Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Första vardagen utan Linnéa.
Helt ofattbart att folk kunde gå till sina jobb och skolor. Att livet fortsatte utan Linnéa.
Hos oss stog tiden helt stilla.
Pojkarna var hemma från skolan.
Johan och jag hade till en början blivit sjukskrivna tre veckor.
Begravningsbyrå skulle kontaktas.
-Hej, min dotter tog livet av sig i fredags. Hur gör man?
Obduktionen av Linnéa var ännu inte klar så vi kunde inte få se henne. Diskussion med läkare på BUP så att det togs tillräckligt mycket prover från Linnéa för att man skulle kunna få någon klarhet i diagnosen. Var det en hjärntumör? Något annat man kunde se som kunde förklara varför hon blev sjuk?
Rektorn och biträdande rektorn kom hem till oss. De hade med sig blommor och ville berätta hur skolan hade hanterat det. Förutom att de hade ringt runt till eleverna redan på lördagen och att skolpersonalen haft möte med ett kristeam på söndagen så var kristeamet nu i skolan denna måndag. All ordinarie verksamhet var inställd och man hade också inrättat ett minnesrum för Linnéa. Hit kunde eleverna gå och sätta sig och skriva sina tankar i minnesböcker och rita teckningar.
Minnesrummet i skolan 2 juni
Vi bestämde att komma med pojkarna till skolan redan på eftermiddagen för att vi tillsammans skulle prata med deras fröknar om hur pojkarna ville att detta skulle berättas i skolan.
Det var en fin handling och Jonas och Oscar hade lite olika önskemål. Jonas ville inte prata så mycket om det. Oscar ville att man skulle berätta. Jonas ville komma tillbaka till skolan redan på tisdagen under förutsättningen att det var korta dagar och att han kunde ringa om det blev för jobbigt. Oscar orkade inte gå i skolan mer före sommaren.
På eftermiddagen kom Eva-Britt hem till oss. Eva-Britt som har en son som är klasskamrat till Jonas är en underbar kvinna med så mycket värme och kärlek. Hon förlorade sin Sam i en drunkningsolycka 2006. Sam blev bara 5 år. Trots att vi förlorat våra barn på så vitt skilda sätt var det otroligt värdefullt att få prata med henne, och i så tidigt skede. Hon visste ju var jag var i mina tankar och känslor. Hon visste också allt det praktiska jag hade framför mig. Hon kunde ge mig bra tips om olika saker.
Det var när jag pratade med henne och bläddrade i Linnéas block som Linnéas ord plötsligt fanns där. Jag hade inte sett dem tidigare trots att jag bläddrat i blocket många gånger tidigare.
Det var en oerhört het dag. Blombud efter blombud kom… det luktade blommor i hela huset. Vi satt inomhus. Förundrade över att solen fortsatte att skina. När Linnéa var död.
2009-06-03 Pressmeddelande Barnpsykiatri på olika villkor
Kvaliteten på den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) skiftar så mycket över landet att den inte kan sägas uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav om vård på lika villkor. Det konstaterar Socialstyrelsen efter att ha granskat verksamheten i en nationell tillsyn.
Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter har besökt 70 enheter och granskat 483 patientjournaler inom BUP över hela landet.
De skillnader man har sett gäller framför allt vårdgivarnas styrning av verksamheten, om man har fått något tydligt uppdrag eller inte och hur vårdgivaren följer upp att barn- och ungdomspsykiatrin uppfyller förväntningarna. Det finns också stora skillnader i hur långt verksamheterna har kommit i sitt arbete med kvalitet och patientsäkerhet.
Läkare medverkar i alltför liten utsträckning i vården. I bara knappt hälften av de granskade journalerna från öppen barnpsykiatrisk vård hade patienterna haft kontakt med en läkare. Det gör det svårt att värdera patienternas hela behov och de riskerar att få fel eller bristfällig vård.
Ännu en het dag.
Ännu en overklig dag.
Ännu en dag att vakna till som var som en mardröm att somna in i.
Men det var min verklighet.
Mitt barn hade dött och hon hade valt det själv.
Hur kunde detta hända oss?
