Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Att vara patient när man är läkare

9 januari 2010 (12:18) | sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Jag fick en fråga i en kommentar om hur det är att vara läkare i min situation. Jag ska försöka förklara hur det känns.

Jag är utbildad läkare.
Jag har gått 5,5 år på läkarlinjen på Karolinska Institutet och Uppsala Universitet och sedan ytterligare 2 års AT-tjänstgöring i Enköping (medicin, kirurgi) och Uppsala (psykiatri och allmänmedicin).
Jag har forskat på urinblåsecancer.
Jag har arbetat på röntgenavdelning, onkologen (canceravdelning), rättspsyk, barnpsyk och vårdcentraler.

Nu är jag patient.
Cancerpatient.

Hur är det?
Hur blir man bemött om vårdpersonalen vet om att man är läkare?
Är det en fördel eller en nackdel? Vad tror du?

Jag gissar att du spontant tänker att det är en fördel. Kanske tänker du att man blir extra fint behandlad till och med?

Tyvärr är det så mycket mer komplicerat än så.

Jag kommer ihåg själv hur det var när jag var ny doktor och mötte patienter med vårdyrken. Man börjar genast prata ett annat språk. Man vill inte skriva personen på näsan eftersom den ju redan ”vet”. Man kanske hoppar över undersökningar som att ”palpera per rectum” (känna i bajshålet) för att inte genera överläkaren man har på britsen.

Men det man ska göra är naturligtvis att behandla denna patient precis lika mycket som patient som alla andra patienter. Även om man jobbar i vården så har man oftast inte alls så mycket kunskap om just det område som ens egna besvär handlar om. Man behöver samma information, på samma sätt ändå.

Som vårdpersonal har man mer kunskap (”the burden of knowledge”) vilket gör att man vet mer om vad som kan bli fel och också mer om vad det kan vara. Som läkare är man skolad att i varje läge utesluta det värsta. Så tankarna går direkt till farliga saker som man för patientens skull och för sin egen skull (man kan bli anmäld) undersöker och funderar kring.

Om jag t ex har ont i vaden nu när jag är hemma, går tankarna direkt till möjligheten att jag kan ha en propp i benet. Malign (elakartad) sjukdom, stillaliggande och medicinering med tabletter som minskar blödningsbenägenheten är alla riskfaktorer för proppar. Om jag får ont i vaden börjar jag direkt titta om det är svullet och värmeökat. Jag vet också att det är svårt att utesluta djup ventrombos och att man brukar ta ett blodprov (D-dimer) och att man kan göra en röntgenundersökning för att se om det finns stopp i ett kärl. Risken om det skulle finnas stopp i ett kärl i benet är att proppen kan släppa och sätta sig i lungan (lungemboli). Ska jag åka till akuten?

Nu har jag bestämt mig för att det inte är en propp jag har utan en helt vanlig muskelsträckning, men helt säker kan jag inte vara… Förstår du hur mycket extra energi det går åt bara för att jag vet vad det skulle kunna vara?

När jag var på operation och skulle få ”porten” inopererad är det samma sak. Jag vet vad de ska göra (men inte tillräckligt detaljerat för att känna mig helt trygg). Jag vet att det kan blöda en del. Jag vet att jag kan sakna kärlet de i första hand vill använda. Jag vet att jag kan få hjärtrytmrubbningar när slangen läggs in osv. Inte helt avslappnat med andra ord.

Bemötandet gentemot mig som patient är blandat. En del personer vet inte om att jag är läkare (vilket gör det enklare) och behandlar mig precis som vanligt. Sen kan det bli tydligt att jag har mer kunskap eftersom jag förklarar mina symptom på ett annat sätt en en ”vanlig” patient eller att jag ställer mer specifika frågor än en ”vanlig” patient. Vissa blir väldigt osäkra och vågar nästan inte närma sig mig. Andra blir mer noggranna och kollar upp allt extra noga. Åter andra blir irriterade och tycker inte att jag ska lägga mig i. (Så var det ju när Linnéa var inlagd på BUP.)

