Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Borderline, del 4

10 maj 2011 (22:00) | psykiatri | av: Ludmilla

Många personer som har instabil emotionell personlighetsstörning ägnar sig åt självskadande. Det är ett sätt att dämpa ångest. Att den fysiska smärtan är lättare att uthärda en den psykiska.

Om man inte har lärt sig något annat sätt att hantera sin ångest så använder man självklart det som fungerar. Man tar till de kortsiktigt fungerande metoderna. Men på lång sikt gör detta bara att man mår ännu sämre.

Bfl-mamman har varit snäll och berättat om hur hon känner det:

Självdestruktiviteten är en viss trygghet i sig. Den är bekant och skön, den lugnar oron i kroppen. Den lugnar bättre än någon medicin jag någonsin fått. Den dövar smärtan i själen, även om det endast är tillfälligt, och måste upprepas om och om och om igen…

Känslor som gör att jag får sådan ångest att jag självskadar handlar ofta om avvisande, misslyckande och skuld.

Orsaken till vad som gör att man självskadar ligger nog ofta långt bak i tiden. För min del är det nog (bland många orsaker säkert) resultatet av att jag inte hade något sätt att uttrycka mina känslor på. Båda mina föräldrar var rädda för känslor och ville inte höra saker som var dåligt, de mådde själva så dåligt om jag var ledsen att jag inte vågade prata med dem. Och inte någon annan heller. Trycket som skapades var tvungt att ta vägen någonstans… För mig tog det sig bl a uttryck i självskada. Som blivit värre med åren… 

Jag är osäker på om det utvecklats till ett beroende eller mer en tvångstanke, eller inget av dem. Det kan också/eller vara så att det blivit som en betingad reflex. Mycket tycker jag talar för det. Så nu för tiden kan jag få självskadeimpulser, starka sådana, utan att egentligen ha stark ångest. Det kan vara så att jag börjar känna lite ångestkänsla eller oro i kroppen och självskadeimpulsen har efter åratal blivit en reflex som svarar blixtsnabbt på minsta retning. Därför har jag ofta svårt att förstå de starka självskadeimpulserna som jag får ibland, till synes utan anledning…

Samtidigt har jag mycket bättre självinsikt idag. Jag kan läsa av mig och se att nu är det risk för det eller i denna situationen blir det vanligen så här osv. Men känslorna tar ändå överhanden, trumfkortet, och vinner fortfarande då och då. 

Läs mer på hennes blogg här… och här

Vill du läsa de andra inläggen om Borderline?
Borderline 1
Borderline 2
Borderline 3

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Kommentarer till inlägget

Kommentar från Andreas
21 september, 2011 kl 21 september 2011 (21:27)

Hej! Tack för att du belyser och lyfter fram IPS på ett balanserat och icke dömande vis. Jag har arbetat i många år med psykoterapeutisk och vårdande behandling av den patientgruppen, i nuläget med DBT vilket har visat sig effektivt för många. Jag med hjälp av några andra experter har nu utvecklat ett självhjälpsverktyg, en färdighetsguide baserad på färdigheterna i DBT. Det är en app och för närvarande körs den endast på Iphone. Skulle du vara intresserad av att ta del av detta och berätta för andra om den, vår förhoppning är att den ska nå ut och kanske t.om. rädda liv, hjälpa människor öva upp färdigheter de så innerligt behöver.

Med vänlig hälsning
Andreas

Kommentar från Katarina
19 maj, 2012 kl 19 maj 2012 (12:50)

Vilken klockren beskrivning av hur ett självskadebeteende kan se ut. Det är naturligtvis olika för alla, men den här beskrivningen stämde nästan perfekt in på mig!

Skriv någonting