Denna söndag började vi att städa ur Linnéas rum på BUP. Personalen tog emot oss med deltagande blickar. Endast extrapersonal fanns där. Ingen av de som vi brukade möta. De var lediga pga av omständigheterna. Vi fick saft på en bricka in på rummet.
Så märklig känsla.
Kläder, anteckningsblock, gosedjur, sminkväska, tandborste… Linnéa… Hennes lukter och hennes liv de sista dagarna. Pojkarna var med och hjälpte till. De ville hela tiden vara delaktiga i det som hände.
Sedan skulle vi ha en minnesstund för Linnéa på sjukhuset så att Emelie kunde känna sig delaktig. Eftersom vi inte är religiösa var det viktigt för oss att själva få hålla i ramarna. Prästen var mycket flexibel och höll det hela på en allmän nivå. Vi la till det personliga genom att spela musik som Linnéa tyckte om och läsa Linnéas sista dikter. Det var en fin men mycket smärtsam stund.
Efter detta åkte vi till polisen. Vi skulle hämta ut Linnéas saker. Trots att det var söndag fanns det någon som kunde ta emot oss. Vi fick vänta bakom en disk till dess någon kom.
-Jag skulle vilja hämta min dotters saker. Hon tog livet av sig framför ett tåg i förrgår.
-Jaha, namn och personnummer tack.
Jag gav honom det och han försvann en lång stund.
När han kom tillbaka bad han mig att kvittera ut sakerna och sedan skulle vi gå. Jag tog Linnéas väska, nycklar, plånbok, halsbandet hon hade haft på sig, en tom godispåse, en full liten colaflaska, en halvfull spriteflaska och hennes grå keps och gick ut från polisstationen.
Vad tänkte han? Förstod han inte att jag nyss förlorat ett barn? Var jag bara någon som skulle kvittera ut några saker? Mitt BARN HAR JU DÖTT!!!!!!
Väskan och kepsen
Vi åkte ut till platsen där hon hoppade och förundrades över tågens enorma kraft. Hur vågar man stå kvar? Hur ”modig” är man inte då? Eller är man egentligen feg?
Eftermiddagen och kvällen var vi tillsammans med vänner som tog hand om oss.
Plötsligt tar Jonas, 10 år, mig i handen och vill prata. Han är ledsen känner att han borde ha varit med Linnéa och vaktat henne och när hon gått mot spåret skulle han ha knuffat henne så att inte tåget träffade henne. Även han kände skuld, precis som så många som på något sätt kommit i kontakt med Linnéa…
Jag bad honom att skriva ned det han kände.
Det fanns så många saker som jag aldrig hann göra med dig och aldrig hann säga.
Det känns som att jag inte kan fortsätta leva nu. Jag blev besviken. Du var som min tvilling trots att du var 5 år äldre. Du var mitt facit.
Du sa att vi skulle leka men sköt upp det till nästa gång vi skulle ses hela tiden. Till slut fanns det ingen tid kvar att skjuta upp på. Jag ville spela schack med dig men fick aldrig prova att spela med dig för att du sa att jag skulle önska mig en present istället. Men det fanns ingen gång som jag kunde få det i present för att du dog innan. Du var den jag litade på.
Jag blev väldigt besviken när jag läste ditt avskedsbrev.
Jag önskar att jag visste att du var på Musikens Hus ensam så att jag kunde rädda ditt liv. Jag skulle skugga dig på hela vägen och sedan knuffa bort dig från järnvägen.
Min älskade Nean, du var jättesnäll.
Jag har gjort en sång till dig som väntar här hemma som jag gärna skulle vilja ge till dig men som jag inte kan.
Jag gråter nästan hela tiden. Många tårar små rinner till en å. Till slut rinner de över och det finns ingen plats för dem. De kommer hela tiden.
Jag skulle vilja prata med dig själv, men eftersom jag inte kan det så kommer det här brevet till dig som jag vill att du ska läsa om du kan.
Idag har det verkligen varit varmt. Kanske någon typ av värmerekord?
Vi hyr ut vårt paradis så vi har varit i stan i helgen. Jonas och jag har varit och köpt en liten pool för att pojkarna skulle kunna svalka sig lite. Vi köpte också tapeter för att göra om Linnéas rum.
