Ludmillas Blogg

Behöver någon som kan hjälpa mig med min wp blogg!

Ett nallebud till mig!

…fick jag när jag hämtade posten idag.

Jag fick ett litet paket med en liten söt nalle och ett litet meddelande i ett vikt kort med ett hjärta i. Allt var så sött, så sött och värmen och glädjen spred sig inom mig och över mina leende läppar.

Det var från en vän som jag aldrig har träffat och aldrig har pratat med i telefon utan bara haft kontakt med över nätet. Hon har som jag mist ett barn. Nu hade jag hjälpt henne med bildredigering och uppenbarligen så hjälpte det henne!

Tack snälla söta!

Läs även andra bloggares åsikter om nallebud, glad, varm, vänskap, hjälp

BUP, Uppsala

Exponering betyder att man ska utsätta sig för det som är jobbigt.

Ett vanligt förhållningssätt är att man undviker och flyr det man tycker känns jobbigt. Konsekvensen blir att man kan komma att begränsa livet starkt och att det jobbiga blir ännu mer jobbigt.

För att bli av med sin oro eller ångest ska man istället utsätta sig för det som man tycker är jobbigt. Om man har en stark fobi eller stark ångest är det viktigt att man utsätter sig stegvis för det jobbiga. Små steg som man klarar av. Man måste dela upp det i ministeg med andra ord. För varje steg man tar ska man stanna kvar på den nivån till dess att ångesten klingar av. Ångest följer nämligen en kurva där den först stiger och sedan vänder för att minska och försvinna. Grejen är den att man TROR att ångesten bara kommer att fortsätta att öka och det orkar man inte och då gör man något som blir att man flyr och på så sätt får man ju aldrig uppleva att ångesten kommer att gå ned av sig självt.

Hur som helst.

Jag har försökt att utsätta mig för så mycket som jag bara har kunnat under mitt sorgearbete. Jag har inte haft några skygglappar på utan kastat mig in i det. För några veckor sedan återupplevde jag den sista gången jag såg Linnéa genom att gå samma väg igen och att tänka igenom steg för steg. Jag skrev om det här… och även om den dagen här…

Pojkarna och jag har pratat om att vi borde gå till BUP-huset och sedan köpa glass och klättra i ett träd såsom vi gjorde med Nean flera gånger under tiden hon låg inlagd.

Vi åkte dit igår. Parkerade där vi brukade parkera. Tittade på huset som ju har en skräckartad innebörd för pojkarna. De pekade mot en del av byggnaden och sa att det var där vi träffades efteråt och pratade om det som hade hänt. De var med på morgonen efteråt när vi träffade överläkare och klinikchef. De sa till pojkarna att ”er mamma har gjort allt vad hon kunde för att hjälpa Linnéa och det var vår uppgift att hjälpa henne här, men vi gjorde fel.” Det hjälpte oss oerhört i vårt akuta krisläge. Och för pojkarna har det också betytt mycket att de orden uttalades.

Vi gick sedan till ing 95-96 där det finns en cafeteria och köpte glass. Jonas mindes att han och Linnéa tog en GB Sandwich och Oscar tog en Cornetto jordgubb. Jag, jag åt inte glass då (GI).

April 2009

April 2008

Vi gick sedan upp för trapporna och mot slottet. Det är ett parkliknande område där med en mängd träd som är klättervänliga. Linnéa klättrade gärna i träd (som jag :)) Igår var det Jonas och Oscar som klättrade. De mindes hur de hade klättrat. Var Linnéa satt och vad som sas.

Sedan gick vi tillbaka igen. Pojkarna fällde av och till små kommentarer om minnen som kom fram. Ingen tyckte det var jättejobbigt utan mer viktigt att återuppleva.

Läs även andra bloggares åsikter om exponering, ångest, obehag, återuppleva, Linnéa, klättra i träd

Till det förra inlägget fick jag en kommentar som slutar så här:

”Det jag mest funderade på var “hur mår hennes mamma” för jag har sett henne nu efter några år, hon ser glad ut, men hon mår väl fortfarande dåligt över vad som har hänt.. även du skriver hur du känner, så kan jag inte riktigt förstå hur du mår, eller känner, hur du kämpar genom dina dagar. Jag försöker förstå, men det går som inte.

