Ludmillas Blogg

Jag har läst en studie i BMC Psychiatry 2008, 8:26 In the aftermath of teenage suicide: A qualitative study of the psychosocial consequences for surviving family members där man har tittat på hur efterlevande vid tonårssuicid mår. Jag känner igen väldigt mycket.

Här kommer en sammanfattning (fritt översatt) på svenska:

Att en tonåring tar sitt liv upplevs som det ultimata straffet av familjemedlemmar, vänner och andra närstående personer. Familjen söker efter alla spår och tecken för att få tragedin att bli förståelig. Självanklagelser för att man varit en dålig förälder och borde ha kunnat förhindra det som har hänt är regel och tragedin kompliceras ytterligare genom det sociala stigmata som man drabbas av som närstående.

Sorgeprocessen efter suicid skiljer sig ordentligt från andra typer av förluster på flera sätt med förlängda sorgereaktioner och ensamhet, större skuldkänslor och kanske viktigast; det långa letandet efter orsaken till självmordet. Man har dock föreslagit att likheterna mellan sorg efter suicid och sorg efter att tonåringen dött i en olycka liknar varandra mer än skiljer. Båda inträffar plötsligt och man fick inte tillfälle att säga adjö.
…
Den här studien är baserad på 88 tonårssuicid som inträffade 1981-2000 i Sverige. Syftet med studien är att genom intervjuer få ökad förståelse för vad dessa familjer går igenom och på så sätt veta vilka frågor som man ska fokusera på i kommande studier. Medeltiden mellan intervjun och suicidet var 17 månader.
…
Resultat:
Det mest utmärkande som kom fram vid intervjun var sökandet efter ”varför?” vilket alla föräldrar fortfarande sysselsatte sig med. Det var extra tydligt när självmordet, som i åtta av dessa fall, kom som en ”blixt från en klar himmel”.

Nästan alla föräldrar uttryckte ilska för att de blivit lurade och berövade möjligheten att ge sitt stöd som förälder. Samtidigt hade de skuldkänslor för att de var så arga på någon som uppenbarligen mådde så dåligt. Den ”förbjudna” ilskan var ett stort problem.

I de två fall där man varit medveten om att självmord var en stor risk och levt med detta en tid, upplevde man lättnad eftersom man inte längre behövde vara orolig. Denna lättnad var dock svår att erkänna.

Många av de tonåringarna i studien levde i mycket stabila familjer vilket ökade förvirringen. Flera av de avlidna hade varit mycket sociala och presterade väl eller mycket väl i skolan. ”En stolthet för vilken förälder som helst”. Ofta kunde man se viss emotionell turbulens tiden innan som direkt före suicidet förvandlades till ett lugn som gjorde att föräldrarna vaggades i trygghet.

Familjerna tyckte att det var svårt att förstå varför helt normala tonårsproblem hade förvandlats till en fråga om liv och död. I backspegeln anklagar de sig för att inte ha sett det men kunde samtidigt se svårigheten i att vara tonårsförälder där man ska finna den optimala balansen mellan att ta aktiva beslut och samtidigt respektera barnet egna sätt att göra saker på. En vanlig kommentar var: ”Hur skulle vi kunna veta?”

6 av tonåringarna hade skrivit avskedsbrev men inget av dem gav någon närmare förklaring till orsaken. Vanliga meddelanden var ”Jag älskar er”, ”Förlåt mig”, ”Jag kan inte fortsätta leva”, ”Var inte arg på mig”, ”Försök att förlåta mig”. Två av breven innehöll instruktioner om hur saker skulle fördelas till syskon vilket många gånger upplevdes som obehagligt för dessa.

Påverkan på det dagliga livet
Även om lång tid hade gått sedan självmordet kämpade familjerna med att orka fortsätta. De som hade förlorat sitt enda barn hade största svårigheterna. Alla hade återgått till vardagen med mycket oro och ångest. Nästan alla föräldrar uttryckte att det skulle vara omöjligt att fortsätta sitt liv och reducerade målet till att överleva en dag i taget. Ingen hade haft en hel dag utan att tänka på den som dött. Somliga föräldrar funderade på att ta sitt liv själva, men bestämde sig för att låta bli med tanke på konsekvenserna för övriga familjemedlemmar. Faktum är dock att risken för ytterligare suicid i drabbade familjer är dubbelt så hög som i icke drabbade familjer.

