Ludmillas Blogg

Jonas 10 år är ledsen idag. Han har blivit lurad.

Han var inne på siten www.spela.se för att spela schack. Där fanns en ruta (reklam) som uppmanade honom att testa sin IQ. Han gjorde IQ-testet på 10 frågor och sista frågan var att han skulle knappa in sitt mobilnummer för att få resultatet. Detta har inneburit att han har ingått ett avtal med företaget Echovox som gör att de skickar 6 SMS i veckan för 15 kr st.

Det står på sidan att man ingår avtal med företaget, men det är ju en site för barn, så det är ju uppenbart att tanken är att de hoppas att man ska ”trilla dit”.

En snabb sökning på nätet visar att det är fler som blivit lurade. Fler företag gör på samma sätt dessutom.

I våras blev mitt företag lurat av ett telefonkatalog-på nätet-företag. Då ringde de och sa att de bara skulle kolla om uppgifterna stämde och bad att min medarbetare skulle tala in företagsnamn, organisationsnummer och adress medan de spelade in det. Sedan kom en faktura. När jag bestred den hävdade de att de hade bevis på at vi hade beställt det hela. Det var en lång process men jag fick rätt till slut.

Blufföretag ska anmälas till Svensk Handel. De hamnar då på varningslistan. Echovox kommer nog vara svårare att komma ihåg eftersom de är registrerade utomlands.

Jag förundras mycket över hur någon kan vilja jobba på ett sådant här företag. Hur känns det när man går hem för dagen och hem till sin sambo och barn? Är man stolt över ett bra arbete? Känner man att man tillför världen något? Att man har förgyllt tillvaron för någon?

Jonas kan inte förstå att vuxna människor är så dumma att de vill luras.
Att världen är så elak.

Läs även andra bloggares åsikter om lurad, barn, internet, mobil, blufföretag, oseriöst

Jag jobbar hela tiden för att hitta balansen mellan att sörja och att vara här och nu i det liv som finns här.

Den här veckan har det blivit mycket Linnéa. Mycket ältande bakåt. Flera mycket givande, men jobbiga möten.

Jag har samtidigt jobbat mer än tidigare.

Jag är trött.

Gränserna för vad jag orkar är väldigt snäva och det är lätt att tro att man ska orka som vanligt.

Men det gör man ju inte…

Ska nu försöka hämta kraft på mitt paradis i helgen. Vara med mina barn, vara i naturen, göra yoga och vara i nuet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Linnéa, trötthet, Björkudden, ältande, sorg, yoga, barn

Jag läser bloggar som mammor till barn som dött skriver och jag har kontakt med många andra som förlorat sina barn. De allra flesta skriver endast gott om dem, som om barnet vore fullständigt felfritt.

Det är inte fel. Tvärtom så är det fullständigt naturligt eftersom det är så vi fungerar vi föräldrar. Vi minns det bra och glömmer det dåliga. Och särskilt när ett barn har dött är det ju ingen vits med att lyfta fram det som inte varit så bra.

Men ibland kan det också bli lite tokigt. Om någon helgonförklaras och sedan tar sitt liv. Hur får man ihop det?
Om någon ”har allt” och verkar glad och positiv inför alla och sedan tar sitt liv. Hur förklarar man det?

Min dotter Linnéa var en enastående tjej. Jag är oerhört stolt över att vara hennes mamma.

Hon var nyfiken, framåt, ambitiös, hjälpsam, omtänksam, stöttande, intresserad, intelligent och väldigt vacker. Hon var en sådan man ville vara med. Man njöt av att vara i hennes sällskap. Man kände sig speciell när man var med henne.

Detta är bilden vi har av henne. Den är ju också sann.

Också.

Men det är inte hela bilden.

I mitt pusselläggande har det ena kommit fram efter det andra.
Visst det finns en gräns för hur mycket man ska gräva och hur långt man vill gå. Men det är svårt att som mamma sätta sig ned och acceptera att en tjej som har allt, som verkar må bra ända till hon blir 14 år helt plötsligt mår dåligt och sedan kort därefter tar sitt liv.

