Ludmillas Blogg

Jag känner en enorm svaghet i hela min kropp. Jag är liksom slut.
Händelsen häromdagen har gjort att all den lilla energi jag hade är som bortblåst. Dränerad.
Det är som om jag skulle ligga i en hög feber. Musklerna är matta och ömma. Orkar knappt höja armen. Känner mig likgiltig och uppgiven.
Maktlös inför allt hemskt som händer.

Jag försöker.
Jag försöker fokusera på det jag har.
-Mer än på det jag inte har.

Jag försöker fokusera på det som är positivt.
-Mer än på det som är negativt.

Jag försöker.
Jag försöker att göra saker jag mår bra av. Saker som ger energi.

Men ändå så är det så slut på energi. Batterierna behöver bytas ut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om batterier, svaghet, slut, trött, självmord, sorg

Jag har helt glömt bort att skriva att jag fått svaret. Det kom precis inom 2 veckor precis som de hade sagt och det stod:

”Undersökningen av dina bröst visade inga tecken på cancer.”

Men det hade ni nog redan listat ut. Det känns väldigt skönt. Nu har jag både tagit cellprover från livmordertappen och kontrollerat brösten så nu kan jag leva lugnt ett tag till.

Gamla kvinnan som jag är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mammografi, provsvar, gammal

Svaret på bildfrågan är: ägg till Oscars vandrande pinne. Faktum är att vi har ca 100 st. Det ska ta ett par månader innan de kläcks. Vad gör man sen? Hu!

Grattis Erika! Du gissade rätt!

Läs även andra bloggares åsikter om vandrande pinne, ägg, bildgåta

Vet du vad detta är?

… väcks jag på natten efter att ha packat färdigt och nyss gått och lagt mig. Tre timmar senare ska vi upp för att åka till Arlanda och en efterlängtad semester.

En nära familjemedlem ringer och berättar att en annan nära familjemedlem är mycket sjuk och just då ligger i en ambulans.

Skräcken slår fast i mig igen. Jag återupplever hela känslan som var natten Linnéa tog sitt liv. Jag blir paralyserad. Kan inte tänka. Är fast i paniken. Vill bara gömma mig. Vill bara fly. Måste stanna kvar och inse faktum. Orkar inte. Måste. Vill. Ändå.

Snabbt beslut om att resan inte är möjlig. Istället åker jag till sjukhuset. Den nära anhörige är utom fara och jag känner en oerhörd lättnad. Allt var en mardröm, men jag vaknade upp ur den. Den här gången. Man kan få vakna upp. Jag är så tacksam, så tacksam… Jag älskar dig så mycket!

Har ju semester. Regnet strilar ned. Får ett meddelande om att gravstenen nu står på plats. Åker till kyrkogården och går mot graven som i min dröm. Jag ser den på långt håll… Jag går mot min dotters grav. Min dotters gravsten står på plats. Så overkligt. Är detta verkligen mig det handlar om? Är detta mitt liv?

Jag står och tittar. Stenen är väldigt vacker. Fint uthuggen kant. Slät yta. Guldiga bokstäver. Hennes namn. Hennes födelsedatum och år. Hennes dödsdatum och år. Så overkligt. Så väldigt konkret. Hennes egna ord… En fågel som hoppar… och så en bronsfjäril ovanpå.

Och så finns det en uthuggen bild på Linnéa. Den är ganska svag och diskret, men väldigt fint gjord. Jag står länge och tittar och funderar på vad jag tycker om bilden. Det är något kring näsan och munnen som inte är identiskt med Linnéa. Jag tänker på bilden som jag givit dem som mall. Då är det väldigt likt. Ögonen är extremt lika. Det är hennes blick som tittar på mig nu. Jag står och tittar in i min dotters ögon.

Nu är det så här. Definitivt. Min dotter har en gravsten. Hon ligger i en grav. Den är vacker. Mycket vacker. Om man nu ska ha en grav. Om man nu ska ha en gravsten, – till sin dotter. Så tycker jag att det är väldigt fint så här.

Jag är nöjd.

Jag plockar ut de två ljusen ur de vita lyktorna. De har ännu inte slocknad, men tänder ändå två nya. Så att jag vet att det brinner hos henne hela tiden.

Min fina Linnéa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om inställd resa, semester, sjukdom, allvarlig sjukdom, rädsla, familj, ambulans, gravsten, grav, Linnéa

Jag letar efter mina vinterskor i vår lite smått röriga hall. Nu är det i och för sig inte alls så rörigt som det var när det fanns fyra barn i familjen. Nu är det bara två hemma.