Alla familjer var relativt oberörda av vad andra tyckte. Deras egna skuld-, skam- och självanklagande känslor överskuggade allt annat.
…

Stöd från omgivningen
De som fått stöd från sin släkt och vänner var väldigt tacksamma gentemot dem. Organisationen SPES hade för många en viktig roll. Men väldigt många familjer upplevde sig för snart blivit ensamna med sin sorg. De upplevde inte att stödet från omgivningen varit tillräckligt stort efter att chockfasen gått över. De kände att omgivningen förväntade sig av dem att glömma och gå vidare vilket ju är en omöjlighet. För att inte belasta omgivningen var det vanligt att familjerna isolerade sig från släkt och vänner varvid ännu större ensamhet upplevdes.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tonårssuicid, självmord, efterlevande, sorg, studie, psykologiska konsekvenser

Vi har varit i vårt fritidshus i helgen. Det är väldigt vilsamt där. Där har vi adventspysslat och bakat.

Väl hemma ska man ju adventspyssla lite till… In i förrådet och leta fram adventsstakarna. Så går tankarna igång igen… Förra året vid den här tiden…

Jag bestämmer mig för att efersom det är 6 månader sedan nu så ska jag minska på omfattningen av ”Linnéa-bordet”. Jag har haft massor med bilder, hennes hårtofs, nyckeln till kistan, flera album, hennes dikter inramade m.m. på en byrå i vardagsrummet. Jag lägger undan en del och väljer ut några saker som får stå kvar. Jag måste ju gå vidare… Men det gör ont att städa bort saker som representerar Linnéa. Så är det bara… Men byrån brukar dessutom användas till att ha pepparkakshuset på. Pepparkakshuset som jag och Linnéa brukade göra…

Jag letar fram adventsljusstakarna och börjar placera ut dem. Det går bra ända till dess jag ska placera ut dem i Linnéas rum. Hon har två fönster ut mot gatan. Det står en massa andra saker där nu. I varje fönster står en vas med torkade blommor. I ett av fönstrena står en parfymflaska. Jag öppnar den och luktar. Linnéas doft tar sig in genom min näsa och långt ner i min mage, mitt hjärta, mitt innersta… Tårarna bara rinner… Jag blir sittande på sängen och börjar titta igenom sakerna igen. Hennes necessär… hennes tandborste… hennes mascara… Jag lägger tillbaka det. Orkar inte…

Fortsätter placera ut adventsljusstakarna. Med tomhet.

Jag är så tom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om advent, tomhet, saknad, smärta, Linnéa, självmord, suicid

Hur är det möjligt? Återigen.

Hur är det möjligt att tiden går? Ett halvt år utan Linnéa! Helt absurt!

Det betyder att det var 8 månader sedan som hon blev inlagd.

För ett år sedan kan jag med facit i hand veta att Linnéa redan var sjuk. Men det kom och gick. Hon var mer avståndstagande än vanligt. Ibland. Inte hela tiden.

Hon hade sina genombrott med ångest där hon inte mindes något efteråt. Hon började få destruktiva tankar. Ibland. Inte hela tiden.

Var står jag idag?

Jag arbetar 50%. Jag har fortfarande stora kognitiva svårigheter, dvs mitt minne är inte vad det brukar vara samt jag har svårt att komma igång med saker och ting. Det har alltid varit min styrka tidigare: att få saker gjorda. Jag sover ganska bra men har de senaste veckorna börjat drömma mycket om Linnéa. Maten äter jag för att jag måste. Jag har svårt att känna glädje och lust till livet. Men, jag har ju överlevnadsplikt. Jag har tre barn till i livet.

Jag pendlar mellan att fokusera framåt och hittar det positiva och glädjs för det jag har – och mellan att rasa ned i djupet av ångest, vånda, skuld och uppgivenhet.

Jag förstår att jag kommer att överleva, men att jag inte kommer att vara den jag en gång var. Jag har förändrats markant inom mig själv. Jag har prioriterat om helt och fullt och insett, åtminstone till viss del, vad jag vill och vad jag prioriterar.

Just idag känner jag mest att jag vill krypa in i en grotta och aldrig mer komma ut. Jag känner inte att jag orkar ha kontakt med någon annan än de allra närmaste. Samtidigt vill jag att någon drar mig ut ur grottan och tvingar mig att leva. Men det är ju mitt ansvar, inte någon annans.

