Ludmillas Blogg

Igår åkte jag och pojkarna och hälsade på en liten flicka, 1 vecka gammal.
Allt sätts på sin spets. Liv och död. Hon var med inne i magen på Linnéas begravning.

Här har ett nytt liv börjat sin bana i vår värld. Förväntan.
Så ny, så oförstörd.

Mammans glittrande ögon, lycklig, stolthet över sin förstfödda dotter.

Jag håller henne i min famn, luktar, känner hennes kind emot min.
Hur ska ditt liv bli? Vilken person ska du bli?
Hoppas att jag får vara med dig i dina upp- och nedgångar.
Jag vill finnas där för dig.

Vackra underbara människa!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om liv, förväntan, nyfödd

När jag tänker på Linnéa nu, tänker jag mer på hennes som hon var innan hon blev sjuk än hur hon var de sista månaderna. Det har faktiskt gått längre tid efter hennes död nu än den tid hon var sjuk.

När jag tänker på Linnéa nu så ser jag den glada, positiva och entusiastiska person hon var. Hennes vackra leende. Hennes intresserade sätt.

När jag tänker på Linnéa som hon var då är det svårt att förstå att man inte kunde resonera med henne och diskutera om hur hon mådde. Vi pratade ju så mycket Linnéa och jag, om hur hon kände och tyckte i livet.

När jag då styr om tankarna till de jobbiga sista månaderna så är det en annan Linnéa jag ser. Det är en person som har slutit sig inom sig själv. Någon som har bestämt sig för att dö och som inte är mottaglig för något alls. Det var endast korta stunder som Linnéa släppte in mig i hennes sfär. De få stunderna kunde hon krypa in i min famn och även prata om hur hon kände. Men oftast höll hon en sarkastisk fasad där varje försök från min sida att nå henne möttes av undvikande eller abrupt avbrytande. Jag fick inte komma för nära. Det var inte min sak att prata med henne om hur hon mådde tyckte hon. Jag fokuserade därför på att göra positiva saker på permissionerna och att prata om framtiden och vad hon ville göra då. Men hela tiden kändes det som att hon mer lät mig hållas, för själv hade hon redan bestämt sig.

Hon fick en inbjudan till en konfirmation som skulle vara i juni. Hon öppnade kuvertet ointresserat och la ifrån sig det direkt utan kommentar.
Hon fick ett ”krya-på-dig-brev” från släktingar som hon tycker mycket om. Hon lät det först vara oöppnat och sedan la hon det ointresserat ifrån sig.
Samma sak med det jag gav henne och det jag sa till henne. Samma sak med andra nära och kära.

Det är svårt att förstå. Det är svårt att förstå vad det var som var så omöjligt att leva med. Även om vi visste allt redan då. Men för henne var skammen och skuldkänslorna antagligen för stora. Det gick inte att förena det med bilden av sig själv.

Linnéa var så förändrad den sista tiden att hon inte gick att känna igen för mig. Hon var redan borta. Jag sa i mitt tal på Begravningen att ”hennes hjärna var kidnappad” och det är så det känns. När jag tittar på bilder från den sista veckan känner jag inte igen Linnéa. Hennes ögon är tomma…

Jag hittade ett antal olika kort som jag givit Linnéa under de senare åren och jag påminner mig om att jag var ändå duktig på att visa hur mycket jag uppskattade henne. Det känns bra.

Min älskade Nean. Jag saknar dig oerhört.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Linnéa, uppskattning, kärlek, förändring, psykisk sjukdom, förstå

Återigen skrivs det om oförstående anhöriga och vänner i samband med att man förlorar ett barn.

Jag känner igen det som skrivs och jag håller med.

Man blir förvånad över att en del håller sig borta. Jag har även blivit väldigt förvånad och ledsen över att några av de som står mig närmast inte har visat sitt stöd för mig. Å andra sidan finns det de som jag inte hade förväntat mig skulle stötta mig som har gjort det med råge.

Men vi får inte glömma bort att det är relativt ovanligt att man förlorar ett barn. Vi är inte heller vana att tala om sorg och smärta i vårt samhälle. Allt ska ju vara så bra, så perfekt, så felfritt. Man ska vara den perfekta mamman, med den perfekta familjen och allt ska vara så bra med arbete osv. Man ska inte tillhöra de som inte klarar eller inte orkar.

Man ska definitivt inte förlora ett barn.