Bemötandet gentemot patienter är något som jag kommer att återkomma till i senare inlägg. Det är en intressant stilstudie som jag gör när jag ligger i min patientsäng, utlämnad till de som ska ”vårda” mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Karin Johansson
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (13:47)

Förstår Ludmilla att det inte är helt lätt att vara patient men passa som sagt på att försöka vara bara människa också och ta tillvara den här tiden också att treflektera över hur vården fungerar. Men främst, var rädd om dig själv! Du behövs för din familj!
Kram!<3

Kommentar från Kristina
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (13:48)

Tack Ludmilla för ditt svar på hur det är att vara läkare när man är sjuk. Precis som jag hade tänkt det. Jag hoppas ni har en bra dag tillsammans i familjen i vinterkylan , för burrra nu är det kallt men ändå så – underbart .

Kommentar från Soulsister
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (15:27)

Det är inte lätt att vara patient, någonsin. Men precis som du säger är det en konstig sits när man själv jobbar inom vården. Jag som sjuksköterska blev också väldigt olika behandlad då jag vårdades för min cancer. Det är både på gott och ont….jag försökte fokusera på det positiva….
Tänker så på dig
KRAM
.-= Soulsister´s last blog ..Lite rosa touch på tillvaron behövs när man är världens sämsta mamma =-.

Kommentar från Sarah
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (15:47)

Tack för att du delar med dig ännu en gång när du ’är mitt i ett helvete.
Är dålig på att kommentera men följer dig slaviskt.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än du är en kämpe
och en helt fantastisk person som jag håller tummarna hårt hårt för.

Hoppas du har en trevlig helg hemma ♥
.-= Sarah´s last blog ..En ganska sömnlös natt =-.

Kommentar från Christel
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (15:54)

Intressant ämne. Hur man blir behandlad som vårdpersonal tror jag är olika var i landet man behöver vård. Arbetar sedan 30 på ett regionsjukhus och ibland känns det som om alla ”känner apan”. Under mina veckor med ”spridd cancer” kände jag att det öppnades en gräddfil. Ibland känns det som om mitt lilla sjukhus har ett eget pipeline system där informell information sprids otroligt snabbt. Bra eller dåligt, svårt att svara på.
Att vårda arbetskamrater eller vårdpersonal i mitt yrke som barnmorska har jag inga bekymmer med. Där känner jag att det handlar mycket om hur trygg man är i sin roll.
Återigen, stå på dig KRÄV!!

Kommentar från Susanne
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (16:21)

Jag hade hoppats att du inte känt av den här problematiken så snart. Önskat att du ”bara” fått vara patient, men det är väl ett önsketänkande kan jag tänka.

Senaste tiden har jag haft flera vänner och nära anhöriga som tyvärr varit i stort behov av sjukvården. Alla jobbar inom sjukvården och eftersom jag också har vårdbakgrund så blir det lätt att det här kommer upp i diskussioner. Det är inte enkelt, men samtidigt så är det en omöjlig situation, du kan inte vårda dig själv.

När du jobbar själv så har du iallafall möjligheten att vara objektiv, även om det ibland är svårt. Som patient är det omöjligt. Det ska inte heller förväntas av dig att du ska göra saker som inte andra patienter behöver.

En av mina vänner skulle gå igenom en stor operation tidigare i år, som kunde satt henne i rullstol. Tiden innan operationen hade hon mycket kval inför att bli vårdad och allt det medför. Hon funderade på om hon skulle operera sig på annan ort, så hon säkert visste att hon inte skulle bli behandlad av kollegor. Jag hörde henne mer prata om situationerna som patient, än de risker som hon mycket väl visste fanns med operationen.

Man vill inte vara patient till sin kollegor. Men försök också se det positiva i din kompetens. Kanske är det så att du kom in för behandling tidigare än du skulle gjort om du inte hade den. Ni kanske förklarade bättre, krävde mer när du kände att de inte stämde o.s.v. Om du lyckas tygla din ”extra” läkaroro, alla läkare blir väl hypokondriker ett tag på utbildningen:-), kanske du kommer ha nytta av det ändå. Du förstår också interaktioner och kan förebygga vissa saker innan de har kommit. Även om du självklart inte ska behöva göra det så har du ändå möjligheten.

Om du vårdas på en avdelning som du inte jobbat på kanske du kan smyga ut på expeditionen och ändra lite i din journal. Yrke , författare eller föreläsare kanske skulle kunna vara enklare:-)

Hoppas du har en vilsam helg, med mycket sånt du tycker om!

