Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Malignt Melanom är en av de cancerformer som ökar mest. Solens UV-strålar är starka och blir starkare med ett minskat ozonlager. Personer med ljus hudtyp är extra känsliga, men alla kan i princip drabbas av hudcancer.
Upptäcks cancern tidigt finns stor möjlighet att man kan ta bort förändringen och så är man helt frisk. Upptäcks förändringarna sent kan de ha spridit sig till andra organ och då är det betydligt svårare att få bukt med.
Kontrollera dina hudförändringar regelbundet och var försiktig med solen!
18-22 maj är Euromelanoma days. Det innebär att t ex Kungsholmens Hudklinik i Stockholm har ett antal tider som man kan boka in sig på utan att ha en remiss, för bedömning och borttagning av hudförändringar man är orolig för.
Depression efter stroke är vanligt, och det finns en ökad risk för suicid och suicidförsök efter stroke. Den aktuella svenska studien som presenteras i Neurology visar en fördubblad risk för suicid första året efter stroke jämfört med befolkningen i övrigt, och en femfaldigt ökad risk bland patienter under 55 år.
Studien baserar sig på 220 336 strokepatienter i RiksStroke som insjuknade mellan 2001 och 2012. Uppgifter om suicid och suicidförsök (avsiktlig självdestruktiv handling) identifierades i Socialstyrelsens dödsorsaks- och patientregister, medan uppgifter om utbildning och inkomst året före slaganfallet hämtades i SCB:s LISA-databas.
Mellan 2001 och 2012 försökte 1 217 av patienterna i studien ta sitt liv (73 procent genom förgiftning), och av dessa avled 260 till följd av försöket. Detta motsvarar en ungefär fördubblad risk jämfört med normalbefolkningen. Patienter med grundskole- eller gymnasieutbildning hade 37 procent ökad risk jämfört med universitetsutbildade att genomföra suicidförsök, och de som bodde ensamma hade 73 procent ökad risk jämfört med gifta eller sammanboende. Patienter födda utanför Europa hade halverad risk jämfört med de födda i Sverige och övriga Europa. Andra riskfaktorer för suicidförsök var låg ålder, manligt kön, svårare stroke samt självskattad nedstämdhet och dålig hälsa 3 månader efter stroke. Risken avtog med tid men var fortfarande hög två år efter stroke.
Patienter med ökad suicidrisk efter stroke kan alltså utskiljas med hjälp av lättillgängliga kliniska och socioekonomiska variabler. Svaret på en så enkel fråga som »Är du nedstämd?« 3 månader efter stroke har påfallande stort genomslag som riskmarkör, tillsammans med svår stroke, ensamboende och låg ålder. Studien talar för att strokepatienter med särskilt hög risk behöver suicidpreventiva insatser.
Den här vintern har varit sanslös vad gäller virusar. Helt hopplöst för att hålla igång någon slags träning. Annars hade jag en rätt bra träningsrutin med två gånger i veckan. Jag tror att vi har haft alla influensor som gått flera gånger om… Vi hämtade inte ens ut hyrskidorna när vi var i Åre t ex.
Jag har alltså inte hunnit prova mina nya träningsbyxor. Idag tog jag mig i kragen i alla fall och gjorde lite yoga. Tightsen från Lovemylegs är helt underbara. De är hur mjuka som helst. Jag valde lite diskreta färger men de finns i väldigt många färgglada mönster. Rekommenderas varmt!
Tid är något märkligt. Tid kan gå så fruktansvärt fort, och så oändligt sakta. På samma gång.
Den 13 april 2008 var det för Linnéa, ”helvetets dag”. Läs här…
Hon tillbringade hela dagen instängd i sitt rum och var väldigt avvisande. Hon hade ångest, men ville vara själv. På kvällen när alla andra gått och lagt sig och jag satt uppe och jobbade kom hon upp till mig. Hon berättade att hon försökt hänga sig i sitt rum, men inte ens lyckats med det. Jag blev livrädd förstås. Isande kyla i mina ådror. Livrädd att göra fel. Vad skulle jag göra? Mitt barn var dödssjukt och hur skulle jag hjälpa henne? Tänk om det jag gjorde skulle få det hela att tippa åt fel håll!?
Linnéa och jag var överens om att vi måste få hjälp.
Jag ringde BUP och berättade att Linnéa måste få komma in. Redan här började en konstig process, en märklig inställning från personalens sida… Man försökte få mig att inse att jag måste passa mitt barn själv, vaka över henne om jag var orolig, precis som när barnen är små och har feber. Men hur skulle JAG kunna ta på mig det ansvaret? Tänk om jag somnar och hon smiter ut? Då är det ju mitt fel att hon dör. Hon vill ju dö!
