Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Jag är så TRÖTT!
Och så är jag så trött på att vara trött.
Jag är trött på att inte kunna vara jag.
Trött på att vara fast i en trött kropp!
Trötthet i form av ett syndrom, fatigue, är väldigt vanligt hos cancerpatienter.
Tröttheten kan i mitt fall orsakas av cellgiftsbehandlingarna i sig, blodbrist, infektionerna, sömnbrist och den psykiska pressen det innebär att ha en dödlig sjukdom. Jag hade dessutom en trötthet redan före förlossningen efter en jobbig graviditet och trötthet av alla blödningar efter förlossningen. Och innan dess så var jag trött av sorgen.
Jag känner mig seg, muskeltrött, sömning, svårt att tänka klart, yr, vimsig, ledsen, olustig, som att vara i dvala, orkar inte röra mig, svårt att koncentrera mig och ta tag i saker.
Jag hade hoppats på att den blodtransfusion jag fick igår skulle göra mig pigg igen. Men inte då…
Försök till att hotta upp mig med peruk och smink. Lyckas inget vidare
Jag har blivit informerad om att man kan bli mer sliten allt eftersom behandlingen fortskrider. Och att verkligheten kommer i fatt rent psykiskt. Just nu är jag sannolikt någonstans i mitten av min behandling. Det gör mig ännu mer trött att tänka på att det nästan är lika lång tid kvar…
Helena Bergman skrev boken ”På andra sidan Dörren” förra året. Jag fick den hemskickad och har läst den.
Boken handlar en hel del om Johannas liv i övrigt men handlar framför allt om Johanna som arbetar som timanställd inom slutenvårdspsykiatrin i Uppsala. Hon påpekar många orättvisor vad gäller fast anställd personal och timanställd personal, men framför allt beskriver hon den icke existerande respekten för patienterna. Om förvaringen och den bristande vården av psykiskt sjuka patienter.
Boken är skriven rakt och orädd om hur vården ser ut. Tydligen så fick Helena Bergman sparken från den timanställning som hon själv hade, när boken kom ut. Skrämmande!
Den bristande psykiatrin är ingen nyhet. Det var dock väldigt bra att rapport uppmärksammade bristen häromdagen. Man konstaterade då att man dragit ned på antalet slutenvårdsplatser samtidigt som antalet öppenvårdsplatser ite ökat och antalet sjuka bara ökar… Lisa Olveby berättade i detta inslag om hur hennes dotter Jessica 16 år tagit sitt liv trots att hon var under vård. Precis som Linnéa. Precis som så många, många andra.
Det är många personers liv som skulle kunna ha räddats med rätt vård.
Hur många fler ska hinna ta livet av sig innan man gör något åt saken?
Hur många behöver ta livet av sig innan politikerna tycker att det är ”värt” att lägga mer resurser på psykiatrin?
Jag blir oerhört provocerad av detta. För självklart så borde det ju redan vara så…
Vad fick jag själv för undervisning om att samtala under läkarutbildningen? I stort sett ingen. De svåraste samtalen fick man som läkarkandidat inte vara med på eftersom det kunde vara känsligt för patienten.
Så när jag var nyfärdig läkare med mitt första vikariat som underläkare på onkologen (canceravdelning) så var det bara med min egen känsla och personlighet som jag kunde möta personer i kris, dödsångest och anhöriga till döende.
När jag gick KBT-utbildningen för ett par år sedan däremot fick jag lära mig sådana saker.
En intressant sak som står i artikeln som jag själv också tänkt och upplevt är att det inte är läkarens tekniska färdigheter som av patienten upplevs som det viktiga, utan det är hur man har blivit bemött som avgör.
Precis så känns det ofta. Mina medicinska kunskaper är självklart en förutsättning för hur jag ska kunna arbeta som läkare, men patientens upplevelse av vårt möte avgörs inte av dem.
Det är min förmåga till att lyssna, bekräfta, ge tid och upplevelsen av tillgänglighet och intresse från min sida som gör att mina patienter tycker att jag är en bra doktor.
