin sjukdom och blev mer och mer begränsad, både psykiskt och fysiskt. Min lillasyster spenderade i princip sitt första år på sjukhus. Det var så illa med henne att det pratades om levertransplantation. Men tillslut visade det sig att hon var glutenintolerant och blev mycket bättre så fort hon fick rätt kost. Mellan mamma och min systers pappa var inte allt som det skulle heller. Alla vi märkte att han inte var “riktigt som man ska”. Mamma beskrev det som att ha 3 barn istället för 2. Hon fick inget stöd alls. Många år senare fick han sin Aspergerdiagnos som förklarade allt!

Jag gick iallafall klart nian med hot och inget stöd från varken syokonsulenten eller lärare. Faktum är att båda talade om för mig att det inte var någon idé att jag ens försökte för jag skulle ändå inte klara av att få Godkänt. Men oj vad jag kämpade, och jag fick Godkänt i betyg så min mattelärare/klassföreståndare gick faktiskt fram till min mamma och bad om ursäkt på skolavslutningen och han erkände att han hade haft fel.

Ja, jag började i första ring på gymnasiet. Fortfarande som en väldigt blyg, tyst och snäll tjej. Fick inga vidare vänner, blev hackad på mycket. Men det var först i 2:a ring som jag inte orkade hålla masken längre.
Jag började skära mig i armarna. Först med saxar men gick fort över till rakblad. Jag bar ständigt långärmade tröjor och ingen fattade eller såg nått. Utom en av mina lärare. Hon skulle bli den som faktiskt räddade mig.

Orkar inte förklara hur och varför just nu, men jag stod inte ut hemma. Jag var mamma åt min mamma och syster. Jag fick inte göra nått. Hela min uppväxt har jag varit livrädd för min mamma.
Men när detta självskadande hade pågått ett längre tag, dvs – jag åkte till skolan men gick inte på lektionerna utan satt bara i nått hörn eller på nån toalett och skar mig. Jag hade kontakt med kuratorn också. Jag försökte vara kvar i skolan sålänge som möjligt för att slippa vara hemma.
En eftermiddag brast allt tillslut. Jag vägrade åka hem.

Sen den dagen har jag varit placerad i ett antal jour och familjehem.Jag bleb inlagd på Barn- och ungdomspsyk både i Stockholm och Uppsala. Sen har jag bott på två behandlingshem. Och spenderat allt för många år på vuxenpsyk också. LPT, självmordsförsök, extravak, droger, alkohol, ambulanser, poliser, blod. Ja you name it. Jag kan ALLT! Hur många gånger jag har fått höra att jag var ett hopplöst fall vet jag inte. Men varken jag eller några ur den personal på alla boenden trodde att jag skulle leva tills nu. Jag har snuddat vid döden för många gånger, lekt med den utan att fatta hur allvarligt det har varit. Trots detta, sitter jag här än idag. Och mina ärr på armarna är många likasom ärren på insidan. Men jag lever.

Och den 31 augusti som passerade nu förra veckan var en stor dag för mig. Ett mål jag haft länge. Det var då ett år sen jag blev utskriven från psyk sist. Dvs jag har varken skadat mig eller varit inlagd på ett helt år. Detta kanske inte låter märkvärdigt för dem flesta men för mig är det väldigt stort. Jag är stolt över mig själv. Jag har ganska nyss avslutat den 18 månader långa behandlingen mot min Borderlinediagnos- MBT (Mentaliseringsbaseradterapi) och jag har gjort enorma framsteg. Jag har börjat läsa in gymnasieämnen på komvux och nästa vecka ska jag påbörja en tre månaders lång praktik för att kunna börja jobba så småningom.

Dock så är det två saker som gör att jag börjar backa igen i mitt mående. Och jag vill inte hamna där jag har varit, därför ber jag alla jag kan om tips.