Jag försökte få personalen att förstå att jag ringer inte till BUP om det inte verkligen är kris. Jag hade själv jobbat på samma avdelning och jag vet när man ska höra av sig och när det inte behövs. Ja om du tycker att det är obehagligt att komma hit kan du ju vända dig till Västerås, blev svaret. Men det var ju inte det jag ville. Jag ville få hjälp i Uppsala, nära vårt hem, så att det skulle kunna bli görligt med de andra barnen och hela alltet.
Efter många om och men var det ok att vi kom in i alla fall. De hade inga platser men vi fick sova i köket under natten. Sedan fick Linnéa ett eget rum. Efter några dagar ville inte Linnéa att jag skulle sova kvar där. Jag tror att hon både ville ha närhet och inte. Att hon både behövde mig men samtidigt hade dåligt samvete för att jag hade de andra barnen att ta hand om också. Att hon både ville må bättre och få möjlighet att ta sitt liv. Dubbelhet.
Så var hon ju där under nästan 8 veckors tid. Försökte ta sitt liv flera gånger på avdelningen. Och till slut gjorde hon det, på en obevakad permission. Den 30 maj 2008. 8 dagar innan hon fyllde 15. Hon ville inte bli 15 år. (Om du vill läsa om vad som hände så börja läsa den här bloggen från början. Jag går också igenom dag för dag vad som hände 2008 under motsvarande dagar 2009.)
Varje år vid den här tiden har minnena blivit alltmer tydliga igen och nedräkningen har varit just mellan den 13 april fram till den 30 maj. Ondare och ondare har det gjort för varje dag, ända tills hon har dött… igen… Sedan har det på något konstigt sätt blivit bättre igen.
Jag har väntat på att känslan ska infinna sig för 7e gången. Våren började tidigt så jag tänkte att det kanske också kommer att göra ont tidigare. Naturen ser likadan ut nu som då.
Ljuset, vinkeln på solljuset.
Träden. Grenarna.
Luften. Lukterna.
Men… känslan uteblir.
Den smärtsamma känslan kommer inte i år.
Inte än i alla fall. Jag ska inte säga att den inte kommer att dyka upp, för det kommer den kanske att göra. Men det är något som är skillnad i år.
Det är läkt.
Det är inte ett öppet sår.
Den största läkningen skedde under de tre första åren. Därefter har det varit läkt, men det har rivits upp så här års. I år är det läkt hela tiden. Det gör faktiskt inte ont nu heller.
Att det är läkt betyder inte att Linnéa är glömd.
Det betyder inte att hon inte är oändligt saknad.
För det är hon.
Alltid.
Linnéa lever i mig varje dag. Hon påverkar mig varje dag. Många beslut är det hon som indirekt leder mig till att ta eftersom det som hänt har förändrat mitt synsätt från grunden.
Det som har hänt har lärt mig så otroligt mycket.
Om mig.
Om livet.
Det händer väldigt mycket hela tiden. Suicide Zero har fått ett enormt stort gensvar och det blir mer och mer att göra. Det är väldigt positivt. Och jag känner att vi gör stor skillnad.
För några veckor sedan föreläste jag och Mia Skäringer på svenska psykiatrikerkongressen i Göteborg. Mia sjöng och berättade sin historia om varför hon valt att vara ambassadör för Suicide Zero och jag berättade om organisationen och hur vi tänker att självmord kan förebyggas. Mia är en fantastisk person med ett mycket varmt hjärta!
En väldigt bra sak var att Carl-Fredrik Wachtmeister som är en av våra fina volontärer ropade in en studioinspelning hos Skavlan i Musikhjälpen 2014. Han skänkte den till Suicide Zero och jag fick möjligheten att bli intervjuad för några veckor sedan. Det var en väldigt trevlig upplevelse och programmet blev riktigt bra tycker jag. Vad tycker du? Fredrik Skavlan gjorde även #hoppetförsuicidezero!
Jag föreläser i olika sammanhang om självmord t ex processen som leder till att någon tar sitt liv – den psykiska olycksfallsprocessen. Jag möter också i min kliniska vardag som läkare och terapeut personer som har stor hopplöshet och tankar på att avsluta ditt liv. Jag vet att det går att förhindra självmord.
Hur sätter man detta i relation till piloten som genom sitt utvidgade självmord tog med sig 150 personer i döden?
En deprimerad person brukar inte vilja skada andra. Man upplever tvärtom ofta att man inte vill vara till besvär och att andra skulle ha det bättre utan en. Jag tror därför inte att det är hela sanningen att han bara var deprimerad utan att det även fanns en allvarligare psykisk störning.
Det är olyckligt om det som inträffat skulle innebära att det uppstår en rädsla för deprimerade personer och att de skulle kunna göra andra illa. Det verkar ju i helt fel riktning när vi försöker avstigmatisera psykisk ohälsa.