Jag har kommit på mig själv att tänka framåt.
Mycket framåt.
Jag visualiserar hur det ska bli om ett par månader när behandlingen är avslutad och jag är frisk!
Jag ser mig själv sittandes i solstolen vid poolen i vårt paradis vid Vallentunasjön. Pojkarna står nere på ön och fiskar. Värmen från solen sprider sig i ansiktet på mig.
Jag hör fåglarna kvittra glatt.
Någon humla surrrar förbi.
Blåsipporna, vitsipporna och smultronblommorna blommar.
Jag känner frihet!
Tacksamhet!
Mitt nya liv börjar. Min andra hälft av livet börjar nu och jag har så mycket erfarenhet och insikt om vad LIVET kan innebära. Av det känner jag också tacksamhet.
När jag tänker så här känner jag att jag blir otålig.
Jag vill att det ska vara så nu!
Jag vill inte känna mig trött, tjock och oföretagsam.
Jag vill inte tillbringa mer tid på sjukhuset än hemma.
Jag vill inte få behandlingar uppskjutna och inställda pga av allvarliga infektioner.
Varför kan jag inte få lugn och ro i mitt liv???
Jag samlar mina tankar igen.
Nu har jag tappat fokus på här och nu.
Nu är jag inte mindful. Nu är jag i framtiden. Inte här och nu.
Och som ett brev på posten så mår jag dåligt.
Tillbaka till nuet.
Just nu mår jag ganska bra. Mina krafter har kommit tillbaka så smått efter min senaste blodförgiftning.
Jag har fått min fjärde kur och det går bra. Behandlingen går bra. Värdena sjunker hela tiden.
Jag får vara hemma nu, med min familj.
Jag fick fira Jonas 12-årsdag hemma på kvällen igår efter cellgiftsbehandlingen.
Läget är under kontroll.
Jag har inte ont.
De här tankarna tar mig tillbaka till där jag är just nu. Och jag blir inte lika otålig längre.
En dag i taget.
Ibland en timme i taget.
Så länge vi lyckas hålla oss här och nu så slipper vi mycket obehag och oro.
Svårt.
Men viktigt.
Nu har jag en egen ny liten bebis. Tänk vilken gåva att få en egen bebis att simma med när man har all denna erfarenhet och kunskap! Fantastiskt!
Jag tänkte dela med mig om vad jag gjort och vad jag kommer att göra för att Sophie ska få en bra start med vatten!
Varför Babysimma?
Först och främst ska man fundera på varför man vill att barnet ska få börja simma.
Det är viktigt att man som förälder har funderat på varför man vill göra detta. Att det är en kul grej och att det är en rolig sak att göra tillsammans är i och för sig en tillräckligt bra orsak. Men det finns så mycket mer!
Att låta barnet regelbundet simma i en strukturerad verksamhet ger det möjlighet att få motorisk stimulans på ett sätt som är svårt att åstadkomma på land. I vattnet kan man utföra helt andra rörelser än på land, vilket gör att man tränar andra muskler än vad man skulle gjort annars. På så sätt blir barnet starkare även på land.
Att lära barnet vattnets möjligheter och begränsningar ger barnet ett sunt förhållningssätt till vatten, vilket i sig kan vara livräddande. Genom att man lär barnet steg för steg hur det ska gå tillväga om det ofrivilligt hamnar i vattnet har man förberett det så bra det går för en eventuell olyckssituation. Man lär barnet att hålla andan under vattnet, att vända tillbaka till det håll det kommit ifrån eller att rotera över till rygg där det kan flyta och andas.
Det finns också många andra positiva effekter av simlektionerna. T ex att kontakten mellan barn och föräldrar stärks (attachmentprocessen), att barnet blir mer socialt och att barnet tidigt får goda motionsvanor.
Jag har sett tusentals barn växa upp med regelbundna simlektioner. De äldsta barnen jag följt är nu över 18 år. Jag vet att tidig simträning verkligen gör nytta!
Hur börjar man?