Hoppas du inte tar illa upp men, Hur mår du? Hur känner du egentligen?”

Jag tar inte illa upp.
För att svara på frågan kan jag säga så här:

-Vad bra att du inte kan föreställa dig. Det tycker jag inte ens att du ska försöka. Har man egna barn har man säkert snuddat vid tanken någon gång att det skulle hända ens barn något. Men så fort man kommer nära känslan drar man sig instinktivt ifrån känslan för det är för svårt att tänka tanken ut.

Om du ändå absolut vill försöka skulle jag råda dig att läsa min blogg från början. Det är ju det som den handlar om. Jag tror att jag har lyckats förmedla känslan ganska bra.

Det är svårt att sammanfatta i några få meningar.

Nu när det nästan har gått 11 månader ser verkligheten ut så här:
Jag arbetar varje dag. Jag hämtar och lämnar mina pojkar från och till skolan och aktiviteter. Jag håller mig aktiv även på fritiden med diverse olika projekt (trädgårdsarbete, suicidprevention, skriver böcker, bloggar m.m.).

Känslan har ändrat sig under tiden. Man har anpassat sig till det nya livet. Jag kan tänka på andra saker än Linnéa och det som hände i ibland kanske upp till en timme i taget om jag är tillräckligt upptagen.

Men hela tiden kommer katastrofkänslan över en med jämna mellanrum:

”Det kan inte vara sant… Linnéa!! Var är du??? Neeejjj! Kom tillbaka!!!”

Det är små saker som hela tiden, hela tiden, gör en uppmärksam på skillnaden på nu och då.

Man hör en låt på radio. Tänker: Kom den här före eller efter? Har Linnéa hört den här? Just ja, den gillade ju hon. Den här låten var vi ju på konsert med xx tillsammans.

Man tittar ut genom fönstret. Ser att knopparna börjar komma. Så här års förra året så…

Man ser hennes kläder… ser framför sig allt hon gjorde med de kläderna på.

Man tänker på att hon snart skulle fylla 16 år och börja övningsköra. Hon får aldrig övningsköra. Vi får inte lära henne att köra bil.

Man ser hennes vänner och ser att de blivit ett år äldre. De slutar 9an nu. Inte Linnéa.

Jag dukar till middagen och tar bara fram 4 tallrikar. Varje gång måste jag räkna efter. Inte 5. Bara 4.

Det är tomt i huset. Varje dag. Ingen glad Nea som skuttar omkring eller sitter framför flygeln. Inga samtal. Inga kramar.

Tomhet. Saknad.
Smärta.
En del av mig som är borta.
Ett stort ärr som aldrig kommer att försvinna.

Förstår du lite?

Läs även andra bloggares åsikter om saknad, smärta, sorg

Solen lyser och jag borde skutta omkring. Ligger tungt på sången och orkar ingenting. ..

Trött. Nästan jämt.
Ska jag skylla på sorgen eller graviditeten?

Jag har inte börjat kunna glädja mig för magen än. Jag är snarast lite irriterad över att den är så stor att man inte kan bortse från den. Det syns ju liksom… Folk kommer fram och gratulerar och så. Det är ju roligt i sig. Men hur kommer det att kännas om vi tar beslutet att avbryta graviditeten?

Jag var på inskrivning på Mödravårdscentralen idag. Jag hade sett fram emot det mycket. Tyvärr var det inte så kul som jag hade trott. Det är det där med personkemi…
Nu har jag fått ett läkarbesök om en vecka. Då ska det tas beslut om fosterdiagnostik. Det tar så LÅNG tid allting!

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, trött, mödravårdscentral, fosterdiagnostik

Linnéa har varit inlagd i 1,5 vecka nu. Idag var det första läkarsamtalet. Nu hade det utsetts en läkare. Tydligen hade de svårt att bestämma sig eftersom jag hade jobbat där förut. Personalen tyckte att det var lite komplicerat. Själv tyckte jag att om jag inte tyckte det gjorde något (eftersom det var mitt privatliv) så borde det inte vara ett problem för dem heller. Men efteråt har jag läst i skrivelsen till Socialstyrelsen att de tyckte det…

Jag fick vara med en kort stund i början på samtalet. Sedan skulle det dröja ytterligare 5 veckor innan jag och Johan fick träffa en läkare och diskutera Linnéas symptom och vård.

