Ludmillas Blogg

Fam Rosengren med 80-talstema.

Traditionsenligt midsommarfirande på Västkusten med vänner. De närmaste vännerna.
Massor med barn i huset. Massor med små barn. Våra små pojkar känns väldigt stora. Trots att vännerna är i vår ålder (35 – 45 år) är det fullt med nya babyar. Och det blir ju fler…

Förra året var midsommar bara 4 dagar efter begravningen. Vi åkte i alla fall. Jag tänkte att det nog var bättre att fortsätta våra planer som planerat än att vara hemma och tänka… Vad är väl bättre än att vara med sina vänner när man är i ett sådant krisläge? Jag tog med ett foto på Linnéa och vi tände ljus för henne. Vi kunde dela sorgen och saknaden samtidigt som vi också kunde skratta och ha det trevligt.

I år var det alltså andra gången vi firade midsommar på samma sätt, utan Linnéa. Det är lättare när det är andra gången. Samtidigt så smärtsamt att se att alla andra ju vant sig vid att Linnéa inte finns och inte ska finnas med. Och jag… jag tänker på Linnéa hela tiden och jämför hur det var och hur det skulle vara med hur det är. I alla lägen. Saknaden och tomheten syns inte på utsidan hela tiden men det är enormt smärtsamt på insidan.

Andra verkar tycka att det är en lättnad att jag är gravid. Det är ett tecken på att jag går vidare, vilket gör det lättare för andra att möta mig.

Den lilla flickan inom mig gör sig allt oftare påmind genom rörelser och jag märker att hon kan vakna till av höga ljud. Det känns härligt att ha lite kontakt. Jag är nu i vecka 19 men stor som ett hus…

Pojkarna hade det roligt och midsommar firades traditionsenligt med sol och regn. På midsommarkvällen var det discotema och dans. Jag känner att jag kan slappna av och ha roligt under perioder men jag blir snabbt trött och behöver vila och sova. Sorg eller graviditet? Eller både och…

Det är väl just det man ska inse. Att det är både och… med det mesta. Jag tror man har mycket hjälp av att tänka ”både och” och inte ”antingen eller”.

Prova får du se och berätta hur du lyckas!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, sorg, saknad, familj, disco, fosterrörelser, vecka 19

Idag var det dags för det ”vanliga” ultraljudet.
Förutom en osmidig administration gick det bra. Barnmorskan var mycket van och kunde snabbt kontrollera de olika organen och sa att allt såg bra ut. Jag fick ett tidigare datum än tidigare: 16 nov. Det betyder att jag är i vecka 19.

Jag berättade att det var mitt 5e barn och att jag förlorat ett barn. Jag berättade också att syskonen hoppades på en flicka.
-Vill du att jag tittar efter?
-Ja! sa jag utan att tveka. Johan tittade kritiskt på mig. Det är ju att fuska. Han gav dock efter ganska snabbt.
-Det är en flicka! sa barnmorskan. Det syns tydligt, annars skulle jag inte säga det. Titta här får ni se…

Jag tittar på mitt barn som lever inne i mig.
Jag ser att det är en flicka.
Tårarna rinner ner för mina kinder.
Är det sant?
Får jag en flicka?

Jag vet inte varför det känns så speciellt att få en flicka nu. Jag skulle naturligtvis vara lycklig för en liten pojke också. Men kanske är det för att jag har haft två av varje sort och en flicka är borta. Kanske är det för att Linnéa önskade sig en lillasyster så mycket. Kanske är det för att det är tre pojkar och jag som bor hemma nu. Kanske är det för att Johan inte har någon biologisk dotter. Det var också över 16 år sedan jag fick en flickbebis sist.

Känslan av att jag bär på en liten flicka formligen överröste mig av känslor och jag var alldeles omtumlad i flera timmar efteråt.

Livet är så märkligt.
Otroligt märkligt.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, ultraljud, könsbestämning, beräknad födelse, BP

Linnéas kista

Måndagen den 16 juni 2008 hade vi Linnéas begravning.
Det känns märkligt att tänka på att det var ett år sedan.
I och med att tiden stannade den 30 maj 2008 så är tiden helt ur led. Begravningen känns på ett sätt längre sedan än själva dödsdagen. Allt är upp och ned.

