Ludmillas Blogg

Var 6e timme tar någon sitt liv.
Det pågår hela tiden.
Hur ska vi kunna stoppa detta?

Jag fick veta igår att ytterligare en 14-årig flicka i vår stad tog sitt liv för ett par veckor sedan.

Jag ryser… Det gör så ont…

Jag tänker på hennes familj. På hennes mamma.

Tänker tillbaka hur det var för mig efter ett par veckor och vad som kommit därefter.

Hur ska vi stoppa detta?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självmord, ta sitt liv

”Akademiska sjukhuset i Uppsala måste förbättra rutinerna för bland annat vårdplanering, dokumentation och utredning av självmordsnära patienter. Det kräver Socialstyrelsen sedan två patienter tagit sina liv och en annan gjort ett självmordsförsök. Patienten visade tydliga kännetecken för självmordsbenägenhet, vilket borde ha föranlett en mer systematisk riskhantering. ”

Detta skriver Lennart Lindström i UNT.se idag.

Det här handlar inte om Linnéa. Detta är sådant som har hänt tidigare år inom vuxenpsykiatrin. Men det fortsätter.

Undrar hur länge vården får vara otillräcklig, läkartillgången bristfällig och kunskaper i suicidprevention otillräckliga. Hur många uppgivna patienter ska behöva vända på akutmottagningen när de till slut har tagit steget och be om hjälp?

Detta är inget nytt. Psykiatrin i Uppsala har varit i kris under lång tid.

Jag känner mig orolig.

Mycket orolig, för hur man ska få ihop neddragningar på miljoner samtidigt som det är så här…?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatrisk vård, självmord, unt,

Idag har Johan inte väckt Linnéa kl 6.30.
Han har inte heller dukat frukost till 5 utan till 4.

Jag har inte krockat med Linnéa i tvättstugan när vi letar efter rena kläder.
Jag har inte småpratat med henne vid frukostbordet, och hon är inte heller så där surmulen som hon brukar vara på morgonen.

Linnéa har inte stått i hallen framför spegeln och sminkat sig.
Jag har inte skjutsat Linnéa, Jonas och Oscar till skolan. Linnéa satt inte framme bredvid mig i bilen och berättade vad hon skulle göra i skolan, eller om den och den kompisen, samtidigt som vi lyssnade på RIX morgonzoo.

Jag har inte sett Linnéa springa iväg in i skolhuset samtidigt som hon ropar; Tack för skjutsen!
Jag har inte heller kommit hem på eftermiddagen efter att jag hämtat pojkarna till ett hus där Linnéa sitter och spelar piano. Ljuvlig musik som fyller huset.

Jag har inte pratat om livet med Linnéa samtidigt som jag förbereder maten. Jag har inte heller förhört henne på någon läxa. Inte heller tittat på TV med henne.

Jag kommer inte att pussa henne godnatt på ögonlocken och hon kommer inte att borra in sitt huvud mot min hals.

Aldrig mer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om livet, sorg, saknad, Linnéa

Ännu en måndag…
och jag stannar upp…

Jag förstår att jag aldrig kommer att bli densamma igen.
Kanske blir jag någon mycket bättre.
Kanske blir jag bara en spillra av mitt forna jag?

Hur ska jag veta?

Jag känner hur jag har blivit en puppa. Inuti håller hela jag på att lösas upp av starka magsafter.
Det syns inte utanpå.
Inuti löses jag upp till ingenting och så småningom ska jag omformas, uppbyggas… till något nytt.

Undrar vad jag blir när jag blir fjäril?
En vacker blåvinge… eller en trist brun nattfjäril?

Måndag. Början på en ny vecka. Resten av det vi kallar livet…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om puppa, metamorfos, fjäril, liv, död, sorg

103 dagar har jag varit utan min dotter.

103 dagar har jag vaknat upp med skräcken, tomheten, smärtan.
103 dagar har jag klätt på mig (nja… en dag gick jag faktiskt inte upp ur sängen),
103 dagar har jag ätit frukost, lunch, middag (någon dag har jag nog hoppat över något…),
103 dagar har jag kämpat för att ta mig igenom minut för minut
103 dagar har jag klarat av att överleva

Tiden är ur led.
Tiden står stilla samtidigt som den rusar framåt.

Så mycket som har hänt sedan Linnéa valde att ta sitt liv.
Så mycket som tillkommit efter, trots att tiden står stilla.

Jag fick igår tips om en blogg där Paulina skriver om kvällen den 30 maj 2008 när hon satt och åt pizza samtidigt som tåget tjöt i en minut. Någon hade hoppat framför interncitytåget från Duved.

Det var mitt barn.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, tåg,

Jag är glad över att märka att det bloggas en del om självmord idag.
Precis som Tonårsmorsan skriver är man ofta rädd för att ”väcka den björn som sover”. Man tror att man får dem att få idén av att prata om det.