Det går inte ihop.

Det är lätt för andra att tänka att det måste vara något fel i familjen eller något i uppväxten. Det måste ju vara något som är fel. Någons fel, kanske. Kanske är det mammans fel?

Jag har rannsakat mig själv in i minsta detalj från det att Linnéa föddes till dess hon dog. Jag har inte kunnat förstå vad det var som var så fel. Vad jag hade gjort dom var så fel.

Nu vet jag att det inte är mig det handlade om.

Det är en oerhörd lättnad att lyfta den biten från mina axlar. Linnéa var väldigt sjuk. Det var inte en vanlig depression.
Det är viktigt att förstå.
Hon duperade oss alla. Hon levde ett dubbelliv och hon var extremt duktig på att hålla upp fasaden.

Hon var också duktig på att få var och en av oss att tro att vi var så speciella för henne. Det är då lätt att vara dömande och kategorisk.

Linnéa, min dotter, hon var verkligen fantastisk. Hon var ett underbart väsen. Jag har så otroligt mycket fina minnen som jag bär med mig och jag är oerhört tacksam över de åren som jag fick med henne. Men det fanns mer. Ytterligare sidor. Sidor som jag helst inte hade önskat, men som fanns. Och den vetskapen gör det förståeligt. Självklart hade jag älskat henne trots detta. Men det som är skönt är att jag förstår hur hon tänkte och varför hon ”valde” den här vägen. Det är jättetragiskt att rätt diagnos inte sattes i tid, men hon var också duktig att ”lura” alla. Det var inte lätt att förstå.

Jag tänker inte fastna i det här. Jag måste gå vidare.

Jag kommer alltid att sakna och sörja Linnéa. Det är oändligt tomt utan henne.

Varje dag. Varje stund. Men jag måste vidare. Måste.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sorg, saknad, psykos, acceptans, Linnéa, stolthet, pussel

Jag skjutsade barnen till skolan, som vanligt. När Jonas hoppat ur och jag skulle köra till Oscars hållplats körde jag uppenbarligen emot trottoarkanten. Det small till och sedan påpekade Oscar att bilen lutade åt vänster. Jag tyckte inte alls det… Detta var i bästa lämnningstid där fullt med mammor och pappor gick med sina barn mot skolan och även vid min bil. Det verkade som att de också tyckte att bilen lutade.

Jag släppte av Oscar och då kom någon och knackade på mitt fönster och pekade på vänster framhjul.

Nämen… titta där… Punktering! Hurra vad kul!

Problemlösning påbörjad:

Ska jag tänka ”att varför ska allt hända mig?” Ringa bärgningsbilen? Köra till däckbytaren trots punka?

Skulle jag kunna rulla några hundra meter fram för att slippa vara precis bland alla som lämnar sina barn? Ringer min man snabbt: ”Nej, absolut inte! Fälgen kan bli förstörd.” Hmmm. Ok, men om jag väntar en liten stund så har skolan börjat och då kan jag börja med däckbyte på plats.

Jag väntade i 5 min och passade på att läsa den mycket intressanta instruktionsboken. Det verkar ju jätteenkelt! Jag undersökte utrymmet under extrasätet och ser ett pyttelitet däck. I detta finns uppenbarligen en domkraft och ett litet paket till. Nu var det lite klurigt att få fram sakerna för sätet var liksom ivägen. Efter mycket lirkande upptäckte jag att man kunde lyfta bort sätet, jätteenkelt dessutom. Det verkar som att någon har tänkt till! : )

Sedan förstår ni hittade jag något som gjorde mig lycklig. I det lilla paketet fanns ett par tyghandskar! Ett par handskar som man ska använda för att inte bli smutsig när man byter däck! Hurra! Det finns snälla människor som tänker när de konstruerar en Volvo!

