Ludmillas Blogg

Ja, då var det redan en vecka sedan som jag opererades.
Jag är trött och sover mer än vanligt, men för övrigt mår jag över förväntan tycker jag. De små ärren i magen känner jag inte mycket av alls.

Jag mår med andra ord bättre än vad restriktionerna tillåter mig att göra. Jag får inte lyfta och göra annan fysisk aktivitet. Jag orkar göra det, men får inte. Under cellgiftsbehandlingen orkade jag ju inte göra något.

Under två dagar har min mamma varit med oss. Jag får ju inte lyfta bebisen och om Johan ska kunna jobba något så måste jag ha sällskap. För en 7-månaders bebis som kryper och ställer sig upp hela tiden kan man inte hantera utan att lyfta ett antal gånger om dagen. Min mamma är en ängel. Hon har hjälpt oss så mycket under hela sjukdomstiden. Det har varit helt fantastiskt. Det har också varit så roligt att få tillbringa tid tillsammans. Sophie känner sin mormor väldigt bra!

Jag känner att jag befinner mig i ett slags vakuum. Tiden efter sjukdomen. Den första tiden av resten av mitt liv. Jag lever på ”övertid”: Jag skulle inte ha levt nu. Jag skulle redan varit död i flera månader om naturen hade fått gå sin gilla gång. Det är en märklig känsla!

Vad ska jag göra med mitt liv? Hur ska jag gå vidare?
Jag kan omöjligt fortsätta precis som tidigare.
Jag har fått en andra chans och jag vill ta vara på den.

Jag fick en förfrågan om att föreläsa i ett större sammanhang och tackade ja. Sådana saker känns angelägna. Att jag med min erfarenhet kan dela med mig och på det sättet påverka gör att jag känner mig rik. Rik av erfarenheter och klokheter som kanske kan påverka och hjälpa någon annan. Det är bra.

Jag känner också att jag vill skriva. Jag har flera olika skrivprojekt som jag kommer att påbörja nu. Det känns angeläget och ett bra sätt att komma vidare.

Yrkesmässigt vet jag inte vad jag ska göra. Jag har mitt företag med simskolan som fungerar bra med de mycket bra anställda som jag har. Jag kommer att finnas med där även fortsättningsvis, men kanske på ett lite annat sätt. Vi får se.

Som läkare skulle jag vilja arbeta, men jag har mycket svårt att se hur jag skulle kunna göra det på ett sätt som jag kan stå för. Inom Landstinget råder idag sådana arbetsförhållanden som jag inte kan tänka mig att arbeta under. Jag kan inte ge patienten den vård som jag tycker att man ska få utan att själv stressa sönder mig. Möjligen att jag skulle kunna göra som jag gjorde tidigare; arbeta en dag i veckan på en vårdcentral.

Jag ser möjligheterna som finns framför mig. Att skriva, föreläsa och på något sätt arbeta preventivt vad gäller självmord. Kanske. Eller kanske något helt annat.

Jag fortsätter att fundera…
Livet finns här.
Det är bara att ta för sig.

När jag kom hem från operationen och inte kunde göra mycket annat än att ligga ned så tog jag fram en bok som jag köpte i somras. 14 år till Salu av Caroline Engvall.

Jag sträckläste den under dagen. Jag blev mycket gripen. Språket är rakt och utan omskrivningar. Händelserna som skildras i boken är skrämmande! Tessan blir våldtagen på väg hem från stallet. Därefter försöker hon kompensera för händelsen genom att låta män köpa hennes kropp under flera år. Hon är 14 år. Det här händer i Sverige. I en helt vanlig familj. Hennes föräldrar anar ingenting.

Boken för upp något som för många är helt okänt. Internets tillgänglighet gör att det är mycket lätt att nuförtiden få kontakt med vem som helst. Vuxna män som söker efter sex hos omyndiga tjejer är idag ett begrepp som kallas Grooming.

Tessan skriver i sitt efterord att man som förälder har skyldighet att göra allt vad som står i sin makt för sina barn, men att det inte alltid är så lätt.

”Jag stötte bort mina föräldrar hela tiden. Jag höll mig på mitt rum, snäste av alla försök till allvarlig konversation och tillbringade så mycket tid jag kunde i stallet eller hemma hos kompisar. Jag försökte hålla fasaden uppe, försökte låtsas som att allt var som det skulle och gav dem inte en chans att komma för nära.” ”Jag var expert på att spela teater och hade nog kunnat ta roller på Dramaten direkt. Men låt dig inte luras som förälder. Våga gräva mer och längre.”

14 år till Salu är en mycket angelägen bok som även fått uppmärksamhet på regeringsnivå sedan den kom hösten 2008.