Jag blev fint uppvaktad på Mors Dag med sång och presenter på sängen. God frukost på altanen.
Sedan högg jag i och började gå igenom Linnéas saker i hennes rum.
Gårdagen hade jag bestämt skulle vara en vändpunkt.
Vi åkte till graven på morgonen och lämnade var sin blomma. Blomhjärtat lämnade jag där för flera dagar sedan. Pojkarna fixade och hade sig och ritade hjärtan i sanden.
Vi hade öppet hus och det kom väldigt mycket människor. Det var både bloggläsare, kompisar till Linnéa, den person som såg Linnéa ställa sig på tågspåret, läkare från BUP, Linnéas lärare, våra vänner, släkt och många fler. Här hade vi en möjlighet att mötas kring Linnéas minne, titta på bilder och vara i Linnéas rum. Fint, hedrande, minnesvärt. Det var lite samma känsla som på begravningen – det var så fint och en sådan massa trevliga människor – det var bara en ”liten detalj” som som saknades… LINNEA!
Efter öppet hus kom våra närmaste vänner och vi åt middag tillsammans. Det var skönt och värmde hjärtat fint att få vara nära sina vänner och inte sitta ensam en sådan här dag.
Idag när jag började gå igenom sakerna i Linnéas rum så var Jonas snabbt där. Han kände igen känslan som det var den där dagen för ett år sedan när han fick beskedet. Han som inte brukar visa sina känslor så ofta brast i gråt och låg och kramade Linnéas stora hund på hennes säng. Han luktade på hennes parfym och visade sin stora, stora saknad.
Det gör så oändligt ont i mig när jag ser syskonens sorg. Jag blir arg på Linnéa då. Att hon har utsatt alla oss för detta…
Jag hade förväntat mig en stor tomhet idag. Men jag har inte känt den än. Jag känner kraft att ta tag i saker och känner att jag måste fokusera på här och nu och framtiden. Jag har gått igenom allt så noga jag kunnat och kommer till viss del att fortsätta bearbeta det som hände den första tiden efter den 30 maj.
Men fokus måste ligga på här och nu och på framtiden.
Polismannen som just sagt orden att Linnéa är död, undrade om vi inte kunde gå in och sätta oss någonstans.
Vi gick in i gillestugan som ligger rakt in i huset.
Vi satte oss ned i soffan. De tre polismännen, Johan och jag.
Vi satt länge, länge helt tysta. Efter en lång stund säger polisen:
-Vill du veta vad som hände?
Vad som hände? Ja… det vill jag väl..? Just i den stunden spelade det ingen roll vad som hade hänt. Hon var ju död. Vad innebär det? Hur ska jag klara det här? Tankarna snurrade i huvudet.
Polismannen berättade att det var de tre som varit på platsen. Att tåget kommit i 80 km/h. Att det fanns ett vittne.
-Då är det väl inte mycket kvar av henne… sa jag.
-Jo, det är en hel kropp. Och vi lyckades identifiera henne med ID-kortet som hon hade i väskan.
-Var är hon nu?
-Vi har följt henne till rättsmedicin. Hon är där nu i väntan på obduktion.
Polisen svarade uppriktigt på alla mina frågor.
-Vad gör vi nu? Hur gör man? Finns det någon krisgrupp som hjälper till, eller vad finns?
En av polismännen gick iväg och ringde ett samtal. En krisgrupp skulle komma.
Min mobil ringde. Det var Linnéas pappa. Jag fick berätta för honom vad som hänt. Han sa att de skulle komma.
Efter cirka 2 timmar efter att poliserna kommit, kom två personer ur krisgruppen och avlöste poliserna. Ungefär samtidigt kom Linnéas pappa, hans fru, min syster och hennes man.
Jag minns inte vad vi pratade om. Jag minns att de kokade te. Att vi hade tända ljus. Att det blev ljust ute.
Vid femtiden åkte de. Vi skulle försöka sova lite. Det var fortfarande varmt av den heta sommardagen.
Vi slumrade lite. Allt kändes som en fruktansvärd mardröm. Det gick inte att somna ordentligt.