En ganska nära vän, som jag har legat inlagd med massor med gånger, lyckades ta sitt liv för ca två veckor sen. Och när jag fick reda på det, så kändes det verkligen så overkligt. Herregud, jag såg ju henne några veckor innan. Hon kan inte vara död. Och så blev det som ett “wake up call” att om hon kan lyckas dö, då kan jag också det. Jag börjar få dem hemska självmordstankarna igen. Jag önskar att det var jag och inte hon. Det känns som allt är en enda dimma. Tjock och trög dimma som jag försöker ta mig ur men mina krafter börjar sina.

Det andra som tynger mig är min ekonomiska situation. Jag har alltså aldrig jobbat. Jag har varit sjukskriven sen jag var 19 år gammal. Idag är jag 25 år. Jag får ersättning fån Försäkringskassan men det räcker inte. Jag får mina pengar den 19e och innan den 25 är allt slut pga alla räkningar. Jo, för under dessa år så har jag samlat på mig en hel hög med skulder för sjukhusvisteler, dvs över 12 000kr är jag skyldig landstinget, TROTS att jag för det mesta varit inlagd under LPT, tvångsvård. Jag har ingen som helst möjlighet att betala detta. Sen eftersom jag är fattig och har varit hela tiden har jag varit tvungen att handla vissa saker mot konto, tex kläder osv som vanliga människor kan gå och handla när dem behöver.
Jag har inte mat så det räcker, varje månad blir det minus på mitt konto och det bara resulterar i att jag går mer och mer back.

Jag vet inte vem jag kan vända mig till. Jag söker flitigt pengar från olika fonder men det går bara till specifika saker såsom en TV eller säng. Man kan inte söka fondpengar till mat…
Och soc vägrar hjälpa mig eftersom jag precis ligger på gränsen till existensminimum.
Jag börjar bli mer och mer desperat. Det har gått så långt att jag allvarligt börjat fundera på att sälja mig för att få lite mer pengar.

Jag är på bristingsgränsen igen, och allt jag vill är att få leva ett normalt liv. Men ju mer tiden går desto mer börjar jag inse att denna värld inte är nått för mig.

Förlåt att jag har skrivit så mycket och jag menar INTE att tycka synd om mig eller nått, det är bara så satans jobbigt. Att jag inte vet hur länge jag orkar fortsätta försöka. Jag vill inte snubbla på målgränsen. Jag vill inte sluta som min vän gjorde för ett par veckor sen. Men jag vet inte om jag orkar annat om detta inte får nån ändring.
___________________
Tack för att du delar med dig! Det är mycket imponerande att du efter allt du varit med om har kunnat genomföra din behandling och med så fina resultat. Ett år!! Stort grattis!!

Att du just nu mår sämre med tanke på både de ekonomiska knepigheterna samt framför allt din väns självmord är ju fullt förståeligt. Det vore ju konstigt om inte marken gungar för dig under dessa omständigheter. Jag utgår ifrån att du har en kontakt fortfarande på psyk som du kan ventilera dessa saker med. Vad gäller ekonomin bör det finnas någon ekonomisk rådgivning som du skulle kunna få i kombination med skuldsanering?

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, MBT, självskadande, självskadebeteende, LPT, ärr, mobbing, mobbning, FMM

Skolorna drabbas så här års lätt av huvudlöss och vi föräldrar påminns om att leta på våra barn. Helst ska man luskamma och leta redan innan terminsstart så att de som har löss kan behandlas innan de träffar andra barn. Luskamning ska göras i förebyggande syfte flera gånger under de 2 första månaderna på terminen.

Vad är det vi ska leta efter egentligen?

Det är äggen vi oftast ser och det ser ut så här:

Hårbotten med ägg

Lössen ser ut så här:

Lusen är 2 - 4 mm nästan genomskinliga. De lever av blod. Äggen kallas gnetter och läggs i hårbotten.

Löss sprids huvud till huvud. Problemet har varit att de blivit resistenta mot den behandling som funnits så nu är det en ny behandlingsrekommendation från Läkemedelsverket.

Jag har denna vecka fått från Buzzador ett nytt medel mot huvudlöss. Det heter AntiLice och man behöver bara hälla på i hårbotten en enda gång. Efter 8 timmar är man smittfri! Kan användas från 6 månaders ålder. Det medföljer en kam i den också.