Full av glädje sätter jag igång att skruva bort bultarna och så kommer det en riddare och undrar om jag behöver hjälp. I det läget kändes det faktiskt som att jag hade kommit långt alldeles på egen hand, men det är ju alltid trevligt med sällskap och inte vill man avvisa någon som vill hjälpa till!

Men riddarens hjälp gick det hela i ett kick och det löjliga reservhjulet var snabbt på plats och jag åkte ned till däckverkstaden och passade på att byta till vinterdäck på en gång.

Positiva tankar:

-Vad härligt att jag fick punktering precis utanför skolan efter att jag lämnat barnen så de inte blev försenade.
-Vilken tur att jag inte hade någon tid att passa förrän kl 10.
-Vad skönt att jag fick hjälp.
-Vad toppen att det fanns handskar.
-Vad bra att jag fick bytt till vinterdäck redan idag!

Visst är jag duktig på att se positivt på tillvaron! : )

Allt är relativt!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om positivism, livet, punktering, däckbyte, hjälp

Vad många det är som har förlorat ett barn. Jag hade verkligen inte någon aning om hur vanligt detta var när jag inte själv var i denna situation. Man pratar ju inte om det särskilt mycket. Man är rädd, vet inte hur man ska förhålla sig.

Jag tycker att det är bra när media tar upp ämnet. Idag står det i DN.se om Barbara som förlorade sin son Martin i en olycka.

Allt fler skriver för att bearbeta sin sorg och nå ut till likasinnade. Det sker ofta i bloggar men nu även mer och mer i artiklar. Idag kan vi också läsa i DN.se om föräldrar som förlorat barn. Här skriver man även om hur man ska förhålla sig till sorgen efter ett barn som mördats.

Linda och Niklas berättar i en artikel i Vi föräldrar om hur de förlorade lille Wiktor före förlossningen. Återigen: Det är så bra att man vågar gå ut och berättar trots, och just för att, det är det värsta man kan vara med om som förälder. Det väcker många känslor hos de som läser samtidigt som det då gör det mer förståeligt och man får ökad kunskap om hur man ska förhålla sig till någon annans sorg.

Det är så många som har förlorat ett barn på något sätt. Jag gick med i en maillista på http://ung-i-minne.t-eklund.se ganska tidigt. Här finns föräldrar som har mist ett barn av någon anledning. Här kan man skriva om sin sorg, sin saknad, ge råd, stötta andra, få tips, läsa eller skriva. Det är en oas, en ventil, där man inte behöver låtsas att allt är ok bara för att inte lasta någon annan. Av och till kommer det till nya föräldrar på listan. Det känns alltid lika mycket i magen eftersom det innebär att det är ytterligare ett barn som dött, samtidigt som det hjälper det väldigt mycket att dela med någon annan som vet vad det innebär..

Jag har valt att gå ut öppet med det jag har varit med om för att sprida kunskap om sorg och om självmord. Jag delar med mig av Linnéas fruktansvärda öde för att det inte ska bli meningslöst. Så att det faktiskt kan göra skillnad. I nästa nummer av Amelia kommer det att stå lite om varför jag bloggar om min sorg. Min historia kommer även att dyka upp på fler ställen framöver.

Sammanfattningsvis: Tack alla som delar med sig av sina erfarenheter på något sätt. Det är så otroligt viktigt!

För ett och ett halvt år sedan blev vår familj inbjuden till en släktträff i Tyskland. Min pappa kom ursprungligen från Tyskland så det är den sidan av släkten som finns där nere.

Linnéa såg fram emot träffen. Hon höll kontakt med ett par av sina sysslingar sedan förra träffen för 6 år sedan och såg fram emot att träffas igen.

Emelie och Stoffe var också med och det var härligt att göra en resa tillsammans igen.