Kommentar från Kristina
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (16:30)

Skönt att du vill dela med dig hur det är vara läkare i din situation för ajg inser att det är inte lätt . Jag har oxå upplevt att det blir skillnad när de inser att man har medicinks utbildning och delvis ställer frågor på ett annat språk än man vanligtvis gör för att man är van att sammanfatta sina symptom på ett mer kortfattat sätt och ta med det man tycker är adekvat. Jag har på senare år försökt att vara lite mer ”vanlig” när jag skickats runt på alla möjliga avdelningar för alla mina sjukdomar. Eftersom jag numera har sjukpension frågas det inta så ofta om mitt yrke. Det som jag upprörts mycket av är en del personals sätt att hantera pat och som ej bara kan skyllas på stress som jag oxå beskrivit i min blogg från op i somras eller nu när jag låg inne i julas. Hade jag ej haft mål i munnen hade jag inte fått ngn mat på tre dygn för ingen kom och erbjöd en totalt sängliggande pat på isolerat rum ngt att äta!!!!
Hoppas att du ej mår för illa utan kan njuta lite grand av barn och ssk den sista.
Själv har jag en dålig helg men lite bättre än igår. Kram Kristina i Umeå
.-= Kristina´s last blog ..Tröttare än trött och så illamående =-.

Kommentar från Görel
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (17:13)

Intressant ämne, hoppas du spinner vidare på det någon gång framöver.
Jag är själv sjuksköterska o en rätt besvärlig patient, tycks det, då jag tänker själv o kräver ett juste bemötande. Rätt snart brukar frågan komma om vad jag jobbar med o vissa läkare går då tyvärr in i en slags maktkamp. Jag som patient ska göra som de säger, ta den medicin de säger, trots att det blir helt galet (har bloggat lite om detta). Sånt gör mig så upprörd!Jag ogillar hierarkier o maktspel.

Önskar att du har det gott hemma dessa dagar o får samla kraft o närhet i familjen inför nästa sjukhusvistelse, dos 3 är väl på gång nu (?)

Du o din familj är i mina tankar o jag sänder all energi jag kan uppbåda via cyberspace.
.-= Görel´s last blog ..Min mor är som vanligt igen – o jag såg ett samband =-.

Kommentar från Ingrid
9 januari, 2010 kl 9 januari 2010 (21:21)

Nä, det är inte så enkelt att vara skomakarns barn heller. Intressant att olika vårdpersonal du möter, bemöter dig på så olika vad gäller information.

Information är ju det jag som klient/patient osv vill ha för att bilda mig en uppfattning för att kunna ta ställning.
Kram
.-= Ingrid´s last blog ..Rädda liv… =-.

Kommentar från Mia
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (0:03)

Frågar man inte så får man ju inga svar Ludmilla ! Fortsätt och fråga, all information som du vill ha ska du få ! Många kramar från M.

Kommentar från Malin Lj – Mamma till Walter!
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (1:16)

Har inte kunnat uppdatera mig genom din blogg på 3 veckor då vi varit bortresta till Kiruna. När jag nu ska kolla hur ni har det och om Bäbs har fått något namn blir jag ju alldeles chockad! Ska er familj aldrig få lugn och ro!? Tycker verkligen synd om er alla, speciellt dig som nu måste gå igenom detta också! Skickar alla styrkekramar jag kan till dig och din familj, och håller tummarna för att allt ska gå bra. Kommer följa dig. Kramar Malin med familj.

Kommentar från Helena
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (13:43)

Tusen KRAMar till dig Ludmilla!!! Du är en kämpe och en toppentjej!!! Passa på att njuta med dina fantastiska nära och kära och låt dem ta hand om dig vännen, du behöver bli lite ompysslad nu i denna stund! KRAM och CARPE DIEM

Kommentar från mymlan
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (14:37)

Hej Ludmilla !
Jag är psykiatrisjuksköterska och cancersjuk men vad det gäller den vården så tycker jag att det inte har varit en nackdel att själv vara i branchen.Jag har bemötts med stor empati och har en underbar , kunnig onkolog , samma i 5 år. Men vad det gäller psykvården så är det värre. Min sambo är överläkare i psykiatri och vår dotter -92 har haft svår ångest sedan 6 år tillbaka.Vi har träffat ett otal antal läkare på BUP med allt annat än bra kunskap och empati och mina och min sambos åsikter om t.ex. diagnos och behandling lyssnade de inte på överhuvudtaget.Jag är mycket missnöjd med den kopetens som finns på BUP och det känns konstigt när föräldrarna har mer kunskap och erfarenhet än vad personalen på BUP har.

