Ludmillas Blogg

Det har en tid pågått en häftig diskussion mellan de psykologer/psykiatriker som har inriktningen psykodynamisk teori samt de som inriktningen Kognitiv beteendeterapi (KBT).

Diskussionen tog extra mycket fart i höstas efter att rekommendationerna från Socialstyrelsen om att fler skulle erbjudas KBT kom ut efter att man konstaterat att lindringa depressioner inte i första hand ska rekommenderas medicin. Hur ska alla patienter som behöver få KBT kunna få det när tillgängligheten på terapeuter anses vara begränsad? Frågan är också hur begränsad tillgången är egentligen. Problemet är väl framför allt att Landstingen inte har avtal med så många, vilket innebär att ett psykologbesök kan kosta dryga tusenlappen för patienten om man måste betala själv.

Landstingens lösning på problemet har varit att snabbutbilda KBT-terapeuter. KBT-light, liksom. Detta har i sin tur fått kritik av de som har en gedigen KBT-utbildning. Man måste kunna se hela patienten, göra en nogrann beteendeanalys och se hela patienten.

Psykodynamikerna kritiserar KBT för att vara ytlig terapi som inte går på djupet och ser orsakerna till problemet. Det stämmer ju i viss mån. KBT fokuserar på här och nu och det som man som patient upplever som problemet som hindrar en i vardagen. Man tittar på tankar, känslor och beteenden som påverkar varandra hela tiden och så försöker man gå in och påverka dessa skeenden. Men faktum är att man även som KBT-terapeut i sin beteendeanalys måste titta på orsakssammanhanget och göra patientens reaktioner begripliga utifrån den bakgrund man har. Enligt Aaron Beck tittar man på grundantaganden, mellanliggande antaganden och utifrån dessa springer sedan de negativa automatiska tankarna (NAT) som så mycket stör vårt dagliga tankeliv.

Självklart är en bra terapi avhängigt en kunnig terapeut – oavsett terapeutisk inriktning.

Anna Kåver, välkänd psykolog, föreläsare och författare samt även drivande för utvecklingen av terapiformen DBT (dialektisk beteendeterapi) i Sverige skrev på SvDs Idagsida häromdagen om hur viktigt det är att se patienten i sin helhet, med hela djupet även i KBT. Hon uppmanar samtidigt att de olika sidorna ska sluta fred i frågan.

Kanske är det så att man i dialektikens tecken kan se att det inte måste vara antingen eller, utan både och?

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kåver, dialektik, DBT, KBT, dialektisk beteendeterapi, självskadande beteende, självmord, kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi, medicinering vs terapi

De neutrofila granulocyterna var idag mycket bättre. Konstigt nog!

Jag är plötsligt inte infektionskänslig längre. Så jag åkte hem! Bonustid hemma som man inte räknat med. Lyx!!

Jag känner mig pigg och stark och var till och med en sväng vid Linneas grav ikväll. Den är lika vacker när den är snötäckt!

Jag har nog varit lite väl aktiv idag. När jag blev frånkopplad från cellgifterna gick Johan, jag och bebis en timmes promenad i solen. Vi gick in på området vid Karolinska Institutet. Det var kul att se mina gamla studielokaler. Jag pendlade de första två åren på läkarlinjen.

Hur som helst känner jag mig illamående nu på kvällen, men det blir bättre med tabletter. Ska göra tidig kväll men måste vakna tolv för att ta en stopptablett (kalciumfolinat).

Tumörmarkören minskar kraftigt!

Jag gillar att göra diagram med stupande kurvlinje!

För att se hur väl tumören svarar på behandlingen följer man B-HCG-värdet i blodet. (Det är graviditetshormonet som man testar på gravtestet, men detta är specifikt för tumören). Man önskar en halvering varannan vecka, dvs inför varje ny kur.

Före behandlingen var det 28 900. Efter en kur var det 10 000, dvs mer än en halvering. Nu i går var det dags att mäta igen och då var det 540. Man hade alltså varit nöjd med 5000 men nu var det en tiondel av det! 540!!!!! Hurra!!!!

Det är nu man skulle vilja ta fram champagnen, men det får väl vänta lite! 🙂

Min läkare så också väldigt glad ut och sa att man kanske kan tänka sig att det inte blir behandling ända till sommaren… Hoppas!! Men, man vill gärna kunna ge två kurer efter att värdet åkt i botten också.