När man har bestämt sig för att börja simma kan man titta in på www.babysim.com för att hitta sitt närmaste babysim. Efterfråga gärna om simmet är anslutet till Svenska Babysimförbundet. På mindre orter är det ofta kö till babysimkurserna så det är bra att anmäla sig i tid.
Kontrollera också att det är en strukturerad verksamhet med ordentlig målsättning och undervisning så att det inte ”bara” är att bada med sitt barn. Verksamheterna i Sverige skiljer sig väldigt mycket åt!
Precis som i livmodern...
Förberedelser hemma
Så fort man orkar kan man börja bada sitt barn hemma. Man kan använda balja, dusch eller badkar. Gör det när barnet är utsövt och mätt och bara en kort stund i taget. Sluta innan barnet har tröttnat! Se till att det är varmt i rummet så att barnet inte blir nedkylt.
Ett sätt att börja är att använda en ”Tummy Tub”. Det är en slags hink som man fyller upp med lagom mycket vatten för att barnet ska vara omsvept av varmt vatten precis som i livmodern. Man behöver bara stötta under hakan. Det blir inte så mycket vatten som måste till och är snabbt och enkelt att fixa.
Håll lätt under hakan
Att duscha med sitt barn är mycket bra. Se bara till att det är tillräckligt varmt i luften i badrummet så att barnet inte blir nedkylt. Låt vattnet strila ned över barnet och även över barnets huvud. Men säg ”nu kommer det vatten” innan så att barnet kan förbereda sig och lära sig att hålla andan. Låt vattnet strila över ansiktet endast en liten kort stund i taget eftersom barnet ofta verkligen håller andan då. Sitt gärna ned i duschen så att du inte riskerar att halka.
Jonas (som fyller 12 år imorgon) har fått hjälpa mig med att introducera vatten för sin lillasyster.
Jonas duschar med sin 4 veckor gamla lillasyster
Var inte förvånad om barnet inte skrattar stort de första gångerna. Det är många nya intryck och mycket stimulans som gör barnet fokuserat på det som händer.
När ni ska bada i badkaret är det lika viktigt att ha varmt i luften. Stäng dörren medan ni fyller upp badkaret. Fyll det ganska högt så blir det lättare att hålla i barnet. Vattnet lyfter barnet. Du behöver bara stötta!
Vinkla upp handlovarna ordentligt så att barnets haka får stöd
Rör barnet fram och tillbaka i vattnet så att det känner hur vattnet strömmmar längsmed kroppen!
Undersök - Lek - Njut!
Vattenmiljön innebär en unik möjlighet till närhet. Undersök tillsammans!
Svep in barnet och värm det!
Efter badstunden är det viktigt att svepa in barnet i en handduk så att det inte kyls ned. Kramas och mys!
Igår fick jag min tredje och sista spruta med Metotrexat i ryggen. Härligt! Det är den första saken jag kan bocka av!
Jag kunde dessutom åka hem efteråt och vara hemma i helgen vilket känns otroligt lyxigt!
På måndag är det dags för sista delen (dag 8 ) i kur 4.
Vita blodkroppar finns det just nu gott om. Jag hade 65 i LPK (normalvärde ca 4-9) varav 58 neutrofiler. Det är Neulastapsrutan som jag tog i onsdags som har stimulerat utmognaden av de vita blodkropparna. Jag skulle inte tro att alla är i så gott skick dock. Hur som helst så blev de lite bekymrade på avdelningen. De hade aldrig sett så höga värden förut. Det kan bero på att jag fick det benmärgshämmande cellgiftet Vepesid dosreducerat och ändå fick Neulasta. Vi får väl se hur det ser ut på måndag.
Jag mår hyfsat nu men är väldigt trött. Sängliggandes för det mesta… Inte riktigt ”jag”… Acceptans!
Förkylningen börjar i alla fall lätta hos oss allesammans. Sophie verkar också må lite bättre nu. Killarna njuter av sitt sportlov och sitter just nu mycket framför datorerna. De har kommit på att man kan ”programmera” på power point. Det är animeringar och händelser vid olika knapptryckningar som leder till en ny sida som gör att det blir som spel. Ganska avancerat faktiskt!