De dubbla känslorna är ständigt där. Känslan av att det var mitt fel att Linnéa dog kontra förnuftet som säger att hon var sjuk och jag inte kunde påverka det. Jag har misslyckats som förälder eftersom jag inte lyckades få Linnéa att bli en lycklig person. Jag lyckades inte få henne att bli vuxen.

När jag påminner mig om att hon var sjuk funderar jag på varför hon skulle bli sjuk på det sättet. Det känns för mig så främmande. Varför kunde hon inte berätta om det hon kände? Jag trodde vi hade en bra och öppen relation.

Ja, skuldkänslor har man ju ganska duktigt även om man har barn i livet. Det ständiga dåliga samvetet när man känner att man inte räcker till, i tid, kraft och engagemang. Det är så många olika saker som uppmärksamheten ska räcka till. Alla föräldrar känner igen det tror jag. Men, nu har jag liksom fått svart på vitt att jag inte räckte till. Jag har ”bevis” på det.

Jag har läst alla era kommentarer om att ni tror att jag är en sådan bra mamma och att jag t o m skulle bli mentor i föräldrarskap. Det är jättesnällt och jag blir hedrad, men jag vill verkligen poängtera att jag är en helt vanlig förälder. Jag är varken bättre eller sämre. Jag har många bra sidor men jag har också sämre sidor när tålamodet tryter. När jag var yngre hade jag dåligt tålamod och även ett temperament som jag ärvt av min pappa (han var tysk). De senaste 10 åren har jag dock lärt mig att förstå mig själv och hur andra har uppfattat mig. Jag kan vara snabb och rak på ett sätt som en del personer kan uppfatta som att jag inte tar hänsyn till deras känslor. I vissa lägen kan jag helt enkelt bli alltför målinriktad kan jag själv tycka. Detta är sidor hos mig själv som jag jobbat med mycket och det känns skönt att man utvecklas hela tiden.

När jag fick mitt första barn var jag bara 18 år. Jag var ung och inte alls ”färdig” med mig självt. Jag kan verkligen inte rekommendera att man skaffar barn så tidigt. Åtminstone inte om man har någon typ av ambition för sig själv. Intressena krockar. Tiden räcker inte till.

Men när Linnéa sedan föddes var jag knappt 25 år och då var det stor skillnad. Jag njöt verkligen av varje minut. Jag längtade så mycket efter ett barn till och var så tacksam över att hon kom.

Ja… mycket funderingar fram och tillbaka. Ständigt med ont i magen.

Idag är det också första advent. Pojkarna och jag har julpysslat och satt upp stjärnor och stakar. För dem har tiden gått. De har gått vidare. De kan prata om Linnéa och deras gemensamma minnen på ett okomplicerat sätt. Det trauma vi alla gått igenom har fört oss närmare. Det som påverkar dem mest är när de märker att jag inte mår bra. Särskilt Oscar är känslig för alla nyanser hos mig.

Jag är glad över att jag lät dem vara så delaktiga i allt kring Linnéas död. Det känns väldigt bra att få facit både från professionella och genom att titta på hur de mår, att jag tog rätt beslut trots det chockartade tillståndet jag befann mig i.

Under de omständigheterna som har varit har jag gjort mitt bästa.
Mer än så kan jag ju inte göra…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, samvete, självmord, Linnéa, överlevnadsplikt, suicid, sorg, saknad, barnuppfostran, överleva,

Snorkelutflykt.

Fantastiska koraller och fiskar. Jag har varit på så många ställen i världen, men detta är absolut ett av de bästa snorkelställena. En brant och hög vägg av koraller. Dykare längst där nere och vi som snorklar här uppe.

Färgerna.

Formerna.

Tystnad.

Rytmen av vågorna som sköljer långsamt fram och tillbaka.

Lugn.

Harmoni.

Jag vill stanna här. Jag vill inte upp till verkligheten igen.

Här kan jag låtsas som att allt är bra. Att inget otäckt har hänt. Att jag fortfarande har min lyckliga familj. Fyra barn. En härlig man som jag älskar. Bra arbete. En möjlighet att välja när och hur mycket jag vill arbeta. Inte behöva oroa mig för ekonomin. Kan man ha det bättre?

Men min verklighet är att min dotter har tagit sitt liv. Hur kunde det hända mig?

Vi simmar tillbaka till båten. Torkar oss och sätter oss på soldäck. Jag försjunker i min spännande bok igen. Åsa Nilsonnes ”Ett liv att dö för”. Jag avbryts av ett SMS från Sverige som upplyser mig om att adventsstjärnorna sätts upp och att det är 3 dm snö.