Jag hittar en högersko. Jippie! Bara en sko till… Jag rotar bland alla höst- och sommarskor som inte är bortplockade. Det känns så konstigt att plocka undan från en säsong som inte Linnéa varit med under. När hon dog plockade jag undan hennes vinterkläder från hallen…

Här var den ju. Den andra skon. Nä… Det är ju en högersko. Likadan…

Det var ju så… Linnéa och jag hade samma kläd- och skosmak i mycket. Det finns ett antal skor som det finns två par av. Ett par i storlek 38 och ett par i storlek 39. Linnéa hade störst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skor, kläder, stökigt, hall, vinterkläder, storlekar, saknad

Jag har hela tiden sedan Linnéa dog kunnat sova på nätterna. Det är ju märkligt i sig. Jag har inte heller haft några mardrömmar. Jag vet annars att det är vanligt att man har det. Jag vet också att det är vanligt att man möter sin döda anhörig i en dröm och kan prata om det som har hänt. Jag har inte haft något sådant möte.

I natt drömde jag om att åka tåg. Jag satt mitt i en tågvagn på golvet. Det fanns inga säten på sidorna. Tåget gick fort, fort, fort… Det var först från Stockholm till Uppsala. Då gick det inte lika fort. Sedan från Gävle till Uppsala. Då gick det fort. Linnéa hoppade framför tåg 85 från Duved. Norrifrån. Där gick det tillräckligt fort.

Sedan byttes drömmen till att jag gick på kyrkogården. När jag gick in genom dörrarna och tittade mot Linnéas grav så såg det ut som att gravstenen hade kommit. Jag kände ångesten växa medan jag gick mot graven. Det var en annorlunda väg dit. När jag kom fram så var inte stenen där än och jag blev lättad. Insåg att jag känner ångest för att få den på plats. Att det liksom blir mer sant att hon är död då.

Var hos min psykolog igen. Vi pratade om vad detta har gjort med min självbild. Det är lätt att ta på sig skuld. Det är lätt att olika scheman man har aktiveras.

Jag känner mig väldigt trött. Likgiltig. Varför? Hur? Jag orkar inte…

En sak som blivit en grej är att Linnéas cykel har stått och påmint mig väldigt tydligt om det som hänt. Det är inte fel i sig, men eftersom den står utanför dörren och jag ser den flera gånger om dagen så har den nästan blivit lite provokativ. Hur länge ska den stå där och vänta på att någon ska komma och cykla iväg på den?

Hur länge ska jag vänta innan jag börjar plocka undan saker efter Linnéa?

På något sätt måste jag först acceptera att hon är död. Att hon inte kommer tillbaka.
Jag börjar misstänka att hon inte har tänkt att komma tillbaka eftersom hon inte har hört av sig alls på drygt 5 månader. Men tänk om jag tar bort cykeln och hon kommer tillbaka…

Jag tog upp detta med min psykolog. Hon undrade vad jag trodde skulle hända OM jag tog bort den.
-Tja… inget… men om hon kommer tillbaka…
-Men OM hon kommer tillbaka kan du ju ta fram den igen.
-Men det är ju nu du borde säga att Linnéa är död och att hon inte kommer tillbaka.
-Ludmilla, du vet att jag vet att hon inte kommer tillbaka. Detta är ett sätt att hantera dina tankar…
-Mmm…
-Skulle du kunna testa vad som händer om du tar bort cykeln? Detta är ren beteendeterapi.
-Mmm. Kanske det…
-Kan du tänka dig att ta bort cykeln nu direkt när du kommer hem.
-Ok.

Jag hämtade pojkarna som vanligt vid skolan som Linnéas kompisar nu går 9an i. Vi åkte hem. När vi parkerade slängde jag mig ut från bilen och attackerade Linnéas cykel och bar bort den, in i förrådet.
-SÅ!!!
Jonas och Oscar tittade på mig förundrat. Jag ställde in en av deras cyklar (Oscars var det visst) på platsen för Linnéas cykel.

Jag började sy fast märkena på Jonas scoutskjorta.
Jonas var väldigt tyst.

Jag undrade vad det var.

Han var tyst.

Jag började gissa på vad det var. Hämtade jag honom för tidigt? För sent? På fel ställe? Är han hungrig? Trött? Sjuk?

Inget svar.

-Jonas, du vet ju hur viktigt det är att man berättar hur det egentligen är. Jag kan inte gissa mig till vad du tänker.