Det stora problemet är att min bemärg och produktionen av vita blodkroppar är väldigt pressad. Mina neutrofila granulocyter (de vita blodkropparna som bekämpar infektioner) ligger välidgt lågt. De ska ligga över 1.6 och mina ligger på 1.0. Det gör att jag är mycket infektionskänslig. Risken för att åka på en ny allvarlig infektion som jag gjorde förra helgen är överhängande. Därför isoleras jag på ett rum och ska inte träffa en massa människor. Inte utsätta mig för risker. Det gör att jag är ensam på sjukhuset och kan inte ta emot alla snälla människors erbjudande om att sova över. Synd!

Jag får min tredje cytostatikakur nu. Nu är det bara att hålla tummarna att kroppen klarar det här. Imorgon ska jag få en spruta som ska göra att benmärgen stimulerar utmognaden av vita blodkroppar. Vi tar en dag i taget nu och håller tummarna…

En balansgång!

Läs även andra bloggares åsikter om vita blodkroppar, neutrofila granulocyter, benmärgsdepression, HCG, choriocarcinom, cellgifter, infektionskänslig

Stöd Willefonden du också!

Idag var Helene och Mikk Cederroth med på Efter 10 på TV. Se inslaget här… (dra till 21.05)

De berättar hur de förlorade sina tre barn Wille, Hugo och Emma under loppet av 3 år. Det var i en okänd hjärnsjukdom. De bildade sedan Willefonden för att forskningen om just dessa okända hjärnsjukdomar ska komma vidare.

Helene berättar för mig:

Ludmilla,
Tack för att Du delar med dig av dina erfarenheter och kloka tankar om sorg, läser alltid dina inlägg på ung-i minne där jag också är med och har varit inne på Linnéas sida och din blogg flera gånger. Vill också bra säga att jag tycker att Linnéa är så vacker, så gudomlig på något sätt.

Mina tre yngsta barn dog på ett helt annat sätt än Linnéa men ändå flätas våra liv ihop på ett egendomligt sätt genom att min yngsta dotter Emma var född ett år senare än Linnéa, och Hugo ett år tidigare och deras storebror Wille, dog ett år äldre än Linnéa.

Våra tre yngsta barn drabbades av en sjukdom som läkarna inte kunna hitta orsaken till.
Man visste att det var en hjärnsjukdom, men trots alla prover och trots att vi sökte över hela världen kunde ingen hitta orsaken till varför våra barn blev sjuka och vad som gjorde dem ännu mer sjuka. Först trodde läkarna inte att det var en ärftlig sjukdom, inte förrän Emma föddes.

Men INGEN trodde att sjukdomen var dödlig.

Det dröjde tills 1997 då Wille plötsligt blev sämre och sämre. Två år senare, 1999, orkade inte hans kropp längre. Han var då 16 år. Lilla Emma dog ett år senare, 6 år gammal. Och Hugo två år senare, 10 år gammal.

Fortfarande kunde ingen läkare hitta någon orsak – våra barn led av en okänd/odiagnosticerad hjärnsjukdom.
Ca 500 barn i Sverige är drabbade av okända hjärnsjukdomar. 30 barn om året insjuknar varje år och ungefär lika många barn dör av en okänd hjärnsjukdom.

Därför har min man och jag bildat www.willefonden.se för att göra allt vi kan för att försöka hjälpa dessa familjer.

Tack Ludmilla för att jag får skriva om Willefonden här och jag hoppas många vill hjälpa oss med fonden genom en länk eller gåva. Willefonden gratis eller gå med i Willefonden på facebook för att visa att man stödjer fonden.

Tänker så på Dig Ludmilla och du skriver så fint om att sorgen hur den alltid är med oss. Vill sända cyberkramar till alla som förlorat barn nu när det är jul och alla andra bara rusar på och inte tänker på de som förlorat någon!

Kram

Helene

—————————–
Tack Helene för att även du vill berätta er historia! Det är helt ofattbart hur hårt livet drabbar vissa personer. Så fint att ni gjort en fond till barnens minne som dessutom kan hjälpa forskningen framåt med dessa grymma okända hjärnsjukdomar.

Stöd Willefonden genom att sätta in en gåva på PG 90 05 44 – 8

Kanske är det en bättre julklapp än att köpa något till någon som ändå har allt?

