Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Igår höll jag en föreläsning ”Att förlora ett barn i självmord – Hur lever man vidare” på ett Rotarymöte.
Det var givande att göra det och jag hoppas att det var givande att lyssna på det.
Det är ett tufft ämne och jag förstår om många blev berörda.
Jag hoppas att jag lyckades förmedla både den djupa smärta som det innebär att förlora ett barn eller en nära anhörig i självmord – samtidigt som jag också ville förmedla att det faktiskt går att leva vidare.
Jag har blivit kontaktad av en journalist från SVT som omgående vill komma i kontakt med en person som mist en nära anhörig i självmord. Personen ska bo i Västmanland.
Har du mist någon eller känner du någon som har mist någon?
Här bekräftar Karin Sparring Björkstén, överläkare, att det även i Sverige är flest självmord under de ljusa månaderna och färre under de mörka ”deppiga” månaderna.
Hon och många andra tror att det har med sömnbristen att göra. I denna artikel uttalar sig även Kenneth Gärdestad. Ted Gärdestad hade mycket svårt att sova och hörde därmed sina röster dygnet runt.
Tisdagen den 9 juni är nästa möte för oss som förlorat en anhörig i självmord.
Vi träffas kl 18.30 i Senus lokaler i Kanikenhuset i Uppsala (bredvid Filmstaden).
Idag den 7 juni skulle Linnéa ha fyllt 16 år.
Hon blev bara 14.
Märklig känsla…
Idag skulle hon ha fått börja övningsköra som hon sett fram emot så mycket.
Nästa vecka skulle hon sluta 9an.
Vad hade hon valt för gymnasieprogram?
Naturvetenskaplig tror jag. Jag tror hon hade velat gå på Katedralskolan.
Vad hade hon gjort den här sommaren?
Jag vet inte riktigt. En gissning är att hon delvis skulle ha jobbat i Skärgården och delvis tagit en språkresa. Eventuellt till hennes förra barnflicka som bor i England.
En slö och seg dag.
Eftersom vårt paradis är uthyrt har vi varit kvar i stan i helgen.
Jag borde verkligen, verkligen skriva färdigt den nya Babysimboken. Jag som är en sådan effektiv person kan inte förstå varför det går så trögt fortfarande! Nåja, framåt går det i alla fall.
Den nya Babysimboken skulle ha varit färdig till aug 2008, men som bekant kom något annat emellan. Nu ska det i alla fall tryckas i sommar. Men det hänger ju på att jag SKRIVER!
Det är roligt när jag gör det för den blir så väldigt mycket bättre. Det är fascinerande hur mycket man utvecklas under åren. Jag har hållit på med Babysim sedan 1989 och varit egen företagare sedan 1993. Jag har gjort en del studier på bland annat dykreflexen och jag har utbildat instruktörer sedan 1997. Trots att jag under så många år varit så väldigt aktiv med detta väldigt smala ämne så lär jag mig nya saker hela tiden och det blir bara roligare och roligare!
Idag har jag och Jonas varit på IKEA för att handla in lite nya saker till hans nya rum, dvs Linnéas gamla. Jag håller på med att städa ur hennes rum. Idag har jag tagit undan hennes kläder ur garderoben.
Plagg för plagg har jag tagit ut och tittat på det som varit min dotters kläder. För varje plagg ser jag framför mig hur hon burit just detta plagg i olika situationer. Varje nytt klädesstycke drar igång alla minnen och tankar och känslor. Men, det är hanterbart. Det blev inte någon kaotisk smärta. Jag har tittat på hennes kläder tidigare och nu sorterade jag en del av kläderna in i en låda som jag ska spara och en del av dem till påsar som ska till återvinning eller liknande.
Jag är fortfarande vaken trots att jag borde gå och lägga mig för länge sedan. Det hade kommit till min kännedom att en person planerat att ta sitt liv idag och jag har försökt att få kontakt med henne. Just nu verkar läget under kontroll.
Jag önskar så att de ungdomar som känner så här inser att det är under en begränsad period som man känner att det är så här jobbigt. Att självmord är ”en permanent lösning på ett tillfälligt problem”.
Det är väl många gånger det som är problemet – att många ungdomar inte har upplevt att man kan ha svackor i livet, men att det blir bättre. Att livet ser ut så. Det går upp och ned. Man är inte sämre eller konstig för att man har det riktigt jobbigt.
Självmord är väldigt definitivt. Det går inte att göra ogjort. Och det orsakar så oändligt mycket lidande för så otroligt många personer. Jag har läst någonstans att det är 200 personer som direkt blir berörda av ett självmord. Och det är inte under en begränsad period utan under så väldigt lång tid, ofta livslångt.