-Linnéa! Hur är det möjligt? Hur kunde hon göra det? Lämna oss? Nej – det kan inte vara sant!
Johan fanns där nära mig hela tiden. Stöttande, värmande, uppmuntrande:
-Ludmilla, Linnéa var sjuk. Du gjorde allt du kunde. Det är inte ditt fel.
Vid 7-tiden hörde vi att pojkarna var uppe. Vi bestämde att vi först skulle äta frukost innan vi berättade.
Oscar kom emot mig:
-Jonas säger att det var poliser här i natt. Har det hänt Linnéa något?
Jonas hade hört något, men han hade inte riktigt förstått vad som hade hänt. Bröderna hade pratat om det. Vi bestämmer oss för att berätta.
Vi tar var sin pojke i knät och säger på samma raka sätt som polismannen:
-Linnéa är död. Och så berättade vi precis vad som hade hänt.
De blev jätteledsna och de blev också väldigt arga på BUP. DE skulle ju ha skyddat henne!
Här sitter vi nu i denna varma sommarmorgonen, vid köksbordet, med var sin pojke i famnen. Bröderna som fått veta att deras älskade storasyster. Deras stora förebild. Linnéa. Har dött. Har av egen fri vilja valt att lämna dem… oss… alla. Hur kunde hon??
Vi åt lite frukost, i overkligheten. Vi måste se till att äta och sova. Det insåg vi tidigt. De basala behoven är urviktiga nu i den här situationen. Vi måste hitta en väg att överleva.
Nu skulle vi åka till Emelie. Storasyster som var inlagd på kirurgen pga av att hon fått en varböld i lilla bäckenet som en komplikation till tarmoperationen hon gjorde för 10 dagar sedan. Nu skulle vi berätta för henne att hennes lillasyster har tagit sitt liv. Emelie hade väldigt svårt att ta in informationen. Stackars henne som mådde så dåligt redan innan…
Jag hade ordnat så att min mamma och syster kunde åka till Emelie så att hon inte blev ensam när vi fortsatte till BUP. På natten hade bakjouren ringt och uttryckt sin sorg och frustration. Vi hade då beslutat om ett möte där även pojkarna skulle vara med. Det var ett bra möte där de från BUP tog på sig hela skulden inför pojkarna:
-Er mamma har gjort precis det hon skulle. Hon tog Linnéa hit när hon blev sjuk. Vi skulle ha hjälpt henne men lyckades inte göra det.
Det kändes väldigt bra med mötet. Vi åkte hem. Jag smsade till alla:
-Det som inte fick hända har hänt. Linnéa tog sitt liv igår.
Rektorn från skolan ringde och vi kom överens om hur det hela skulle hanteras. Skolpersonalen ringde runt till alla föräldrar i 6-9an för att berätta. Sådant här sprider sig snabbt och man tyckte det var bättre att få ett samtal från skolan. Personalen kallades in till söndagen för krisbearbetning och få stöd i hur de skulle ta emot eleverna på måndagen.
Ganska snabbt började folk höra av sig till oss och många kom till oss under eftermiddagen. Blommor började komma. Allt var så oändligt overkligt. Två av våra närmaste vänner var med oss hela tiden och en annan såg till att vi fick mat.
Dagen som förändrade allt för ett år sedan är väldigt tydlig.
Att det har gått ett helt år…
På kvällen innan hade Johan och jag pratat med Linnéa angående hennes sommarjobb. Vi tittar på schemat hon fått gemensamt. Plötsligt säger Linnéa – nä, nu orkar jag inte mer och går ifrån innan vi hunnit titta färdigt på hennes plan.
Jag skjutsade Linnéa till skolan på fredagsmorgonen. Hon är sur och stingslig. Hon har sovit dåligt. Hon hade haft ett läkarsamtal på torsdagen och jag undrade över om de pratat om detta. Jag undrar om hon fått sömntabletter. Hon säger att hon inte vill ha det eftersom man kan bli beroende och att jag ska sluta lägga mig i.
När jag är på väg från skolan ringer Emelie. Hon mår sämre och gråter i telefonen. Jag åker till henne och inser att hon antagligen har tarmvred som en komplikation efter tarmoperationen (Crohns sjukdom). Vi åker till akuten och hon blir omhändertagen direkt. Sedan väntan. Mormor kommer dit.
