Linnéa då?
Var har sorgen efter Linnéa tagit vägen i allt som har hänt?
Ja, den har minsann satts lite åt sidan.
Det finns inte hur mycket plats inom en som helst.
Störtblödningar, sjukhusbesök, diagnos, oro, ta hand om bebis, oro för bebis, räcka till för pojkarna, behandlingar, trötthet och illamående…
Dessutom kan jag bli arg på Linnéa igen. Ilskan har annars lagt sig med tiden. Om inte Linnéa hade tagit livet av sig så skulle det faktiskt inte ha blivit så här… Då hade jag inte velat ha ett till barn och då hade jag inte blivit sjuk. Så allt är Linnéas fel… 😉
Nej, så ser jag det inte.
Men jag ser det som att det hänger ihop. Jag ser det inte som att jag blivit ”drabbad” av all världens olycka som av en slump. Det är klart att sorgen efter Linnéa gjort mig mindre motståndskraftig för saker som går fel i kroppen. Det lir ju fel i kroppen hela tiden, men kroppen är duktig på att reparera det. Men med svår sorg så klarar kroppen det självklart sämre. Kropp och själ hänger ihop. Självklart är det så.
Bilden ovan är tagen i oktober 2007 i Florida. Linnéa ett halvår innan hon tog sitt liv. Lika sprudlande, strålande vacker som alltid. Vem hade kunnat ana? Johnny Johnson som är bredvid henne är en underbar person, liksom hans fru Cindy. Under denna simkonferens bestämde vi att Johnny skulle komma och föreläsa kommande aug (2008) för oss i Sverige. Det blev en jättefin tid trots att Linnéa hann ta sitt liv i mellantiden och det var så snart efter Linnéas död.
Vi skulle ha hälsat på Johnny och Cindy i höstas, men vi ställlde in vår Kalifornienresa pga svininfluensa och graviditet. Nu följer Johnny och Cindy den engelska översättningen av bloggen. Igår fick jag mig ett stort skratt. Johnny har rakat av sig allt hår för min skull! 🙂
Fina vänner!
Observera att jag inte tycker att ni ska klippa av er håret för min skull!
Linnéa är oerhört saknad. Hon kommer alltid att saknas oss så innerligt.
Men just nu känns det som att vi måste fokusera på livet och här och nu. Vi kan inte lägga största fokus på det som varit, utan det som är nu.
Det livet som vi har nu.
Emelie ringde mig igår och var lite uppåt. Hon var på väg till en tenta, men ringde för att hon ville berätta om drömmen hon hade haft. Hon hade haft en uppenbarelse där hon nu förstod varför Linnéa tog sitt liv. Allt hade fallit på plats. Helt plötsligt var det självklart hur det hängde ihop.
Ja, jag tror vi börjar förstå. Det är i enlighet med det jag själv kommit fram till också.
Och som jag skrivit tidigare så kommer jag att berätta, tids nog.
Men just nu är inte fokus på det.
Livet är här och nu.
Livet är till för att levas.
Vi vet ingenting om någonting angående hur länge vi får leva.
Allt kan ändras i ett litet nafs…
Läs även andra bloggares åsikter om livet, Johnny Johnson, hårklippning, Linnéa, sorg och saknad, självmord
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Lillemor
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (16:00)
Så är det man måste ta ett steg i taget livet går ju kram ehliens mamma
.-= Lillemor´s last blog ..Fredag är ledig i dag =-.
Kommentar från Peter Björk
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (16:08)
Ludmilla!
Du har på absolut tuffast möjliga sätt, fått erfarenheter som också givit dig nya upplevelser. Att om du ändrar fokus eller – som i ditt fall – är tvungen att ändra fokus, så ser man andra saker, tänker andra tankar, känner andra känslor. Om så bara för en stund, så kan det ge en förnimmelse av att man faktiskt lever. Här och nu. Och att det finns andra saker som också är viktiga. Du själv, inte minst…
Tycker du är så fantastisk, som orkar och vill dela med dig av allt.
Funderar faktisk på att gå och klippa mig…
Kram/Peter
.-= Peter Björk´s last blog ..Nytt år, nya löften? =-.
Kommentar från Susanne
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (16:18)
Helt rätt! Livet måste levas här och nu! Gulligt av Johnny att raka av sig håret.:-)
Håller också med Peter om att det är väldigt starkt av dig att dela med dig av allt som händer o har hänt!
Hoppas du får en lugn o skön helg!
Kramar!!
Kommentar från Ingrid
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (16:33)
Fint att så många sympatiserar med dig ang håret. Har funderat på att raka av mig håret för att slippa hålla på med det, men aldrig kommit till skott. Om sanningen ska fram så vågar jag nog inte. Men som du skrev i ett annat inlägg -”Det är bara hår, och det växer ut igen”.
Funderar nog en vända till 😉
Ha en underbar helg.
Bamsekramar
.-= Ingrid´s last blog ..Extrajobb o trötta frallor… =-.
Kommentar från Karin Johansson
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (16:49)
Att gå igenom allt detta du gjort på så kort tid är omänskligt och ändå har du kraft att se och inse din situation. Starkt gjort Ludmilla! Du har rätt att vara arg, ja rätt att känna alla känslor som vi som förlorat känner. Det ingår ju i sorgen. Lätt att säga att man skall vara här och nu men svårare att leva upp till har jag själv märkt. Det är ett svårt jobb och medan så går dagarna, veckorna och åren. Men i hjärtat finns det smärtsamma alltid trots att hjärnan redan accepterat!
