8 månader sedan Linnéa hoppade framför tåget
Fredagen den 30e.
Det väcker känslor.
Exakt 8 månader sedan var det idag. Fredagen den 30 maj.
För exakt 8 månader sedan levde hon. Då hade hon några timmar kvar att leva. Hon var i skolan på morgonen. Disikerade en groda på biologilektionen. Pratade om att hon skulle bli läkare. Planerade för kvällen med sin kompis. De skulle på talangjakten där Björn Gustafsson skulle vara konferencier (se Linnéas favoritklipp av honom här).
Så många, så många gånger har jag gått igenom denna dag i mitt huvud. Vad jag gjorde. Vad hon gjorde. Vad jag sa. Vad hon sa.
Hur mår jag idag?
Emotionellt: Jag är riktigt låg just nu. Kanske beror det till en del på att jag inte är riktigt frisk. Men jag känner verkligen en hopplöshetskänsla. Jag blir rädd för det. Jag blir rädd för att känna som Linnéa. Det känns nästan som att det är meningen att jag ska känna som hon för att förstå. Förstå hur hon kände det. Vågar jag fortsätta vara förälder? Har jag rätt att vara förälder? Skulle mina barn ha det bättre utan mig? Jag är så rädd att göra fel… Säga fel… Hyperkänslig! Emotionellt har jag inte heller förstått att Linnéa är död.
Intellektuellt: Jag har en klar bild av vad som hände. Så mycket information som kommit fram gör det förståeligt för mig varför Linnéa tog sitt liv. Jag vet att jag gjort mitt bästa som förälder och att Linnéa haft en bra uppväxt med mycket närhet, kärlek och tid. Linnéa var sjuk. Hon hade en psykos. Sjukvården har gjort några grava felbedömningar som bidrog till att Linnéa lyckades ta sitt liv.
Kroppsligt: Just nu är jag sänkt av en infektion. I övrigt mår jag rätt bra i kroppen. Jag har bättre koncentrationsförmåga. Har lust och driv för det mesta. Jag är fortfarande tröttare än vanligt och håller inte samma tempo. Jobbar 75%. Jag är normalviktig. Jag försöker göra yoga regelbundet vilket gör min kropp vig och smidig, något som jag aldrig varit. Jag sover bra på nätterna utan sömnmedicin. Min mens är utslagen fortfarande. Ont i magen har jag regelbundet. Jag vet att det är min ångest som sitter där. Djupa andetag och fokus på nuet brukar hjälpa.
Min syn på framtiden: Jag välkomnar varje månad som har gått. Sedan det blev nytt år har det känts lite bättre. Men jag tänker varje dag på hur det var för exakt ett år sedan. Det var nu som det började märkas att Linnéa mådde dåligt. Jag både ser fram emot att komma till årsdagen och bävar för det. Jag ser fram emot att komma förbi det. Jag ser en framtid och vill och tror att det ska bli en bra framtid. Men jag har samtidigt svårt att se så långt fram. Just nu sträcker sig mitt liv fram till sommaren. Det får vara bra så.
Mina bästa verktyg i sorgen är Mindfulness och Acceptans.
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, tid som gått, minnen, tankar, ångest, sorg, sorgebearbetning, smärta, saknad, 8 månader
Kommentarer till inlägget
Kommentar från catarina
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (14:26)
8 månader är inte lång tid när de gäller att få sörja tycker jag. Sorgen har sin tid så är det bara och det är olika för oss alla hur vi tar oss igenom det. Att mista sitt barn är ju de värsta man kan gå igenom och klart det sitter i. Men för varje dag kanske det försvinner nån sekunds tänkande och tilllsut är det uppe i minuter, timmar,dagar osv. Men att påskynda sorg det går inte. Man måste få älta och vrida och vända. Men låta det ta sin tid. Jag miste min kära mormor som stod mig otroligt nära, nästan som en mamma då jag var 13 år. Idag är jag 45 och jag tänker ofta ofta än på henne och gråter en skvätt. Å detta med årsdagar de sitter fortfarande i trots så lång tid. Man får ta dagen som den kommer och ta de små possitiva sakerna som händer..tillslut har man samlat massor och de blir lite lättare och man kan börja lägga focus på annat.
De du gör att skriva är suveränt bra att bearbeta sorg. De lättar lite att få lägga ner det sorgeliga på pappret än att bära de inom sig. en slags avlastning.
du kommer också att känna glädje det tror jag helt säkert men sorgen har sin tid
Styrkekramar till dig för att orka framåt.
catarinas senaste blogginlägg..Vad är detta?????
Kommentar från Camilla
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (16:03)
Mina tankar går till dig idag…beklagar verkligen det som hänt Linnea.
Kramar i massor/Camilla
Camillas senaste blogginlägg..30 Januari – hittade ett brev i tusen bitar
Kommentar från Soulsister
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (16:21)
Tänker på dig, verkligen!
Bauta kram (som min son skulle säga)
Soulsisters senaste blogginlägg..Obamicon.me
Kommentar från Ronja
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (10:07)
Känn ingen press att planera för långt fram i tiden. Oftast räcker det gott att ta en dag, eller iaf en vecka i taget. Framtiden blir sällan som man tänkt sig ändå.
kramar
Kommentar från Ludmilla
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (11:20)
Ronja: Du har så rätt… det enda man vet, är nu. Vi vet inget om sen. Vi vet inte ens om vi har kvar varandra då…
Kommentar från filippa
14 februari, 2009 kl 14 februari 2009 (0:25)
jag måste bara säga att det hade förmodligen kvittat vad du sagt den dagen, de som tar självmord gör det för att de helt enkelt inte klarar av att leva längre. Och då kvittar det nästan alltid vad nära och kära säger och gör. Det är fruktansvärt när unga människor dör, inte minst för att de mår psykiskt dåligt. Det påminner en bara hur otillräckligt samhället är och hur försvarslösa vi är mot det som orsakar mental ohälsa.
Gud, när jag såg din blogg var det enda som kom upp i mitt huvud ”det kunde varit jag, det kunde varit jag som gjort det”.
Kommentar från Elisabet
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (18:14)
Jag har suttit och läst inlägg efter inlägg och jag bara gråter. Det är så hemskt alltihopa, en ung tjej som har hela livet framför sig tar sitt liv. Jag tycker du är otroligt stark och modig som vågar berätta hur det verkligen känns ur en anhörigs synvikel. Om hur sjukvården tacklar det, till trevliga minnen och om sorgen…Din blogg berör. Jag är ledsen för din och din familjs skull. Jag hamnade inte på din blogg av en slump, jag har någon i min närhet som jag är orolig för ska göra något dumt. Kram
Kommentar från Irena
27 december, 2009 kl 27 december 2009 (4:21)
tragiskt..
jag tror att jag skulle få nervkollaps om samma sak
hände mig. Du är stark, vill också tillägga att det aldrig
är fel att äta mediciner för att lindra sin nedstämdhet.
kram från Örebro / Irena
Kommentar från BeckaBus
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (13:11)
Skickar många styrke kramar till dig o din familj!
Tänker på er!
BeckaBuss senaste blogginlägg..Simning!