Linnéa har bland annat biologi i skolan. De dissikerar och Linnéa tycker att det är roligt. Hon berättar för sin lärare att hon ska bli läkare och att kirurgi ligger nära till hands. Läraren tar en bild på henne och vännerna när de dissikerar. Hon har på bilden samma halsband och örhängen på sig som hon hade när hon dog. Örhängena hittades dock inte. Hon har också en fågel klistrad vid sitt vänstra öga. Hon hade antingen fågeln eller några tårar klistrade i sitt ansikte de sista veckorna. Jag ser på bilden att hennes leende är påklistrat. Ögonen avslöjar hennes planer.
När Linnéa ska hämtas från skolan åker mormor istället så jag kan stanna med Emelie. Linnéa var stingslig gentemot mormor också. Hon lämnas på BUP. Jag hämtar pojkarna på eftermiddagen. Mormor stannar hos Emelie som väntar på en skiktröntgen.
Kl 16 ska jag hämta Linnéa. Hon ska vara på sin första helgpermission hemma. Jag har längtat efter det. Hon har pratat om att gå på en konsert med en kompis de senaste två veckorna. Vi har sagt hela tiden att vi får se hur hon mår då. Nu säger de på BUP att Linnéa mår bättre. Hon pratar om framtiden och sommarjobb. Hon har gjort ett matteprov för att hoppa över 9ans matte några dagar innan. Linnéa frågade igår senast om hon fick cykla till konserten. Jag sa nej. Hon blev ju hämtad och lämnad till och från skolan hela tiden för att hon behövde skyddas från sig själv och sina självmordstankar. Det var ju därför hon var inlagd. Hon hade ju uttryckt att hon inte skulle leva till dess hon fyllde 15. Nu var det 8 dagar innan hennes födelsedag.
Jag kommer till BUP.
Linnéa sitter under ett träd på gården. Hon har sin stora nalle i famnen. Hennes blick är tom. Hon tittar på mig, kommer emot mig och visar mig en insekt, en stor fästing. Hon beter sig märkligt…
-Ja, vad fint Linnéa. Den var stor.
Hon visar mig sedan en nattfjäril som sitter på trädet. Jag ger henne uppskattande ord. Jag undrar om hon är klar att åka. Hon går iväg och hämtar sina saker.
Vi väntar en stund på att få hennes mediciner med. Hon pratar med sin pappa i telefon. Hon är glad i telefonen. När hon har lagt på är hon fortfarande lika tom i blicken och avslagen i kontakten.
Vi går ut. Det är varmt ute. Det är den 30 maj och en riktigt varm sommardag. Jag berättar för Linnéa att Emelie mår dåligt igen och att jag tänkte att vi skulle gå och hälsa på henne en snabbis innan vi åker hem. Linnéa lägger in sina grejor i bakluckan på bilen och vi går över gräsmattan mot kirurgen. Jag lägger en hand på Linnéas axel. Hon drar sig undan. Jag förstår inte… Varför är hon så avvisande gentemot mig?
Jag säger att vi väl kan göra det bästa vi kan av helgen. Att jag sett fram emot den. Att vi diskuterade detta för några dagar sedan och att hon hade möjligheten att vara hos sin pappa istället om hon hade velat men hon ville inte det. Linnéa tänder till direkt och undrar varför jag måste göra en grej av att hon inte ville att jag skulle hålla min hand på hennes axel. Jag säger att jag inte förstår varför hon är så negativ till mig. Vad är det jag har gjort?
Hon stannar upp vid en lyktstolpe. Hon vill tillbaka till BUP.
Jag säger att vi nu gemensamt har bestämt att hon ska vara hemma i helgen och nu ska vi först hälsa på Emelie. Jag stod på mig eftersom det var en av de sakerna de på BUP tyckte att jag skulle förändra i mitt förhållningssätt gentemot Linnéa. BUP tyckte att jag lät Linnéa styra för mycket…
Linnéa faller ihop vid lyktstolpen och börjar hyperventilera. Hon väser fram att hon måste tillbaka till BUP och prata med sin psykolog.