Det vet man att det inte gör. Tvärtom så är det oerhört jobbigt att ha dessa tankar om man dessutom känner att man inte borde och man inte kan prata om det. Vi måste prata om det mer och ta bort alla tabun.

Precis som Tonårsmorsan så uppriktigt berättar gör även Lisa från Göteborg. De båda är exempel på personer som har försökt att ta sina liv men inte lyckats och är väldigt lyckliga över det idag. Som ungdom har man ju oftast inte upplevt att livet går ned men sedan upp igen och då är det lätt att tro att livet kommer fortsätta att vara nattsvart.

Även Therese från Lund skriver om gårdagens reportage om självmord på SVT. Hon är liksom jag chockad över att se hur känslokall Makarow var över att han faktiskt kunde ha något med Bijans död att göra.

Ms Mybell tycker dock att det är slöseri på sändningstid att visa ett program där TV tipsar om att det finns självmordsguider.

Jag håller med AlterEgo att skolk är ett tecken på att något inte är bra. Faktum är att frånvaro från skolan ofta är ett första tecken på att ett barn eller en ungdom mår dåligt och är en riskfaktor för självmord.

För mig själv är det ”ta en minut i taget principen” som gäller. Jag väljer att inte dras under isen idag. Jag försöker att fokusera på det konstruktiva. Samtidigt som jag inser att jag fortfarande inte har förstått att det faktiskt har hänt.

Jag får minnesbilder hela tiden av vad som hände sista veckan. Lägger ihop en sak med en annan och försöker få bilden klar för mig.

Smärtan- Kommer den någonsin att försvinna?

Läsa även andra intressanta bloggar om självmord, uppdrag granskning

Idag är det den Suicidpreventiva dagen vilket har uppmärksammats i media på flera sätt.

Jag är arg, upprörd, illamående och tacksam över både Gomorron Sveriges inslag (spola fram till 7.43) i morse med Brita Alin Åkerman, psykolog och professor, från NASP samt Pirjo Stråte som förlorade sin son i självmord för 11 år sedan. Pirjo är ordöfrande i SPES Stockholmskrets, anhörigförening för de som förlorat anhörig i självmord.

I kväll kunde vi dessutom se Uppdrag Granskning där man fokuserade på självmord som påhejats av olika internetfora och självhjälpssiter. En skrämmande historia där yttrandefriheten står emot de risker som det medför när man som uppgiven och psykiskt instabil person får någon som puttar en åt fel håll. Mot döden. I inslaget intervjuades en av de som hjälper folk att ta sina liv. Det var uppenbart att han inte riktigt hade insett konsekvenserna av sitt handlande. Den person som står bakom en av de större självmordssiterna i Sverige medgav att han själv hade en autismstörning som även vanligen leder till sämre omdöme vad gäller konsekvenser för andra människor.

I inslaget uttalar sig Jan Beskow om den suicidala processen och som jag i mitt inlägg igår också citerade ur boken Suicidalitetens språk.

En sak som man ska tänka på är att en person som varit deprimerad och som plötsligt verkar må bättre kan egentligen ha blivit lugn pga av att denne har bestämt sig för att ta sitt liv.

Det är så viktigt att vi inte håller tyst om självmord. 1500 personer dör per år i självmord. Av dem är ca 50 st under 20 år. De yngsta man har sett har varit 9 år.

Är det ok tycker du?

Är det ett rationellt beslut man tar om man är minderårig?

Läs även annat som är intressant om självmord, suicidprevention, NASP, SPES, Jan Beskow, Pirjo Stråte, Brita Alin Åkerman,

Linnéas cykel. Väntar.

Den senaste veckan har jag varit helt under isen. Igen.

Hopplöshet. Maktlöshet. Kraftlöshet. Meningslöshet. Aldrighet.

Jag upplever att det är mycket värre nu efter 3 månader än vad det var i början. Långsamt, långsamt börjar jag förstå… att Linnéa inte tänker komma tillbaka. Hur ska jag kunna leva utan Linnéa? Hur ska jag kunna leva utan min älskade dotter? ÖVERLEVNADSPLIKTEN! Jo, visst…

Min kloka psykolog tycker att man kan likna sorgen med vatten som forsar ur en vattenslang (Liknelse tagen från Marscha Linehan, USA). Om det står vidöppet så kom det obegränsat med vatten. Men man kan också reglera flödet själv genom att skruva ned det eller faktiskt även skruva av det helt.

”Ludmilla, vad tror du om att du kanske behöver strypa tillflödet lite nu?”

Jo, det är klart att det vore skönt. Men det går ju inte jag behöver någon som kan göra det åt mig… Jag har ingen ork att göra någonting. Ser inget klart. Mörkt. Tomt.