Läs mer på Willefondens hemsida här…
——————————
Ung-i-minne är en maillista som föräldrar som förlorat ett barn, oavsett orsak, är med på. Läs mer här…

Läs även andra bloggares åsikter om Willefonden, hjärnsjukdomar, förlora barn, okända sjukdomar, ovanliga sjukdomar, död, sorg

Mymlan har utlyst ett bloggtema som denna gång handlar om frihet.

Jag tar mig friheten (!) att göra en mycket personlig tolkning av begreppet frihet. Samtidigt skulle jag vilja säga att i och med den situation jag är i (har en dödlig sjukdom som får en mycket tuff behandling, men där jag kommer att bli frisk) har också saker satts på sin spets. Jag har fått en gåva faktiskt, att i mitten av mitt liv, få mig en ordentlig tankeställare.

Så jag tänker väldigt mycket ur mitt personliga perspektiv och down to basics.

Frihet är:
-Att få komma hem och sova i sin egen säng ibland.
-Att få krypa nära den man älskar och känna värmen från densamma.
-Att få möjlighet att hjälpa sina barn med vardagliga ting som att förhöra någon på en läxa, eller diskutera livsfrågor som 11-åringen funderar kring.
-Att få må så bra att man inte är låst vid sin säng utan kan gå runt i huset.
-Att inte vara bunden till dropp hela tiden så att man kan gå på toaletten utan droppställning.
-Att vara uppkopplad till internet när man vill.

-Att få välja vad man vill jobba med i och med att man har flera utbildningar och eget företag.
-Att få jobba hur mycket man vill och framför allt NÄR man vill (när barnen är i skolan och när de sover).
-Att kunna vara ledig alla lov som barnen är lediga.
-Att ha nära till naturen så att man kan ta en promenad och insupa det vackra jag har omkring mig.

Jag hoppas så, att jag inte glömmer bort att det är det här som är frihet. De sista fyra punkterna är dock saker som jag i allra högsta grad har värderat högt även innan.

Frihet och lycka ligger nära varandra i begrepp tycker jag.
Frihet är lycka.
För mig.

Men, som Yvonne Diana skriver på sin blogg så kan frihet också betyda stress. Friheten att välja utbildning, läsk, glass osv när det finns så stort utbud kan leda till att man känner sig stressad. Det finns vissa teorier som talar för att den ökade psykiska ohälsan bland ungdomar faktiskt kan bero på att man har för mycket att välja på. För många möjligheter vilket gör att pressen ökar. Man kan göra vad man vill om man bara anstränger sig.

Det blir svårt att välja och det kan ju tolkas som att man har för stor frihet.

Vad är frihet för dig?

Läs även andra bloggares åsikter om bloggtema, Mymlan, frihet, möjligheter, lycka

Just nu är jag på väg hem med familjen igen. Vi åkte till Karolinska för att få antibiotika och ta prover inför kuren imorgon och tanken var att jag skulle sova kvar själv. Vi åt middag tillsammans där och pojkarna spelade gitarr. Efter ett tag kom Johan på att vi ju borde kunna åka hem igen och komma igen i morgon bitti!

Det är väldigt mycket värt att vara med familjen istället för att jag är ensam på sjukhuset och familjen är hemma så det känns ju som extra bonus nu att få åka hem och sova.

Jag har märkt att tankarna hinner i fatt mig i slutet av veckorna. Det är som att när jag inte behöver kämpa rent fysiskt för att orka, kommer det mentala ifatt.

Jag har fått en bebis.
Jag har fått cancer.
Och Linnea är död fortfarande.

Tänk om jag dör.
Hur kommer familjen att få det då?

Jag vet att prognosen är jättegod. Men om kroppen inte orkar med behandlingen då? Om jag får nya infektioner som gör att jag inte kan få behandling som i sin tur gör att min snabbväxande, aggressiva tumör får övertaget igen?

När jag börjar tänka så får jag panik. Fullständig panik.
Jag vill inte dö.
Jag är rädd om mitt liv.
Jag vill finnas kvar.
Jag har mer att ge mina barn.

Andra känslor och tankar som kommer upp är att jag är en börda och ivägen. Familjen får det så jobbigt nu när det är sjukhusbesök och osäkerhet. Jag tycker synd om Johan som ska rodda runt ALLT. Det är bebisen, pojkarnas hämtning och lämning till skolan, deras aktiviteter, besök hos mig samtidigt som han borde ha jobbat och även utvecklat det nya företag han startat. Tänk om han inte orkar? Allt hänger ju på honom.

