Ludmillas Blogg

Jag önskar alla er fina bloggläsare en väldigt fin och skön julafton!

Jag vet att många av er har det svårt på olika sätt och jag tror att knepet då är att inte ha för höga förväntningar på dagen eller omgivningen. Försök att bara vara i det som är nu. Gör något för dig själv som du mår bra av!

Varmaste kramar från mig.

Här är jag... i början av resten av mitt liv...

Foto: Pernilla Sjöholm

Ibland kan jag inte låta bli att få dåligt samvete.
Varför då?
Jo, jag har ett sådant bra liv.
Jag är frisk och jag har 4 barn i livet. Jag har en underbar man och ett stabilt liv på alla sätt. Jag har 4 syskon och stöttande föräldrar. Fina vänner.

Jag kunde ha varit död.
Om sjukdomen hade förblivit obehandlad hade jag dött inom ett par månader.

Men jag är frisk. Jag får leva.
Jag mår bättre nu än jag gjort på flera år.
Och det kan få mig att få riktigt dåligt samvete. Vad har jag gjort för att få leva?

Linda har en obotlig cancer.
Hon fick inflammatorisk bröstcancer förra året när hon väntade Erik.
Den finns i hennes skelett, i hennes lever och så nu även i hennes hjärna. Hon fick beskedet igår om att man sett en förändring på hjärnan också, vilket kan förklara hennes illamående, kräkningar och huvudvärk.

Jag känner med Linda och hennes familj så mycket.
Nu får Linda åka hem i alla fall och fira jul med sin familj.

Det är bra.
Väldigt bra.

Men ändå så otroligt orättvist.

Läs mer om Linda på hennes blogg här…
Läs mer om insamlingen vi gjorde för henne här...

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, frisk, Linda, inflammatorisk bröstcancer

Ja, idag gjorde jag en flyttanmälan igen.
Jag har sedan 15 oktober bott ensam i vårt hus i Vallentuna.
Men bara på pappret förstås. Det var ju för att få rehabiliteringen som jag inte fick i Uppsala…

Det är så eländigt att det är så att man inte kan få det i alla Landsting. Uppenbarligen var det bättre att bo i Stockholm. ORÄTTVIST!

Nu har jag dock fått min rehabilitering och då flyttar jag hem till Uppsala igen.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, rehabilitering, onkologisk rehabilitering,

Jag har tidigare skrivit om krisfaser enligt Cullberg… (läs här). Det är den mest kända indelningen. Men på min rehabilitering fick jag en lite annan indelning. Tyvärr minns jag inte vem det är som gjort denna modell.

En livskris kan utlösas av många olika händelser. En del utlösande faktorer kanske inte känns som tillräckligt stora för en person men är det för en annan. Det kan t ex vara att man förlorat arbetet, kommit i ekonomiskt trångmål, förlorat en nära anhörig, blivit sjuk (förlorat hälsa) eller på annat sätt varit med om något som vänt upp-och-ned på det man trott var ett stabil del i livet.

Normalt går man igenom olika faser och kommer sedan ut ”på andra sidan” en erfarenhet rikare. Många gånger känner man sig verkligen ”rikare” när man kommit ur krisen eftersom man lärt sig många nya saker om sig själv och det liv vi lever i.

Detta är en modell att beskriva en livsomställningsprocess.

1. Att överleva
När man får beskedet om att någon dött eller att man fått cancer eller vad det nu kan vara. Man har svårt att ta in beskedet eftersom man inte kan se vad detta kommer att innebära. Oftast har man inte varit med om detta tidigare och kan inte se konsekvenserna. Jämför Cullbergs chockfas.
Detta att man inte kan ta in det som hänt eller se konsekvenserna leder till att man t ex kanske tänker sig att fortsätta sitt affärsmöte trots att man just fått ett samtal om en nära anhörigs död.

Själv kan jag komma ihåg hur jag tänkte några veckor efter att Linnéa hade dött; Jag tänkte att det var ju bra att hon dog i början på sommaren så att jag kunde återhämta mig under sommaren och sedan vara redo att börja jobba igen efter sommaren…. Joru… det var ju då det började…

I denna fas ser man framtiden som oförändrad.