Jag säger:
-Linnéa, jag förstår att det känns jättejobbigt just nu, men ångest är inte farlig. Det vet du ju. Jag ser det som att det finns två alternativ. Antingen stannar vi här och väntar till ångesten har gått över. Eller så försöker du nu fokusera om dina tankar och så går vi upp till Emelie istället.
Linnéa ställer sig upp och tittar på mig som om jag vore det elakaste hon sett.
-Jag ligger faktiskt inlagd på barnpsyk!
-Jag vet det Linnéa och det är synd om dig.
Nu svartnar Linnéas ögon ännu mer. Hon går emot mig. Slår mig med knytnävarna och springer sedan tillbaka mot BUP.
Jag står kvar ett ögonblick. Paff. Fattar ingenting. Jag känner inte igen min dotter. Vad är det som händer? Linnéa som tidigare alltid var så mjuk, varm och resonabel. Samtidigt intalar jag mig själv att det är bra att hon säger ifrån. Jag går sakt efter henne. Ser hennes ryggtavla när hon försvinner in till psykologen.
Det var det sista jag såg av min dotter i livet.
Jag sätter mig utanför psykologens rum på en bänk. Kuratorn kommer fram och pratar med mig. Jag berättar vad som har hänt och jag gråter. Jag var så besviken över att det blev så här. Jag som hade sett fram emot helgen tillsammans. Kuratorn stöttar mig och tycker att jag hanterade situationen rätt. Hon tycker också att det är dumt att Linnéa sitter så länge inne hos psykologen. Det är ju bra om vi kan prata igenom det tillsammans så att vi kan fortsätta med permissionen som det var tänkt. Kuratorn växlar några ord med psykologen. Han hävdar att Linnéa är alltför upprörd för att hon skulle kunna prata nu.
Jag väntar ytterligare i 30 min.
Kuratorn och jag diskuterar fortsatt upplägg. Pojkarna är ensamma hemma och jag skulle behöva åka hem en sväng och skjutsa Jonas till en kompis. Vi kommer överens om att jag kan vänta till dess klockan blir 17.
Jag tar upp detta med konserten. Hur ska det bli med den?
Kuratorn säger att det är ju inte alls självklart att hon överhuvudtaget ska gå på den nu när det blivit som det blivit. Hon uppmanar mig att ringa tillbaka om en timme för att bestämma hur det ska bli.
Jag åker hem. Jag är jättebesviken och ledsen. Jag möter Johan hemma som kommit hem tidigare än väntat. Han undrar varför jag är så upprörd. Har du inte fått mina SMS? Jag hade meddelat honom när jag satt på BUP och väntade. Jag hade en väldigt obehaglig känsla i kroppen.
Johan skjutsar Jonas till kalaset. Jag åker sedan tillbaka mot sjukhuset. Jag måste till Emelie. De misstänker en varböld i lilla bäckenet. Hon är riktigt dålig. Jag ringer till BUP på vägen kl 18 för att få veta om jag kan hämta Linnéa nu istället. Den manliga sköterskan svarar:
-Linnéa har cyklat iväg till en konsert.
-Va? Vad säger du? Har ni låtit Linnéa cykla iväg själv? Jag skulle ju ringa tillbaka och så skulle vi bestämma då…
-Men hon mådde så bra så och vi gjorde bedömningen att det skulle gå bra…
-Men Linnéa har ju sagt att hon inte ska leva till hon blir 15. Det är om en vecka. Jag kände paniken växa. De tar mig inte på allvar… De tycker att jag överdriver. Jag kanske gör det. Det kanske är jag som förstör allting…
-I så fall så får detta vara helt på ert ansvar, säger jag till slut.
-Ja, ja ingen fara… Kom och hämta henne vid 10 imorgon du…
Jag lägger på och känner mig helt uppgiven. Jag är fråntagen mitt omdöme som mamma. Allt är kanske mitt fel. Det är bäst att de får lösa detta på deras sätt… Jag åker till Emelie och är hos henne på kvällen. Vi sitter på balkongen på kirurgen. Emelie har fått stora mängder smärtstillande. Hon väntar fortfarande på röntgen. Det är varmt ute. En underbar sommarkväll. Vi tittar ut över Musikens Hus. Där är Linnéa nu. Hoppas att hon har det roligt. Man ser även BUP från balkongen. En kollega till mig som har jour på BUP ringer mig och säger att hon sett att jag varit ledsen och hoppades att allt var ok.
