KBT – snabbfix för ytliga symtom eller terapi på djupet?
Det har en tid pågått en häftig diskussion mellan de psykologer/psykiatriker som har inriktningen psykodynamisk teori samt de som inriktningen Kognitiv beteendeterapi (KBT).
Diskussionen tog extra mycket fart i höstas efter att rekommendationerna från Socialstyrelsen om att fler skulle erbjudas KBT kom ut efter att man konstaterat att lindringa depressioner inte i första hand ska rekommenderas medicin. Hur ska alla patienter som behöver få KBT kunna få det när tillgängligheten på terapeuter anses vara begränsad? Frågan är också hur begränsad tillgången är egentligen. Problemet är väl framför allt att Landstingen inte har avtal med så många, vilket innebär att ett psykologbesök kan kosta dryga tusenlappen för patienten om man måste betala själv.
Landstingens lösning på problemet har varit att snabbutbilda KBT-terapeuter. KBT-light, liksom. Detta har i sin tur fått kritik av de som har en gedigen KBT-utbildning. Man måste kunna se hela patienten, göra en nogrann beteendeanalys och se hela patienten.
Psykodynamikerna kritiserar KBT för att vara ytlig terapi som inte går på djupet och ser orsakerna till problemet. Det stämmer ju i viss mån. KBT fokuserar på här och nu och det som man som patient upplever som problemet som hindrar en i vardagen. Man tittar på tankar, känslor och beteenden som påverkar varandra hela tiden och så försöker man gå in och påverka dessa skeenden. Men faktum är att man även som KBT-terapeut i sin beteendeanalys måste titta på orsakssammanhanget och göra patientens reaktioner begripliga utifrån den bakgrund man har. Enligt Aaron Beck tittar man på grundantaganden, mellanliggande antaganden och utifrån dessa springer sedan de negativa automatiska tankarna (NAT) som så mycket stör vårt dagliga tankeliv.
Självklart är en bra terapi avhängigt en kunnig terapeut – oavsett terapeutisk inriktning.
Anna Kåver, välkänd psykolog, föreläsare och författare samt även drivande för utvecklingen av terapiformen DBT (dialektisk beteendeterapi) i Sverige skrev på SvDs Idagsida häromdagen om hur viktigt det är att se patienten i sin helhet, med hela djupet även i KBT. Hon uppmanar samtidigt att de olika sidorna ska sluta fred i frågan.
Kanske är det så att man i dialektikens tecken kan se att det inte måste vara antingen eller, utan både och?
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kåver, dialektik, DBT, KBT, dialektisk beteendeterapi, självskadande beteende, självmord, kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi, medicinering vs terapi