Begravningen hade vi utomhus. En vacker plats. Vädret varierade kraftigt mellan sol och spöregn under samma tid. I och med att Linnéa inte var religiös så valde vi att leda det själva, utan präst. Vi var flera personer som höll tal om och för Linnéa.

Linnéas Begravning 16 juni 2008

Program
Under inmarschen spelas flöjt, Vivaldi-Largo, av Pär Peterson. Kistan bärs in och familjen går efter.

Elisabeth Westergren: Välkommen
Marit Järbel: Linnéas Dikt ”Kanske?”

Musik: Sol, vind och vatten (Ted Gärdestad) – sång av Sara Ström Holmquist + gitarrkomp Håkan Holmquist

Ulrika Jernstedt – Tal till Linnéa
Lotta (Moster och Gudmor) Tal till Linnéa och dikt av Kahlil Gibran, ur Profeten

Musik: Colours of the Wind, körsång av Linnéas vänner + komp keyboard

Marit Järbel Dikt: Varje kärlek äger en smärta, Lars Björklund
Izabelle (bästa vän) håller tal till Linnéa

Musik: Visa vid midsommartid – Sång: Sara Holmquist

Emelie (storasyster) håller tal till sin syster
Mormor håller tal till Linnéa

Musik: Den lilla lågan, körsång + komp keyboard av Linnéas vänner

Johan håller tal till Linnéa (läs här…)
Ludmilla (Mamma) håller tal till sin dotter (läs här…)

Musik: Inte ens en grå liten fågel (Nils Ferlin). Sång: Sara Holmquist, komp keyboard Kristina Ryberg

Marit Järbel: Linnéas Dikt ”Den lilla fågeln flyger ”

Avsked: Alla som vill har nu möjlighet att gå fram till kistan och lägga en blomma på den.
Under tiden: Musik: Altflöjt, Pär Peterson + Kristina Ryberg keyboard

Marit Järbel lyser frid

Tears in heaven (Eric Clapton) – sång + gitarr: Håkan Holmquist
Pär Peterson, Vivaldi, Piccolaflöjt.

Familjen går ut först. Andra följer efteråt. Kistan står kvar. Transport till minnesstund

Vi höll minnesstund i Linnéträdgården. Solen kom tillbaka och sken upp vår tillvaro. En harpspelerska underhöll och vi bjöd på Champagne och oerhört god mat från Hambergs Fisk. Det var en positiv och nästan lite uppsluppen stämning och barnen sprang omkring i sina ljusa kläder i solskenet. Det kändes som en underbar fest till Linnéas ära. Nästan som ett bröllop…

Det var så overkligt att det var mitt barns begravning.
Det är fortfarande så overkligt att det har hänt.
Att mitt barn inte finns.

Jag städade ur det sista ur Linnéas rum idag. Bar bort hennes saker. Slängde en del. Sparade en del. Gick igenom hennes necessär. Slängde hennes tandborste. Tog bort hennes lakan ur sängen. Plockade försiktigt upp ett hårstrå från hennes kudde.

Nu finns min dotters liv i två flyttlådor. I dessa flyttlådor kan vi drömma oss bort när vi vill tillbaka till minnena av den tid när Linnéa fanns.

Jonas och Oscar har hjälpt till och själv tagit små saker som påminner dem om något vi gjort tillsammans. Jonas är entusiastisk i och med att vi ska tapetsera om och göra det till hans rum. Jag undrade om han inte tyckte det kändes konstigt att ”städa bort Linnéa”.
-Jo mamma, men någon gång måste man ju göra det, sa min kloka 11-åring.

Ja, någon gång måste man göra det och man kan ju inte säga att vi har skyndat på det.

Johan kom förbi och sa:
-Oj, nu är Nean visst borta… Men tänk om hon vill komma tillbaka då…?

Vi har inte förstått än.
Men tiden är mogen.

Läs även andra bloggares åsikter om begravning, tal, död, minnesstund, städa ur, Linnéa, syskon

Fast det är sorligt.

Ja, men då var det sommarlov då. 10 grader varmt ute. Ska man ha mössa och vantar eller är det liksom per definition förbjudet när det är mitten av juni?

Jag kollar snabbt upp vädret för dagen på www.yr.no och konstaterar att det INTE ska regna idag. Pojkarna ska ha friidrottsläger på förmiddagen. Vi packar en matsäck och övriga kläder – av olika sort med tanke på vädret. Hur varma komemr de att bli av aktiviteten?

