Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Laddar

31 januari 2010 (19:02) | Cancern, självmord, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Just nu är jag på väg hem med familjen igen. Vi åkte till Karolinska för att få antibiotika och ta prover inför kuren imorgon och tanken var att jag skulle sova kvar själv. Vi åt middag tillsammans där och pojkarna spelade gitarr. Efter ett tag kom Johan på att vi ju borde kunna åka hem igen och komma igen i morgon bitti!

Det är väldigt mycket värt att vara med familjen istället för att jag är ensam på sjukhuset och familjen är hemma så det känns ju som extra bonus nu att få åka hem och sova.

Jag har märkt att tankarna hinner i fatt mig i slutet av veckorna. Det är som att när jag inte behöver kämpa rent fysiskt för att orka, kommer det mentala ifatt.

Jag har fått en bebis.
Jag har fått cancer.
Och Linnea är död fortfarande.

Tänk om jag dör.
Hur kommer familjen att få det då?

Jag vet att prognosen är jättegod. Men om kroppen inte orkar med behandlingen då? Om jag får nya infektioner som gör att jag inte kan få behandling som i sin tur gör att min snabbväxande, aggressiva tumör får övertaget igen?

När jag börjar tänka så får jag panik. Fullständig panik.
Jag vill inte dö.
Jag är rädd om mitt liv.
Jag vill finnas kvar.
Jag har mer att ge mina barn.

Andra känslor och tankar som kommer upp är att jag är en börda och ivägen. Familjen får det så jobbigt nu när det är sjukhusbesök och osäkerhet. Jag tycker synd om Johan som ska rodda runt ALLT. Det är bebisen, pojkarnas hämtning och lämning till skolan, deras aktiviteter, besök hos mig samtidigt som han borde ha jobbat och även utvecklat det nya företag han startat. Tänk om han inte orkar? Allt hänger ju på honom.

Jag tycker synd om pojkarna som redan gått igenom så mycket. Nu ska de förutom den omställning som det innebär att få en lillasyster även leva med osäkerheten och rädslan att mamma har en jättefarlig sjukdom och att hon är borta hemifrån så mycket.

Jag tycker synd om min mamma som ställer upp så mycket både för mig och resten av familjen. Hon är ständig stand-by.

Kort sagt så känner jag mig som en enda stor börda.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller med självmordsbenägna personers känsla av att det skulle vara bättre om man inte fanns. Det känns så, samtidigt som man måste förstå att det skulle vara tusen gånger värre om man inte skulle finnas.

Självklart är det jättejobbigt om en närstående mår dåligt. Det är ju oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Om man är självmordsbenägen eller har cancer så är det ju potentiellt dödliga sjukdomar båda delarna. Självklart blir man som närstående jätteorolig då.

Men man vill ju finnas där för den som mår dåligt. Inte alltid vet man hur man bäst ska stötta den som är sjuk, men det vet å andra sidan inte den som är sjuk heller…

Svåra och motsägelsefulla tankar.

Kanske inte så konstigt att verkligheten kommer ifatt en ibland. Det har ju hänt ganska mycket på kort tid.

Det är nu ganska precis två år sedan som Linnea började må dåligt. Sen dess har inget varit sig likt. Johan påminde mig om att trädgårdsmöblerna på altanen som ser så hemska ut fick en behandling med såpa innan Linnea dog. Men sen blev det ingen inoljning efteråt. Inget har fungerat efter det.

Ja, det var lite söndagstankar i bilen mellan Stockholm och Uppsala. Det är minus femton grader och den vintrigaste vintern på många, många år! Pojkarna har till och med kunnat bygga en stor snögrotta på vår altan!


Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (20:07)

Ludmilla, jag kan bara än en gång varmt rekommendera dokumentären ” Herr Rakowski” på svt play, den handlar om liv och död, kärlek och brist på sådan, relationer inom familjen vid extrema påfrestningar, men samtidigt så hoppfull och ödmjuk för Livet och oss människor! Se den, den fick mina ögon att tåras av både medkänsla , sorg och glädje!