Inget svar.

Frustrationen växer inom mig, men jag får inte visa det. Sedan kommer jag på det!

-Jonas, har det med cykeln att göra?

Jonas nickar.

-Var det att jag satte dit Oscars cykel och inte din?

Jonas skakar på huvudet. Han torkar tårarna.

-Var det att jag tog bort Linnéas cykel?

Jonas nickar.

Jag förstår. Vi kramas. Jag borde förstås ha pratat om det med pojkarna. Det var ju en symbol för att Linnéa kunde komma tillbaka för dem också, precis som för mig. Nu hade jag visat att Linnéa inte kommer tillbaka och det gjorde ont.

Vi tacklas varje dag med aldrigheten.

Jag väntar fortfarande på att det ska vända upp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om aldrigheten, cykel, Linnéa, självmord, drömmar, gravsten, tåg, suicid, ta sitt liv

Tack snälla alla ni som har mailat uppmuntrande ord och kommenterat här på bloggen. Det betyder mycket för mig. Bloggen ger mig perspektiv till tillvaron när jag ser att det är många som som följer mig och när du som läser delar med dig av dina tankar. Det är märkligt hur mycket det faktiskt kan påverka en.

Utbildningen har gått bra. Det är makalöst märkligt att det går att hämta kraft att genomföra saker. Jag vet inte hur det gick till. Jag kunde inte förbereda mig alls för jag var så trött. Johan sa:
-Du vet att du är så uppskattad som föreläsare och du kan det här så bra att det spelar ingen roll om det inte är det bästa du har presterat. Du måste nöja dig med ”good enough”.

Jag blev nästan provocerad av hans ord, för jag hade lagt ribban på en helt annan nivå. Jag undrade ju om jag överhuvudtaget skulle orka rent fysiskt förflytta mig…
Men det gjorde jag. Och det gick bra.

Igår var en del som ett studiebesök i vår verksamhet . Erika undervisade och vi tittade på. Det väcker så otroligt mycket känslor hos mig att vara på simmet. Alla dessa glada och förväntansfulla barn och föräldrar. Föräldrar som bryr sig om sina barn. Barn som får njuta av den enorma rörelsefriheten de har i vattnet. Jag blir varm och glad av att se detta. Jag blir också så otroligt stolt över att jag har så fantastiskt duktiga instruktörer!

Jag är lyckligt lottad som har så många bra medarbetare. Under de omständigheter som har varit och fortfarande är, är det ju det som gör hela skillnaden. Att man har bra kollegor, fina vänner och en familj som ställer upp. I nöden prövas vännen heter det ju och det är väldigt sant!

Idag är jag trött. Sorgen sitter framför allt i magen. Men tröttheten är större idag. Jag hoppas nu att jag har varit färdigt i min svacka för den här gången så att jag kan få vila en stund från sorgen. Jag tycker att det har varit lite för mörkt lite för länge nu. Det är mer än tre veckor sedan jag föll ned i gropen. Den här gången.

Det är fars dag idag. Det har du väl inte glömt bort?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fars dag, babysiminstruktör, minisim, babysim, Linnéas Simskola, sorg, saknad, trötthet

Detta ämne har tilldelats mig från http://projektpariktigt.blogspot.com i bloggstafetten som sträcka 32:

Att jämföra andras yttre med mitt eget inre
Med ämnesförklaringen:
Varför är det så svårt att vara tacksam över den man är?
Jag kommer på mej själv med att börja jämföra andras yttre med mitt eget inre.
Idiotiskt!
Jag har ju inte en susning av vad som egentligen händer & sker i en annan människas liv.
Det jag ser hos andra människor har ingenting med verkligheten att göra & skall absolut inte jämföras med hur jag känner mej inuti.

Detta ämne är högaktuellt. Jag tror att detta är ett väldigt vanligt problem i dagens samhälle. Vi har väldigt höga krav på oss själva. Och andra. Det hänger liksom ihop. Vi har en bild av vad en lyckad person är för något, och den bilden måste vi leva upp till. Det gäller att hålla upp fasaden efter den bild som förväntas. Vi relaterar oss själva i ett sammanhang. Vi jämför oss hela tiden. Bra-dålig. Stor-liten. Lyckad-misslyckad. Jämfört med VAD? Det är ju det du relaterar till som sätter ribban. Och det är ju bara du som kan bestämma vad du själv vill jämföra dig med.

