Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Redan året innan Linnéa föddes så hade mina föräldrar en utbytesstudent från Japan hos sig. Hon heter Fumi (uttalas Humi). Sedan det året har hon besökt Sverige många gånger.
Hon har firat nyår med oss under de senaste åren och det var planerat så sist också. Men den senaste nyårsaftonen firade vi på kvinnokliniken på Ackis. Det var dagen efter jag fått min diagnos, så Fumi fick fira med min syster istället.
Idag fick jag ett paket från Japan.
Det innehöll tusen vikta origamitranor.
Det betyder lycka och lyckönskningar.
Söta Fumi har suttit och vikt TUSEN tranor och tänkt på mig för att jag ska bli frisk!
I helgen hade jag ork nog fysiskt och psykiskt att ta tag i några saker som legat ett tag.
Från i september har jag låtit det aktiva sorgearbetet ”vilat”.
När jag hittat saker från Linnéa har jag lagt det på ett speciellt ställe. Tidigare klistrade jag aktivt in kort och andra minnen i ett album. Jag har ett annat album för kondoleanskort och hälsningar och minnen från ”efter Linnéa”.
Tidningsartiklar har jag samlat i som tidningar i en hög.
Nu klistrade jag in sakerna på sina ställen och har skaffat ett speciellt tidningsklippsalbum.
Det var smärtsamt att göra detta och overklighetskänslan slog emot mig igen.
Är det verkligen sant?
Hur är det möjligt?
För två år sedan hade hon börjat må dåligt och gick hos sin psykolog. Men, hon mådde allt sämre. Varför?
Jo, för att hon inte berättade allt. Hon berättade inte vad hon gick och bar på.
Hon fick därför fel diagnos och fel hjälp.
Älskade Linnéa.
Jag saknar dig så oändligt mycket!
Hur kunde du tro att du bara kunde lämna oss så här?
Tänk om du hade kunnat berätta vad du bar på. Vi skulle ha älskat dig precis lika mycket ändå. Vi skulle ha hjälpt dig ur det. Det hade gått.
Inget är för svårt eller omöjligt att lösa. Det vet du lika bra som jag.
Jag saknar våra samtal.
Jag saknar din röst.
Jag saknar att vara nära dig.
Jag saknar din lukt.
Jag saknar att se ditt underbara skratt, din energi och livslust.
Jag förstår att du tyckte det kändes omöjligt.
Jag förstår att du hellre ville dö än att sanningen skulle komma fram.
Men det var fel, Linnéa. Riktigt fel.
Vi har gått vidare kan man säga. Men vi är fortfarande ledsna.
Vi pratar om dig varje dag, Nean. Jonas och Oscar minns allt ni gjort. Hur du ville ha saker och ting och vad du tyckte om.
Vi har fått din lillasyster nu Nean. Som du längtade efter så mycket.
Det blev så ändå.
Ibland tycker jag mig se dig skymta förbi i henne. Men oftast tycker jag att hon är en helt ny person. Hon sprider så mycket glädje till oss alla. Hon är verkligen ljuset och framtiden för oss.
Jag är fortfarande arg på dig. Men inte lika mycket. För då hade jag inte kunnat skriva det här brevet till dig idag.
Förlåta dig vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna göra.
Men jag börjar så smått kunna acceptera att du inte kommer tillbaka till oss.
Tack för att jag fick dig Linnéa.
Tack för att jag fick vara med dig så mycket.
Tack för all glädje du gav oss.
Älskade barn.
Några veckor innan hon dog
Meddelande om att Linnéa är klar att kremeras
Dödsfallsintyg
Salong Linnéa. Hon erbjöd massage och kalla drycker.
Ännu ett kort där hon uttrycker sin kärlek
”Tack för att jag får ha en mamma som dig!”
December 2008 – Löpsedeln på Aftonbladet
Sörjande mamma
Hennes 14-åriga dotter tog sitt liv
Jag önskar att jag hade förstått hur sjuk hon var
Linnéa tog sitt liv. Nu varnas läkaren.
Linnéa är död och jag är gravid
Några månader tidigare var vi tillsammans
SvD Idag-sida i höstas
Skolans gravkrans hade detta band
Jag upplevde okunnighet om självmord, startade en blogg
Hennes dotter tog sitt liv. Expressen dec 2008.
Jag läser tidningsrubrikerna och tittar på bilderna.
Det är mig det handlar om.
Det är mitt liv.
Ja, det är dagens värde.
Inte alls så högt som jag hoppats! Jag har mått så pass mycket sämre den sista tiden att jag hade behövt ett riktigt lågt HCG som belöning.
Jag erkänner att jag är besviken.
Ja, så börjar jag analysera. Det är ju viss eftersläpning på effekten. Det var en vecka jag inte fick någon behandling pga blodförgiftning. I början av den veckan var det 84 och i slutet 59. Utan att jag fått någon behandling alltså. Egentligen skulle den effekten varit inräknad i detta värde så egentligen skulle det vara mest rättvist att jämföra dagens värde med något mellan 84 och 59.