För mig var den här boken även en viktig pusselbit för att förstå varför Linnéa inte ville fylla 15 och att hon tog sitt liv…

Läs även andra bloggares åsikter om Caroline Engvall, 14 år till salu, sexuella övergrepp, våldtäkt, våldtagen, grooming

Jag fick ett meddelande för någon vecka sedan från en person som mått väldigt dåligt, men som ”kommit ut på andra sidan”. Det känns så viktigt och betydelsefullt för mig att få så fin feed-back. Och återigen… känna att Linnéas död har gjort skillnad för så många. Hon har inte dött helt förgäves…

Jag tycker också att nedanstående inlägg är illustrativt för att det faktiskt går att komma ur de destruktiva tankarna även om man har svårt att tro det när man mår dåligt!

Läste ditt inlägg idag…och din blogg förändrar. Jag går fortfarande in och läser gamla inlägg när jag känner att livsviljan börjar svikta lite.
Du har gjort skillnad, Linneás död med.
Jag hade inte levt utan er.

Kanske för att med din blogg så har jag insett hur illa jag skulle göra alla de som älskar mig om jag valde att avsluta mitt liv. Du belyser en sida som man inte alltid ser, eller vill se när man mår dåligt. Hur ens val och agerande faktiskt påverkar andra.

Så jag läser din blogg när jag börjar svikta lite grann för att påminna mig om hur många som älskar just mig, och som skulle ta det så hårt om något hände mig.

Att ta sitt liv är själviskt, jag kan se det idag. För aven om det sker i en stund där man mår väldigt dåligt, så ser man just enbart till sig själv. Det är lite lika med extremsportare….om du förstår min liknelse. Man ser inget annat än sig själv.

Och det är väl just det som går lite hand i hand med att må dåligt, hur egocentrerad man är…hur man enbart pratar om sitt…

Det är skönt kan jag känna att ha kommit ur den bubblan. Och faktum är att jag sedan jag har börjat må bättre, har brutit med många männisiskor som är kvar i det, människor som inte vill må bättre el som får mig att må sämre. Jag kände först att det var egoistiskt, men man påverkas lika mycket av personer som må dåligt, när man mått dåligt själv, som en alkoholist gör som försöker sluta. Alltså som en alkoholist gör av sina gamla suparvänner…man måste bryta helt i många fall och våga välja glädjen.

Tack för att du delar med dig!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, självmordstankar, må dåligt, må bättre

Tänk, nu har lilla söt blivit 7 månader redan!

Hon är nu väldigt aktiv. Hon rör sig precis hela tiden. Hon kan inte nöja sig med att sitta stilla annat än mycket korta stunder. Det finns ju så mycket att upptäcka! Hon rör sig med hjälp av ”kravling” men båda benen är med hela tiden.

Sophie 7 mån

Det nya för veckan är att hon reser sig upp mot allt. Fram till igår nöjde hon sig med att resa sig upp på knäna, men nu är det ändå upp på fötterna. Det gäller att passa henne hela tiden eftersom hon rätt som det är förlorar balansen och ramlar. Vi har en hage åt henne eftersom det är svårt att hålla reda på alla öppna dörrar och trappor hela tiden. Men den vill hon också resa sig emot.

Hon sitter själv och flyttar föremål från ena handen till den andra. Hon har börjat vinka.

Hon har temperament den lilla damen och en stor skopa envishet och bestämdhet. Hon ger sig inte i första taget! Vi undrar båda var det har kommit ifrån… (De som känner oss förstår nog att hon fått det från oss båda.) Men hon är för det mesta fortfarande väldigt glad över lag!

Det är så härligt att se all denna upptäckarglädje! ALLT är spännande! Och roligast av allt är storebröderna.

Hon har fortfarande inte ätit så mycket mer än modersmjölksersättningen. Vi börjar nu blanda i välling i små doser på kvällen och det ger direkt resultat på sömnen. Det varierar mellan att hon sover fram till 7-7.30 med ett nattmål runt 5 eller att hon sover hela natten till ca 5.30.

På dagen sover hon inte mycket. Ibland någon halvtimma och i undantagsfall ett längre pass på 1,5-2 h.

Läs även andra bloggares åsikter om Sophie 7 månader, 7 månadersbebis, baby, barns utveckling

Deltagare sökes till en studie om sorg som genomförs vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Deltagandet i studien innebär att besvara frågor i en webbenkät på din dator hemma. Det utgår ingen ersättning för att delta i studien men vi hoppas att du vill delta då syftet är angeläget för att förstå mer om hur personer som erfar sorg har det.

För mer information och anmälan, vänligen besök: www.psychology.su.se/sorg/

Vänliga hälsningar
Pelle Alexandersson
Psykologiska institutionen, Stockholms universitet

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, studie om sorg, sorgebearbetning, sorgearbete, sörja, sörjande

Nu är jag utskriven och vilar ut. Vi har nu ett långt sommarlov tillsammans hela familjen.
Jag mår bra förutom lite ont på magen och på insidan förstås. Det är lätt att vilja lite för mycket… Svårt att inte böja sig ned eller att ta upp bebisen.

