Ludmillas Blogg

25 maj till 1 juni var vi på vår ”fira-livet-resa”. Den blev till Portugal. Som du säkert vet så ligger Portugal på den Iberiska halvön tillsammans med Spanien. Portugal har varit ett stort imperium med många kolonier och är bland annat känt för sina upptäcksresande som Vasco da Gama.

Man kan förstå att det blev ett intresse för resor eftersom landet vetter mot Atlanten. Kanske stod de där och spanade ut över havet och funderade över vad som fanns på andra sidan.

Algarvekusten är den sydligaste delen av Portugal. Den vetter alltså mot Afrikas norra kust. Den västra delen av Algarve blir då Europas sydvästligaste hörn.

Portugisiskan är världens sjätte största språk. Förutom i Portugal talas portugisiska i Brasilien, Angola., Kap Verde, Östtimor, Guinea-Bissau, Macao (i Kina), Moçambique, Portugal och São Tomé och Príncipe. Språket är besläktat med spanskan och deras relation kan liknas vid svenskan och danskan, där portugisiskan är motsvarande danskan. Portugiser har lättare att förstå spanjorer än tvärtom. Uttalet av portugisiskan låter dock mer som ett slaviskt eller ryskt språk än som ett spanskt i mina lekmannaöron.

Vi åkte charter och bokade ganska sent. Vi hamnade i staden Albufeira som tidigare var fiskestad men nu är det framför allt turister man livnär sig på. Hotellet vi bodde på (Cerro Mar garden) låg högt upp på en kulle. Det betyder att det var utsikt men att det tog en stund att ta sig till stranden nedför trapporna och genom den gamla stadsdelen.

Vi hade bokat en lägenhet med begränsad havsutsikt men när vi kom fram fick vi se detta:

Underbar havsutsikt!

Det i kombination med ett stort fat med frukt och vin samt en hälsning gjorde att vi insåg att vår vän Anna som jobbar på resebolaget hade ordnat så fint åt oss. Tack Anna!

En överraskning!

Vädret var lite Sverigesomrigt i början och blev jättevarmt mot slutet. Jag jobbade hårt med att sitta i skuggan och inte få sol på mig. 6 månader ska man tydligen vänta för att inte få pigmentförändringar efter cellgifterna!

Aktar mig för solen!

En dag hyrde vi bil och såg oss om lite. Då åkte vi så långt väster ut man kunde komma, europas sydvästra hörn ”världens ände”. Där fanns 70 m höga klippor bara rakt ned i Atlanten!

Vi var också vid en strand dit man tog sig med en hiss genom berget. Så kom man ut i en bar vid stranden! Där var klipporna lika de jag sett i Thailand vid James Bond Island. Spännande!

Övriga dagar tog vi det mest lugnt. Jag deltog i en yogalektion en dag och en annan dag unnade jag mig massage. Jag försökte fylla på så mycket energi jag bara kunde! Det gjorde gott och jag kände hur jag blev starkare och starkare för varje dag.

Yoga med min elefantkropp...

Massage...

På mors dag (och Linnéas dödsdag) fick jag blommor på sängen och i present en privatlektion i yoga. Det var också den dagen vi var ute och bilade. Linnéa var med oss hela dagen och jag fick flera fina sms med varma tankar. (Datorn eller mailen hade jag inte tillgång till på hela veckan=bra!)

Mors dag den 30 maj

Den andra dödsdagen var vi alltså inte hemma. Den första dödsdagen hade vi öppet hus och levde i sorgen mycket intensivt. Nu gjorde det inget att dödsdagen råkade infalla sig under resan. Som alltid känns det jobbigt när man väl kommer hem. När man är bortrest känns sjukdomar, dödsfall och elände ganska långt borta. Men det kommer tydligt fram som ett slag i magen när man kommer hem igen.

Men, i år var det i alla fall mycket ”lindrigare” än förra året. Det är bra.

Vi firade livet denna vecka och att jag nu är frisk! Härligt!

Jag är väldigt tacksam över att jag lever.
Dö ska man ju förr eller senare ändå, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om fira livet, portugal, fritidsresor, albufeira, cerro mar, resa, yoga, massage, mors dag, Linnéas dödsdag

Linnéa sommaren 2007 (nyss fyllda 14 år)

Grattis på födelsedagen Linnéa!