Helt klart värt att prova om man drabbas!

Jag upptäckte just att jag ligger på 30e plats som Buzzador. Det blev jag lite förvånad för, eftersom jag inte tycker att jag jobbat så hårt för det. Men jag har varit med sedan 2007 så det är väl därför kanske. Det är kul att få testa olika produkter gratis förstås! Vill du också bli Buzzador så kan du klicka här…

Läs även andra bloggares åsikter om antilusbehandling, löss, huvudlöss, lusbehandling, behandling mot löss, AntiLice, Buzzador

Tricias egen bok

I en liten by med förnamnet ”gräs” växte jag upp med symptomen som tog över mig helt.
Jag hette inte Tricia då. Jag hette Patricia.

När jag var 6 år fick jag depression, men det visste man inte då. Det har läkarna kommit på senare, och tycker att det är väldigt ovanligt. Personalen i skolan i den lilla byn gjorde inget åt mobbningen som började visa dig. Slag, knuffar och fula, hemska ord. Faktiskt så var personalen likadana. De sa att jag var feg som sa ifrån. Barnens föräldrar började snacka skit om min mamma, och hon blev deprimerad och tog ett friår när hon och pappa skilde sig 2005. Jag var 11 då.

Min mamma är från Indien, så jag är lite mörkare, så då blev jag rasistiskt påhoppad av barnen i skolan. Personalen gjorde inget, endel av personalen var likadana som ungarna.

Tillslut gick mobbningen så långt att jag blev fysiskt mobbad, rasistiskt trakasserad och vid ett tillfälle knivhotad. Så mamma anmälde killarna som mobbat mig till polis och soc. Inget hände dock.

När jag var ca 12 så började jag sakta utforma ett allvarligt självskadebeteende. Innan hade jag som barn rivit mig, skrubbat mina fingrar mot stenväggen i skolan, dunkat huvudet i väggen och bundit fast mig på stolar så hårt att jag knappt kunde andast. Jag gillade att greppa om min hals så jag slutade andas för några sekunder. Men vid 12-13 års ålder kom knivarna, saxarna och nålarna in i bilden. Det var början på flera års kamp att sluta med det. Jag fick sy 2 gånger, och operera ett ärr som var i vägen.

När jag började bli inlagd på psykavdelningar så särbehandlade personalen mig för att jag var LPTad (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård), och de andra ungdomarna var där frivilligt. En gång skulle vi t.ex handla, då sa en av personalen att vi behövde en ”vakt”/personal med oss för att jag var LTPad (Om inte jag skulle varit med och handlat så hade de fått gå ensamma), och då sa en av tjejerna att ”Jamen om Patricia rymmer så jagar jag henne och släpar henne tillbaka”. Personalen sa ”Tack XXX men jag låter ändå en personal gå med”. Jag blev så ledsen och kränkt över att personalen sa det framför de andra ungdomarna. Jag började självklart störtgråta.

När jag var 14 så gjorde jag mitt första självmordsförsök med tabletter. Men jag blev rädd och berättade för pappa. Han ringde ambulans och giftcentralen och jag blev LPTad igen.

Under en tid i mitt liv hade jag grava tvångsbeteenden. Jag kunde inte klä på mig, och gick därför i samma kläder/sovkläder i flera veckor. Jag trodde jag var naken när jag tog på mig andra kläder.

Mellan 8-15 års ålder hade jag kraftiga hallucinationer. Jag åt väldigt mycket för demonerna sa åt mig hur mycket jag skulle äta. I 6an blev det dock tvärtom. När jag var yngre såg jag häxhänder på väggarna, kände rutten lukt och vid ett tillfälle trodde jag att mina ögon hade ramlat ut. Ett tag var jag även rädd för att duscha för jag tyckte att schampo-skummet klistrade sig fast på mitt huvud och blev monster.