Vad väcker det för känslor hos andra som har barn? Sannolikt otroligt starka reaktioner.
”Om det händer henne kan det ju hända mig också – det klarar jag inte.”

Varje gång de tänker på mig – kan deras egen rädsla aktiveras.

”Tänk om jag sårar henne genom att fråga hur det är?” Hur kan man fråga hur det är över huvudtaget? Det fattar man ju… det är ju f-d-ligt…

Dessutom går ju processen snabbare för en som står vid sidan om. I början blir alla chockade, men de som inte står närmast går vidare snabbare. Man hamnar i olika skeenden.

När man bloggar som jag får man ytterligare ett perspektiv på hur omgivningen förhåller sig. För nu kan ju folk hålla koll på hur jag mår genom att läsa min blogg. Då behöver man ju inte höra av sig. Fast en del ser det ju som en möjlighet och hör av sig ändå. Många finns där oavkortat hela tiden. Det är guld värt.

Andra orkar inte med att se sorgen i vitögat hela tiden, och det respekterar jag fullt.

Det finns råd till anhöriga och vänner för hur man ska förhålla sig till någon i sorg. Om du vill veta hur det upplevs att ”drabbas” av närståendes självmord kan du läsa här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sorgbearbetning

Men hallå… inte nu igen… Jag som var så bra på banan.

Jag är så förbaskat trött på att vara så här… Gillar inte den här rollen. Opålitlig, ineffektiv och okoncentrerad. Det är inte ”jag”.

Ok. Acceptera.

Nu ska jag bara se om jag kan hitta kontakten igen så att jag kan sätta igång systemet igen.

Ja, jag vet. Det är bara jag som kan göra det….

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om acceptans, sorgearbete,

Det känns ändå som att smärtan är något mindre skarp just nu. Lite mindre brännande, skärande, intensiv. En skön paus i själen. Just nu.

Jag tror att en del av anledningen till att det känns lite lättare är att jag förstår lite mer. Frågan Varför börjar få svar. Pusslet är mer helt. Varför tar en glad, vacker, positiv, hjälpsam, ”duktig” tjej med många vänner och oerhört uppskattad av alla – sitt liv? Det går inte ihop. Varför går det inte ihop? För att det inte är hela bilden. Det finns så mycket mer. Så mycket mer som jag inte visste. Som ingen visste. När man får fler pusselbitar blir det mer förståeligt. Bilden klarnar.

Livet går sakta framåt. Jag letar efter balansen.
Balansen mellan att få tid att tänka mina tankar och att tänka andra tankar.
Balansen mellan att ägna min tid åt Linnéa och det som inte är och tiden åt mina barn i livet.
Balansen mellan aktivitet och vila.

Att se till att inte Linnéas död är helt i onödan är, som jag skrivit förut, min stora drivkraft.

Någon i min närhet var tvungen att söka psykakuten igår. De fick efter lång väntan träffa en psykiater som nästan inte kunde prata svenska.

Det är faktiskt pinsamt att det gått så långt att psykiatrin inte har läkare som kan kommunicera på svenska. Kommunikationen är ju redskapet en psykiater har för att hjälpa. Att inge förtroende, hopp om förändring och leda patienten framåt i tankarna. Det är ju omöjligt om man inte kan förstå vad patienten säger och än mindre formulera sig själv.

Av psykiaterna som bor i vår stad är det 30 st som inte arbetar där utan på annan ort. Vad säger det?

Nu kan man läsa att den nya regeringen ska satsa mer på psykiatrin. Det är bra. Om det blir så.

Så alla ni som ska bli läkare. Se en lovande framtidsbranch! Svenska läkaresällskapet har tagit ett initiativ för att uppmuntra blivande läkare att välja psykiatri har En landsomfattande föreläsningsturné, “Psykiatrins Ansikten”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självmord, psykiatri, hopp, sorg

Vissa saker vill man inte veta. Det räcker liksom som det är.