Halv tio som starttid är en ganska trevlig tid. Lagom tempo på morgonen. Det blev inte så mycket tjafs om juicens position på frukostbordet heller.

Väl framme satte sig barnen på stolarna på läktaren och väntade på uppropet. Unga ledare tar generat på sig rollen men gör det riktigt bra. (Jag kommer på mig själv att undra om hon skulle bli en bra babysiminstruktör.) Barnen är mellan 5 och 15 år och jag ser en kille som säkert är just 15 år som inte tycker det är jättecoolt att sätta sig bland de andra barnen. Mina pojkar är inte fullt så coola än men Jonas bjöd bara på en liten fingervinkning när jag gick. Han är 11 år, och man märker att det händer saker i kroppen redan.

Nu hade jag 2 timmar på mig att arbeta innan det var dags att åka tillbaka och hämta pojkarna. Jag visade den nya Babysimfilmen som är klar för de andra på kontoret. Det är ett par gymnasiekillar som har producerat den och jag är jättenöjd. Den ger ett mycket mer modernt intryck än den förra. Jag hann även med att börja förbereda lönerna och att ringa upp en simmare som hade funderingar och ville prata med chefen.

Tillbaka till idrottsplatsen och hämta upp pojkarna. De hade mycket att berätta och var hungriga förstås. Lunch hemma och pojkarna blev lite pyssliga på sina rum. Jag fortsatte att arbeta hemifrån.

På eftermiddagen åkte jag på mitt avslutande psykologsamtal hos Anna Kåver. Jag har gått hos henne sedan i augusti för min sorgbearbetning och det har varit otroligt bra. Nu knöt vi ihop trådarna och avslutade vår kontakt. Det känns rätt. Jag känner mig färdig med den intensiva bearbetningen. Linnéa kommer alltid att vara med mig och det är tidvis mycket smärtsamt. Men fokus är nu på framtiden. Det måste vara så.

På vägen hem diskuterade jag bröllopsplanerna med Emelie. Hon är fortfarande osäker på om bröllopsklänningen kommer att vara klar om 5 veckor. Vi har nästan fått klart med cateringfirman nu och inbjudningskorten är på väg ut…

Jag hann hem och vända innan det var dags att åka ned på stan och träffa Fatou (Tonårsmorsa). Vi träffades första gången för nästan ett år sedan när hon kontaktade mig och berättade att hennes döttrar hade sett pådraget efter att Linnéa hoppat framför tåget i deras bostadsområde. Jag bjöd då hem dem och fick höra deras berättelse samtidigt som de fick se Linnéas rum och få en uppfattning om oss och Linnéa.
Sedan dess har vi hållit kontakten via bloggen/datorn men inte lyckats få till en träff trots att vi bor i samma stad. Nu sågs vi dock och åt en mysig middag tillsammans.

Det var Oscar och jag som träffade Fatou för Jonas orkade inte. Jonas överraskade dock med ”Linnéas kladdkaka” när vi kom hem. Linnéa hade ett ”hemligt” recept som Jonas nu har hittat. Mums!

Läs även andra bloggares åsikter om Tonårsmorsa, Fatou, kladdkaka, middag, bloggvän, bröllop, Anna Kåver, psykolog, KBT, friidrott, Babysimfilmen, väder

Jag fick en fin dikt skickad till mig från Sandras mormor som jag tyckte var så fin. Dikten är hämtad från sidan Vi som finns, en sidan för efterlevande efter Tsunamin.

Mamma min mamma, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mig
Varthän jag än vill
Flyger dit du är
Och följer ditt liv

Fast du inte ser mig
Så är jag alltid där
Någonstans runt om dig
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till dig och flyger ner
Och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar
Och fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
Som landar på din mun
Och tränger in i din själ
För att läka de sår
Som gör så ont av saknaden
Av att du inte får

Ha mig intill dig
Närhelst du vill
Ge mig all världens kramar
Vad jag än vill och lite till
För du vill visa din kärlek
Ge mig allt så fint
Men mamma din kärlek
Känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra
Små änglar som är här
Titta det är min mamma
Och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolthet
Som blir till stjärnans ljus
Som du ser om natten
När det släcks i varje hus
För jag är den stjärna
Som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dig
Som alltid stannar kvar

Läs även andra bloggares åsikter om Tsunamin, Sandra, mamma, ängel, död, dikt

De senaste dagarna har det varit lite mer i media om självmord igen. Det är kritik av psykiatrin och bristande suicidpreventiva åtgärder som framkommit i Socialstyrelsens granskning av de Lex Maria-ärenden som fanns under 2006.