Det gäller att försöka ta sig tid och fundera på vad man själv vill egentligen. Vad är dina egna värderingar i det hela – och vad är andras förväntningar? När du ifrågasätter dig själv så gör du det ju utifrån någon typ av norm som är ditt facit på hur du tycker att du borde vara. Men vad vill DU egentligen? VAD tycker DU egentligen?

Vårt samhälle är inte heller särskilt tillåtande vad gäller att klappa sig självt på axeln. Man uppfattas då som snorkig, överlägsen, förmer, skrytsam och självupptagen.
Tänk dig själv ett samtal med någon som säger:
-Tack, jo jag vet att jag är väldigt duktig på det här.
-Idag gjorde jag en sådan otroligt bra sak…
-Jag är så tacksam över att jag är så snygg.
-Jag är otroligt stolt över mig själv eftersom jag… (så får man bara säga om man har lyckats låta bli att röka, gått på gymmet eller något sådant…)
-Jag är nog den mest kompetenta person jag känner.
-Vilken tur att mina föräldrar hittade varandra så att resultatet kunde bli en sådan lyckad person som jag.

Det är ju på gränsen till att den personen får en personlighetsstörningsdiagnos.

Det är mycket mer opportunt att förminska sina egna egenskaper och förmågor.
-Jag har en sådan bra frissa…
-Nej, men det är väl inget…
-Äsch, jag hade bara tur…
-Tack, men det är verkligen inte min förtjänst…
-Åh, det var bara för att hon gjorde…

Då förväntas det nästan tillbaka att den andra personen ska säga emot och så ska man stå så en stund innan man genom lite tacksamhetsfraser kan avsluta.

Någonstans skulle nog världen må bra av att vi vågar stå upp för oss själva lite mer. Ge oss själva lite kredit för det som går bra. Att vi är bra. Det ska inte behöva vara kopplat till vad vi GÖR. Ska det inte räcka med det vi ÄR?

Kanske kan vi börja med att säga det tyst till oss själva och vänja oss vid att säga snälla saker till oss själva innan vi vågar säga det högt inför andra. Men det är nog alldeles nödvändigt att vi börjar vara snällare mot oss själva!

Din uppgift idag blir:
-Hitta tre saker som du tycker om hos dig själv. Tre bra egenskaper till exempel. Skriv ned dem på ett papper.

Nästa blogg som ska ta över stafettpinnen är Trollhare. Ämnet jag skickar över är:
”Könsroller. Vilka är de vanligaste fördomar som du möter utifrån din situation? Finns manligt och kvinnligt? Kan det finnas fördelar med att det är skillnad mellan könen?”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självkänsla, stolthet, nedlåtande, tacksamhet, uppskattning, bloggstafetten

Idag har jag läst i Amelias senaste nr (24) om att jag bloggar om min dotter som tagit sitt liv. Ja, självklart vet jag ju att det är det jag gör… men att läsa att jag gör det… och att min dotter är död… att Linnéa är död… Är en helt annan sak…

Tänk att det är så svårt att förstå detta.

Imorgon och på lördag ska jag hålla instruktörsutbildning igen. Jag kan inte förstå hur jag ska uppbringa kraft för att göra det. Jag ska vara entusiasmerande, glad och positiv och ge en massa energi till de som har kommit långväga ifrån för att denna gång lära sig om hur man undervisar barn mellan 2 och 5 år. Minisimutbildning för babysiminstruktörer. Pärmarna är gjorda (tack Sara!) och bilen är packad. Konferenshotellet är bokat och lokalen färdig att tas i bruk i morgon bitti (tack Cia och Stina). Det är bara jag som ska laddas på något sätt.

Att jag är så oerhört kraftlös? Ska det verkligen vara så? Jag försöker hitta orsaker… kanske pga av influensasprutan? Jag vet, det är fånigt… Det räcker gott med att jag sörjer. Att sörja stjäl energi. Massor.

Idag när jag och Oscar hälsade på Linnéa blev jag så glad. Flera andra hade varit där och lagt blommor på graven. Så fint. Det känns skönt att veta att det är fler som går dit. Att hon inte är bortglömd av alla andra. Man håller fast vid det som finns kvar. Och det enda som finns är ju minnena.

Nu gäller det alltså att ladda energi på något sätt. Först för att orka laga mat, sen för att orka förbereda presentationen. Sen måste man ju sova också så att man är utsövd imorgon.

Någon som har något effektivt laddningstips?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ladda energi, kraftlös, minisim, Linnéa,