I journalen framkommer att Linnéa konstant har en känsla av overklighet och att hon själv är overklig. Att hon önskar döden. Sömnsvårigheter med mardrömmat och flera uppvaknanden. Hennes ångestattacker beskrivs och hon inte har kommit ihåg vad som hänt då. Att hon försökt hänga sig flera gånger i sitt rum.

Linnéa har dödsönskan och vill hela tiden dö.
Ingen effekt av medicinen än. Svår depression. Dödslängtan.

Det står också i kuratorsant hur oroad jag är över hennes beslutsamhet i att hon inte ville leva.

För psykologen berättar Linnåea om att hon är irriterad över att hon inte lyckades avsluta sit tliv kvällen innan. Att hon först för 8 veckor sedan började acceptera känslor som verkliga och sedan dess bara mått sämre.

”Flicka i närmast chockartad psykologisk kris.”

Allt var ju väldigt tydligt. Hon var väldigt tydlig med vad hon ville. Och alla som kände Linnéa vet hur målmedveten hon var. Det var det som gjorde mig så orolig…

Den här dagen arbetade jag halvdag på vårdcentralen. Det var en av få dagar som jag jobbade under de här 2 månaderna som det pågick. Emelie mådde fortfarande dåligt. Dagen efter skulle vi på återbesök till kirurgmottagningen.

Lss även andra bloggares åsikter om 23 april 2008, BUP, läkarbesök, psykologsamtal, oro, självmordstankar, dödsönskan, psykologisk kris

I journalen kan man läsa att Linnéa har självmordstankar. Hon mår dåligt, känner sig inte närvarande men ändå inte… Har ingen vilja att arbeta för att må bra. Hon vill bara dö. Förstår inte vad andra skulle vinna på om hon lever vidare. Skuldbelägger sig själv och vill inte vara andra till last.

Linnéa försvinner in på toaletten på kvällen och när personalen upptäcker det har hon skurit sig i halsen med insmugglade rakblad. Hon behövde inte sy, men väl tejpa igen glipan. Jag blir vettskrämd när de ringer från avdelningen. Jag åker dit och sover hos Linnéa vilket hon var nöjd med.

Jag kände mig otrygg med att Linnéa faktiskt lyckades få tag i vassa saker och att hon kunde gå iväg utan att det märktes. Jag var väldigt orolig för Linnéas mående. Jag kände mig inte lika trygg med att Linnéa var inlagd.

Skära sig på halsen…
Det gör man ju faktiskt inte om man inte vill dö…

Läs även andra bloggares åsikter om självmordsförsök, självmordstankar, BUP, rakblad, ångest

Linnéa visar oss magdans 2006

Ur journalen:

”Johan beskriver Linnéa på liknande sätt som de biologiska föräldrarna: en tidigt mogen och ansvarstagande flicka, positiv, lätthanterlig och rolig att umgås med men med höga krav på sig själv.”

”Johan är mycket oroad av Linnéas mående. Han är rädd för att hon – pga av sin skicklighet att dölja känslor och stora verbala förmåga – inte ska tas på allvar utan skrivas ut för tidigt.”

På kvällen följde jag med Linnéa på magdansen. Det var kul och Linnéa verkade gilla att jag var med. Vi pratade om att gå på en danskurs tillsammans till hösten.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, måndagen den 22 april 2008, journal

Magen 22 april 2009

Titta på den här bilden.
Jag ser ju ut som att jag ska föda barn när som helst…

Du är på dag 66 av 280. (23,6%).
Du är i vecka 10.
Du har gått 9 fulla veckor och 2 fulla dagar (v9+2).
Du är i 2:a kalendermånaden.
Du är i 3:e graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester ett.
Beräknat förlossningsdatum Sön 22 nov 2009
Du har 214 dagar kvar till beräknad förlossning.

Hur ska det här sluta?
Inskrivning på MVC imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, stor mage, inskrivning