Här är ett inslag i Tvärsnytt från 11 juni…
Här är ytterligare ett inslag från den 12 juni om Harriet som förlorade sin Johan under 2006…

Jag slås återigen av hur lika många av dessa historier är. Alltför ofta har antingen inte den självmordsbenägna, eller lika ofta de anhöriga, tagits på allvar.

Socialstyrelsen hade massiv kritik av BUP i Uppsala angående vården av Linnéa efter Lex Maria-utredningen. Ett sammandrag av deras utlåtande kan du läsa här…

BUP hade då till den 30 april på sig att göra förbättringar och att redovisa dem för Socialstyrelsen. Här nedan kommer en sammanfattning av detta. Jag är väldigt glad över att man gjort så mycket och att faktiskt Linnéas död bidragit till det (även om man självklart hade önskat att det gjorts redan innan) men man blir riktigt rädd när det blir så tydligt att det inte varit så tidigare… även om jag ju själv har arbetat där och sett det med egna ögon…

1. Samverkan och informationsöverföring
Med anledning av den inträffade händelsen har vi här på akutavdelningen utformat handlingsprogram för samtliga patienter som vårdas inom BUP slutenvård. (Det fanns alltså inte tidigare dokumenterat hur vården skulle se ut.)

2. Differentialdiagnostiska diskussioner (Betyder att man ska väga för och emot olika diagnoser. I Linnéas fall bestämde man sig för depression och gjorde ingen utredning vad gäller psykos eller annat.)
Differentialdiagnostiska diskussioner och ställningstagande till fortsatt utredning och behandling journalförs i samband med behandlingskonferens eller vid avdelningsrond.

3. Rutiner för bedömning hot och våld, självmordsstegen och depressionsskattningar
Verksamhetens rutiner för riskbedömningar rörande hot och våld, självmordsstegen och depressionsskattningar ska tillämpas och dokumenteras. Resultat av skattningar ska införas i journalen samtliga tillfällen de är gjorda. Inför varje planerad permission görs en bedömning som nedtecknas i journalen. Ev suicidrisk antecknas i journal. Konsultation med läkare antecknas i journal. För ungdomar som inte har speciell observationsgrad gäller att personal, efter överenskommelse med föräldrarna, kan bevilja tidsbegränsad obevakad permission utanför avdelningen utan att vid varje tillfälle inhämta föräldrarnas samtycke. (I Linnéas fall gjordes depressionsskattningar vid några tillfällen men trots att det finns skattningsskalor och noggranna och bra formulär vad gäller självmordstankar osv så gjordes aldrig sådant. I många fall dokumenterades inte saker i journalen. Linnéa släpptes ut flera gånger utan att jag visste det när jag samtidigt uppmanades att hämta/skjutsa till skolan varje dag.)

4. Alla viktiga beslut rörande patienternas vårdplanering tas på ronder. Besluten ska dokumenteras i journalen. (På BUP i Uppsala dokumenterades inte rondbeslut alls i journalen förrän åtgärden var gjord. Man kunde alltså inte alls följa planeringen i journalen vilket blir väldigt tokigt när personalen inte kommunicerar direkt med varandra utan bara läser journalen.)

5. Vårdplaner
Vårdplaner ska finnas enligt mall i datajournalen för samtliga patienter.

6. Uppföljning vårdplaner
Vårdplaner följs upp och revideras på behandlingskonferenser och ronder, läkare är ansvarig. I samband med utskrivning från vårdavdelningen ska vårdplan upprättas för den fortsatta öppenvården.

7. Behandlingsprogram och vårdprogram
Samtliga behandlingsprogram och vårdprogram på BUP-kliniken är under revision. Omarbetning sker enligt Akademiska sjukhusets riktlinjer.