Sophie som nu är en stor flicka (14 v) ;), har kommit på att hon helst vill stå. Vi har börjat sätta henne i gåstolen, vilket hon är väldigt nöjd med. Där står hon mycket allvarligt fokuserad och intresserad av sin omgivning! Hon har inte riktigt tid att kommunicera då för hon håller på med viktiga saker. Jag funderar alltmer på hennes simutveckling. Det börjar ju bli dags nu. Jag återkommer med separata siminlägg.
På måndag fyller Jonas 12 år. Det märks att han börjar närma sig tonåren. Han är fortfarande en urmysig kille samtidigt som han är lite mer intresserad av kompisarna och ibland surar och drar sig undan. Detta är ju helt normala tecken, men för mig blir det ändå ett observandum. Linnéa visade inte heller några konstiga beteenden som vi tänkte just då. Hon var 14 år och drog sig lite mer undan ibland…
Men Jonas känns mycket balanserad. Det är ju bara att fortsätta vara lyhörd och närvarande för att kunna fånga upp sådant som kommer upp.
Oscar som fyller 10 år i april har haft funderingar om döden några dagar. Det är vanligt i hans ålder, och särskilt när han varit så nära döden själv som att hans storasyster tagit sitt liv.
Det är intressant att se hur sådana här frågor kommer och går och att det gäller att vara lyhörd när de kommer. Att man berättar, i lagom omfattning, och svarar på de frågor som finns.
Härom kvällen hade han frågor om hur det såg ut när någon dog. Han undrade om jag sett någon som dog och jag berättade att jag sett många dö. Jag såg min mormor dö och jag har sett många när jag jobbat på sjukhuset som extravak och som läkare. Jag har sett min pappa död, min morfar, min dotter och ett par nära till.
Jag har konstaterat dödsfall många gånger. Jag fick berätta hur man gör det. Oscar kom med följdfrågor hela tiden.
-Hur kan man vara säker på att den är död? Tänk om den börjar andas igen?
Han tycker det är läskigt med döden. Jag försökte förklara att de som jag sett dö har dött genom att somna in. Om man har en sjukdom som t ex cancer så får man ofta morfin mot slutet som tar bort ångesten och smärtan och så blir man bara tröttare och tröttare.
-Kan man inte få en spruta som gör att man somnar in i döden snabbare då om man ändå vet att man ska dö?
-Nej, i Sverige kan man inte få det. Så var diskussionen om dödshjälp i full gång.
Jag fick också berätta att man under läkarutbildningen i två olika omgångar får undersöka döda kroppar för att lära sig. I början av utbildningen ska man lära sig kroppens anatomi och då är det personer som donerat sina kroppar till läkarutbildningen som används för dissikering. Då ska man gruppvis lära sig alla nerver, kärl, muskler, ben och organ i kroppen genom att leta upp dem. Man har även prov på detta. Det är mycket värdefullt att få göra detta eftersom det ger en mycket bra förståelse för hur kroppen ser ut på insidan.
Den andra gången är under Patologiterminen. Då är det obduktioner som man får delta i. Obduktioner görs för att man ska ta reda på dödsorsaken när den är oklar. Man går då igenom hela kroppen och undersöker de stora organen för att se om det finns några skador som t ex hjärtinfarkt eller blödning i hjärnan. Även detta ger en bra förståelse för sjukdomsförlopp och hur de olika organens funktion påverkar varandra.
Oscar och jag pratade då även om att Linnéa obducerats. Han ställde då nya frågor om Linnéa som död. Som jag tidigare skrivit så ville inte Oscar se Linnéas ansikte när hon var död. (Läs mer… ) Han är rädd att det skulle se läskigt ut eftersom hon var så skadad. Nu undrade han vilka skador hon hade. Det har gått nästan två år sedan det hände och det var först nu som Oscar var redo att ta emot den informationen. Jag gick inte heller nu in i detalj, men svarade på det han frågade om.