Idag skulle du ha blivit 17 år. Det känns väldigt konstigt att tänka sig. Du hann ju aldrig fylla 15…
Det var ju det du inte ville bli. Jag har förstått varför nu, efter att jag lagt det stora pusslet om vad som hände inom dig de sista månaderna och även vad som hänt tidigare.

Om du skulle ha klarat dig igenom den svåra tiden och kommit ut ”på andra sidan” så hade du haft hela världen väntandes vid dina fötter. Du hade klarat allt!

Du hade valt Naturvetenskapligt program på Katedralskolan i Uppsala. Du ville bli läkare. Helst kirurg. Vad hade du gjort mer? Fortsatt dansa magdans? Fortsatt utveckla din musikaliska begåvning och fortsatt spela piano? Fortsatt läsa allt du kom åt? Börjat övningsköra redan förra sommaren. Vad du såg fram emot det! Och jag med! Och nu, efter första året på gymnasiet tror jag att du skulle vilja ta ett år som utbytesstudent. Du var lite osäker, för du ville inte tappa tid tills du fick börja läkarlinjen. Men, jag försökte få dig att inte ha så bråttom. Allt har sin tid.

Antagligen hade du sommarjobbat ute i skärgården i år igen.

(Samtidigt tänkte jag i mitt stilla sinne, egoistiskt, att det skulle inte göra något om du inte åkte för jag visste inte hur jag skulle klara mig utan dig ett helt år!)

Om du hade varit hemma idag så hade vi kommit in till dig på morgonen och sjungit vår speciella gratulationssång:

Hurra för lilla Linnéa, vi sjunger allesamman,
och önskar henne lycka och leve hon säll.
Hur vi på jorden leta, det finns ej ska ni veta,
en sådan liten Linnéa så söt och rar och snäll!

Vi hade haft med presenter och en tårta med 17 ljus och Linnéa skrivet på. Vad hade du önskat dig till idag? Pengar för att ha med på utbytesåret? En kurs i något? Körlektioner?

Fina Linnéa… Vilket oerhört tomrum du har lämnat efter dig…

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, 17 år, Linnéa, självmord, suicid

Tidstjuv!

Ja, jag vet…
Jag hinner inte uppdatera bloggen så ofta som jag vill. Jag har en liten söt tidstjuv nämligen!

Sophie växer och växer. Hon har fått sin första tand, har lärt sig sitta och kravlar sig fram med en väldig fart. Man kan inte lämna henne själv en sekund. Hon vill dessutom ha uppmärksamhet från oss hela tiden. Datorn ser hon till att dra ned på golvet om hon kan. Sladdar är jättekul!

Dessutom sover hon väldigt lite på dagen. Det blir ungefär 20-30 min i taget (om ens det) och 2 – 3 gånger på hela dagen. Det är så att man precis hinner fylla diskmaskinen och gå på toaletten känns det som. Att då hinna vara kreativ med datorn finns inte på kartan…

Men, jag återkommer snart igen. Vi har ju varit i Portugal på vår fira-livet-resa och det vill jag berätta om.

Läs även andra bloggares åsikter om tidstjuvar, bebis 6 månader, 6-månaders baby, Sophie

Det du!

(Referensvärdet är att det ska vara under 5,4. Jag var uppe på nästan 30 000 innan jag fick behandling. Sedan sjönk det… Se kurvan här…)

Idag har jag tillbringat dagen på Karolinska igen. Men denna gång kunde jag styra själv!
Jag körde dit själv. Jag kände mig inte sugen på att underkasta mig sjukresor igen. Det har fungerat så himla dåligt. Jag får nog skriva ett eget inlägg om sjukresorna… Det är frihet att orka köra själv!

Jag hade först ett ultraljud av livmodern inbokat. Läkaren som hämtade mig i väntrummet ropade mitt namn och hälsade intresserat. Jag tog av mig på underkroppen och la mig i gynstolen. Undersökningen görs vaginalt med en ultraljudsprob. Han berättade hela tiden vad han skulle göra och vad han såg. Han var snabb att berätta att han inte såg något avvikande men att han skulle undersöka närmare. När han undersökte äggstockarna undrade jag om han såg några äggblåsor där. Han undrade då vad jag jobbade med och jag fick berätta att jag är läkare. Han gick då än mer noga igenom alla olika steg och berättade vad han undersökte och vad han såg.