Sorgetiden när man har förlorat ett barn är inte ett år som för ”vanlig” sorg utan vid denna typ av sorg som kallas för traumatisk sorg handlar det om 5 – 7 år.
I en rapport efter en föreläsning av DagFinn Winje hos FEBE (föräldraförening för de som förlorat barn) kan man läsa följande om den studie han gjort:
Depression, trötthet och nedstämdhet är bestående i princip utan lättnad under de första 5 åren men har klart minskat efter 10 år, och detsamma gäller för oro och ångest, medan däremot somatiska symptom och brist på intressen inte minskar lika mycket – inte ens efter 10 år. Värst är det dock med sömnsvårigheter och spänningar – de är störst initialt, men är fortfarande mycket stora även efter 10 år.
På den direkta frågan ”när började Du tycka att det började så att säga ’gå åt rätt håll’? svarade de flesta något mellan 3-7 år, men det var ett stort spann.
Det kan med andra ord vara tänkvärt för alla som funderar på att lämna sina närstående.
Det fungerar så här.
Man kan inte trycka på delete-knappen.
Det kommer att märkas, lång, lång tid för otroligt många människor.
Du är på dag 111 av 280. (39,6%).
Du är i vecka 16.
Du har gått 15 fulla veckor och 5 fulla dagar (v15+5).
Du är i 4:e kalendermånaden.
Du är i 4:e graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester två.
Beräknat förlossningsdatum Sön 22 nov 2009
Du har 169 dagar kvar till beräknad förlossning.
Fostret mäter cirka 16 cm och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det befinner sig i. Det omges av ungefär 1,5 liter vatten som byts ut flera gånger per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.
familjeliv.se
Ja, magen växer. Det står att man i v 16 kan börja se att man är gravid. Vilket skämt!
Jag är fortfarande väldigt hungrig. Jag har inte vågat väga mig, men det är säkert massor jag gått upp. Med de andra barnen gick jag upp mellan 25 och 30 kg…
Annars är det nog som det ska tror jag. Lite fosterrörelser har jag känt, men det är ganska diskret ännu så länge.
Pojkarna tycker att det är spännande. Och det tycker så klart jag också. Men jag är inte riktigt framme vid att det ska bli ett barn av detta än. Ultraljudstid har vi fått om två veckor.
Undrar om det blir en till pojke eller om det blir en lillasyster. Linnéa önskade sig så innerligt en lillasyster…
I måndags fick jag ett blombud från Tonårsmorsa. En underbar bukett med en fjäril i. Dessutom fanns detta varma och vackra brev med:
2009-05-30
Idag, för precis ett år sedan, var den dag som jag gissar var den värsta i ditt liv. Vad gör det då denna dag till? Den näst värsta? Eller i alla fall en av de allra värsta. Ett år av sorg och saknad. Ett år av minnen och ångest. Ångest över att inte kunna dra klockan tillbaka. Tankar och funderingar på om det fanns något, något som du kunde göra annorlunda?
Jag har inga svar, Ludmilla. Inga färdiga svar och facit. Jag är bara din medmänniska. En annan mamma.
Jag kan inte föreställa mig hur det känns att ens barn rycks ifrån en. Särskilt när det sker på ett så brutalt vis. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att det barn du satt till världen, det barn du burit på i nio månader, det barn du ammat, att just det barnet, Linnéa väljer att avsluta sitt liv.
Men jag är mamma och jag kan någonstans inom mig ana, även om jag inte på långa vägar kan förstå.
Varför? Varför du? Varför just Linnéa? Varför något barn på jorden? Nej, Ludmilla, jag har verkligen inga svar.
Men jag har en aning om något annat. Jag har en aning om vem du är. Jag har bildat mig en uppfattning om dig och din familj under snart ett år. Jag ser en mamma som rymmer en massa kärlek, omtanke och klokhet. Jag ser en kvinna som rymmer intelligens, målmedvetenhet och styrka. Jag ser en medmänniska som sörjer i evighet, men som ändå äger så mycket mer än sorgen. Kan det vara en hjälp? Kan det vara en liten, liten tröst i allt som är så tillintetgörande som din sorg är?
Du finns i mina tankar idag såsom många andra dagar. Minnet av Linnéa har du spridit vidare. Minnet av en ljuvlig flicka som du kände bättre än någon annan. På jorden. Sorgen kommer alltid att finnas kvar, men också dina vackra outplånliga minnen av en flicka som var och är en del av dig. Det är en dålig tröst, men ändock en rikedom, aldrig så stor.
Ta hand om dig och de dina! Med massor av tankar och värme till er!