”Vem är det som bestämmer i ditt liv?” (Citat bok från Åsa Nilsonne)
Jo… ja… visst… men… Ok! Det är JAG. Jag har ansvaret självt att se till att försätta mig i en annan sinnesstämning. Att låta något annat än Linnéas död ta plats på den inre scenen. (Citat bok från Åsa Nilsonne)

Sök, sök, sök… Vad kan jag göra för att fokusera om? Måste ta tag i mig själv!

Här om dagen var jag på ett mycket intressant möte på NASP, Nationellt centrum för suicidprevention. Jag träffade dem för att erbjuda mina tjänster som läkare och anhörig.

Jag träffade en mycket erfaren och kunnig kvinna som fick mig att förstå att min historia är inte unik på något sätt. Det finns en enorm okunskap hos allmänheten som gör att det nästan är lite fult, tabu, att någon tar sitt liv. Tankar om vad som har orsakat det i personens omgivning är vanliga. Det upplevs också som hotfullt och skrämmande att det kan hända.

Jag fick veta att just den personlighetstypen som Linnéa hade är överrepresenterad bland de som tar sitt liv. De är sociala, omtänksamma, omhändertagande, ”duktiga” ofta självuppoffrande personer som alla tycker så mycket om. Det är det som blir så oförståeligt för omgivningen. Att just hon eller han tar sitt liv. Men i själva verket blir det mycket förståeligt om man inser att det är en mask, en fasad, som personen i fråga sätter på sig. Att det finns så mycket där bakom som personen i fråga inte upplever är ok att visa eftersom denne har det så bra, så många som tycker om den osv.

Att det är just så här bör skolpersonal och inte minst barnpsykiatrisk personal känna till. Uppenbarligen behövs mer kunskap. Hur är kunskapsläget där du bor?

4 personer per dag tar sitt liv.

Det är en oerhört hög siffra. Tre gånger så många som dör i trafiken.

Självmord av personer som haft kontakt med vården måste anmälas till socialstyrelsen sedan 2006. Det är stor variation på hur vanligt det är i olika delar av landet. Hur är kunskapsläget på din ort?

Jan Beskow är en av experterna i suicidprevention och har bland annat skrivit boken Suicidalitetens språk. I broschyren psykisk livräddning kan man läsa:

Fysisk livsfara
En man ligger i en vak. Han ropar högt.
Alla vet vad som skall göras:
Försiktigt! Isen är svag,
stege eller livlina?
Dra upp.
Konstgjord andning, hjärtmassage!
Vi behöver en ambulans!
Ring 112!

Psykisk livsfara
En man sitter i ett rum.
Han stirrar stelt framför sig:
”Jag ska ta mitt liv! Enda utvägen!
Bäst för alla!”
Här behövs psykisk livräddning!
Men ingen vet vad som ska göras.
Ingen vet vad som ska sägas.

——
Hur skulle du själv göra?

Vi behöver mer kunskap för att hjälpa våra nära och kära. Vi behöver prata om självmord. Öppet. Så att tabun raseras.

Om alla känner att det är ”fult” att känna att man inte vill leva.

Hur ska man då kunna be om hjälp?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självmord, tabu, psykisk livräddning, Jan Beskow, Marscha Linehan, Åsa Nilsonne, NASP, socialstyrelsen

Välkommen hit önskar jag både gamla och nya läsare!
Vad roligt att du har hittat in hit till den nya bloggen som egentligen är samma som tidigare på Aftonbladet men som nu ligger på egen domän.

Jag har kopierat alla inlägg som jag har skrivit tidigare och lagt här. Jag har dessutom kopierat alla kommentarer (och det är många!) och lagt in i löpande text i en och samma kommentar. Det är därför det ser ut som att det bara är en kommentar och att det är jag som lagt dit den.

Nu kommer jag att sätta igång att skriva mer igen!

Jag vill tacka Alter Ego så innerligt för all generös hjälp med sin stora kunskap och dyrbar tid!

Läs även andra bloggares åsikter om ludmillas blogg

Jag har varit helt under isen de senaste dagarna. Förlamad av smärta och sorg. Jag tycker inte alls om mig själv när det blir så där.

Saknaden efter Linnéa är så stark och tanken på att jag ALDRIG kommer att få krama henne, smeka hennes kind, ta i hennes hår, prata med henne, vara nära henne. Dela med henne.

Tanken på ALDRIGHETEN – gör så ont.

ALDRIGHETEN.

Ett nytt ord för mig. En klok änglamamma har lärt mig det. Det är Aldrigheten vi måste lära oss att acceptera.

Det finns två personer som tar orden i sin mun och säger till mig att Linnéa är död. Varje gång hoppar jag till och blir ARG! Hur kan någon säga så?

Det gör så ont. ONT!

Det är så orimligt! Så overkligt! Så osannolikt.

Ändå är det, det som är sanningen. Verkligheten. Realiteten. Framtiden.

Min verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, sorg, aldrigheten