2. Bearbeta
I den här fasen handlar allt om att överleva dagen. Man känner sig nedstämd och uppvisar symptom på depression. Det förflutna bleknar eftersom allt handlar om nuet. Framtiden känns oviss och hotfull eller så kan man inte tänka framåt alls. Man har insett att man inte kan fortsätta sitt liv som man hade tänkt. Man måste börja om… och man står och trampar eftersom man inte vet om man orkar börja om…

Så här kändes det för det mesta under det första året efter Linnéas död. Så här kändes det också under första delen av min behandling. Allt kretsade kring att få vardagen att rulla på. Man planerade inte framåt utan hanterade bara det som dök upp.

3. Inlärning
Under den här tiden börjar man så småningom återta kontrollen över sitt liv. Små steg framåt gör att man också ändrar sitt beteende utifrån det nya som hänt. Man har skaffat sig en ny erfarenhetsbank och man har även en ny framtidsbild än man hade tidigare.

Den här fasen (kan motsvara tiden man är sjukskriven) kan man dela in i delfaser:

-Man måste läka sig först och främst. Vila. Äta. Sova. Berika sitt inre med musik, natur, motion osv.

-Sedan kan man så smått återta sin roll i familjen. Om man varit sjuk t ex så har kanske någon annan tagit ansvar för vissa saker. Man har varit omhändertagen. För mig var det ju så att Johan gjorde allt under tiden jag sjuk. Sedan har jag lite i taget försökt att göra saker med barnen, skjutsa till skolan, laga mat, handla eller vad det nu handlar om.

-Nästa steg är att återta ett socialt liv. Vilka vänner finns kvar? Vilka vill man ha kvar? Ofta innebär en livskris att man verkligen har fått känna av vad en vän är för något och vilka behov man själv har.

-Hitta tillbaka till ett yrkesliv där man kan inkludera de nya erfarenheterna. Här är det oerhört viktigt att man inte återgår i arbete för snabbt. Börja försiktigt med 25% och stanna där tills du är redo att öka med 100% (!) till 50%. Ta sedan resterande steg i samma lugna takt. Risken om man ökar för snabbt är att man inte orkar och måste backa, vilket bara gör att man känner sig misslyckad. Om man istället lägger nivån så att man känner att man klarar det och även har marginaler kommer det hela att gå fortare!

4. Att leva med ”smärtan”
Skillnaden mellan hur det var ”innan” och ”efter” blir tydliga. Man har lärt sig att införliva de nya erfarenheterna i sitt nya liv och man får ett nytt normalliv. Synen på framtiden är ok även om den kan kännas osäker ibland.

Här är jag nu.

—
Ja, så kan man beskriva en krisprocess om man lyckas bearbeta det hela.

Men ibland så ”fastnar” man på vägen. Då hamnar man i tillstånd som är mycket smärtsamma och som man måste få hjälp att komma ur.

Uppskjuten sorg
Man reagerar inte så mycket i akutskedet, utan ser till att vara aktiv så att man inte hinner att känna efter. Dessa personer upplevs ofta som ”duktiga”, men det finns risk för ett senare sorggenombrott vid t ex semester, eller vid en ny förlust.

Förträngd sorg
Man uttrycker inte sin sorg i ord och känslor, utan via psykosomatiska eller psykiska symtom. Det kan vara mycket svårt för personen att se orsakssammanhang mellan symtomdebut och trauma.

Kronisk sorg
Sorgen blir till ett livsinnehåll. Personen går inte vidare utan uppfylls av tankar på det som hänt, t ex det döda barnet dagligen och stundligen.

—
Känner du igen dig någonstans?

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, sorgebearbetning, livskris, krisfaser, uppskjuten sorg, förträngd sorg, kronisk sorg, Cullbergs faser

Ja, det är vad de gör. Minnena.
När man minst anar det så kommer något fram.
Man behöver ju inte skrapa så mycket på ytan.