Jag vill önska dig lycka till med din cancerbehandling !

Kram från Mymlan

Kommentar från Susanne
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (15:33)

Ja, det låter inte helt lätt att vara doktor + patient på en gång…. Försök att slappna av bara så mycket det går och låt dig själv vara patient mest iaf. Hoppas du har en skön hemmavistelse och får lugn o ro o massor av kärlek!
Kramar!!

Kommentar från karolin
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (16:20)

Jag jobbar själv inom vården, dock ej som läkare. Jag tycker att fördelen med att göra det som patient är att man har förståelse för arbetet,förstår terminologinm och känner sig ändå ”bekant” med miljön och jag känner nog att jag har haft fördel i bemötandet av det också eftersom de jag haft kontakt med vet att jag har förstått dem. En stor nackdel är förstås, spec för dig, att man vet alldeles för mkt om livet på sjukhus, prognoser, behandling etc – saker som man skulle vara lyckligt omedveten om om man bara var en vanlig patient.

Sedan är det aldrig lätt att vara patient. Man känner sig lätt väldigt ensam och sårbar.

Att vara cancerpatient kan aldrig vara lätt, oavsett. Jag hoppas du känner dig trygg och nöjd med den vård och det bemötande du får.

Kram
.-= karolin´s last blog ..Ränderna går aldrig ur =-.

Kommentar från Soulsister
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (16:40)

Här kan du läsa lite av vad som hänt mig:
http://soulsistersdiary.blogspot.com/2009/01/livet-efter-beskedet-artikeln-i.html
.-= Soulsister´s last blog ..Idag åker julen ut =-.

http://soulsistersdiary.blogspot.com/2009/06/soulsister-hos-tonarsmorsan.html

Kommentar från Lars Bohman
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (0:34)

Lyckligtvis har jag inte haft så allvarliga diagnoser som du. Jag är läkare, 60 år, och för ett drygt år sedan stängde jag min psykiatriska privatpraktik i Stockholm för gott, och flyttade till Skåne, där jag nu är ”hemmaman”.

Såg nästan fram emot att byta roll från läkare till patient – äntligen ha tid att ta hand om mitt blodtryck etc. Det var dock ingen enkel resa. Hade flera doktorer som visste mindre än jag själv om blodtryck, och kom med dåliga förslag, innan jag till slut hittade en trevlig kardiolog som förbarmade sig över mitt tryck (220/120) och arytmi (massor av VES som till all lycka visade sig ofarliga vid arbetsEKG). Nu har jag normalt tryck igen med en hel del mediciner, och VES-en får jag leva med.

För en vecka sedan fick jag trängningar och blod från urinröret. Satte själv in Bactrim som botade mig på 6 timmar. Gruvar mig ändå för min läkartid imorgon. Kan jag övertyga henne om att man bör ta prover efteråt för att kolla att jag inte har mikroskopisk hematuri (blod i urinen). Och om jag har det: herregud. Då måste jag stå ut med en cystoskopi – jag som är så pjoskig.

Vågar man kräva att de i så fall använder ett mjukt cystoskop? Använder de ett hårt rör så skulle jag vilja ha spinal eller generell anestisi – inte bara lite lokalbedövande gel i urinröret. Vågar man kräva att de väntar 10 minuter medan gelen ”tar”? Osv. Kan man huta åt en hårdhänt urolog? Blir han mindre hårdhänt då? Usch, som lite lagom insatt finns det verkligen mycket att bekymra sig för. Trodde det skulle vara betydligt enklare att vara patient om man är utbildad läkare. Kanske är det också så. Att vara patient är väl inte roligt för någon. Alla (tror jag) patienter har ju ångest på sitt sätt.

Ville egentligen bara skicka en hälsning och lite uppmuntran till dig. Mina besvär är, åtminstone just nu, ingenting mot dina.
.-= Lars Bohman´s last blog ..Nyår i Bjärred =-.

Kommentar från ullrika
13 januari, 2010 kl 13 januari 2010 (12:18)

jag har som vanligt läst här nästan varje dag, men efter ditt sjukdomsbesked har jag blivit förlamad i kommentatorsfingrarna. flera gånger har jag påbörjat kommentarer, aldrig har jag lyckats få till nåt jag kan skicka iväg. nu fångar jag hornen på tjuren… men varken några uppmuntrande eller sorgsna tillrop som är passande nog kan jag komma på. det blir bara ett ganska fånigt ”tänker på dig Ludmilla”. du är stark. och lilla bäbitjejen med. precis som resten av din familj.

all styrka till er önskar jag.
krams!
.-= ullrika´s last blog ..13.1 – om shoppning. =-.