En deprimerad person ser ofta väldigt negativt på sig själv, på framtiden och vill inte vara tull besvär för andra. Hopplöshet. Meningslöshet. Man tror inte att det kommer att bli någon skillnad. Att det inte kan bli någon skillnad. Men det är den deprimerade hjärnan som tänker så. Och det blir alltid bättre. En depression går att bota. Det är det som är utmaningen för mig som läkare, att förmedla hopp och en tydlig steg för steg-plan för hur man blir frisk, till mina patienter.
Läs mer om Suicide Zeros arbete här…
Engagera dig gärna genom att bli medlem och volontär. Stöd oss genom att starta en egen insamling, köpa våra armband och gör #hoppetförsuicidezero.
När en förälder dör blir ingenting sig likt i familjen. Sorgen och saknaden är stor och nya tankar och känslor tränger sig på. Om den som dog dessutom tog sitt liv kommer ytterligare komplicerade tankar och frågor. Vissa saker kan man inte prata med släkt och vänner om utan bara med dem som har varit med om ungefär samma sak. Att få prata om tankar och känslor tillsammans i grupp är för många till stor hjälp när det gäller att hantera sorgen och saknaden efteråt.
För vem?
Bris stödhelger vänder sig till barn, unga och föräldrar i familjer där mamma eller pappa har tagit sitt liv. Höstens helger är 5-7 sep samt 28-30 nov.
Hur går det till?
I erbjudandet ingår två stödhelger, fredag till söndag, med några månaders mellanrum. Barnen och ungdomarna träffas i grupper med jämnåriga och föräldrarna träffas i egna grupper. Under ledning av stödgruppsledare delar deltagarna erfarenheter och gör övningar kring sorgen och livet efter dödsfallet. Vissa övningar gör barn och föräldrar tillsammans. En stor del av helgen ägnar vi också åt lättsammare aktiviteter och umgänge.
Var är det?
Helgerna äger rum på en kursgård i Storstockholmsområdet, dit man lätt kan ta sig från hela landet.
Vad kostar det?
Priset är 1 000 kr/deltagare, max 3 000 kr/familj för båda helgerna, inklusive kost, logi och aktiviteter.
Frågor och anmälan:
Sofia Grönkvist, socionom och sakkunnig Bris.
070-160 88 04, sofia.gronkvist@bris.se
Just nu pågår en studie om hjälpsökande vid Lunds Universitet. Syftet är att bättre förstå vad som får någon att söka hjälp eller avstå från att söka hjälp. Tidigare forskning har visat att hjälpsökande skiljer sig mycket mellan olika grupper och därför är det viktigt att förstå vad som påverkar hjälpsökande för olika personer.
Vi strävar efter att få så många olika personer som möjligt att besvara studien för att resultatet senare ska kunna representera så många olika röster i samhället som möjligt. Detta för att vården i framtiden bättre ska kunna anpassas efter olika behov. Observera att deltagare i studien inte behöver vara i behov av hjälp för att besvara enkäten, som tar cirka 10-15 minuter.
Är du mellan 18-20 och har haft allvarliga självmordstankar och/eller gjort självmordsförsök och kan tänka dig att vara med i en mailintervju? Du kommer att få frågor hur du har fått hjälp eller stöd av din tidigare skolsköterska som du besvarar anonymt och skickar via mail till ansvarig för studien.
Om du är intresserad maila a14chala@student.his.se för mer information.
Ansvarig för studien är Maria Brovall, sjuksköterska, filosofie doktor, docent på Högskolan i Skövde
Mind ska under 2015-2016 starta en suicidpreventiv stödlinje som är öppen dygnet runt. Idag finns det ingen sådan stödlinje i Sverige, vilket är en stor brist eftersom antalet självmord ökar. Vi söker nu volontärer till stödlinjen.
Den nya stödlinjen är en vidareutveckling av Minds uppskattade webbtjänst Självmordsupplysningen. Stödlinjen kommer att erbjuda stöd både via chatt och telefon.
Vi söker därför volontärer som kan bemanna chatt och telefon under olika pass hela dygnet 2 gånger per månad. Personlig lämplighet är avgörande och förtrogenhet med kommunikation på nätet en förutsättning. Det är en fördel om du har kunskap om och utbildning i psykisk hälsa. Du får 3 dagars utbildning och löpande handledning och stöd. Verksamheten genomförs främst vid vårt kontor i Stockholm.
Vi erbjuder en möjlighet att göra en mycket uppskattad medmänsklig insats, under trevliga och utvecklande former. Läs mer och anmäl dig här.
Känner du någon som skulle vara intresserad av att bli volontär?
Tipsa dem gärna om möjligheten!
Välkommen!