Fatou med familj
Brevet berör mig starkt och jag känner hur märkligt livet är igen. Vi bor i samma stad. Tomårsmorsas tonårstjejer hade sett pådraget efter att Linnéa hoppat framför tåget för de bor i närheten. Det hade påverkat dem starkt. När sedan Tonårsmorsan såg min blogg som jag startade på Aftonbladet den 22 juni kontaktade hon mig. Jag ville gärna träffa dem för att höra vad de sett och samtidigt erbjuda tjejerna att se Linnéas rum så de kom hit.
Sen dess har vi inte träffats men hållit kontakten.
Tonårsmorsa har en mycket välbesökt blogg, håller radiokåserier och vann dessutom det stora bloggpriset 2008. Hon har flera gånger skrivit om mig och det som hänt Linnéa.
Emelie var fortfarande inlagd och hennes varböld spolades 5 gånger per dag genom den slang hon hade in genom skinkan till lilla bäckenet.
Jonas skjutsades till skolan och Oscar var hemma med oss.
De ringde från rättsmedicin och berättade att Linnéa var obducerad och att det gick bra att komma och titta på henne. Jag frågade Eva-Britt som satt hos mig om vi skulle ta den chansen samma dag eller om vi skulle vänta till dess pojkarna var hemma. Hon svarade så självklart att man ju kunde titta flera gånger. Jonas och Oscar hade varit väldigt tydliga redan på lördagen om att de ville se henne. Jag hade svarat att de självklart fick det om de ville.
Nu bestämde vi att se Linnéa bara Johan och jag denna första gång kl 14. Vi ordnade barnvakt åt pojkarna.
Jag har skrivit om detta tidigare men upprepar det igen:
Nu när Linnéa dog var det första pojkarna sa: Hur kunde det hända? och det andra var: Jag vill se henne. För båda två, 8 och 10 år gamla, var det en första stark impuls. Självklart sa jag.
Några dagar senare var obduktionen färdig och de ringde och berättade att vi kunde få komma och se Linnéa. Pojkarna var i skolan. Vi tänkte då att vi kommer att kunna se henne flera gånger. Det är nog bra om vi åker dit själva första gången. Vi åkte alltså upp till rättsmedicin på eftermiddagen.
Det blev en mycket stark upplevelse. Jag är ju läkare och har även arbetat med döende människor. Jag har sett flera människor dö och sett många döda människor i alla åldrar. Jag har även lämnat dödsbud många gånger. Döden är inte så onaturlig för mig. Men nu var det ju min dotter det handlade om. Det är ju något helt annat.
Mannen vi mötte var en vänlig person. Han var på väg att öppna för oss rätt omgående. Jag ville dock att vi skulle sitta ned i soffan utanför en liten stund. Jag ville veta lite mer om honom. Om han hade barn. Vilken ålder det var. Det var för mig viktigt att veta om han förstog något av det jag gick igenom. Han hade barn i samma ålder. Efter en stund var jag redo och han öppnade dörren.
Rummet var sparsamt inrett, med två stora ljusstakar på ena sidan. Några stolar längs väggen. Britsen stod i mitten av rummet. Sjukhustäcke över. Där låg någon. Vem var det? Jag såg direkt att det inte kunde vara Linnéa. Jag rusade fram. Linnéa! Älskade barn! Vad har du gjort med dig själv??? Men Linnéa…. Kära nån…
Jag grät och grät… kramade, kände och klämde…. Var är du? Vänta… Johan titta här… Här är ju pricken på näsan… Det är ju hon! Och här… hennes öra… och här… hennes hand. Det är ju Linnéa…
Jag borde ju förstå att någon som har hoppat framför ett tåg är väldigt skadad. Men jag hade fått uppfattningen om att hon inte var så skadad…
Plötsligt fick jag en stark önskan om att åka hem och hämta smycken till henne. Och en bild så att mannen som varit med vid obduktionen kunde få se hur vacker hon varit. Vi åkte hem. Jag var fortfarande alldeles uppskakad. Jag hämtade turkosa örhängen och ett turkost halsband med en fågel på. Hennes sista dikt handlade ju om det… att bli fri. Jag tog med bilder och så åkte vi tillbaka till Linnéa. Jag satte i hennes örhängen och satte på halsbandet. Så. Nu kändes det bättre. Bilderna visade jag för honom. Kändes bättre nu. Kramade och pussade henne. Kramade. Klappade hennes kind. Strök henne över håret. Kramade igen. Tittade noga överallt. Sedan tog jag kort. Massor med bilder. För vid detta tillfälle hade jag inte bestämt om jag skulle orka se henne igen.
Jag kände mig väldigt tillfreds och nöjd när vi åkte därifrån två timmar senare.