Jag gick igenom en telefon av en annan anledning och hittade ett gammalt SMS. Det är från våren 2007. Från Linnéa.

Jag tror det är väldigt viktigt att tycka om sig själv. Iaf lite så där ibland. Jag tycker mer om andra sen jag började tycka om mig. Den kärlek du ger dig själv kan bara du ge och den kärleken är oxå en av de som du mår sämst utan.
Bajs på vad andra tycker. Om de inte tycker något bra förstås. <3

Då var hon inte fyllda 14 än. Hon var väldigt klok min dotter. 🙂

När man hittar sådana här saker är det med blandade känslor. För på ett sätt så känns det som att man får en hälsning från Linnéa. Som att man har lite kontakt. Och på ett annat sätt så kan det väcka saknaden. Det är så olika vilken känsla som är starkast: glädjen över det man hade eller saknaden över det man inte har. Det beror väldigt mycket på dagsformen.

Men att det är viktigt med minnena, det är säkert. För Linnéa kommer alltid att finnas kvar, fast hon inte finns här med oss.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sms

Jag har tidigare skrivit om Camilla (läs mer här…), en tjej som varit med om så mycket i sitt unga liv…

Nu har hon varit inlagd på barnpsyk sedan i september pga av att hon varit så dålig. Men när hon nyligen fyllde 18 år kunde hon inte vara kvar på barnpsyk utan skulle föras över till vuxenpsyk. Det ställe hon hamnat på är en rättspsykiatrisk avdelning. Detta utan att hon har något kriminellt förflutet.

Det har nu startats en Facebook-grupp för att visa att det inte är acceptabelt.

Så här skriver systern Anna på FB-sidan:

Det hela började för många år sedan. Jag var 7 år, Camilla 6, när den psykiska ohälsan slog till mot våran familj. Mamma började att höra elaka röster och pappa blev utåtagerande och tyst på samma gång. Så småningom fick mamma diagnosen schizofreni och pappa autismspektrumstörning. IQ test visade även att pappa var psykiskt utvecklingsstörd och mamma lågt begåvad (IQ under 70).

Vi barn hann fara illa innan socialen ryckte in och tvångsomhändertog oss. Man placerade mig, Camilla och våra två bröder hos våra farföräldrar. Där blev vi kvar ett år, sedan skickades vi hem igen till våra föräldrar som nyss kommit hem från psyket. Socialtjänsten var tveksamma på om det var någon bra lösning och erbjöd sig därför att vi barn skulle få flytta till olika fosterhem, men våra farföräldrar som då var 70 år gamla sa att det minsann inte behövdes, istället tog dem på sig ansvaret för oss.

Att vara föräldrar till sina föräldrar är inte lätt. Att förhindra att mina föräldrar dödade varandra var något som min bror tog på sig ansvaret för, 9 år gammal. Det var inte ovanligt att mamma och pappa rök ihop med varandra. En natt var pappa så less på mammas vanföreställningar att hon tog stryptag på mamma när hon låg och sov. Som tur var hörde min bror mammas försök att få luft, sedan tog han i med all sin kraft för att dra bort pappa från mamma, och han lyckades.

Tiden gick, vi bodde kvar hos våra föräldrar och det fungerade ganska bra eftersom att farmor och farfar var hos oss varje dag, men när de inte befann sig hemma hos oss så kantades vardagen av föräldrar som inte kunde sätta gränser för oss barn. Vad var tillåtet och vad var inte tillåtet? Det var något vi fick bestämma själva.
Skolan var vår absolut största trygghet, där var vi så mycket vi bara kunde. Där fick vi höra att vi var bra på saker och ting och vi fick komma bort från hemmiljön.

När Camilla gick i 7-8 kláss så kom nästa bakslag. Vår äldsta bror, då 17 år gammal drabbades även han av schizofreni och en ätstörning. Den gången dröjde det otroligt länge innan vi fick hjälp. Tillvaron hemma var våldsam med ständiga vanföreställningar, slagsmål kring maten och dörrar som kom flygandes nedför trappen.