Oscar vet att det finns bilder på Linnéa som död på en dator. Han försäkrade sig om att de fanns kvar och var de fanns (i en mängd undermappar med varningstexter på) så att han inte skulle råka öppna dem av misstag.
-Kanske vill jag se dem när jag blir stor.
Idag kom det nya frågor om Linnéa. Han berättade vad han mindes.
-När Jonas och jag vaknade på morgonen berättade Jonas att det varit poliser här på natten (Jonas hade hört något men varit för trött för att reflektera över vad som hade hänt). Sen kom pappa och du upp och då undrade vi varför det var poliser här. Då tog ni oss i var sitt knä och berättade att Linnéa var död. Sen åkte vi till sjukhuset och berättade för Emelie (som var inlagd för en komplikation till operationen av Crohns sjukdom) vad som hade hänt. Sen åkte vi till BUP och pratade med dem. (Vi hade ett möte med ansvariga på BUP tillsammans med pojkarna för att de skulle få höra att det inte var vårt fel, utan att det var de på BUP som hade felat. Ett mycket viktigt steg för pojkarnas bearbetning.)
Oscar undrade nu också mer om detaljer kring tiden som Linnéa var inlagd.
-Linnéa fick vara ensam hemma fast hon var självmordsbenägen. Du ville ju inte det mamma. Var kniven som hon använde blodig? Hade mormor tagit bort kniven när du kom? Var det blod på golvet?
(Linnéa fick permission hemma den 15 maj. Jag förstod aldrig varför hon skulle vara hemma själv. Så fort jag lämnat henne hade hon försökt skära sig i halsen. Läs mer här…)
Oscar tänker mycket. Han har varit med om mycket. Det gäller att möta sina barn när de behöver det och inte vara rädd för de egna känslor det väcker. Man kan visa att man är ledsen, det är bara bra. Att gråta tillsammans är aldrig fel.
Men, de här samtalen som Oscar och jag hade var inte så känslosamma utan istället fulla med fakta. Fakta som han behövde för att fylla ut luckorna med nu när han blivit äldre.
Nu har jag fått första hälften av kur 4 (dag 1 och 2). HCG-värdet är nere på 59! Men om man tittar på kurvan ser man att den har planat ut rejält. Det går långsammare nu. Och det visste vi att det skulle bli så.
Man tycker att om man hade nästan 30 000 från början så skulle man i stort sett vara frisk nu, men det är nog så att jag har halva behandlingsperioden kvar. Ett par månader till får man nog räkna med.
Däremot så blir det ju mycket kortare än vad vi först räknat med i alla fall.
Värdet ska ned under 5,4 för att kallas 0. Därefter ska jag ha minst 2 kurer till. (Varje kur är två veckor; dag 1, 2 och 8).
Jag mår bättre än väntat med tanke på de två blodförgiftningarna. Lite konstigt var det med den sista svängen för då hade jag inte låga vita blodkroppar. Varför får jag infektionerna?
Jag har nu varit hemma sedan i tisdags. Hela familjen har en rejäl förkylning med ont i halsen. Lilla Sophie lyser inte riktigt lika mycket som en sol. Hon mår inte heller bra. Pojkarna mådde i alla fall tillräckligt bra för att åka med mormor och morfar till Kungsberget för att åka slalom idag. Vi har ju åkt till Åre de sista åren på sportlovet, men i år blir det ju inte så. Så det är bra att de får åka idag. De har också fått åka längdskidor en hel del och även långfärdsskridskor och vanliga skridskor. Det är så roligt att de är så aktiva!
Det kan svida till i hjärtat ordentligt när jag tänker på vad dessa pojkar fått vara med om de senaste två åren. När Linnéa lades in på barnpsyk visste de om att det var för att hon var självmordsbenägen men vi sa att det inte var någon fara eftersom hon var inlagd och skulle få hjälp. Gissa vad lurade de kände sig när hon ändå lyckades genomföra sina planer… Vem ska man kunna lita på? De vet att det värsta KAN hända.