Hur kan det vara möjligt? Jag tittar mig omkring.

Korallrevet syns tydligt som en kontrast mot det klara turkosa havet. Åt ena hållet tornar en öken-ö upp sig. Rödbruna berg som veckar sig ända fram till havet. Åt andra hållet syns land med hotellen i smakfull, stilren elegans i miniatyr.

Någon ropar till. Jag förstår att det händer nu. Delfinerna är på väg!

Det var det här vi hade hoppats på men inte vågat tro att vi skulle få se. Jag rusar ned från trappan. Rycker tag i ett par simfötter och en snorkel och cyklop. Kastar mig i vattnet och följer de som redan har hoppat i. Där ser jag dem. Ryggfenorna turas om att smeka vattenytan. Jag tittar ned, hjärtat bankar kraftigt. Här kommer massor med delfiner. Jag räknar till arton stycken. Två av dem är barn som mer eller mindre hänger fast på sin mamma. Jag sparkar allt vad jag kan och simmar ovanför dem. Följer dem. De böljar fram. Lugnt och skönt. Vad enkelt det ser ut att vara delfin…

Plötsligt vänder flocken och i samband med detta kommer en delfin emot mig. Jag sträcker ut handen och är endast någon cm från att smeka den längs sidan. Jag vänder själv och simmar mitt bland delfinerna. De är på båda sidorna om mig endast någon meter ifrån och så är de under mig. Jag är en delfin. Jag simmar med dem i flera minuter innan de simmar ifrån mig. Jag lyfter huvudet från vattnet och ser hur de hoppar bredvid båten.

Jag är lycklig en liten stund.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om delfiner, röda havet, snorkla, Åsa Nilsonne, självmord, Linnéa, familj, barn, lycka, sorg,

På ökensafari

Vi blir hämtade av en täckt jeep. Mannen som kör för tankarna till talibaner, minst. Mustaschen, palestinaschalen. Han öppnar dörrarna där bak och vi får sitta på bänkar som är längsmed bussens långsidor. Han pratar inte engelska. Vi åker iväg med honom. Ensamma. Har ingen aning om vart vi ska.

Vi har köpt en utflykt utanför researrangören. Tanken far genom huvudet att vi kanske blir kidnappade. Jag slår bort tanken snabbt och kommer med logisk-rationella argument fram till att det inte är möjligt.

Vi kommer in i öknen. Passerar en säkerhetsvakt. Inser att vi inte kommer att vara ensamma eftersom vi ser ett antal andra jeepar också. Ytterligare en person med turban och kamouflagebyxor ansluter i jeepen. Han har dessutom en låda med handtag med sig. Jag undrar om det är ett automatvapen, men inser att han är filmare.

Hur nipprig får man vara egentligen…

Nu följer en timmes färd genom den egyptiska öknen. Jag fascineras över mannens säkerhet i körandet. Hur hittar man i öknen? Hur ser man skillnad på de olika svängarna? Vad tar man fasta på?

Första stoppet: En hägring. Ja, visst har jag läst om hägringar. Men visste jag egentligen hur det var? Vi böjer oss ned och ser där borta att det ser ut som en sjö. När guiden talar om att det är en hägring tänker jag att det är ett bra trick. Men när vi senare åker förbi med jeepen inser jag att det var just så. Den gassande solen i ökensanden gör att solen reflekteras till den grad att det ser ut som vatten. Bergen i bakgrunden speglas till och med i hägringen.

Nu kommer vi fram till ett mindre berg. Vi får klättra upp för det. Här uppifrån har man en bra utsikt över ökenlandskapet. Det är verkligen fascinerande. Nu ska vi få springa nedför på sandsidan. Mjuk, len, fin sand mellan tårna. Jeeparna hämtar upp oss på andra sidan.

Vi kommer fram till en Beduinby. Tydligen bor de här ute fortfarande, men de flyttar sig inte längre trots deras nomadiska ursprung. De lever enbart på turister. De är nomader. Lite sorgligt, men säkert finns det någon mening med det också. Vi blir serverade te och får bland annat beskrivet hur mannen har rätt att äkta två fruar men kvinnan endast kan äkta en. Varför? Det är enkelt: hur skulle kvinnan kunna veta vem som är far till sitt barn i så fall?