Vi har rest väldigt mycket med barnen. Jag inser nu att de är otroligt beresta. Men, Emelie har inte varit med de senaste åren och pojkarna har ju varit ganska små till helt nyligen. Så den som minns våra resor mest är Linnéa…

Nu i helgen skulle vi iväg utan Linnéa. Vi gick fram till incheckningsdisken och berättade att vi ville sitta alla tillsammans. Det fixades och vi fick våra boarding cards. Kvinnan bakom disken blev förvirrad och sa att Emelie verkade heta Linnéa i deras system. Sedan upptäcktes det att det var ett boarding card för mycket. Linnéa hade fått ett eget…

Jag kände hur verkligheten slog emot mig som en hård vägg, igen. Linnéa är död. Och datasystemet har inte fixat det trots att vi avbokat hennes biljett. Hon har fått en plats på flyget precis som det skulle vara, men hon kommer inte att använda den. Kvinnan bakom disken förstod situationen och gjorde det hon kunde för att rätta till, och vi kunde åka iväg. Utan Linnéa.

Resan blev fin med kärt återseende av platser och personer. Linnéa var inte med och det var tydligt att det var så. Men det är ju det som är det jag måste leva med. Alla dessa situationer där Linnéa inte är med. Att förstå att hon aldrig mer kommer att vara med. Men det är svårt. Mycket svårt.

Det är höst nu. Det är liksom odiskutabelt när det är oktober.
Jag har svårt för hösten.

Allt dör… vissnar… Sorligt!

Mörker. Kyla.

Människorna drar sig inom sitt skal och stänger dörrarna. Går i ide.
Man vet att det tar lång tid innan det blir vår.

Jag reflekterar över var jag är någonstans.
Just nu har jag nog en förmåga till acceptans som Anna Kåver beskriver så bra i sin bok, på en nivå som inte är så smärtsam som tidigare. Acceptans är inte samma sak som att acceptera i den bemärkelsen att tycka att det är ok. Acceptans är ett tillstånd som är icke dömande. Det handlar inte om att tycka det ena eller det andra utan om att acceptera det faktum att det är på det viset.

Jag inser att det är en berg-och-dalbana och att det tillståndet kommer att vara föränderligt. Men just nu är det greppbart. Jag kan leva och jag kan se framåt.

Samtidigt pågår pusslet med att förstå och att se till att sjukvården får ta sitt ansvar för vad de gjorde, men kanske framför allt det de inte gjorde…

Det är tyvärr alldeles för vanligt att fel begås. Det är dock också bra att det utreds så att det uppmärksammas och att åtgärder kan vidtas för att förbättra arbetsförhållanden och strukturen inom sjukvården.

I gårdagens Läkartidningen finns också en artikel om dessa förskräckliga självmordssiter och vad det gör med självmordsnära personer.

Det är bra att debatten är igång.
Det är viktigt att vi pratar om det. Det är viktigt att det görs något.

NU!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om acceptans, höst, sjalvmord, oktober, psykiatri, sjukvård,

Julafton 2007

4 månader är ingen lång tid. Det fattar jag ju.
Men det känns som en evighet.
I morse var det första frosten… När hon dog var det väldigt varmt.
Däremellan har det gått en hel sommar.

4 månader utan mitt barn.

Hur är det möjligt?
Hur kan jag överhuvudtaget fortsätta leva?

Det är märkligt.

Det är tomt. Det är så väldigt tomt. TOMT!
Det är dags att komma tillbaka nu Linnéa. Du fattas mig.

Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig. Det är så mycket som jag skulle vilja fråga dig om. Och när du berättar om alla dina hemligheter så skulle jag vagga dig i min famn och säga att det gör inget. Det är ok. Det går att fortsätta leva ändå. Nu när vi vet kan du få rätt hjälp.

Och det är bra.

Men, så kommer verkligheten emot mig igen med sina sylvassa sanningar.

Linnéa är död. Och hon kommer aldrig mer tillbaka.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sorg, tid, hemligheter, kärlek

Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness that most frightens us.
We ask ourselves, Who am I to be brilliant,
gorgeous, talented, fabulous?
Actually, who are you not to be?