Nu är början på resten av mitt liv.
Nu kan vi bara se framåt.
Det känns märkligt att tänka sig att jag egentligen skulle ha varit död nu. Jag hade kanske dött redan någon gång i februari, mars. Men, nu är jag frisk och kommer att fortsätta vara det.
Först blev jag frisk av cellgifterna och nu, för säkerhets skull togs livmodern bort.

Så nu är jag ”dubbelfrisk”!

Inga mer övernattningar på sjukhus förhoppningsvis.
HCG ska kontrolleras varannan vecka för mig och varje månad för Sophie.
Nästa läkarbesök blir för mig i augusti.
Någon gång i höst ska jag ta bort min port-a-cath (dosan under huden som jag fått mina cellgifter i).

Ett kapitel i mitt liv som innehöll cancer är slut.

Det är sommar.
Det är grönt.
Värme.
Frisk luft.
Familj.
Kärlek.
Framtid.

Tack för att jag LEVER!

Läs även andra bloggares åsikter om liv, cancer, gynoperation, HCG, framtid, livet

Ja, då var det gjort.
HCG var 0,2 i förrgår och så togs livmodern bort igår. Det var en LAVH (laparoskopiassisterad vaginal hysterektomi). Jag rullades in i operationssalen vid 11-tiden och det sista jag minns var att narkosläkaren sa att han skulle ge mig en testdos av sömnmedlet.

Nästa sak jag minns är att jag har ont och känner mig kissnödig på uppvakningsavdelningen ca 17.30. Jag fick morfin ett par gånger och cyklokapron som är blodstoppande. Vid 20-tiden var jag uppe på avdelningen igen och min familj kom och sa hej. Jag var ganska groggy då.

I natt har jag sovit ganska dåligt för jag var så svullen om händerna att de ständigt domnade bort.

Idag har man tagit den tamponad som man stoppat upp för att hålla mot blödningar (aj!). Därefter drog de urinkatetern. Jag har kunnat kissa, tarmarna rör sig och jag har varit uppe och gått.

Allt går som planerat och kanske får jag åka hem redan i morgon. Det vore väldigt trevligt!

Sedan ska jag säga adjö till avdelning C24 som jag tillbringat tid på varje vecka sedan nyår (med ett uppehåll på 5 veckor efter att cellgiftsbehandlingen slutat).

Jag kommer att fortsätta mäta HCG varannan vecka för att upptäcka återfall snabbt men det är ingen som förväntar sig att sjukdomen kommer tillbaka. Det är extremt ovanligt med återfall av Choriocarcinom och nu när livmodern är borta är sannolikheten så liten så liten…

Jag kan nu med gott samvete säga att jag har HAFT cancer. För det har jag inte längre!

Jag är frisk och kommer att fortsätta att vara det!

Läs även andra bloggares åsikter om hysterektomi, vaginal hysterektomi, LAVH, ks, avdelning c24

Idag var det inskrivning på KS igen. Samma avdelning som jag varit på varje vecka mellan 1 januari – 11 maj när jag fick mina cellgifter.

Idag var det inskrivning inför morgondagens operation (laparoskopiassisterad vagnial hysterektomi). Jag ska operera bort livmodern som en sista förebyggande åtgärd för att jag inte ska få tillbaka min cancer.

Inskrivningen bestod av samtal med min läkare som ska operera mig, samtal med narkosläkaren samt provtagning och information från sköterskan. Sedan fick jag åka på permission. Jag vill nämligen inte vara borta från min familj mer än nödvändigt. Med mig fick jag en spruta Fragmin (förebyggande mot blodproppar) och ett Klyx (lavemang) att ta i kväll.

Jag ska duscha ordentligt både i kväll och i morgon bitti. Smycken ska av. Jag har fortfarande en ring som jag inte får av sedan graviditet och viktuppgång. Vi får väl se om de blir tvungna att knipsa upp den.

Jag ska fasta från kl 24 men får dricka klara vätskor fram till två timmar före operationen. Operationen blir i morgon förmiddag och jag ska vara tillbaka på avdelningen kl 8 i morgon bitti.

Det känns så där lagom kul att bli patient igen och behöva backa i tillfrisknandet. Restriktionerna är följande: inte bada på 4 veckor, inte ha sex på 2 mån, inte lyfta tungt ca 4 v (även bebis). Sjukskrivning på heltid i 4 veckor. Sedan tidigare har jag restriktionen att inte vara i solen (6 månader efter cellgiftsbehandling).

Men, så är det ju nu. Vad hade alternativet varit… inget alls!