Jag tycker synd om pojkarna som redan gått igenom så mycket. Nu ska de förutom den omställning som det innebär att få en lillasyster även leva med osäkerheten och rädslan att mamma har en jättefarlig sjukdom och att hon är borta hemifrån så mycket.

Jag tycker synd om min mamma som ställer upp så mycket både för mig och resten av familjen. Hon är ständig stand-by.

Kort sagt så känner jag mig som en enda stor börda.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller med självmordsbenägna personers känsla av att det skulle vara bättre om man inte fanns. Det känns så, samtidigt som man måste förstå att det skulle vara tusen gånger värre om man inte skulle finnas.

Självklart är det jättejobbigt om en närstående mår dåligt. Det är ju oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Om man är självmordsbenägen eller har cancer så är det ju potentiellt dödliga sjukdomar båda delarna. Självklart blir man som närstående jätteorolig då.

Men man vill ju finnas där för den som mår dåligt. Inte alltid vet man hur man bäst ska stötta den som är sjuk, men det vet å andra sidan inte den som är sjuk heller…

Svåra och motsägelsefulla tankar.

Kanske inte så konstigt att verkligheten kommer ifatt en ibland. Det har ju hänt ganska mycket på kort tid.

Det är nu ganska precis två år sedan som Linnea började må dåligt. Sen dess har inget varit sig likt. Johan påminde mig om att trädgårdsmöblerna på altanen som ser så hemska ut fick en behandling med såpa innan Linnea dog. Men sen blev det ingen inoljning efteråt. Inget har fungerat efter det.

Ja, det var lite söndagstankar i bilen mellan Stockholm och Uppsala. Det är minus femton grader och den vintrigaste vintern på många, många år! Pojkarna har till och med kunnat bygga en stor snögrotta på vår altan!

Jag känner mig friskare än på väldigt länge. Sedan jag födde bebis den 17 nov definitivt, och dessförinnan mådde jag ju inte heller bra.

Det är ju två veckor sedan jag fick cellgifter så kroppen har hunnit återhämta sig. Det är bra!

Jag har känt mig som vanligt i helgen. Jag har haft full energi och fixat en hel del som legat efter.

I natt fick jag vara mamma till min bebis! 🙂 Johan fick sova i ett annat rum så att han skulle få sova en hel natt vilket han inte gjort på väldigt länge eftersom det är han som tagit hand om bebis senaste månaden. För mig kändes det lyxigt att få mata bebis på natten.

Allt värderas om.

Igår kunde jag få åka hem efter att jag fått min dos antibiotika. Man har ändrat så att jag får 1-dos istället för 3 ggr om
dagen. Detta för att förenkla hemma.

Hemsjukvård är svårt att få från en dag till en annan och det tog lite fix och trix från personalen på KS innan det gick att ordna att man kan ge det på onkologen i Uppsala. Så nu åker jag en gång per dag till onkologavdelningen på Ackis för att få antibiotika i droppform.

På söndag är det dags att åka tillbaka till KS för att få dag 1 och 2 av kur 3.

Jag njuter allt vad jag kan av att få vara hemma med min familj. Jag önskar att jag kunde dela med mig av den tillfredsställelse som jag känner av enkla ting.

Jag njuter så mycket av att vara med min familj, en promenad i den friska luften, hemlagad mat, den egna sängen. Det är lyx kära vänner!

Nu ska vi fortsätta fredagsmysa här hemma!

För tre år sedan var Emelie och jag på SPA. Där hade man olika aktiviteter och vi ville prova så många olika som möjligt. En av aktiviteterna var Yoga. Min uppfattning om yoga var att det var lite flummigt och att man typ satt och mediterade och hummade i någon konstig ställning. Men nu skulle vi i alla fall prova.

Upplevelsen av att prova Yoga (power yoga) var fantastisk. Det var tidigt på morgonen och det var ganska mörkt i rummet. Längst fram var en staty av Buddah. En ljuskälla gjorde att det blev en stor skugga av denna projicerade sig på väggen. Det var fullt med folk, framför allt kvinnor, i rummet. Mattor rullades ut.

Ledaren guidade oss igenom ett timmeslångt program på ett sätt som gjorde att det var lätt att följa med. Min kropp gjorde rörelser den aldrig gjort tidigare. Jag förundrades över vad min kropp kunde göra. Jag blev svettig och var tungen att fokusera på min andning och rörelserna på ett som som gjorde att det var omöjligt att tänka på något annat. Så fort jag förlorade fokus kunde jag inte längre göra rörelserna och hålla balansen.

