Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Får man känna sig glad?

23 oktober 2008 (20:43) | acceptans, barn, död, Linnéa, Mindfulness, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Om man har förlorat ett barn ska man väl inte kunna känna sig glad?

Ändå har jag faktiskt gjort det de senaste två dagarna. Inte hela dagarna, men ändå ett betydligt högre sinnestillstånd än på mycket länge. Jag kan vakna på morgonen och känna lust. Lust att göra saker. Jag har mycket mer kraft över och mitt minne har förbättrats.

Jag tänker hela tiden på Linnéa. Jag tänker framför allt på hur hon var på slutet och särskilt på den ödesdigra fredagen. När jag tänker på det så får jag ont i magen och känner starkt obehag. Jag saknar henne. Det är tomt hela tiden. Samtidigt så fyller jag tomheten med saker. Vissa saker handlar om bearbetningen av Linnéa. Andra saker handlar fortfarande om praktiska saker kring dödsfallet (boupptäckning, gravsten, kontakt med banverket m.m.). Andra saker handlar om mina barn. Emelie som har fått problem med magen igen och hennes liv och mående på sin studieord. Jonas och Oscar och deras dagar med aktiviteter, läxor och samvaro med dem. Andra saker handlar om mitt mående och att se till att jag är snäll mot mig själv.

Dagarna går i en väldig fart och jag är trött på kvällen. Jag sover gott på natten utan hjälpmedel. Det, är jag mycket glad och tacksam för. Jag vaknar när min man väcker mig på morgonen och känner mig utsövd och fylld med ny kraft att klara nästa dag.

På så sätt går dagarna. En efter en. Vecka efter vecka. Och månad efter månad. Nästa vecka är det 5 månader sedan Linnéa dog. 5 månader utan mitt barn.

Jag var utan Emelie i 10 månader när hon var i USA ett år. Det var hemskt när hon skulle åka. Det var hemskt när hon var borta också, men jag vande mig. Då hade vi visserligen kontakt via mail, msn och telefon. Hon skickade bilder och jag fick veta vad hon gjorde hela tiden. Och så visste jag ju att hon skulle komma hem.

Nu vet jag att Linnéa aldrig kommer hem.
Linnéa är död.
Jag måste acceptera det. Om och om igen.

Om jag accepterar det kan jag komma vidare. Inte annars.

Acceptansen är inget som är konstant. Men just nu går det hyfsat att acceptera att min älskade dotter inte kommer tillbaka och ändå fortsätta att leva.

Märkligt är det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Therese
24 oktober, 2008 kl 24 oktober 2008 (9:15)

Linnea kommer aldrig mer hem, men det betyder inte att hon inte är hemma med dig när du är hemma, eller ute med dig när du är ute. Hon är med dig hela tiden, bara att hon inte syns på samma sätt längre.

Självklart ska du kunna känna dig glad, din Linnea mår ju inte dåligt längre. Det måste du vara glad över. Ditt liv går vidare och du måste tillåta dig själv att vara lycklig, det kommer med tiden!

Thereses senaste blogginlägg..personlighetstest

Kommentar från ann
24 oktober, 2008 kl 24 oktober 2008 (15:24)

Jag förlorade en son som föddes med ett svårt hjärtfel och jag minns att jag mitt i all gråt och sorg hade stunder då jag kunde känna glädje…och då jag noterade att jag var glad, så fick jag dåligt samvete. Ändå är det ju så att det är de där stunderna som får en att orka fortsätta.Det fanns en titel på en film en gång som löd ”Sorgen som ger glädjen djup” och det tycker jag säger en del…

anns senaste blogginlägg..Positivt tänkande

Kommentar från Ludmilla
24 oktober, 2008 kl 24 oktober 2008 (21:04)

Therese och Ann: Ni säger båda två så viktiga saker.

Skriv någonting