Jag fokuserar om. Tänker på Linnéa som den positiva person hon var utåt. Jag läser i hennes dagbok från aug 2008, dvs Linnéa är 13 år:

”Problemet är inte problemet, problemet är din attityd till problemet! Allt handlar om hur du ser på saker och ting. Man väljer själv hur man vill se på saken. Allt är relativt. Jag tror också att det är viktigt att man inte gör saker större än vad de är. Inte mindre heller. Har du hört uttrycket ”det finns inget ont som inte för något gott med sig”? Men det finns inte heller något gott som inte får något ont med sig. Där handlar det minsann också om inställning. Jo, Människan är mycket duktig på att hitta dåliga saker, negativa saker men dålig på att se de bra sakerna. Jag tror att om vi skulle se på saker med ”positiva ögon” så skulle allting vara så mycket lättare… Annars blir allting bara en ond cirkel. När jag har PMS och bara typ vill dö så brukar jag tänka på detta och det hjälper faktiskt, iaf på mig.
…
Jag tror att det är bra att prata om saker med folk, det är ett sätt att bearbeta. Inte hålla på att snacka skit om folk, det är inte så jag menar, men att prata om t ex någon har dött. Visst ska man ta sig tid och sörja men man kan inte älta hur länge som helst. Det skulle sluta i självmord. Man måste bearbeta och gå vidare. Inte på en gång, men efter en viss tid. ”

Ja… visst var hon klok min dotter…?

1,5 år senare har hon själv tappat allt hopp och allt det positiva och tar sitt liv.

Hur märkligt är inte livet?

Läs även andra bloggares åsikter om positivitet, hopp, PMS, självmord, problem, attityd

Idag har ytterligare fakta kommit fram.
Jag har inte bett om att få veta mer. Men som Gunilla Karlsson skriver i sin dikt: ”Det fattas bitar i mitt pussel”.

Precis så känns det när man försöker förstå varför.

Linnéa var ju en oerhört omtänksam, mjuk, varm, hjälpsam, snäll, kärleksfull, inkännande person. Det är så vi känner henne. Hon var den som peppade oss andra när någon hade det svårt. Det är det som gör det så svårt att förstå att just hon valde att ta sitt liv. Hon har ju nu agerat tvärtom de goda råd hon har givit andra.

Men ytterligare pusselbitar har kommit fram efteråt. Av de förstår man att det fanns en annan sida också. Att hon inte bara var den person hon visade utåt. Det gör det lite mer förståeligt.

Debatt har pågått kring internetsiter som peppat ungdomar att ta sitt liv. Jag tror inte att det var det som fick Linnéa att ta det slutgiltiga steget. Men internet har påverkat utgången av Linnéas liv. Lättillgängligheten. Möjlighet att få kontakt med människor man aldrig skulle stöta på annars.

Hon slets mellan de olika delarna av sig själv.
Den hon ville vara och visade upp utåt och den andra sidan som fanns inom henne.

Stackars älskling, vad svårt det måste ha varit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykos, internet, självmord

Jag är ju rätt ny i bloggvärlden så jag vet ju inte riktigt vad som är comme-il-faut…

Jag har fått flera nomineringar för min blogg men inte låtsats om dem. Nu har jag fått av två personer som jag inte känner som rekommenderar min blogg.

Det är:
Miss Helenas blogg: ”Gå in på hennes blogg så förstår ni själva..som så tragiskt förlorade sin 14 åriga flicka i självmord för en kort tid sedan..kämpa på vännen..vi finns där för dig!”
shingela.se som skriver ”En blogg om sorgen efter att hennes dotter tagit självmord en stark blogg!”

Tack för det.

Om jag kan göra någon skillnad genom att skriva så hjälper det mig väldigt mycket!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om blogg, nominering, tacksamhet

Jag utbildar babysiminstruktörer som kommer från hela Sverige till Uppsala där jag bor. Det har jag gjort sedan 1997. Jag utbildar i Linnéas namn, Linnéas Simskola.

Just nu pågår en sådan utbildning. Den är tre dagar. Det är den första sedan Linnéa dog.

Jag har alltid en personlig presentation av mig och min familj och en berättelse om hur jag började med babysim, 1989, och hur jag startade Linnéas Simskola 1993 när Linnéa föddes.

Linnéa finns också med i bilder i Babysimboken som jag skrivit och på många ställen i mitt utbildningsmateriel.

Jag har varit väldigt orolig inför denna utbildning. Dels för hur jag skulle orka att hålla ihop så många timmar i stöten och dels för hur jag skulle göra angående att berätta vad som hänt eller inte.