Jag och min syster var rätt så gamla när detta hände och därför förstod vi mer av vad som pågick än när mamma och pappa var sjuka.

Alla i familjen for dåligt av vår brors psykiska ohälsa, inte minst Camilla som var yngst i familjen. Samtidigt som detta hände så utsattes jag och min syster för regelbundna övergrepp. Det var här som tankarna på att inte vilja leva, frodades.

Sommaren 2007 var den värsta sommaren vi varit med om. Både farmor och farfar dog inom 3 månader. en farmor och farfar som fungerat som våra föräldrar. En farmor och farfar som socialtjänsten lagt sin tilltro till, att dem skulle finnas där för oss till dess att vi kunde klara oss själva. Så vad hände?

Vi orkade inte mer. Familjen föll samman. En efter en. Camilla föll in i en svår depression och tvångsvårdades på en barnpsykiatrisk avdelning under flera månaders tid. Jag försökte att hålla ihop familjen men tillslut orkade inte jag heller. Ett självmordsförsök senare hamnade även jag på barnpsyk. I januari 2008 hoppade vår yngsta bror (då 19 år) framför en lastbil på E4:an. Inte han heller hade någon vilja att leva kvar på denna jord.

Sedan hösten 2007 har både jag och Camilla varit inlagda på psyket i omgångar. Jag har fått diagnosera borderline+bipolär sjukdom II. Camilla har fått diagnosen svår depressiv bipoläritet.

Camilla har kämpat och kämpat för att få leva ett värdigt liv. Tack vare små guldkorn har jag och min syster fått vardagen att gå ihop. Lärare, kuratorer och innebandytränare har ställt upp för oss, något vi är otroligt tacksamma för. Utan dem hade vi inte varit vid liv idag.

Men … Så hände det allra värsta, otänkbara, fasansfulla man någonsin kan tänka sig. Camillas allra bästa vän; hanna, tog livet av sig. Detta gjorde Camilla oerhört ledsen. Ingen har riktigt förstått hur starka band Camilla och hanna hade. Camilla lever med en obearbetad sorg som är den största orsaken till att hon mår som hon gör idag.

Sedan den 29 september 2009 har Camilla varit tvångsinlagd på barnpsykiatrisk akutavdelning. Tyvärr har hon ännu inte lyckats komma ut ur sin depression. Nu har man, dagen efter Camillas födelsedag skickat Camilla till rättpsyk i hopp om att de ska kunna ge henne bättre hjälp där. Det är tragiskt att det fick gå så långt att rättpsyk blev det enda kvarstående alternativet för Camilla. Hon hör ju inte hemma bland mördare och förbrytare…

Månaden efter Camilla hamnade på barnpsyk efter det att Hanna tagit livet av sig så träffade jag på ett medelålders par via min blogg. Helén, som då hade läst min blogg under en lång tid föll handlöst för mig och mitt sätt att uttrycka mig. Hon erbjöd mig, en vilsen tjej från Piteå att få komma ´på besök hos dem, och det gjorde jag. Den 25 oktober 2009 träffades vi för första gången och det blev min räddning. Helén och Anders visade sig vara världens bästa medmänniskor. Inte fasade de för att ta emot en tjej med svåra ångestattacker. Efter mitt andra besök hos skåningarna så frågade de om jag ville bo hos dem, och jag blev så lycklig. Givetvis ville jag det.

Här i Skåne finns kärlek i överflöd, människor som lyssnar, förstår och ser till att man får rätt hjälp. Det är hit vi vill att Camilla också ska få komma så fort rättpsyk anser att hon är tillräckligt bra för att förflyttas till en avdelning i malmö.

Här är länken till FB-sidan…

Här är länken till Camillas blogg (som just nu uppdateras av systern)…

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, depression, psykisk sjukdom, psykiatri, rättspsyk

På god väg!

Igår var sista dagen på min rehabilitering på Mälargården.
Det har varit mycket bra 2 veckor!

Egentligen skulle alla som varit med om något livsomvälvande få vara med om detta. Jag valde ju att endast vara där under dagarna för att komma hem till familjen på kvällen. Det fungerade faktiskt väldigt bra. Jag kunde fokusera på aktiviteterna på Mälargården på dagen och på familjen på kvällen.