En fantastisk berättelse, och sann.

Du är navet i familjen! Och du är stark. Se sommaren framför dig, med familjen , bebisen större och en egen person,” skit” i möblerna , mina är inte heller inoljade på några år…de är vackra på sitt sätt:)

Kram/ Annika

Kommentar från Trebarnsmamman
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (20:10)

Förstår att du känner som du gör, samtidigt som du inte har någon anledning i världen att känna så! Du är ingen börda, inget vore bättre om du inte fanns!!!!! Du är bra som du är här och nu! Ni har en tuff period men du om någon vet att tuffa perioder bara gör familjeband starkare. Ta hand om dig, träng bort dumma tankar och du, en jättekram från mig till dig!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Vi är visst lite galna… =-.

Kommentar från Tizzel
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (20:23)

Fina, starka, äkta och varma söndagstankar från dig, som berör så otroligt.
Som vanligt.
Tänker på dig!
Kram – och hoppas du får sova riktigt gott inatt!
.-= Tizzel´s last blog ..Ännu ett år… =-.

Kommentar från Eva-Lotta Glader
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (21:32)

Ja du Ludmilla, du säger det ju bäst själv, ”det skulle vara tusen gånger värre om man inte skulle finnas”. Det är ju faktiskt så det är. Kram

Kommentar från Linda
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (21:58)

Detta kunde precis varit mina tankar och något jag själv kunde ha skrivit. Cancern drabbar inte bara en själv utan hela familjen. Både för din familj och min familj har det hänt otroligt mycket på kort tid, så jag förstår precis hur du känner det. En stor kram till dig från mig!
.-= Linda´s last blog ..TILLBAKA PÅ NEO =-.

Kommentar från Ann
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (22:35)

Det var så jag tänkte, och inte kunde sluta tänka,att det skulle vara mycket bättre för mina nära och kära om jag inte fanns och var till belasting och besvär för dom.Men samtidigt ville jag så gärna finnas till för att hjälpa och stötta dom.vilket jag gjorde utan att berätta om hur ont jag hade och hur dåligt jag mådde.Talade aldrig om hur jag kände det,vilket var mitt största misstag.Att du skriver och ventilerar din tankar och din ångest är jättebra!Du är en underbar människa som kommer att leva länge och ge svaga personer som mig ny kraft.Många kramarAnn

Kommentar från anglice
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (22:44)

Du är en förebild, och en bra sådan! Jag är säker på att jag inte är den enda som ser dig som det 🙂
kram

Kommentar från Kristin
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (22:46)

Vilka fina pojkar! Känner så många känslor när jag läser din blogg:) Du är en fin och stark person. En go mamma:) Det känns så orättvist att du och din fina familj inte kan få ro efter allt ni gått igenom. Trots allt så är du en positiv och jordnära person som kan se livet. Då menar jag livet och alla dess överraskningar och ta det med allt vad det innebär. Kram till er!

Kommentar från Karin B
31 januari, 2010 kl 31 januari 2010 (23:33)

Har just hittat till din blogg. Tack för att jag och andra får ta del av ditt liv. Vissa åker genom livet på en räkmacka. Andra drabbas väldigt hårt. Lycka till med dina behandlingar och kram till dig och din familj.
ps. Hartänt ett ljus. Ljuset håller mörkret borta. Jag tänder alltid ljus så fort jag kommer in i en kyrka. För mina nära och kära som inte fick vara kvar här i jordelivet.

Kommentar från B
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (0:12)

Återigen; tack för att du orkar dela med dig av ditt liv till oss.
Så enkla, raka tankar.
Du säger precis som det är.
Som man sällan vågar prata om, men som ibland livet – tyvärr? – lär en att göra.
Jag känner, när jag tänker på dig, att det är en märklig ödets ironi som låtit dig drabbas av cancer och mera elände när du precis fött den lilla och borde fått njuta istället för att plågas mera.
Bli frisk, Ludmilla! Det förtjänar du verkligen.