Kommentar från Sofia Åkerman
20 januari, 2010 kl 20 januari 2010 (18:52)

Det gör mig verkligen ont att höra att du och din familj har drabbats av än mer elände! Så fruktansvärt orättvist.
Som en reflektion efter att ha läst ditt inlägg: Jag är sjuksköterska, ganska nyfärdig sådan. Jag har flera gånger haft vårdpersonal som patienter (bland annat satte jag min första kateter på ett professor i medicin i termin 3 och höll på att dö av nervositet) och jag tillhör dem som blir jätteosäker och nervös av det. Försöker att låta bli, men det går inte … Sjuksköterskeutbildningen är alldeles för kort för att man ska kunna täcka allt eller ens det mesta, och jag har inte mycket erfarenhet att skryta med. Det är lätt att känna sig liten inför alla sjukdomar och läkemedel som finns, och inför patienter som kanske till och med kan mer än en själv. Men jag begriper helt och fullt alla svårigheter det innebär att som läkare vara patient. Jag har många år av ”patientskap” bakom mig men med sjuksköterskelegitimationen i handen fasar jag lite för den gång det sker igen … Småsaker som att sjuksköterskan kanske använder sig av konstig stick-teknik vid provtagning, osäkerhet på om hon verkligen räknat rätt när hon gjort kaliumtillsatsen i droppet … Huga.

Kommentar från jesper
25 september, 2010 kl 25 september 2010 (10:00)

hej snälla hjålp mig att utröna om thc och cbd motverkar cancer. du som forskat i ämnet bör ju förstå sanningen. både harvard och karolinska har ju positiva resultat (i vitro) på detta.

Kommentar från Ludmilla
25 september, 2010 kl 25 september 2010 (16:01)

Jesper: Vad är thc och cbd?

Kommentar från Naeny
2 februari, 2012 kl 2 februari 2012 (16:05)

AAAWW! ETT.HELT inlägg till bara mig! WOwshi! Usch, vill tklibala till er! Saknar allt och er och allt och er! Ni är som enhörningar och glitter och en nyvarm vaniljlatte med extrashot och världens snyggaste skor till extrapris och Notting Hill-filmen och en Mojito från Momento och REN:JÄVLA:LYCKAVA! FATTAR NI? VA? LYCKAAAAAH. God damn it.

Kommentar från Linne´
14 februari, 2012 kl 14 februari 2012 (12:02)

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18249558?ordinalpos=1&itool=EntrezSystem2.PEntrez.Pubmed.Pubmed_ResultsPanel.Pubmed_RVDocSum.

Ångående thc/cbd och cancer.

Thc och cbd är aktiva komponenter i cannabis som för övrigt är en planta med stor potential mot cancer utan de biverkningar som medföljer med konventionell kemoterapi. givetvis kan läkemedelsföretagen inte ta patent på en planta och kan därför inte tjäna pengar på denna naturens egna cancer medicin. Det är en cynisk branch, läkemdelsindustrin enligt mig många gånger, kan man inte tjäna pengar på det är det inte av intresse. kan länka til fler studier om du vill! Pga av sveriges moraliska och gamla demoniserande syn på denna växt har vi i detta land inte börjat inse dess ofatbara terapueftiska potentiall förens nyligen. Man har ju bland anat godkänt cannabis preparatet Sativex för Ms sjuka.men cannabis är givetvis inte bara dålig som många vill få den att verka som eller bara bra som många vill få den att verka som. Thc:et i cannabis kan beskrivas som Mr. Hyde och Cbd som dr jekyll i och med att de producerar motsatta effekter men båda ingår i ett kompext sammarbete i växten. t.ex. är thc propsykotiskt, så att få i sig höga mängder thc kan leda till psykos dock är det extremt ovanligt med e såkallad”haschpsykos” i och med Cbdn:et som finns i Cannabiset. För studier har nämligen visat att får man i sig höga mängder cbd har det visat sig antipsykotiskt med samma effektivitet som konventionella antipsykotiska medel som används inom vården, dock helt utan bieffekter såsom trötthet och viktuppgång. Så används Cannabis på rätt sätt dvs, med rätt Thc/Cbd ratio i plantan. Alltså liten mängd thc och stor mängd CBD så har man en extremt medicinsk värdefull växt och mycket ofarlig. Båda Thc och Cbd har i studier visat sig hämma cancer och biverkningar av chemoterpins trötthet. detta borde väl vra något du kunde diskutera och framhålla för dina kollegor inom vården att ta upp! Om du vågar gå mot strömmen givetvis och få onda ögat av fördomsfulla människor. såna personer behöer vi mer av inom svensk vård. Jag har själv tampats inovårdsvängen med läkare som vetat om Cannabisets medicinska egenskaper men inte vågat av räddsla för vad kollegor ska tycka och tänka sättapatientens bästa i första rum. Mvh Johan