När jag var 15 fick jag diagnosen ADHD. Jag hade haft mycket problem i skolan och lärarna bara skällde ut mig för att jag inte kuna koncentrera mig. Jag var väldigt underaktiv, långsam vid maten, långsam vid ytterkläderspåtagning och i allt jag gjorde. Nu vet jag att jag är 20% långsammare än andra.

När jag var 16 fick jag även diagnosen Bipolär sjukdom typ 2, ett kroniskt tillstånd där man är ena minuten depressiv och nästa manisk (upprymd/hyper. I min diagnos står det även att jag har hallucinationssyndrom i kombination med detta. Ett år senare fick jag diagnosen Dissociativt syndrom som betyder att man har kluven personlighet.

Nu är jag 18 (19 i år), och har hur bra hjälp som helst! Jag har mediciner som hjälper mig genom vardagen, hjälpmedel (en handdator) för att komma ihåg saker, boendestöd som väcker mig på morgonen och påminner om dusch och mediciner. Jag har jättebra hjälp nu, och är oerhört tacksam även om det tog typ 11 år innan den hjälpen kom.

Min blogg heter www.hallucination.soclog.se

_____________________________

Tack snälla Tricia för att du delar med dig av din historia. Det är oerhört viktigt att även det som fungerar kommer fram och inte bara de historier där man inte fått hjälp!

Vill du också dela med dig av din historia? Skriv till kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om psykos, hallucinationer, självmord, självmordsförsök, LPT, psykiatrisk tvångsvård, bipolär, manodepressiv, dissociativt syndrom

Den 10 september anordnas den Internationella suicidpreventiva dagen i Stockholm i Kungsholmens gymnasium på Hantverkargatan 67-69 (OBS! Ny lokal – begränsat antal platser – kom i tid).

I år ligger fokus på SPIS-projektet (Suicidprevention inom Stockholms län) som är ett samverkansprojekt med representanter från SOS- Alarm, Brandförsvaren i Stockholms län, Ambulanssjukvården, Landstinget, Polisen, Kriminalvården, Kommunerna i Stockholms län, SPES samt NASP. Länspolismästare Carin Götblad inleder.

De olika aktörerna kommer under dagen redovisa sin del i projektet och vad som har utvecklats under året. Dessutom medverkar Anders Bergqvist, brandskyddsföreningen samt Pernilla Norén skådespelerska som visar delar ur sin monolog Självmörderskan från Orminge.

Programmet…
Mer om SPIS här…

Läs även andra bloggares åsikter om suicid, självmord, suicidprevention, suicidpreventiva dagen 2011

Livet snurrar på med en väldig fart igen och det är en härlig vardag. Inget särskilt upprivande händer vilket är så skönt.

Den senaste veckan har Sophie börjat på Gluntens Montessoriskola. Samma skola som de fyra äldre syskonen också gått på. Inskolningen har säkert gått precis som förväntat, men jag reagerar annorlunda än tidigare.

När Sophie inte har velat stanna och gråtit så har jag inte känt att jag kunnat gå. Jag har väldigt svårt att förlita mig på att ”expertisen” vet vad som är rätt för mitt barn. Jag litade på BUP och lät mina egna modersinstinkter så åt sidan för att jag trodde det var bäst för Linnéa. Nu säger alla minna sinnen att jag inte ska lita mer på någon annan än mig själv.

Samtidigt vet jag ju att det är själva ögonblicket när vi skiljs åt som är det jobbiga för Sophie och att hon blir glad efter en ganska kort stund. Men samtidigt… varför utsätta henne för det? Vi har i alla fall löst det som så att min mamma får lämna henne. Jag vet ju att jag inte kan tänka och handla rationellt. Sedan är Sophie 3 timmar på skolan och har det väldigt roligt. 3 timmar räcker bra. Så kan vi fortsätta ha det ett tag tänker jag. Sophie är väldigt positiv när vi är på väg till skolan och efteråt känns det inte som att hon varit med om något jobbigt, utan tvärtom så är hon väldigt positiv och glad.

Så det blir nog bra tills det blir färdigt.

Läs även andra bloggares åsikter om inskolning, dagis, Gluntens Montessoriskola