Vi blir slussade till nästa station: kamelridning. Men det finns inga kameler i Egypten. Kameler har två pucklar. Dromedarer en. Det är alltså dromedarridning. Snabbt upp på var sitt djur och så bär det iväg. Vi går ca 100 m. En av de som leder djuren tar min kamera och tar ett kort på oss alla fyra. Självklart vill han ha betalt för det.

Dromedar i egyptiska öknen

Nästa station är att se hur beduinkvinnorna gör bröd. Det är av vatten, mjöl och vatten. Brödet kavlas ut med ett stålrör så att det blir en platt rundel. Denna steks på en glöd av kamelbajs!
Ytterligare några olika saker slussas vi fram snabbt genom. Sedan är det dags för att åka fyrhjuling. Det är som en motorcykel men med fyra hjul. Det bär av in i öknen under tiden att solen går ned. Vi sitter på var sin med en pojke var. Det guppar och hoppar väldigt mycket men solens sista strålar spelar vackert på bergen runt om. Det blir snabbt mörkt och väldigt kallt plötsligt.

Nu är det dags för reptilmuseet. Det ena djuret efter det andra visas upp. Giftiga ormar och ännu giftigare ormar. Snabbt. Nu ska vi ge dricks igen.

Jeepen hämtar upp oss och kör oss lite längre bort. En stor scen och massor med sittplatser på kuddar runt om. Här samlas tydligen alla grupper, som slussats fram samtidigt med oss men inte riktigt på samma ställe samtidigt, blir tilldelade en vattenpipa och så börjar showen. Egyptisk folkdans och naturligtvis: magdans. Först därefter får vi mat. Hungriga kastar vi oss på buffen och äter oss snabbt mätta. Vår chaufför är observant och säger att det är dags för sista stoppet nämligen att titta på stjärnorna.

Det är verkligen kolsvart i öknen. Inga ljus från några städer stör. Miljoner av stjärnor syns på himlavalvet och vi påminns ännu en gång om vår litenhet i universum. Vad spelar det för roll det vi gör? Vad spelar det för roll vad som händer nu? Vi är en sådan liten beståndsdel!

Det jag fascinerades av mest under vår utflykt var logistiken som krävdes för att köra runt så många människor till så många aktiviteter. Och så är ju egyptierna också kända för sin logiska förmåga och sin precision. Den som krävdes för att kunna bygga pyramiderna i exakt rätt vinkel för att gångarna från gravkamrarna skulle peka exakt mot vissa stjärnor så att mumiens själ kunde flyga ut åt rätt håll. Den som krävdes för att Ramses II innersta tempelmålning ska lysas upp av solen exakt när Ramses hade födelsedag och inte annars.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ramses II, beduiner, öknen, Egypten, dromedarer, pyramider, logistik, fyrhjulingar, magdans, stjärnor, litenhet

Solen lyser intensivt på min vinterbleka hud. In genom ögonlocken. Jag låter energin sugas in i min kropp och förvandlas, omvandlas till det jag behöver.

Lugn.

Det första som händer när jag stannar upp är att jag får många obehagliga minnesbilder. Linnéa är sjuk. Linnéa vill dö. Linnéa är inte ärlig mot mig. Linnéa blir arg. Polisen som kommer och säger att Linnéa är död. Jag berättar för alla att Linnéa är död. Emelie är sjuk. Inlagd. Jag berättar för henne att hennes syster är död. Möten på BUP. Ser Linnéa död.

Verkligheten som sjunker in.

Min dotter är död.
Min dotter har tagit sitt liv.

Det är sant.

Det som inte fick hända har hänt.

Hon finns inte längre.

Jag finns. Jag måste leva kvar fast jag i ärlighetens namn ofta känner att jag inte har någon lust.
Jag måste själv se till att jag mår bra. Det är många som är beroende av att jag mår bra.

Jag slår bort tankarna och tvingar mig att vara i nuet. Här i värmen och i solen.

Jag njuter. Låter mig fyllas på.

Jag har många år kvar som jag måste orka.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om energi, sol, vila, semester, självmord, saknad, Linnéa, död

Jag måste helt enkelt ta vara på livet.

Jag har ett val. Jag kan välja hur detta ska påverka mig. Jag måste. För mina barns skull.
För min egen skull.
För Linnéas skull.

Hur otroligt det än känns så får jag inte låta detta stoppa upp resten av mitt liv.

Mitt liv kommer aldrig mer bli vad det en gång varit. Nej. Så är det.
Men för det behöver det inte bli dåligt.

Jag har valet.

Jag har valet att antingen låta detta dra ned mig och stanna mitt liv, eller att fortsätta leva mitt liv.