Min relation till min livmoder är okomplicerad. Vi har nu haft mycket med varandra att göra från det att jag fick min mens för första gången när jag var 9 år. Jag har varit gravid 7 gånger (5 förlossningar, 1 missfall och 1 abort). Däremellan har jag inte märkt så mycket av den förrän alla störtblödningar och cancerdiagnosen.

Jag tackar dig nu livmoder för väl utfört arbete och säger nu adjö!

Håll tummarna att allt går som det ska i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om vagnial hysterektomi, hysterektomi, ta bort livmodern, cancer, cellgifter, operationsförberedelser, titthålsoperation

Jag fick ett mail häromdagen. Jag blir rörd över att man delar med sig av sina tankar på det här sättet och även att det jag skriver faktiskt gör skillnad. För det är det min blogg handlar om; att det jag varit med om kan påverka någon annan i positiv riktning. Då, har inte Linnéa dött förgäves.

Hej Ludmilla!

Nu har jag lusläst allt. Från till att bloggen startades den 26:e juni till igår (den 5:e juni 2010) + en massa kommentarer till dina inlägg och gästboken. Jag har varit som i trans och velat läsa mer och mer och nu känner jag mig nästan lite otålig till nästa inlägg. Jag har blivit så fascinerad av allt som har med dig att göra. Hur du har lyckats att ta dig samman (det är iaf den bilden jag har. Jag vet självfallet inte hur du känner dig exact i dagsläget) och hur du fortsätter ditt liv. Du har visat att det går. Att det finns möjligheter och det försöker jag ta mig till.
Avslutningsvis måste jag säga att dessa ångest- och depressionskänslor finns kvar och jag vet inte hur det kommer att sluta, men att läsa din blogg har hjälpt mig otroligt mycket. Förhoppningsvis har du förhindrat någonting hemskt och jag kan lova dig att den dagen jag känner harmoni igen så kommer jag att visa min uppskattning på något sätt. Tack!

Som alltid så har författaren till texten godkänt att jag lägger ut den.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, ta sitt liv, depression, ångest, värdelöshetskänsla, hopplöshet

När Linnéa dog skapade vi Linnéas minnesfond. Ur denna delar vi årligen ut ett stipendium till två elever, en tjej och en kille, i årskurs åtta på Gluntens Montessoriskola i Uppsala.

Linnéa gick i årskurs åtta när hon tog sitt liv för två år sedan.

Linnéa var en som många ansåg vara en god kamrat. Linnéa älskade att lära sig saker vilket gjorde att hon tyckte det var väldigt roligt i skolan. Linnéa var alltid glad och positiv och brydde sig om de hon hade runt omkring sig. Linnéa var en som stöttade dem som mådde dåligt.

Stipendiets delas ut till elever som har visat prov på gott kamratskap. Eleverna i årskurs åtta har fått nominera de som de tycker representerar gott kamratskap. Beslutet har därefter tagits av skolledningen.

Linnéastipendiaterna 2010 är:

Adam Seid Tahir utses till årets Linneastipendiat av klasskamrater i år 8. De motiveringar som eleverna lämnar kan sammanfattas med följande ord:

Adam är en vänlig, snäll och omtänksam kille. Han är trevlig mot alla och ser till att alla mår bra. Adam är uppmuntrande och positiv på ett sätt så det sprider sig till andra. Han är hjälpsam, rolig och ärlig. Han kan framföra vad han tycker på ett bra sätt och står för sina åsikter. Adam umgås med alla, behandlar alla lika och dömer ingen i förväg. Han bryr sig när man är ledsen och ensam. Han lyssnar och man kan prata med honom om allt. Man kan lite på Adam till 100%. Han är en sån som bryr sig om insidan och inte om utsidan av människor.

Hedvig Schröder utses till årets Linneastipendiat av klasskamrater i år 8. De motiveringar som eleverna lämnar kan sammanfattas med följande ord:

Hedvig är snäll, ärlig, glad och hälsar alltid på folk. Hon är positiv, omtänksam, trevlig och rolig. Hon är aldrig dum mot någon eller pratar illa om någon. Hon behandlar alla lika. Hedvig ställer upp för alla och ger råd och tröst om någon vill ha det. Hon respekterar andras personlighet och sätt att vara. Om man behöver en vän finns hon alltid där med en kram. Hos Hedvig finner man säkerhet. Hon är en bra kompis. Hon ser om man mår dåligt nån gång och frågar då om hon kan hjälpa till.

Stipendiet om ettusenkronor vardera delades idag ut av Linnéas storasyster Emelie. Det känns väldigt fint och känslosamt att minnet av Linnéa även lever vidare på det här sättet!

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, stipendium, minnesfond, Linnéas Minnesfond, Gluntens Montessoriskola, Linnéastipendiater