Många tankar.

Bodil

Kommentar från Kerstin
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (7:20)

Förstår precis… När min mamma blev sjuk i cancer så tror jag att hon tyckte just det va jobbigast. Att helt plötsligt bli en ”börda”. Hon tyckte det va jättejobbigt att alltid behöva hjälp. Att inte kunna ta på sig skorna själv, resa sig, äta osv. Att gå från en omhändertagande 4-barnsmamma till handikappad.

Hon höll sig i det längsta innan hon bad om hjälp. Bet ihop… och oftast hade det då gått för långt. Vi behövde ringa efter hjälp. Hon ville inte vara till besvär, vare sig för oss i familjen eller ens för hemvården som ändå hade det som jobb.

Hur hemskt det än låter så hade hon det bäst på sjukhuset, den sista tiden. När vi bara var där stundvis. Det var på en avdelning för de i livets slutskede (men hon fick inte veta det, hon trodde hon skulle komma hem. Läkaren berättade för henne den dystra utgången hennes sista vecka).
Där kunde hon slappna av, och ”bara” vara sjuk…

Det är en hårfin balans för hela familjen. Att både kunna vara ledsna men ändå peppande.

För dig ser det ljust ut.
Vi fick en mörk diagnos. Utan ljus i slutet av tunneln. Att på något sätt kunna bita ihop och stötta, såväl mamma som resten av familjen, fast jag hade en sorg svart som natten i hjärtat.

Att inte ge upp… Det är helt makalöst vad en människa är häftig. Så mycket man klarar!

Jag följer din blogg och sänder energi till dig!
Kör hårt!! =)

Kommentar från Gene Forsberg
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (9:00)

Hej du är en kämpe så du kommer att klara det jag förstår att det kommer många svarta tankar jag har 5 barn en flicka på 24 år som har mått psykiskt dåligt + en pojke som är utvecklingstörd så jag förstår en hel del jag ger dig massor av kramar och även till din familj Gene från Pajala

Kommentar från Anna L
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (9:15)

Den här veckan hoppas jag att du får åtminstone 4 önskningar uppfyllda! Är det så att du orkar läsa får du här ett boktips av mig:
Främlingen av Diana Gabaldon – Claire är en sjuksköterska under andra världskriget och när hon åker till Skottland efter krigsslutet med sin man Frank, tar hennes live en högst oväntad vändning.
Kram

Kommentar från Gunilla
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (10:49)

Det vet du väl att du inte är en börda 🙂
Man gör allt man kan för den man älskar.
Kramar och tankar till dig
.-= Gunilla´s last blog ..Var blev januari av? =-.

Kommentar från Sandra 17 år
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (10:52)

Djupa tankar. Men jag tror på dig, jag tror på att du kommer bli frisk!
Tänker på dig!

Kommentar från 24 år och snart pappa
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (11:38)

Det är första barnet,så jag är insatt för det här och läst om det väldigt mkt 🙂

Kommentar från Helene
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (11:42)

Hej.
Ja ibland kommer tankarna ifatt en och dom går inte att stoppa…
Men försök tänka positivt på det fina du verkligen har <3
Du är som alla andra stark ibland och svag ibland och det måste få vara så…
Tänker på dig och läser din blogg varje dag…
KRAM HELENE.

Kommentar från Susanne
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (15:42)

Tror absolut INTE att de dina tycker du är någon börda!!! Tänk inte så! Tror de tar det som självklart att de tar hand om saker o ting o hjälper till. Tror nog att de kan känna att de inte räcker till för dig. Det måste vara jobbigt att se på vad som händer någon man älskar. Såklart kan det vara mycket för dem att ta hand om o så men de kämpar på av kärlek till dig o familjen! Snart är du frisk ska du se! Det bara MÅSTE bli så – tänk inget annat snälla rara Ludmilla!
Massor, massor av kramar till dig o de dina. Kämpa på – snart vänder det! 🙂

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (16:34)

Tankar och kärlek till dig! ♥
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Nobody puts MY Baby in the corner! =-.