Genom att de fick vara så delaktiga i hela processen tror jag att de ändå känner sig trygga. De känns harmoniska och vi har kommit varandra väldigt nära. De var också delaktiga i beslutet att vi skulle försöka få ett syskon. Det var faktiskt ganska precis ett år sedan jag blev gravid.
Att få en lillasyster har varit väldigt livgivande för dem och hela familjen! Vi är en ny familj med en ny framtid. Det känns helt rätt att vi tog det beslutet. Det känns konstigt att inte lilla Sophie skulle finnas om Linnéa hade levt… Vilka kontraster.
Men, så får mamma cancer efter att lillasyster kommit och det varit störtblödningar och sjukhusbesök på löpande band. Cancer… Skulle det inte räcka för dem?
Det värsta som skulle kunna hända är att jag skulle dö. Jag är inte rädd för det själv. Men jag är livrädd för att mina barn ska behöva växa upp utan sin mamma. Utan att tycka att jag är en bättre mamma än någon annan så vet jag att jag är den bästa mamman för mina barn. Och trots att de har en superbra pappa så behöver de oss båda.
Nu har jag inte tänkt att dö.
Jag har tänkt att LEVA! Och allt talar för att jag kommer att bli helt frisk om ett par månader. Lagom till att snön har smält bort och värmen har återvänt.
Då kommer ett nytt liv att komma till oss.
Ett liv utan sjukhusbesök, illamående, oro och infektion.
Ett liv med ljus och kraft.
Ett liv med en ny kunskap och en ny erfarenhet.
Ett ännu rikare liv än vi haft tidigare.
Någon skrev till mig: ”Du är en märklig kvinna som får så många fina gåvor”. Hon menade att gå igenom stor sorg och att få cancer. Min första reaktion var: ”Gåvor”???
Men nu förstår jag.
Jag har fått gåvor.
Jag kommer att kunna leva andra hälften av mitt liv på ett helt annat sätt.
Jag kommer att kunna leva i nuet och njuta av de små tingen.
Men innan vi börjar vårt nya liv så ska jag beta av några behandlingar till!
Imorgon, fredag, är det dags för den sista injektionen av Metotrexat (ett cellgift) in i ryggmärgsvätskan dit de cellgifterna man får i blodet inte når lika bra. Det är den tredje och sista gången. Man gör det för säkerhets skull så att man inte ska missa några små celler som annars kan växa till sig i hjärnan.
Jag hoppas att det går bra att åka över dagen.
Det har varit för många sjukhusnätter den senaste tiden! 🙂
Att ”gilla läget” betyder oftast inte att man tycker om som det är utan att man mer accepterar hur det är just nu. Det är bara ”att gilla läget” säger man.
Ett annat ord för detta är Acceptans, och det har jag skrivit om flera gånger tidigare. Jag är nämligen övertygad om att Acceptans och även Medveten Närvaro (mindfulness) är de verktyg som vi alla skulle må bra av att kunna behärska.
Acceptans betyder at man ska se verkligheten som den är. Utan att döma den. Att döma betyder i det här läget att man inte ska lägga en värdering i det som är. Det ska inte ges någon etikett av bra eller dåligt. Det bara är som det är. Man ska inte heller lägga energi på att försöka förändra i första taget, särskilt inte saker som inte går att förändra. Först acceptera, sedan se om det går att förändra om man har det behovet. Men många saker går inte att förändra.
För att förklara lite bättre om vad Acceptans är ska jag ta några exempel.
Jag har råkat ut för lite olika saker den senaste tiden som har satt min Acceptans på prov.
Exempel 1: Linnéa är död
Det värsta som kan hända en förälder hände. Det som inte fick hända, hände. Dessutom var hon arg på mig. Dessutom begick sjukvården fel. Det tog lång tid innan jag kunde acceptera allt detta. Det händer ofta att jag fortfarande vägrar att acceptera det, men det går lättare nu än förut. Att acceptera att Linnéa är död innebär att jag måste se verkligheten som den är.
Linnéa finns inte.
Jag har förlorat mitt barn.
Linnéa ställde sig framför tåget.