Jag åker sedan hem till pojkarna och Johan en stund. Jag är helt slut. Vi tittar på TV en stund och går och lägger oss ca 22.30. Precis när vi släckt ringer telefonen. Det är från BUP.
-Vet du var Linnéa är? frågar nattsköterskan.
-Nej. Jag vet inte var Linnéa är. Det är ni som har släppt ut henne utan övervakning.
-Hon ringde för en timme sedan och sa att hon var försenad, men hon har inte kommit tillbaka ännu.
-I så fall har hon tagit livet av sig. Sa jag.
-Sluta nu Ludmilla. Jag känner Linnéa. Hon skulle aldrig göra det.
Vilken tur att de känner min dotter så bra… Jag blir nu uppmanad att efterlysa Linnéa. Jag får veta att det gör man genom att ringa polisen. Det är jag som måste göra det eftersom hon är intagen frivilligt och inte tvångsinlagd. Då är det förälderns ansvar…
Jag ber Johan ringa polisen. Jag är i fullständigt upplösningstillstånd nu. Om Linnéa ringde för en timme sedan till BUP så finns det kanske fortfarande en möjlighet att hon inte hunnit ta sitt liv. Hur långt kan hon ha hunnit? En timmes cykelväg. Åt vilket håll? Jag försöker få tag i kompisen som Linnéa hade varit med. Jag glömmer bort vad hon heter i efternamn. Jag ringer en annan kompis för att få numret. Jag skakar och är fullständigt i kaos.
Johan pratar samtidigt med polisen. De vill ha signalementet. De tycker att det är konstigt att anmäla en 14-åring efter en timme. Han förklarar att hon var inlagd på BUP och var självmordsbenägen. Polisen fattar inte varför hon då var ensam ute…. Det fattade inte vi heller…
Jag bestämmer mig för att kontakta Linnéas pappa trots hans negativa inställning till mig. Han ber att få ringa mig efter att han pratat med BUP. Under tiden jag pratar med honom försöker Johan påkalla min uppmärksamhet. Han säger att polisen är här.
Jag tänker: Polisen vet att hon är efterlyst. Kanske kommer de med Linnéa nu? Eller? Johan beter sig konstigt. Tittar på mig. Som om det inte är bråttom längre… Jag lägger på luren. Jag går långsamt ned för trappan. Öppnar dörren.
Tre polismän står utanför. De ser väldigt allvarliga ut. De kommer närmare. De kommer in i hallen. Jag måste backa.
-Är du Ludmilla?
Jag nickar. Allt går i slow motion.
-Linnéa är död. Han kommer närmare. Linnéa är död.
Jag känner kraften rinna ur mig. Det blir liksom tyst. Allt står stilla. Polismännens allvarliga ansikte. Korgarna på hallväggen. Skorna på golvet. Skenet från lampan i taket. Tapeten på väggen.
Jag nickar. Jag visste det. Jag visste det. Luften går ur mig. Jag behöver inte vara orolig längre. Det som jag varit så rädd för i 8 veckor nu. Har hänt.
Jonas skulle ha utflykt i Gamla Upsala och titta på högarna. Matsäck skulle fixas. Det var en sådan där oerhört varm sommardag där man känner redan kl 7 på morgonen att detta kommer att bli en varm dag. Sommaren stod i full blom och det grönskade överallt. Underbart vackert.
Morgonrutinen var att jag först körde pojkarna till skolan och sedan åkte jag till BUP för att hämta Linnéa. Hon skulle inte börja förrän kl 9 och pojkarna började kl 8.15.