Jag vet att många simhallar och babysim redan vet vad som hänt. Så en del av de som kom på utbildningen vet ju säkert. Då skulle det vara konstigt att låtsas som att det inte har hänt. Å andra sidan kan det ju bli lite jobbigt för en del att höra vad som hänt när de vill komma och lära sig om babysim och inte höra hur föreläsarens dotter dött…

Jag fick ett råd av en vän som jag följde. Jag berättade vad som hänt men försökte vända det till något positivt. Ni blir utbildade i hennes namn… en ära att tala i hennes namn… ännu mer viktigt att fortsätta bedriva denna positiva verksamhet…

Det verkar som att det har fallit ok i jord.

Föreläsningarna förs inte så långt ifrån den platsen där Linnéa tog sitt liv…

Jag kör varje dag till hennes skola. Så även i morse. Möter blickarna från hennes lärare. Ser hennes klasskompisar, som nu är 15 år… En del kör moppe till skolan. Jag kör sedan förbi platsen där hon finns nu. Oftast stannar jag till och hälsar på henne. Sedan körde jag idag över järnvägen. Samma spår som hon dog på, fast längre bort. Stannar till vid bommarna. Tåget far förbi med en väldig kraft. Bommarna öppnas.
Jag fortsätter min färd. Kommer fram till platsen där hon tillbringar sin sista kväll. Kör samma väg som hon gjorde efteråt. Mot platsen där hon dog. Men så, precis innan, så svänger jag av mot konferenshotellet. Jag följer hennes väg, men jag väljer en annan väg mot slutet.

Jag tänker igen, på hur hon kände när hon cyklade mot platsen hon hade valt ut, planerat en vecka innan. Hur övertygad hon var. Sannolikt lite upprymd, när hon insåg att hon skulle lyckas den här gången. Att hon hade lurat oss allihop…

Ja, och så står jag där och ska med kraft och energi förmedla den entusiasm och glädje jag känner inför att vara babysiminstruktör och med mina 19 års erfarenhet dela med mig av min kunskap.

På något konstigt sätt går det. Trots allt.

Fick idag ett kort från en familj som jag inte känner igen som också delar sorgen efter Linnéa. Det känns oerhört stort och fint. Både att Linnéas minne finns kvar hos andra och även att de tar sig tid och ork att förmedla det. Det värmer så mycket!

Jag har de senaste dagarna också fått väldigt fint stöd från flera personer i min närhet. Bland annat från Erika, Cia, Zandra och Sara. Tack för att ni finns!

Läs även andra bloggares åsikter om stöd, sorg, utbildning, babysim, Linnéa, instruktörer, Linnéas Simskola

Idag kan vi läsa på Aftonbladet att läkaren som en kvinna som sökt på vårdcentralen några veckor innan hon tog sitt liv blir varnad.

Det är bra att man drar åt tumskruvarna lite nu. Jag tror säkert att läkaren gjorde vad han/hon kunde under de omständigheterna som är, så det är inte min kollega jag beskyller. Som läkare har man oftast alldeles för lite tid att göra en riktigt bra bedömning. Särskilt som det är vanligt att patienter söker för något annat än vad det egentliga problemet är, medvetet eller omedvetet.

Men hur som helst så är det ju strukturen i sjukvårdsorganisationen som det är fel på och tyvärr kommer vi inte åt den förrän allmänheten påpekar felen. Patienter orkar oftast inte hävda sin rätt– och vet inte heller alltid om att det är fel och att man kan – påpeka det eller anmäla det.

Ett dilemma vi har gällande självmord är att man är rädd att det ska smitta genom den sk Werther-effekten. Det finns riktlinjer från WHO och även i de pressetiska reglerna kring hur media får rapportera kring självmord så att det inte ska idealiseras eller locka andra att ta sitt liv. Ett exempel på det är när Johanna Sällström tog sitt liv då medierna länge skrev på ett sätt att det inte framgick att det var just självmord.

Samtidigt är det så viktigt att prata om det. För att ta bort alla konstiga föreställningar som finns. Jag har kontakt med väldigt många personer nu som har mist någon nära (särskilt barn) i självmord och det är förvånande att höra deras historier. I stort sett alla är helt vanliga familjer där man dessutom oftast inte märkt något på barnet innan. Ingen har kunnat ana något – och så händer det här. Många anhöriga har svårt att acceptera att den anhöriga har sådana tankar. Han/hon var inte sån. Nä… det var inte Linnéa heller. Hon var livet självt!

Plötsligt är man en mamma till ett barn som inte orkade leva.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självmord, psykiatri, sjukvård, patient, patientförsäkring, HSAN, Linnéa