Linnéa är död. Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag kommer aldrig att få prata med henne.
Jag kommer aldrig att få krama henne.
Hon är borta för alltid.
När jag väl har accepterat det så kan jag gå vidare i mitt liv. Inte innan dess. Om jag inte accepterar att hon inte kommer att komma tillbaka så kommer jag hela tiden att vänta på det. Och det kommer att hindra mig att leva mitt liv fullt ut.
Exempel 2: Jag har fått cancer
Jag kan bli arg, besviken, känna mig orättvist behandlad och vilja att det är på ett annat sätt. Jag skulle till och med ångra att jag blev gravid eftersom det är graviditeten som har orsakat cancern (från moderkakan).
Men det hjälper ju inte.
Jag måste acceptera att det är så här som verkligheten ser ut.
Jag HAR cancer just nu.
Jag kommer att bli frisk, helt frisk, men just nu har jag cancer. Det faktum kan jag inte ändra.
Att jag har cancer innebär tuffa behandlingar, infektioner, väldigt många sjukhusnätter, att jag har fått sluta amma i förtid, att jag inte får vara med min familj, att jag inte kan röra mig fritt bland folk, att jag blir isolerad hemma osv.
Men det är så. Just nu. Det är varken bra eller dåligt. Det bara är så.
Att jag har cancer kan jag inte ändra på. Men när jag har accepterat att verkligheten ser ut så nu så kan jag välja hur jag ska förhålla mig till det. Och när jag har slutat att döma så kan jag istället se det som är positivt med situationen och vara här och nu (Medveten Närvaro).
Exempel 3: Att få en infektion (eller något annat hinder på vägen)
Det är lätt att bli frustrerad när jag får en infektion som förhindrar mig att vara hemma med min familj. Som gör att behandlingen med cellgifter måste skjutas upp.
Men när man kommer till Acceptans så är det lättare att förhålla sig till att man inte får komma hem till exempel. Då kopplar man om nollnivån så att säga så att grundnivån är att ha infektionen och vara på sjukhuset. Då blir det positivt när infektionen lättar och man får komma hem igen.
—
Om man behärskar Acceptans och Medveten Närvaro minimerar man graden av ångest hos sig själv och ökar möjligheten att leva ett närvarande och rikt liv.
Jag har så många gånger tidigare tipsat om böckerna Leva ett liv inte vinna ett krig – om Acceptans (Anna Kåver) och Vem är det som bestämmer i ditt liv? (Åsa Nilsonne). Det är så bra böcker med så kloka ord. Men det tar lite tid att lära sig att förstå på djupet vad det innebär att Acceptera.
Nu rinner det in. Nya gifter som ska minimera tumören.
Förra veckan gjorde man en lungröntgen för att utesluta lunginflammation. Idag fick jag veta att man inte sett metastaserna längre. Borta!!
Det är härligt att veta att tumören i det närmaste är borta. I eftermiddag får jag ett nytt HCG-värde. Då får jag korrigera min kurva igen. Nedåt, nedåt!!!!!!
Jag är lite piggare idag än igår men fortfarande väldigt trött. Jag behöver positiva tankar från så många som möjligt för att min kropp ska orka med.
Jag har börjat läsa en bok. Den är lite spännande faktiskt. Jag fick ett tips från en bloggläsare. Hemligheten, heter den. Det handlar om att våra tankar är energier som arbetar på olika frekvenser. Att våra tankar påverkar och påverkas av andra tankar på samma frekvens. Att tankarna ger känslor. Att man kan påverka sina tankar och därigenom sina känslor, sitt mående. Att man kan få allt man vill i livet genom att bestämma sig för det.
Boken är lite ”amerikansk” men det faktum att tankar, känslor och beteende hänger ihop är ju det som KBT bygger på.
Om man känner sig nere ska man absolut försöka komma ”på bättre tankar” vilket ju är lättare sagt än gjort. Att titta på en rolig film eller lyssna på något som man blir glad av. Se en rolig film. Göra precis tvärtemot än vad man känner! Det fungerar faktiskt. Testa!