Varma styrkekramar till dig!/ Karin
Kommentar från Assìduus
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (19:57)
Du är en sant god och klok människa Ludmilla. Livet kan vara svårt och ibland nästan outhärdligt. Det vet vi båda. Men vi är trots allt skyldiga att leva vidare på ett så bra och funktionellt sätt som möjligt. Det är vi skyldiga oss själva och våra nära och kära i första hand, men i förlängningen människosläktet som helhet. Det är en överlevnadsdrift som är nedärvd, och som inte får tappas bort. Du har och har haft det svårt, och så kommer det vara många gånger än, men saker och ting finner sakta sin form. Linnea finns hos dig nu och i morgon om än inte fysiskt, så andligen. Hon finns i tanke och känslovärlden. Trots att du farit illa kommer det att bli bra. Du är snart stark och frisk igen. Var så säker. Allt det bästa till dig och din familj!
Kommentar från Malin
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (21:52)
Åh va skönt att läsa det du skriver, det du förmedlar genom skärmen är en väldigt positiv känsla och ödmjukhet inför livet, tack! Jag skickar styrketankar till dig och din familj, Kram Malin
Kommentar från grodolina
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (21:59)
du är så stark Ludmilla som klarar av att ta dig igenom allt detta!
jag trodde jag hade haft ett tufft liv, men när jag läser din blogg så inser jag att det är fel av mig att klaga för mycket, men dina ord ger mig också styrkan att ta mig igenom det som jag finner svårt i livet. jag tänker att om du klarar av det så kanske jag också kan! du skänker så mycket styrka med dina bara ord!
och du hade en MYCKET vacker dotter Ludmilla. verkligen. hon är säkert den allra vackraste ängel de har i himmelen just nu. och jag är säker på att hon vakar över dig nu i dina svåra stunder!
all lycka till dig och din familj!
Kommentar från Dottern
16 januari, 2010 kl 16 januari 2010 (1:56)
Så otroligt vacker hon är på bilden.
säger som ovanstående talare att det är stort att kunna fokusera på det som är när man bär på något så tungt. Folk skriver det om och om igen…men jag måste skriva det ändå.
DU ÄR FANTASTISKT STARK!
Det är krävs otroligt mycket för att kunna fokusera på det som händer här och nu när man upplevt denna typ av förlust.
Massa kramar!
.-= Dottern´s last blog ..Takidasångaren om sitt självmordsförsök. =-.
Kommentar från Anna-Karin
16 januari, 2010 kl 16 januari 2010 (10:17)
Sexigt med skalliga män ju! Kvinnor kan också… 🙂 Jag har klippt mig, och som av en händelse blev det extra kort, ser alltså ut som en fotboll med grästorva upptill. Bra du får en peruk men jag tror du kommer gå en del utan med och vara snygg! Du har fin benstomme, och du vet vad man säger, allt klär en skönhet. Verkligen skönt att Emilie mådde lite bra igår med, det förtjänar hon! Hon är också en fantastiskt stark person i allt som hänt henne. Lycka til imorrn, ännu en kur och ett steg närmre att du blir frisk.
Kram // Anna-Karin
Kommentar från Jenna
16 januari, 2010 kl 16 januari 2010 (10:50)
Hittade hit till din blogg idag via bloggtoppen och det kändes direkt att det här är någonting jag kommer följa.
Man blir helt varm inombords av att se att du ändå har en fin inställning till livet. Många hade nog inte orkat och istället grävt ner sig efter en händelse som denna.
Kämpa på, allting har sin mening.
Kram
Kommentar från Kristina
16 januari, 2010 kl 16 januari 2010 (12:42)
Måste bara säga viken vacker dotter, hon utstrålar en större mogenhet än vanliga 14 åringar.Så älskad och så saknad. Du är oxå så klok och stark mitt i allt och reflekterande.Just nu har du nog med allt det du är i och får kanske skjuta sorgen åt sidan ett tag för orka ta tag i livet just nu. Ett liv som kräver allt och lite till.
Livet är som en väv , där vissa svåra trådar som behövs för mönstret är som skärande trådar som skär hål i väven, men det en smärtans guldtråd.
Oftast ser vi mönstret först efteråt.
Önskar dig mycket kraft och tåla mod, Kram Kristina i Umeå
.-= Kristina´s last blog ..Zambia nästa =-.
Kommentar från mymlan
16 januari, 2010 kl 16 januari 2010 (15:05)
Det där med sorg och nedsatt motståndskraft är något jag har funderat på . På forumet cancertjejer där jag är medlem sedan några år så har jag sett att påfallande många kvinnor som har drabbats av cancer ( olika sort av ) har barn med fysiska eller psykiska handikapp, så något samband måste det finnas. Det känns så orättvist när man dels har ett barn som inte mår bra och dessutom ska få cancer. Men som du så klokt skriver , livet är här och nu , man måste glädja sig åt det man har här och nu.
Kram från Mymlan
Kommentar från Julia
18 januari, 2010 kl 18 januari 2010 (18:05)
Jag började läsa din blogg idag av en slump och jag har redan varit tårögd och alldeles fylld med känslor av det du skriver! Jag beundrar dig som en stark person med ett stort hjärta och sättet du förmedlar känslor i text. Ser fram emot fler inlägg och positiva besked!
Kramar,
Julia
Kommentar från Sara
15 januari, 2010 kl 15 januari 2010 (15:26)
Du förmedlar en sådan fin ödmjukhet inför livet Ludmilla. Och du har så rätt i det du skriver; att vi måste leva här och nu, framtiden vet vi ingenting om. Livet är till för att levas med utrymme för glädje, sorg, ilska, kärlek…
Varma kramar