Hur som helst så känns det segt. Det innebär nog att jag kommer att behöva ytterligare en kur innan jag blir negativ. Det innebär också att jag har lika många kurer kvar som jag har gjort…
Hur ska min stackars kropp orka?
Jag får första dagen av min femte kur idag. Mina värden var tillräckligt bra! Hurra!
Nu får jag Metotrexatdroppet som ska in på 12 h. Dessförinnan fick jag Vepesid en timme, Cosmegen 15 min och en stötdos på Metotrexat 15 min.
Imorgon får jag bara Vepesid och Cosmegen. Sedan får jag åka hem.
Jag känner mig mer påverkad av kuren än tidigare. Matt, trött och illamående. Men det är ju väntat att det blir jobbigare med tiden…
Den som träffade mitt i prick på gissningen var Vaia Alsterberg. Grattis! Spotify inviten kommer på mailen!
HCG är ett graviditetshormon. Det är det som man läser av på graviditetstestet. Jag är inte gravid utan har moderkakscancer (Choriocarcinom). Det gör att jag har haft väldigt höga HCG-värden.
Jag påbörjade min cellgiftsbehandling som jag får varje vecka den 2 januari. Jag får kurer som är två veckor vardera och HCG mäts inför varje ny kur. Man vill att värdena halveras för varje kur men för mig har det gått snabbare än så.
Varannan vecka får jag alltså ett nytt HCG-värde och det är alltid lika spännande. Imorgon är det dags igen.
Inför första kuren var värdet 28 900.
Inför andra kuren var värdet 10 000.
Inför tredje kuren var värdet 549.
Efter tredje kuren var värdet 84 (Här blev det en veckas glapp pga av blodförgiftning).
Inför fjärde kuren var värdet 59.
Imorgon är det alltså inför femte kuren.
Vad gissar du på att det är då?
🙂
Den som kommer närmast vinner en invite!
Svaret meddelas imorgon måndag på eftermiddagen så snart jag fått veta själv.
Nu har det gått tre veckor sedan jag senast insjuknade i blodförgiftning.
Än så länge har jag inte åkt på någon ny infektion. Det är bra.
Jag har varit hemma och kunnat ta en promenad tre dagar i rad! Det är ljuvligt att kunna göra det!
Men, sedan har jag varit sängliggande resten av dagen. Matt, trött och slut. Trött i musklerna.
I stort sett är jag ändå bättre än tidigare.
Imorgon är det dags igen. Då ska jag läggas in för kur 5, dag 1 och 2. Varannan vecka sover jag ju kvar en natt eftersom metotrexatdroppet inte slutar förrän inpå småtimmarna.
Imorgon är det också dags för ett nytt HCG-värde. Det ska bli spännande. Sist var det 59. Det ska ner under 5 innan jag är ”negativ, och sen är det två kurer kvar.
7 mars 2010 (11:09) | allmänt, barn | av: Ludmilla
Min ena lillasyster (jag har tre småsystrar och en lillebror) är läkare och har gjort postdoc i Houston, USA. Hon kom hem i veckan och hade med sig spännande godis till killarna.
Astronautgodis! Frystorkad chokladglass och frystorkade jordgubbar.
Här är Jelly Beans i en speciell tappning. Varje färg av godiset finns i två varianter, en god och en äcklig. Man vet inte vilken man tar. Har man otur så åker man på ”snorkråka” eller ”kräks” som inte alls smakar bra…
-Livet är som en blomma. Den växer upp ur jorden, knoppas, slår ut och vissnar. När den vissnar bryts den ned till jord igen. Vi är del av ett biologiskt kretslopp. Men när man är död så är man död.
-Jag är naturvetare. ”Realist”. Tror bara på saker som kan bevisas.
När Linnéa dog hände det saker som jag inte kunde förklara, men det kändes som att Linnéa var med oss. Fjärilar överallt… på de mest konstiga ställena. Till exempel.
Jag läste en del böcker och det verkar vara vanligt att man som sörjande ser en massa övernaturliga saker under framför allt det första sorgeåret. Det är ju inte så konstigt att man VILL att det ska finnas något efter döden. Då blir döden inte lika skrämmande. Och självklart är tanken på att en dag kunna återse sitt barn lockande. Man kan ju tolka allt som man vill och bli extra uppmärksam på det man vill filtrera fram.
Det finns de som hävdar att det finns ett liv före livet också. Att vi ständigt återföds i nya kroppar. Att vår själv aldrig försvinner utan är del i ett större sammanhang. Att själarna får återgå till att finnas i fysiska kroppar av och till.
Många är berättelserna om ”nära-döden-upplevelser”. De är ganska likartade. En del häpnadsväckande detaljerade om hur det såg ut i rummet, apparater, vad folk sa… fast personen haft hjärtstillestånd. Hur förklarar man det?
Som ”änglamamma” är det vanligt att man tar kontakt med medier för att få kontakt med sitt döda barn. Jag blev mer eller mindre kontaktad av ett medium förra våren ”för att Linnéa ville ha kontakt”.
Jag ville inte hålla på med sådant. Men i somras åkte jag och Emelie till den här personen av ren nyfikenhet. Han påstod sig ha kontakt med Linnéa under sessionen. Det var väldigt känslosamt och det var väldigt mycket som han sa som stämde.