Slemhinnan i livmodern är mycket tunn. Äggstockarna är mycket små och skrumpna och man ser inga äggblåsor. Det i kombination med mina svettattackssymptom betyder att jag är i klimakteriet just nu. Det är orsakat av den kraftiga cellgiftsbehandlingen som jag fått. Detta är dock oftast tillfälligt. Men det tar veckor till månader innan hormoncyklerna kommer i balans igen. Det tar längre tid ju äldre man är. I vissa fall kommer man in i ett förtidigt klimakterium.

Nästa undersökning var ultraljud av mjälten. Man ville se att den är normalstor efter alla Neulastasprutor som jag fått för att stimulera produktionen av mina vita blodkroppar. Mjältförstoring är en biverkan av denna behandling.

Någon kom och hämtade mig i väntrummet. Denna någon presenterade sig inte. Jag fick lägga mig på en brits och dra upp tröjan och dra ned byxorna något. Handdukar lades för att skydda kläderna mot den gel som skulle användas på ultraljudsproben. Någon, gick nu ut ur rummet och jag låg ensam ca 10 minuter. Då kommer en man in som mumlar sitt namn samtidigt som han tar min hand där jag ligger ned på britsen. Ögonen är redan på datorn och möter inte mina. Undersökningen tog kanske 3 minuter. Mjälten var normalstor.

Vilken skillnad det var på bemötandet av dessa personer. Vid den första undersökningen kände jag mig sedd och respekterad, trots att jag var naken i gynstolen och undersöktes vaginalt av en man. Vid den andra undersökningen kände jag mig inte alls sedd. Ingen ögonkontakt och jag som alltså låg ned på britsen vid mötet hade ingen möjlighet att göra mig till en person. Jag var ju bara en patient.

Sista tiden jag hade var till min doktor som jag haft under behandlingen. Hon är jättetrevlig och har alltid ett mycket fint bemötande. Vi pratade om hur jag mådde och jag blev undersökt och hon konstaterade att allt är i sin ordning. Alla prover ser fina ut. Jag är frisk!

Jag har fått en tid för operation för att ta bort livmodern om två veckor. Det blir då några dagars inläggning på samma avdelning som tidigare. Sedan blir det ny återhämtningsperiod. Lite jobbigt känns detta. Det känns som ett steg tillbaka att opereras. Samtidigt är det ju bra att det blir gjort. Men sommaren kommer ju att gå med inga bad och ingen sol… Samtidigt är det ju inte ett sådant stort offer om man tänker på att jag hade varit död utan behandlingen. Jag hade kanske dött redan i februari. Död hade jag varit i alla fall. Så allt annat är ju bättre!

Ja, men efter de olika mötena på Karolinska kunde jag köra hem igen! Det är också frihet!

Jag känner mig starkare och friskare än på länge. Det är väldigt skönt! Det som stör mig mest är att jag ju har en övervikt (pga av graviditet + kortisonbehandling) som jag vill ta tag i. Jag kommer att använda mig av GI som jag haft goda resultat av tidigare (Läs här…). Men, det är nog ingen idé att börja förrän efter operationen. Jag utlovade ju att berätta hur jag gör när jag planerade detta före ju och jag kommer att skriva om min viktnedgång. Minst 20 kg ska jag gå ned. Jag har gjort det förut så jag vet att det fungerar!

Läs även andra bloggares åsikter om återbesök, cancer, ultraljud, viktnedgång, övervikt, patient-läkarelation, bemötande i vården

Den nya fjärilen!

Det betyder oerhört mycket för mig att så många har skänkt oss tankar i dessa dagar! Ja blir rörd över alla fina kommentarer och ljus som tändes för Linnéa och oss!

Tack för att du bryr dig om oss!

Jag var vid graven idag igen och såg att det var många som har varit där. Det betyder så mycket när jag ser spår av att någon varit vid graven.

Så länge någon pratar om Linnéa och visar att hon betyder något fortfarande så lever minnet vidare!

Kommer du ihåg att någon hade stulit fjärilen på gravstenen? Glädjande nog så har en ny fjäril flugit och satt sig fast på gravstenen igen! Nej, den är inte återlämnad. Jag fick beställa en ny. Jag hoppas innerligt att den får sitta kvar nu!