Your playing small does not serve the world.
There is nothing enlightened about shrinking
so that other people won’t feel insecure around you.
We are all meant to shine, as children do.
We were born to make manifest the glory of power that is within us.
It is not just in some of us; it is in everyone.
And as we let our own light shine, we unconsciously
give other people permission to do the same.
As we are liberated from our own fear,
our presence automatically liberates others.
a return to love

(fritt från) Marianne Williamson

Jag läser en bok ”Den onödigaste döden” av Stefan L Holm.

Den handlar om hans dotter Amanda, om hur hon lyckades ta sitt liv trots inläggning på psykiatrisk klinik och hur dåligt den svenska psykvården fungerar. Jag känner igen väldigt mycket i det han skriver. Han skriver otroligt känslofyllt och kärleksfullt om sin dotter. Jag kände att jag gärna ville komma i kontakt med honom och ge feed-back på hans bok och berätta min historia för honom.

När jag sökte på internet hittade jag hemsidan och så förstod jag att han inte lever längre. Han dog den 5 juni. Av de kommentarer jag ser i gästboken är jag rädd att han tog sitt liv. Jag känner honom inte. Jag har inte läst något av honom tidigare. Jag läste och sökte och fick veta att han inte finns längre. Det smärtar mig. Och jag tänker på hans fru och barn.

I min sökning efter hans kontaktuppgifter fann jag också en debattartikeln i SvD Brännpunkt om hur sjukskrivning i anslutning till ett barns död fungerar. Det var många kommentarer på den och häftiga reaktioner. Flera föräldrar går ut med sin historia.

En utredning tillsattes för att reda i frågan.

Jag reagerade mot detta själv i förra veckan då jag besökte min husläkare för just sjukskrivningen. Han berättade hur svårt det var att få igenom sjukskrivning pga av ”krisreaktion”. Han fiskade därför efter depressionsymptom hos mig. Men jag är inte deprimerad. Men jag är inte arbetsför i samma omfattning som jag brukar vara. Jag hatar verkligen att jag inte är det. Jag är en supereffektiv person som får saker gjorda. Jag vill jobba! Jag måste jobba eftersom jag delvis är egen företagare. Men jag kan inte som jag brukar…

-Jag är väldigt trött (behöver sova mycket)
-Jag har svårt att hålla tråden
-Jag kan inte koncentrera mig mer än kortare stunder i taget
-Jag gråter mycket (kan komma plötsligt utan förvarning)
-Tappar plötsligt orken efter att ha känt ork och lust
-Tänker väldigt långsamt
-Och tidvis smärta… ont… oro

Tidvis är jag ”som vanligt” och kan fungera väldigt bra, men det är ojämnt. Och opålitligt.

Detta är ingen depression utan det beror på den kris som min dotters självmord har utlöst. Det är en ”normal” reaktion på det som har hänt, även om det som har hänt inte är normalt på något sätt.

Min egen och min läkares bedömning av min arbetsförmåga är 50%. Halva dagar. Jag försöker ”boxa” mina dagar så att jag inte bokar in saker hela dagen utan antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Då fungerar det ganska bra. Jag jobbar en dag i veckan som läkare och resten med mitt företag. Det fungerar bra. Detta handlar inte om att jag inte vill jobba. För det vill jag. Men jag kan inte. Inte mer än så här just nu.

Om inte min sjukskrivning blir godkänd kommer jag att vara tvungen att jobba som läkare utan att min arbetsförmåga är ok. Det är väl inga patienter som vill?

En sorgereaktion tar ju tid. Bearbetningen pågår under lång, lång tid. Det är ju en stressreaktion i sig. En berg-och-dalbana. Här pratar vi om år. När arbetsförmågan kommer tillbaka är svårt att säga och är synnerligen individuell.

Det ska bli intressant att se vad utredaren Anna Hedborg kommer fram till.

Här finns en namninsamling som man kan skriva under på att man ska ha rätt till två månaders sjukskrivning efter ett barns död.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sorg, sjukskrivning, sorgereaktion, Anna Hedborg, Stefan L Holm, Amanda, Den onödigaste döden, namninsamling, självmord, psykvård,