Samtidigt så har jag skrivit väldigt mycket på bloggen och det har stått om Linnéa i tidningar och berättats om i radio och TV så det är ju väldigt svårt att veta hur mycket han visste… Men, så var det saker som jag inte berättat någonstans. Till exempel varför hon ville dö. Här bekräftade han det som jag redan hade kommit fram till själv. Och DET har jag inte berättat någonstans. Än.
Det tog flera månader innan jag kunde smälta mötet och sammanfatta det för mig själv. Jag har väldigt svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det som han sa. Jag hittar ingen bra, vetenskaplig, naturvetenskaplig förklaring. Och kanske är det så, att det inte finns någon förklaring till allt.
Jag vet helt enkelt inte.
Jag vet bara att jag är mer ”open minded” idag än jag varit tidigare.
Idag sken solen!
Idag hörde jag minsann lite vårfåglar!
Jag har sovit ordentligt i natt och vaknade med ny kraft. Det är bra!
Kanske var det också blodtranfusionen som gav lite extra kraft.
Efter att jag varit på Ackis och lämnat blodprov, igen (för proverna man tog igår hade tappats bort) gick vi en promenad i solen. Det var första gången på 2 veckor som jag orkade ta en promenad.
Härligt!
Jag orkade också sätta ihop Sophies bygel till Tripp-Trapp-stolen så att hon kan sitta med vid matbordet.
Sen vilade jag resten av dagen. Och nu har jag ändå krafter kvar! Hurra!
Proverna visade sig vara utmärkt. Ingen infektion så långt ögat når. De vita blodkropparna låg på helt normala nivåer och blodvärdet var i dag 124 jämfört med 94 före blodtransfusionen.
Nu ska vi bara hoppas att det håller sig så här och att allt ser bra ut på måndag också. För då är det dags för kur 5 och ett nytt HCG-värde!
Jag har svårt att förlika mig med den inställningen till självmord.
Jag tror att det är oerhört få personen som på en rationell grund som man kan respektera, tar sitt liv.
Jag tror inte heller att det är något som man VÄLJER.
Jag tror att man inte upplever att det finns något val. Att det inte finns någon annan utväg.
Jag tror att de flesta som tar sitt liv, egentligen inte ville dö, utan helt enkelt inte orkade leva. Det är skillnad.
De allra flesta som tar sitt liv gör det för att de just då har en psykisk sjukdom som till exempel depression, psykos, ångest, ätstörning, emotionell instabil personlighetsstörning eller något annat.
Det är tillstånd som går att få hjälp mot. Det är inget som man behöver ta livet av sig för.
Problemet är att man när man till exempel är deprimerad tycker att man själv är så ”dålig”, att man känner sig som en belastning och kan inte se något ljus i framtiden. Då kan man tycka att lösningen ”självmord” är en logisk utväg.
Men de allra flesta som har haft självmordstankar och sedan har kommit vidare i livet är oerhört glada över att de inte lyckades ta sitt liv. För nu ser allt annorlunda ut.
Hur ska man då kunna respektera och acceptera att någon tar sitt liv?
Jag kan idag acceptera att Linnéa är död, men jag kommer aldrig att kunna respektera hennes beslut. Att bestämma sig för att ta livet av sig när man är 14 år och sannolikt har en reaktiv psykos pga av något som hänt tidigare, det kan man inte respektera. För det är en sjuk tanke som lett till det beslutet.
Tycker du att man har ”rätt till” att ta sitt liv?
Ett av de viktiga syftena med den verksamhet jag bedriver med mitt simföretag är att förhindra drunkning.
Vi lär barnen från mycket späd ålder att hålla andan och rotera tillbaka till det ställe det har kommit i vattnet i från. Det är en livräddande kunskap!
Här konstaterar man att det var 82 personer som dog i drunkning under 2009 i Sverige. Det var ett viktigt delmål att komma under 100 och det lyckades man med råge. Av dessa 82 var 8 barn under 17 år.
Drunkning är den vanligaste dödsorsaken för barn mellan ett och sex år. Man har därför tittat lite närmare på denna grupp. De flesta dör vid en badplats pga av bristande tillsyn och avsaknad av flytväst. Det näst vanligaste är att barnet dör i en trädgårdspool. Dessa blir allt vanligare utan att vi har noga rutiner för hur de ska hägnas in m.m. Barnet dör oftast inte på den egna tomten, utan det är grannens pool eller en damm 200-300 m från det egna hemmet som blir dödsfällan.
Detta bekräftar det som jag alltid har pratat så mycket om:
-Små barn ska alltid övervakas, hur vattenvana de än är!
-Lämna aldrig ditt barn ensamt nära vatten!
-Barnet ska alltid ha flytväst på sig när det är nära vatten.
-Om ni är vid en pool måste du finnas inom en armlängds avstånd.
-Förlita dig inte till ”flythjälp”. Den är förrädisk och kan gå sönder.
-Pooler måste vara inhägnade och ha barnsäker låsning.
-Lär barnet livräddande vattensäkerhetskunskaper så tidigt som möjligt!
