Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
När vi känner oss irriterade
är det för att vi anser att någon person, plats, sak, situation
eller något faktum i våra liv som känns oacceptabelt för oss.
Vi kan inte återfå vår jämvikt och balans
förrän vi kan acceptera personen, platsen,
saken eller situationen exakt som den är.
Ingenting, absolut ingenting händer
i universum av misstag.
Om vi inte kan acceptera livet på
livets villkor kan vi inte heller bli lyckliga.
Vi behöver inte koncentrera oss på
vad som behöver förändras i världen.
Det som behöver förändras är
vi själva och våra attityder.
Accepterandet är den stora lösningen
på alla våra problem.
Har du som jag blivit frustrerad över att den du pratar med försöker lösa ditt problem istället för att lyssna? Ibland vill man faktiskt inte att någon ska ge sig på problemlösning utan helt enkelt bara finnas där och lyssna. Jag hittade dessa ord och tycker att de beskriver det så bra.
När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig råd
så har du inte gjort det jag bad om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta för mig
varför jag inte borde känna så, trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig och du känner
du måste göra något för att lösa mina problem,
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.
Lyssna. Allt jag bad om var att du lyssnar,
inte pratar eller gör. Bara hör på mig.
Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös.
Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.
När du gör något för mig, som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.
Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta
försöka övertyga dig och jag kan börja arbetet med att
förstå vad som ligger bakom denna känsla.
Och när det är klart, är svaren uppenbara
och jag behöver inte längre några råd.
Jag anklagar inte folk för att de är så okunniga, men de som inte är mer inkännande än så hamnar inte så högt på listan av vänner man vill umgås med.
Jag är ju mitt i det.
Och det har inte gått särskilt lång tid.
Men de flesta i omgivningen har gått vidare. Och det kan kännas ensamt.
När man är en framgångsrik kvinna är det många som vill åka med på tåget.
När ens barn har tagit sitt liv är man per definition INTE en framgångsrik person. Tvärtom. Man är en fullständigt misslyckad person.
Det var en del som verkligen ställde upp just när det hade hänt. Men nu är det tyst från desamma. Det är ok. Men det visar vilka som man vågar höra av sig till när ångesten sätter in. Det visar vilka som man överhuvudtaget vill umgås med.
Och de som inte hört av sig alls… ja, de kan faktiskt låta bli…
Men det finns de som verkligen har funnits där hela tiden. Från början till slut. Jag är mycket tacksam över att ha er som vänner. Tack för allt!
Och så finns det de som blivit vänner nu under denna tid. Tack!
Det är nu man behöver plocka fram de där underbara sommardagarna som man har gömt i sitt minne.
Solen som värmer klippan. Man ligger där och känner solen gassa. Hör måsarna skrika och vågorna klucka mot klipporna. Vassen susar när den ljumma vinden pustar till ett slag. Det är skönt med lite svalka. Man känner lugnet.
Om du vill ha ett garanterat lyckat resultat vad gäller Halloween-pyntandet så skriv upp detta till nästa år. Jag LOVAR att det fungerar utmärkt som skrämseltrick för dina eventuella gäster.
På vår Halloweenfest var det två barn som inte alls var hungriga längre efter att de sett detta…
Recept:
-Fingerkex
-Mandelmassa
-Röd karamellfärg (köp i tid, på Halloween är det slut i alla butiker)
-Mandelspån
Kavla ut Mandelmassan till en platt deg. Linda den runt fingerkexet.
Lägg mandelspånen i röd karamellfärg. Plocka upp dem och låt torka.
Böj kexet med mandelmassan på lämpligt ställe så att fingret får en led.
Markera med en kniv vecken på ovansidan.
Ta ett mandelspån och stick in som en nagel.
Doppa änden av ”fingret” i karamellfärgen.
Så som det går till idag kan en patient eller en anhörig till en patient ”anmäla” en person med vårdansvar då fel i vården anses ha uppstått. En utredning görs då av HSAN för att reda ut om det har begåtts något fel och i såfall om felet har varit ringa eller gravt och utifrån det tilldelas personen en diciplinpåföljd. I extrema fall har personen t ex läkaren kunnat bli av med sin legitimation.
Nu vill man alltså ta bort detta förfarande. Hur förslaget ser ut i sin helhet och hur man tänker sig att det ska se ut istället är ännu inte känt. En kritik mot det nuvarande systemet har varit att det t ex trots ett systemfel med t ex för få läkare kan en läkare få skulden trots att denne under de rådande omständigheterna har gjort sitt bästa. Tanken är då att sjukvården istället ska ha bra rutiner och hela tiden rapportera avvikelser så att sjukvården kan förbättras successivt utan att skuldbelägga någon.
Detta görs redan idag med sk Lex Maria anmälningar. När ett fel har begåtts (som t ex i Linnéas fall) gör kliniken en anmälan till Socialstyrelsen som sedan undersöker fallet och ger uppmaningar till förbättringar om det behövs.
Jag har börjat titta igenom en massa gamla bilder.
Det är ett led i att komma vidare i min sorg.
Jag sorterar och gör album på olika ledder. Sorterar minnena.
Det finns så många fina bilder.
Här är inte Linnéa gammal. Cirka 6 månader. Precis när vi startade Babysimmet Linnéa. Men det här är i badkaret!
Jag går till graven.
Det är kallt idag. Snöblandat regn.
Man ser stenen på lång håll. Jag ser ditt ansikte på långt håll.
Jag går fram till stenen och tittar in i dina ögon. Dina vackra ögon.
Jag smeker din kind. Känner över ditt hår.
Ser ditt vackra, fina leende.
Jag ler. Mot ditt leende. Jag blir glad över att se dig.
Ditt ansikte är vackrare idag än häromdagen. Det verkar som att fukt, väder och vind påverkar hur dragen framträder. Idag var det du. Helt och hållet.
Linnéa, jag tror att du är nöjd med din sten. Är du det? Jag känner mig nöjd och stolt över den. Hoppas att alla andra också känner att det är en sten värdig att vara en minnesplats för dig, min älskade dotter.
Det känns så skönt att det är klart. Du är här där så många kommer och träffar dig. Och så stenen. Nu är det bara bänken kvar. Jag vill att man ska kunna sitta vid din grav, om man vill.
Jag tänder lyktorna igen. Smeker din kind och lämnar dig.