Läs även andra bloggares åsikter om Lex Maria, Socialstyrelsen, självmord, suicidprevention, suicid, psykiatri, BUP, vårdprogram, behandlingsprogram, rondbeslut, permissioner

Jag är nyss hemkommen från en underbar helg tillsammans med min man.
Vi var två nätter på Såstaholm som ligger i Täby, vid södra delen av Vallentunasjön. Här har vi haft tid för bara oss, vilat och ätit gott. Inte gått utanför dörren utan tittat på regnet genom fönstret. Ett väldigt fint ställe med hög kvalitet som jag gärna rekommenderar för både boende och konferens.

Vi har firat våra 10 år tillsammans som gifta och pratat igenom våra 13,5 år tillsammans. Det är otroligt mycket som vi har hunnit med under de här åren! Vi har gjort massor med spännande resor, utvecklat företag tillsammans, fått två barn tillsammans och då haft en stor familj med fyra barn i olika åldrar. Vi har gått igenom kriser och vi har upplevt underbar passion. Senaste dryga året har vi också upplevt vår Linnéas sjukdom och död. Och nu vår tredje graviditet tillsammans…

Johan har alltid stått vid min sida och stöttat och peppat. Han har sett möjligheter mer än problem och aldrig svikit. Från den dagen vi möttes har jag varit hopplöst förälskad i honom.

Vi möttes första gången på sjukhuset 1995 när jag var läkarkandidat och han var läkare på neurologavdelningen. Vi pratade inte med varandra men det fanns en oerhört stark attraktion redan från första blicken… Hur man förklarar det vet jag inte alls… Jag var gift och skulle trots mitt dåliga äktenskap absolut inte skilja mig. Jag ville inte göra det mot Emelie och Linnéa. Det fanns inte på kartan.
Men efter några veckor gick det inte att stoppa… Det kändes så rätt – att göra så fel…

Jag har aldrig ångrat mig utan tvärtom så har Johan gjort mig lycklig och hjälpt mig att förverkliga mina drömmar på alla olika plan. Vi har utvecklats tillsammans och respekterat varandras olikheter. Vi har sett till att alltid ha tid för varandra innan vi bokar in andra sociala evenemang. Att det har funnits ett ”vi” trots alla barn och krävande arbeten. Vi har alltid prioriterat barnen först och sedan oss och sedan resten. Linnéa som var två år när Johan kom in i vårt liv, älskade Johan från första stund och hon har alltid sett honom som sin pappa. Deras relation var väldigt fin och speciell vilket var underbart för mig förstås. Johan har en förmåga att respektera barn som de individer de är och har alltid haft ett genuint intresse av att umgås med barn och lära dem allt han kan (och det är inte lite ; ).

Jag är väldigt tacksam över att ha en sådan fin livskamrat och bästa vän. Och det bästa är ju att vi faktiskt borde ha minst 40 år kvar tillsammans!

Läs även andra bloggares åsikter om Johan, äktenskap, firande, weekend, romantiskt, Såstaholm, familj

Jag har blivit inbjuden att berätta om det jag varit med om i september. Alla är välkomna och det kostar inget.

HUR LEVER MAN VIDARE?
– att förlora en närstående i självmord

Vi anhöriga kan få stora skuldkänslor
och drabbas av omgivningens okunskap,
vilket kan leda till skam.

Ludmilla Rosengren är mamma till fyra barn. Dottern, Linnéa, var 14 år när hon tog sitt liv.
Plötsligt föll livet samman.
Ludmilla ville fortsätta leva vidare och hitta ett sätt
att förhålla sig till sin stora sorg och sitt nya liv.

Ludmilla är läkare, KBT-terapeut och leder en Leva-Vidare grupp

Onsdag 23 september kl 19 – 21. Kostnadsfritt.
Lötenkyrkan, Heidenstamstorg, Uppsala

Läs även andra bloggares åsikter om föreläsning, föredrag, Leva Vidare, självmord, sorg, skam, skuld, hopp, framtid

Idag var det skolavslutning och Linnéas klasskompisar gick ut nian. Det kändes i hjärteroten när betygen delades ut av rektorn som ropade upp namnen ett efter ett. När efternamnen kom till G och sedan tog ett skutt till H utan att ropa upp Linnéas namn så var det tydligt igen.

Det känns ändå bra att det nu gått så lång tid att Linnéas klasskamrater går vidare till en annan skola. Jag hoppas dock att de känner att de gärna kan ta kontakt med mig om de skulle vilja.