Linnéa tog upp sina sommarplaner. Hon skulle sommarjobba på en liten ICA-butik på en ö och då bo med mormor i skärgården. Sedan skulle hon komma ut till vårt landställe över min 40-årsdag. I slutet av sommaren hade vi bokat en resa till Västkusten. Hon undrade om hon var tvungen att följa med. Jag sa att vi gärna ville att hon följde med, men om hon kände att hon inte ville det så var det ok att hon inte följde med. Linnéa ville istället vara hos mormor. Jag sa att det ju inte var säkert att mormor hade möjlighet till det och att jag visste att Linnéas pappa gärna ville att hon skulle vara mer med honom på sommaren. Linnéa blev väldigt irriterad. Hon ville inte vara hos sin pappa utan hos mormor.
Linnéa blev tyst och avståndstagande. Surade resten av resan.
Linnéa hade läkarsamtal denna dag inför helgens permission hos oss.
Linnéa tycker fortfarande inte att det har skett någon förändring. Hon planerar dock sin födelsedag hos sin pappa nästkommande helg men vill inte ha något stort firande utan bara lugn och ro. Planerar också sommarjobb på ICA-affär nära mormors landställe. Har dessutom gjort ett prov i matematik för at kunna hoppa över åk 9 och gå till gymnasiematematik. Tyckte inte att provet var svårt.
Psykiskt status: Ungefär som tidigare och får tårar i ögonen när hon tänker på sin situation. Som tidigare dödsönskan men har också planer för framtiden.
Bedömning: I stort sett ingen förändring men möjligen kan man ana att situationen har lättat något med tanke på att hon nu har framtidsplaner. Permission hos modern. Om inte påtaglig förändring under nästa vecka bör man överväga Anafranildropp.
Angående födelsedagen ville Linnéa inte ha något firande av sin 15-årsdag. Hon hade sagt till sin pappa att det hon önskade var att få gå en promenad alldeles själv utan övervakning. Vi tolkar det som att hon hade en plan B om fredagens plan skulle gå i stöpet.
På eftermiddagen skjutsade mormor Linnéa till sin individuella terapeut.
Linnéa var inte särskilt positiv till det mötet efteråt. Jag talade med terapeuten veckan efter Linnéa dött eftersom jag var intresserad av att veta vad som sas vid det mötet – dagen innan Linnéa tog sitt liv. Vad var terapeutens upplevelse?
Hon berättade att Linnéa var arg. Hon ville att hon skulle ”ta bort det här på en gång”. Hon hade inställningen att ge mötet en chans men blev väldigt besviken när hon fick höra att det skulle vara sommarupphåll och att det inte skulle bli något förrän till hösten.
På kvällen var Linnéa hemma men var avståndstagande. Hon spelade piano. Jag låg på soffan och lyssnade. Hon hade tonsatt sin text Kanske, som hon skrivit den 23 maj. Jag fascinerades återigen av hennes förmåga att vara kreativ. Hennes förmåga att få ord och musik på rätt ställe… Hon spelade sin sång för mig om och om igen. Vackert… och sorligt… men fortfarande tolkade jag de sista orden ”Ja, jag lever” som att hon bestämt sig för livet.
Linnéa pratade om Talangjakten som hon skulle gå med sin kompis på fredagen. Hon undrade om det var ok att hon cyklade dit. Jag sa NEJ. Varför skulle hon få det när jag fortfarande övervakade henne hela tiden?
Linnéa blev irriterad…
Jag inser att jag glömt att skriva om Linnéas matte-prov som hon hade på tisdagen den 27 maj.
Det var en prövning för att se om hon kunde slippa 9ans matte. Hon gick ju vid den här tiden i 8an men var väldigt duktig i skolan och även i matte så hon ville se om hon kunde börja med gymnasiematematiken redan i 9an.
Svaret på provet kom först efter hennes död, men hon hade varit en av dem som hade klarat det. Såklart…
Anmärkningsvärt var dock att hon trots att hon var såpass sjuk kunde genomföra detta prov med så bra resultat. Det talar emot att hon hade en sådan djup depression som hon påstods ha. Hon var också väldigt aktiv på avdelningen och pratade och tog hand om medpatienter. Hon bakade och spelade spel och var för det mesta väldigt social. Detta var inte personalen van vid när det gäller de patienter de har inlagda. Självklart var det av denna anledning svårt att se hur dåligt Linnéa egentligen mådde.
Å andra sidan var alla samtidigt medvetna om att Linnéa var duktig på att hålla upp en fasad.