Kommentar från helena P
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (16:46)

Så mycket kärlek och värme som du sprider Ludmilla, du finns i mina och andras tankar ständigt.Skickar all värme och kärlek , tröst och frisk-energi som jag bara kan. massor med kramar
Helena, Hannas mamma

Kommentar från Sara
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (17:56)

Stor kram, Ludmilla…<3

Kommentar från Ewa Svedmarker
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (20:06)

Sänder dig många varma kramar. Och säger endast: Du är INGEN börda.

Kommentar från Dottern
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (20:39)

Fina Ludmilla.
Du kan aldrig vara en börda då de som ställer upp för dig gör det av kärlek och endast kärlek.
Det enda som skulle vara en börda för dem vore om du INTE fanns hos dem längre. Så det enda du ska fokusera på är att bli frisk.
Och jag vet, även om jag bara känner dig via bloggen, att du hade gjort det samma för dem.
Massa kramar
//ANNA
.-= Dottern´s last blog ..Socialt kapital och suicid =-.

Kommentar från Camilla
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (21:03)

håller tummarna för att kroppen orkar kuren….du måste bli frisk!

Kommentar från Kristina
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (21:35)

Hej du kämpande människa. det är helt okey att känna det du känner och man måste få ut det för att orka ta nya tag. du har kämpat så länge och varit så stark så det är okey vara svag. Familjen får bära tunga bördor såna här gånger men du skulle göra det samma för dom om dom var drabbade. Har pojkarna och dimman någon att prata med. Här har mina barn fått träffa kuratorn på onkologen och prata och min man har kunnat gå på St Lukas via jobbet. Jag tror det är viktigt att de får en sån chans. Min 14 åring säger nu men mamma jag vet ju hur du mår nu så det är okey med mig, bara du är hemma ibland och jag säger till när jag mår dåligt och du får visa dig utan hår jag klarar det nu är ja har vant mig. Har du någon att prata med utanför hemmet? Jag får träffa kuratorn var 14 dag o det är jättebra. Hoppas det ljusnat för dig och håll fram det som är positivt . Vd kul att dina pojkar spelar gitarr, min man är en stor gitarrfantast som spelar jämnt .var rädd om dig kram Kristina i umeå
.-= Kristina´s last blog ..Pärlstädning och förebedjare =-.

Kommentar från Lillemor
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (8:02)

Ja Ludmilla livet är ju inte så lätt vissa får mer en andra miste mitt barn 2 år o 4 mån sen fick hjärtsvikt o ont i armarna månde inte så bra.Jag lider med dig o jag hoppas du kommer o bli frisk det är ju tufft det du går igenom kram Ehliens mamma
.-= Lillemor´s last blog ..Tisdag i dag =-.

Kommentar från Anna
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (11:06)

Va skönt att du fick åka hem! Hoppas du har kunde slappna av hemma och sova ordentligt. Du kan inte rå för att du är sjuk, det är klart att det är jobbigt för anhöriga men det är inte ditt fel. Ni är ett lag och ni kommer att ta er igenom det här tillsammans. Du och din kropp måste orka med behandlingen, men låt andra få hjälpa till med allt annat utan att få dåligt samvete… många gånger kan det till och med kännas lättare att stå bredvid om man kan göra något för att hjälpa -även om det bara handlar om praktiska saker.

Tänker på dig!
Anna

Kommentar från Melinda
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (15:49)

Jag önskar dig det bästa. Hoppas verkligen att du blir bättre och bättre och bättre.
.-= Melinda´s last blog ..Vad trodde de om honom? =-.

Skriv någonting