Jag fick nu det hedersamma uppdraget att för första gången dela ut ett stipendium ur Linnéas Minnesfond. Det kändes stort och viktigt. Så underbart att vi kunde göra detta som i så positiv anda gör någon skillnad för eleverna och samtidigt så lever Linnéas minne vidare.

Jag var osäker på om jag skulle gråta mig igenom det hela, men som tur var lyckades jag hålla det hela på en lagom nivå – tror jag. Nedan står det som jag sa:

Jag heter Ludmilla Rosengren och står här för att lämna över ett stipendium till två elever, en tjej och en kille, i årskurs åtta.

Vi grundade detta stipendium efter att vår dotter Linnéa Göller tog sitt liv i 30 maj 2008. Linnéa gick då i årskurs åtta i Gluntens Montessoriskola.

Linnéa var en som många ansåg var en god kamrat. Linnéa älskade att lära sig saker vilket gjorde att hon tyckte det var väldigt roligt i skolan. Linnéa var alltid glad och positiv och brydde sig om de hon hade runt omkring sig. Linnéa var en som gärna stöttade de som mådde dåligt.

Stipendiets delas ut till elever som har visat prov på gott kamratskap. Eleverna i årskurs åtta har fått nominera de som de tycker representerar gott kamratskap. Beslutet har därefter tagits av skolledningen.

Det har varit mycket svårt att välja ut eleverna eftersom det finns många personer som är goda kamrater i Gluntens årskurs åtta.

Linnéastipendiaterna 2009 är:

Lukas Lundgren utses till årets Linnéastipendiat av klasskamrater i år 8.
De motiveringar som eleverna lämnar kan sammanfattas med följande ord:
Lukas respekterar och accepterar alla. Han dömer ingen och behandlar alla lika. Han sprider god stämning och förbättrar klassandan genom att se saker från ett positivt perspektiv. Han gör aldrig en min eller blick som får andra att känna olust. Han är hjälpsam mot andra och har förmågan att ge andra självförtroende och är bra på att lyssna. Han är snäll och sprider glädje. Lukas representerar verkligen gott kamratskap.

Ellen Victor utses till årets Linnéastipendiat av klasskamrater i år 8.
De motiveringar eleverna lämnar kan sammanfattas med följande ord:
Ellen är snäll och trevlig mot alla och hjälper gärna dem som behöver hjälp. Ellen har ett härligt humör och sprider glad stämning omkring sig. Med Ellen kan man prata om allt utan att känna att man behöver skämmas. Hon är bra på att se situationer ur olika perspektiv och hon respekterar vad andra tycker. Ellen uttrycker sig positivt om andra. Ellen representerar verkligen gott kamratskap.

(Kuvert med 1000 kr samt motiveringen lämnas över till var och en.)

Jag är mycket nöjd med det hela och ja… och nu är det sommarlov!

Läs även andra bloggares åsikter om skolavslutning, klasskompisar, Linnéa, Linnéastipendium, Linnéas minnesfond, Linnéastipendiater, god kamratskap, Gluntens Montessoriskola, sommarlov

Mitt liv är verkligen fullt med överraskningar hela tiden…

Emelie ska gifta sig i sommar!

Vi fick veta att hennes pojkvän friat till henne för några veckor sedan och de bestämde att de skulle gifta sig nästa år i Thailand. För 2 veckor sedan ändrade de sig och ville gifta sig i sommar istället.

Vi tittade igenom datum och kom fram till att det endast var i slutet av juli som det skulle fungera på den plats de vill gifta sig, utomhus. Så nu har vi 6 veckor på oss att arrangera bröllopet.

Som tur är så hittade vi en vigselförrättare som INTE hade semester då… De flesta pusselbitarna har fallit på plats och nu kommer inbjudningarna att gå ut inom några dagar.

Spännande!

Det känns otroligt roligt att Emelie har hittat ”den rätte” och att hon är så uppåt och ser framåt. Hon har haft ett oerhört tufft år både med Linnéas död och hennes egen sjukdom (Crohns tarmsjukdom). Hennes blivande make är en mycket snäll coh go kille så det kommer säkert att bli superbra trots att de inte känt varandra så länge.

Imorgon firar Johan och jag 10-årig bröllopsdag. Vi åker på weekend i helgen och myser.

Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, vigsel, bröllopsdag, Emelie, arrangera, Crohns