Ludmillas Blogg

Kommer du ihåg Andreas som fick diagnosen Aspergers syndrom, som varit djupt deprimerad med självmordstankar?

Han har skrivit två gånger tidigare här på bloggen. Dels här… i januari och dels här… i februari. Här kommer ett inlägg till där han berättar hur det går för honom nu!

Det har gått ungefär 8 månader sedan jag skrevs ut första gången. Efter det har jag varit inlagd två svängar till. Den andra gången var jag inte lika långt nere, så det blev inte lika lång inläggning. Jag skrevs ut i maj. Sedan var det bra under sommaren, men i augusti började jag må dåligt igen och blev inlagd. Då hände något som fick allt att vända. Jag blev inskriven på avdelningen och samma dag ringer en arbetsgivare och erbjuder ett jobb jag har sökt. Ett jobb som miljö- och hälsoskyddsinspektör, som jag har utbildning till. Jag tackade ja. Det här var något jag har väntat mycket länge på. Jag sa direkt till personalen att jag ville bli utskriven. Det dröjde tre dagar innan utskrivning.

Jobbet är ett vikariat på en annan ort. Tidigare har jag inte velat flytta, men den här gången ville jag ändå prova. Jag har som sagt tidigare, Aspergers syndrom och den som har den diagnosen är oftast inte så flexibel. Jag har blivit mer flexibel sedan jag fick diagnosen just därför att jag vet att sådana personer inte är så flexibla. Det jag gjorde i och med flytten, var att ta bort en begränsning jag trodde att jag hade. Diagnosen ställer inte till med problem längre och det är jag så glad över. Diagnosen ger svar på varför det har varit så svårt tidigare.

Jag trivs mycket bra på jobbet, trots att det bara har gått 3 veckor. Det är ett heltidsarbete. Jag känner att man gör någon nytta samtidigt som man får göra det som är intressant. Ett meningsfullt arbete med flera möjligheter till utveckling. Skönt också att få en riktig lön och inte behöva sjukpenning, aktivitetsstöd eller socialbidrag. Tidigare hade jag ett städjobb där man visste precis hur arbetsdagarna skulle bli. Nu kan det hända oväntade saker och det välkomnar jag. Självmordstankarna är nästan helt borta och det är så härligt. Jag har hittat mina strategier och de fungerar. När jag känner att jag börjar må dåligt, tänker jag att jag är här för att öppna dörrar till framtiden. Då känns det mycket bättre. Jag har gått arbetslös länge och det här är en riktigt chans att komma in på arbetsmarknaden igen. Det kommer att bli lättare att få jobb i framtiden. Andra strategier är att ringa till en anhörig och prata, lyssna på bra musik, kolla TV-tablån om det är något bra program eller ta en promenad.

Jag har funderat på min medicinering och kommit fram till att inget ska ändras nu. Får jag må så bra som nu, kan jag tänka mig att ta medicin resten av livet om det krävs. Det handlar ju inte bara om mig utan även om mina anhöriga. De ska inte behöva vara med om ett självmord.

Slutligen vill jag tacka Ludmilla så mycket för att hon har funnits där när allt har varit svart. Jag vill tacka min syster för att hon alltid har funnits där och stöttat. Jag vill även tacka läkare och skötare för hjälpen. Jag skulle gärna vilja prata med den läkare som hittade rätt behandling (ketamindropp och litium) och berätta om hur läget är idag. Det skulle vara bra om läkaren får återkoppling eftersom det kan göra att han känner ännu mer att jobbet är meningsfullt.

Jag är lycklig och mitt liv är meningsfullt.
———————
Tack Andreas! Det är verkligen ett stort steg som du tagit att börja det här jobbet på en ny ort trots att du var nere i en svacka. Det är samtidigt ett bra exempel på hur man själv kan påverka hur man mår. Man måste inte vänta in att man mår bra innan man gör en förändring. Man kan istället förändra för att må bra.

Vill även du gästblogga här? Skriv till kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers syndrom, depression, ketamindropp, litium, arbetslös, hälsovårdsinspektör

Taggar: arbetslös, Aspergers syndrom, depression, hälsovårdsinspektör, ketamindropp, litium