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, suicid, sorg och saknad

Sommaren 2007

Idag är det två år sedan du lämnade oss.
Jag har fortfarande inte förstått att du verkligen gjorde det.
Varför Linnea?
Du har ju så många som älskade dig. Du har så många extra vuxna omkring dig. Du hade så många vänner. Du var ju inte ensam.
Varför valde du att vara ensam i din smärta?
Varför berättade du inte vad det egentligen handlade om?
Hur skulle de kunna hjälpa dig om du inte var fullständigt uppriktig?

Jag hör dig svara mig:
-Mamma jag ville klara det själv. Det var mina problem. Jag ville inte belasta er. Jag tänkte jag kunde reda ut dem själv.

Men Linnéa… Vi är en familj. Vi hjälps åt. Vad det än är som har hänt eller vilka konstiga tankar du än har… Vi känner oss inte belastade. Vi blir ju ”glada” när du öppnar dig och vänder dig till oss.

Sidney, februari 2006

Fina Linnéa… Som alla tycker så mycket om…

Tårarna rinner ned för mina kinder igen och jag känner hur arg jag blir igen.

Linnéa, du har gjort mig så besviken genom att lämna oss. Jag känner mig så lurad. Hur kunde du? Förstår du inte hur otroligt mycket du har sårat oss?

Samtidigt förstår jag ju att du var sjuk. Att din hjärna var ”kidnappad”. Att det på ett sätt inte var ”du” som gjorde det.

Det är de två sidorna som jag växlar mellan hela tiden. Arg och besviken kontra ledsen och förstående.

Linnéa, vi saknar dig så mycket!
Det är så TOMT utan dig!
Det är så fel att du inte är med oss!

Du har väl sett att du har fått en lillasyster? Som du så gärna ville ha! Hon kommer aldrig att få träffa dig, och det tycker jag är så synd. Livet är så konstigt Linnéa…

Jag vill att du kommer tillbaka nu… Det räcker nu…
Två år utan mitt barn är tillräckligt.

Fina Linnéa... inte ska du ligga här... i en grav...

Vi älskar dig Linnéa!

Jag älskar dig Linnéa.
Alltid.

Läs mer om den sista dagen här...

Och dikten hon skrev och förklarade och sa hejdå…

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sista dagen, självmord, suicid, sorg&saknad, förlora ett barn

Inför resan kollade Johan passens giltighet. Jonas pass hade gått ut, Sophie behövde ett pass och mitt pass hade också gått ut.

Självklart måste jag fixa ett nytt pass och nytt foto just nu, precis efter behandlingen och som jag ser ut just nu! Och det ska man ha i 10 år sen eller..?

Hur som helst så var det en rätt smidig historia faktiskt. Det var en egen kö till passärendena hos polisen. Man visar upp legitimation eller giltigt pass (pass som gått ut behöver man inte ha med). Sedan vänder man sig 90 grader och där finns en kamera. När fotot tas får man direkt se hur passet kommer att se ut med bilden och man kan också be att de tar om bilden. Sedan sätter man pekfingrarna i samma apparat och så läses fingeravtrycken av. Sedan skriver man sin namnteckning på ett annat ställe i samma apparat.

Man betalar med kort (400 kr). Sen är det klart.

Uthämtning av passet sker några dagar senare i en annan kassa där man bara hämtar ut passet. Ingen väntetid.

Smidigt!

Läs även andra bloggares åsikter om pass, passärende, polisen

Jag har ju varit babymamma fem gånger i omgångar sedan 1987. Och det har hänt saker under dessa år kan jag lova! Med perspektiv och erfarenhet delar jag med mig av mina reflexioner.

Många gånger har jag t ex haft behov av något som gungar mitt barn när jag själv kanske behöver laga mat eller ta hand om ett annat barn. Nu finns det babysitters som även gungar barnet i olika takt, med eller utan (”hemsk”) musik. Alldeles utmärkt under den första tiden. Behövs dock under kort tid. Man behöver inte köpa nytt.

På barnsängen kan man montera ”gungare”. Det finns olika varianter.
Här är en automatisk gungare som kan gunga på olika sätt. Som bil, båt eller som i moderlivet. Dessutom blir hela sängen lättgungad om man vill gunga manuellt. Personligen tycker jag att denna variant kostar för mycket i förhållande till vad man får.