Jag åkte till Mälargården så att jag var där kl 9 när morgongymnastiken började. Därefter fortsatte jag med yoga 45 min på egen hand och sedan 45 min i gymmet de dagar vi inte hade gruppsamtal på förmiddagen. Efter en stunds vila eller en promenad var det lunch. Efter lunchen hade vi bassängträning 1 h. Sedan var det ibland någon föreläsning på em.

Jag åkte hem så att jag kom hem lagom till middagen.

Jag trodde nog att jag skulle hinna göra massor med annat i ”dödtiden”, men det blev inte många minuter över faktiskt. Jag hade med mig en del böcker och de första dagarna släpade jag datorn fram och tillbaka utan att öppna den en enda gång.

Men det jag gjorde var att jag började lyssna på Dan Browns ”Den förlorade symbolen” på CD i bilen. Jag har hunnit igenom hälften och måste nu absolut få in den i min iphone så att jag kan fortsätta lyssna på ett bra sätt. Den är jättespännande!

Min kropp har blivit väldigt mycket starkare under dessa veckor. Jag kunde öka både tiden och belastningen i min träning rejält. Jag har bara gått ned ett kilo under tiden men jag gissar att det ändå blev mycket omvandling av fett till muskler. Jag ser mycket stor skillnad när jag tittar i spegeln!

Nu gäller det bara att fortsätta att träna även i fortsättningen.

Vi hade 5 tillfällen med gruppsamtal med en mycket duktig terapeut. Det handlade om att förstå den process man befinner sig i och vad man kan förvänta sig av sig själv och omvärlden när man ska tillbaka till ett ”normalt liv” efter cancern. Terapeuten har själv haft bröstcancer så hon visste vad hon talade om. Livsomställningsprocessen efter en livskris är viktig att förstå så att man inte blir besviken på sig själv och sin omgivning. Jag kommer att återkomma med ett inlägg om detta.

Jag känner mig nu mycket mer rustad för att återgå till mitt liv. Jag kommer att sluta vara sjukskriven vid årsskiftet!

Läs även andra bloggares åsikter om rehabilitering, cancer, onkologisk rehabilitering, livsomställning, livskris,

Du har vunnit att få det du har önskat dig!

En soldräkt från www.babysimshopen.se kommer att skickas hem till dig på måndag.
Jag mailar dig för att få din adress!

Grattis!

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, utlottning, babysimshopen, soldräkt

Jag letade efter ett dokument på datorn och hittade detta. Det är skrivet våren 2007. Det handlar om en situation som jag har utelämnat detaljerna i eftersom den person det handlade om inte är medveten om det hela.

Älskade dotter,
Jag märkte att du var ledsen idag. Men du ville inte prata. Du har berättat för mig att du vill vara i fred när du säger så, så att jag ville inte pressa dig. När du vill prata tror jag att det är bra att vi gör det.
Jag vill först säga att jag aldrig har velat såra dig så jag hoppas att du inte har valt att tolka det på det sättet. Jag älskar dig. Mer än något annat på jorden!
…
…
…
…
Jag hoppas att du förstår hur jag tänker. Jag hoppas att du förstår att jag älskar dig. Jag vill inte såra dig. Jag känner inte att jag riktigt förstår hur du tänker just nu. Men jag vill gärna förstå. Så jag är väldigt öppen för att höra när du berättar.

Din mamma

Ja, så var det. Det känns skönt när jag hittar ”bevis” på hur jag kände och vad jag förmedlade till Linnéa.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, brev till en dotter

Babysimshopen

Sista utlottningen för den här gången innebär att du kan önska dig vad du vill från Babysimshopen. Dragningen görs på lördag och produkten skickas på måndag. Gå in på www.babysimshopen.se och se vad du önskar dig.

Kanske är det du som har tur denna gång? 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om babysimshopen, simbyxor, babysim, simringar, cherekringar, simglasögon, taggloggles, baddräkt, badleksaker