Jag bestämmer självt.

Jag är inget offer för omständigheter. Jag väljer själv hur det som händer i mitt liv ska påverka mig.

Så enkelt är det faktiskt…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om livet, självbestämmande, kontroll, att må bra, offer, martyr

Öken

Sand. Sand. Sand. Åter sand.

Evighet. Små, små enheter som bildar en större. Den enskilde har egentligen ingen betydelse. Ett litet sandkorn märker man inte om man är utan. Men många tillsammans bildar evigheten.

Sand möter himmel. Evighet igen. Lätt. Luftigt.

Hård sten. Kantig, vass sten. Distinkt. Ändligt.

Möter det mjuka. Möter evigheten.

Det är vackert.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om öken, egypten, sand, evighet

Öknen, Egypten 21 nov

-Jaså, har du varit borta, undrar du… Men… bloggen då?

Ja, jag har varit på en veckas semester i Egypten. Det var varmt. Det var sol. Det var vilsamt.

Jag pausade från verkligheten.

Bloggen skötte sig självt. Tidsinställda inlägg. Smart funktion. Jag kan ju inte bara försvinna från er trogna läsare. Ni är mellan 300 och 400 unika besökare varje dag. Jag är oerhört tacksam för det stöd jag får dels genom att veta att det är så många som följer mig, och dels genom de kommentarer jag får.

Det hjälper ska du veta!

Jag tänkte berätta lite om mina tankar och reflexioner som jag fick under resan de närmaste inläggen.

Resan var mycket välbehövd och jag känner verkligen att jag har fyllt på batteriet. Jag känner mig väldigt mycket starkare och har mer perspektiv på tillvaron.

Jag ska verkligen försöka hålla fast den här känslan nu.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om semester, Egypten, vila, starkare,

Det är lätt att prata om att man är ”deppig”. Men vad menar vi då? Alla har ju dagar som är tyngre ibland. En del av oss märker tydligt när hormonerna är i gungning också. Men deprimerad? Hur är man då?

Diagnoser är ju en konstruktion. Inte egentligen något facit. Om en mängd symptom är vanligare i grupp kan man sammanföra dem under ett namn. Det måste vara tillräckligt mycket av symptomen och tillräckligt länge för att det ska få kallas det som är en diagnos. Vad gäller psykiska sjukdomar måste det dessutom innebära en funktionsnedsättning både hemma och på arbetet i de flesta fallen. Men även om diagnoser är en konstruktion så är det en hjälp för att veta vad vi pratar om och för att ge rätt behandling.

En sak som är viktig att komma ihåg är att många av symptomen för depression är symptom som är vanliga vid andra tillstånd också.

Detta är vad man använder sig av som läkare när man diagnosticerar depression enligt DSM-IV:

A Minst fem av följande symtom har förekommit under samma tvåveckorsperiod. Detta har inneburit en förändring av personens tillstånd. Minst ett av symtomen (1) nedstämdhet eller (2) minskat intresse eller glädje, måste föreligga.

1 Nedstämdhet under större delen av dagen.
2 Klart minskat intresse/glädje.
3 Betydande viktnedgång.
4 Sömnstörning (sover för lite eller för mycket).
5 Psykomotorisk agitation eller hämning (irriterade rörelser eller avsaknad av rörelser, t ex ansiktsmimik).
6 Svaghetskänsla eller brist på energi.
7 Känslor av värdelöshet eller överdrivna eller obefogade skuldkänslor.
8 Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga.
9 Återkommande tankar på döden, självmordstankar eller självmordsförsök/planer.

B. Uppfyller inte kriterierna för blandepisod mani/depression.
C. Symtomen orsakar signifikant lidande eller försämrad funktion.
D. Symtomen beror inte på direkta effekter av droger, mediciner eller kroppslig sjukdom.
E. Symtomen förklaras inte bättre med sorgreaktion, dvs depressionssymtomen har varat mer än två månader efter en närståendes bortgång eller karaktäriseras av påtaglig funktionsförsämring, sjuklig upptagenhet av känslor av värdelöshet, självmordstankar, psykotiska symtom eller psykomotorisk hämning.

Vill du testa om du är deprimerad? Gör en MADRS skattning här. Om du får indikation på att du är deprimerad rekommenderar jag dig att snarast boka tid hos din husläkare och berätta att du har gjort testet och att du tror att du är deprimerad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om depression, DSM-IV, diagnos, MADRS