Sätts fast på varje sängben.

Man kan lika gärna ha denna billigare variant som inte är automatisk utan gör att man kan gunga sängen lika bra som den ovan.

Sätts också fast på sängbenen. Finns i olika färger.

Barnvagnar finns det i hur många olika varianter som helst. För mig var det viktigt att ha en insats som man kan ta ut. Dels kan den användas som säng när man inte är hemma och dels kan man gunga barnet till sömns i insatsen. Konstigt nog har vi knappt använt insatsen alls denna gång.

Kombivagn, här som sittvagn.

Något som är bra med denna vagn är att man kan byta hjulen lätt. Vi har haft ett par uppblåsbara som har fungerat väldigt bra under vintern och i terräng. Att handtaget är ställbart efter förarens längd är också ett stort plus. Men så är det säkert på de flesta vagnar nu förtiden!

Något vi använt mycket är dock denna vagn. Vi började med att köpa bilbarnstolen. Den var dock så tung att vi behövde köpa en vagn som hörde till. Man flyttar helt enkelt bilbarnstolen mellan bilen, där man har en insats som barnstolen klicka i och vagnen, där stolen också klickar i lika lätt. Smart va!

Bilbarnstol...

...som klickar i vagnen!

Gåstolen har Sophie använt mycket! Vi har två stycken eftersom vi har två hem. Den gamla som pojkarna använde är av samma märke som den nya vi köpte. Den nya är mycket, mycket trögare än den gamla. Hjulen är helt annorlunda. Mindre, trögare och färre. Dessutom är det ”stoppkuddar” under ramen. Tydligen får de inte vara så enkla att köra längre av säkerhetsskäl. Den nya stolen har Sophie precis börjat kunna rubba. Den gamla har hon sprungit omkring i sedan hon var 3,5 månad.

Den gamla snabba...

Den nya tröga...

Barnstolar finns det också mängder av märken av. Tripp-trapp-stolar har jag haft sedan Emelie var liten och köpte en ny när Linnéa var liten eftersom Emelie fortfarande använde sin. Man anpassar stolen efter ålder och kan ha den länge. Men, som babystol är den ingen hit faktiskt. Vi provade igen att köpa till bygeln och jag mindes direkt efter varför jag inte använt tripp-trapp-stolen som babystol. Det blir så svårt att få ut babyn. Benen tar emot. Så vi köpte en billig Antilopstol på IKEA istället. Fungerar utmärkt. Tripp-trapp-stolen kommer vi att använda om något år. Då är den superbra.

Tripp-trapp med babybygel.

Billig IKEA-stol fungerar bättre

Läs även andra bloggares åsikter om babysaker, barnbilstol, bilbarnstol, gåstol, barnstol, barnvagn, sänggungare

Nu är det bara några få dagar kvar till den dagen som Linnéa tog sitt liv på. Den 30 maj infaller i år på söndag.
För två år sedan var det en fredag.
Fredagen den 30 maj 2008 är en dag som etsat sig in i mitt medvetande på ett sätt som aldrig kommer att försvinna.
Den 25 maj hade hon alltså bara fem dagar kvar att leva. Visste hon det?
Ja, det tror jag. Av det hon har skrivit är det tydligt vilka planer hon hade.
Jag vet att hon hade sett ut stället. Det var inte en slump att hon hoppade just där.
Hon hade tänkt ut att göra det just den här kvällen, eftersom möjligheterna erbjöd det då.
Hon hade misslyckats senast två veckor innan, då hon också hade tänkt ut det bra.

Hon ville verkligen dö.
Eller ville hon det? Var det kanske det att hon inte orkade leva?
Att hemligheterna och dubbellivet blev för tungt att bära..?
Jag vet att jag ännu inte har berättat vad jag tror orsakade hennes sjukdom och död. Jag trodde jag skulle vara mogen att göra det nu.
Men det är jag inte.

Dag för dag lever jag ännu en gång igenom det som hände för två år sedan.
Det är fortfarande lika ofattbart. Och det är ofattbart att det har gått så lång tid.
Så många dagar utan min dotter.

Hur klarar man av att överleva när ens barn dör?
Ja, jag vet inte.
Man är ju bara så illa tvungen.

Läs mer om vad som hände de sista dagarna här…

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, suicid, självmord