Kommentar från Ingela Lindström
4 juni, 2013 kl 4 juni 2013 (22:07)

Jag började läsa din blogg idag , 4 Juni-2013.Och jag ska kommentera detta inlägg du skrivit men skulle vilja säga/skriva så mycket mera som du förstår.Men jag skriver dom andra kommentarerna under dom inläggen jag läst.jag är inte läkare,utan bara Undersköterska som är specialiserad på akutsjukvård.har stora problem med gallgångarna som krampar trots att gallblåsan är borttagen 2008. Tyvärr så vart jag svårt misshandlad när jag var nyopererad.Fick sparkar och slag i ryggen,och slag i magen flera ggr,just på opsåret,och många sparkar bak i ryggen på höger sida. Nu måste jag pre medicinera före varje måltid medans jag väntar på att läkarna ska hitta något fel på mig.Många många gånger då jag behövt åka till akutmottagningen här i Uppsala,så får jag strida för att dom inte ska ge mig Morfin.Det förvärrar sammandragningarna i gallgångarna.Första sprutan jag fick som hjälpte,hette Palladon Comp.Sen avregistrerades den 🙁 Så fick jag nånting som jag ej kan uttala eller stava, dilaturi…nånting och så Atropin.Det var jättebra.När jag kom till sjukhuset sist och ”pep” efter den sprutan så hade dom avregistrerat även den 🙁 Så då blir det Morfin sa kirurgläkaren som kom in.Nej sa jag Ni ska ge Ketogan mot Gallsmärtor.Det har jag tilloch med varit med och gett till en patient med mycket svåra gallsmärtor.Men läkaren sa nej och sa att Morfin och Ketogan är samma sak.Men det är inte det!! Morfinet som dom ger rakt in i infarten ger mig mera kramper,men Ketoganet tar bort kramperna och smärtan.Så svårt att ligga och strida när man har så ont 🙁
Vad anser Du Ludmilla? är Ketogan bättre att ge mot gallsmärtor än rent Morfin?
Jag kommer tillbaka till Dig och läser.Jag ska ta mig igenom hela bloggen tills jag är ikapp,och tårarna kommer att rinna på mig. Att Ni är/vart utsatt för så mycket på så kort tid.Hur tar man sig igenom sånt?
Kram från Mig till Dig /Ingela

Kommentar från Ludmilla
5 juni, 2013 kl 5 juni 2013 (9:01)

Ingela: Båda medicinerna är morfinliknande och likartade. Spasmofen och diklofenak är de mediciner man ger i första hand mot gallsmärta. Men det beror lite på vad orsaken är till smärtan. Lita på att dina läkare hjälper dig så bra som det bara går!

Kommentar från karina powel
22 februari, 2016 kl 22 februari 2016 (14:20)

Jag skulle inte ha trott att en dag jag delar min cancer överlevnad med alla eftersom cancer mitt liv har nästan slutförts . Jag välsignar dessa trogen dag gick jag på nätet efter hjälp och jag hittade min hjälp Dr Ray Morris arbetar under Rick Simpson cancer som nästan hade sugit livet ur mig och cannabis olja var så effektiv som den säger att det är sant. För dem som har problem med cancer, bör de inte tveka att kontakta dem bara för att ta hand om problemet och se till att han har löst problemet. Jag vill också använda detta medium för att uppskatta Dr Morris Ray för vård, stöd och naturligtvis cannabisolja, eftersom jag inte gillar här skulle inte vara för honom. Tack Dr Ray Morris och Gud kommer att välsigna dig mer. Idag, jag erkänner storhet cannabisolja och de som önskar att köpa olja, kan du maila henne (havenmedicalcure@gmail.com) ….

Skriv någonting