Känslan var att jag kopplade av i sinnet och min kropp fick sig en ordentlig genomkörare av varje liten muskel. Jag kände mig i balans på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Kropp och själ. Timmen avslutades med avslappning där kroppen liksom sög in allt som hade hänt under yogapasset.

Sedan satte vi oss upp och satte händerna emot varandra och sa ”Namaste”. Det skulle betyda att vi tackade kroppen för ett gott samarbete.

Att tacka sin kropp, kändes väldigt udda och nästan lite så att man skämdes. Kroppen ska ju bara vara där, eller hur? Inte ska man behöva tacka den?

Det gick att köpa en film med ett yogapass. Det var Anette Lefterows första yogafilm. Jag köpte den och började öva hemma. Det gick jättebra att följa den och lära sig steg för steg. Jag märkte omdelbart resultat. Jag började dagen med ett yogapass och kände mig harmonisk och i balans hela dagen. Efter några månader inredde jag ett eget rum där jag kunde tända ljus, ha musik och rulla ut min yogamatta. Lyx!

Linnéa blev också väldigt inspirerad och tyckte yogan var jättebra, fast mot slutet när hon mådde dåligt berättade hon att hon mådde sämre av Yogan för att den fick henne att stanna upp och fundera och det var ju det hon inte ville göra. (Hon gick och bar på saker som hon inte ville att de skulle komma ikapp henne…)

Under den mest intensiva sorgeperioden var yogan också ett viktigt hjälpmedel att hålla mig i balans på och att hålla kroppen i god form. Sedan när jag blev gravid fick jag snabbt problem med foglossning och då har jag varit försiktig med rörelser. Jag kommer att börja träna yoga igen så fort min kropp tillåter! Fram till dess gör jag enstaka yogaövningar så ofta jag kommer åt.

Jag tror verkligen på yoga som ett sätt att på ett skonsamt sätt hålla kroppen i mycket god form. Man blir smidig och stark (och går ned i vikt på köpet). Man kan öva hemma om man vill, eller så finns det massor med bra yogakurser på de allra flesta ställen, om man hellre vill göra så. För det psykiska välmående är jag också övertygad om att yoga är mycket, mycket bra.

Ordet Namaste har fått en annan betydelse för mig under resans gång. Just nu är jag så oändligt tacksam för vad min kropp orkar med. Jag tackar min kropp för att den orkar med så bra som den gör. Jag tackar minn kropp för att den har orkat med fem graviditeter, för att den orkar med cellgifterna, för att den återhämtar sig från infektioner, för att den orkar med alla undersökningar och allt sängliggande.

Tack fina kropp för att du orkar! Jag lovar att vara rädd om dig!

Läs även andra åsikter om namaste, yoga, power yoga, Anette Lefterow, SPA, Selma Spa, mindfulness

Jag har aldrig varit någon ”träningsmänniska”. Jag har kunnat hålla mig i form ändå. I samband med att jag fött mina barn har jag gått upp mellan 25-30 kg i vikt och de har jag varit tvungen att aktivt gå ned.

I samband med att jag fick Emelie som 18-åring så gick jag ned så snabbt att kroppen inte hängde med. Jag var livrädd för att förbli tjock. Jag utvecklade en ätstörning. Efter ett par år av först underätning och sedan överätning lärde jag mig att äta igen. Men, jag var tvungen att börja från början att lära mig hur stora måltiderna skulle vara och att inte värdera mitt utseende.

Varje gång jag då gått upp så mycket i vikt har jag varit tvungen att vara noga med att inte hamna i det läget igen. Och det har gått bra.

Nu väger jag mycket mer än mitt vanliga jag. Dietisten säger att jag inte FÅR gå ned i vikt under cellgiftsbehandlingen. Tydligen går man ned i proteiner, dvs muskler, och inte fett om man går ned i vikt nu. Därför måste jag t o m ta extra näringsdrycker med extra proteiner.

Jag kommer att ta tag i vikten sen. Försiktigt och snällt. Och jag kommer att skriva mer om GI dessförinnan som jag skrivit tidigare, så att ni som vill kan påbörja redan innan.

Man måste vara snäll mot sin kropp.
Man vet aldrig vad den måste orka klara av.

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, övervikt, anorexia, ätstörning, cellgiftsbehandling, protein