Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Idag är det Linnéas födelsedag.
Hennes 20e. Hon hann bara uppleva 14. Hon ville ju inte fylla 15. Varför vet vi inte. Vi kan bara gissa.
För 20 år sedan hade jag precis skrivit den stora medicintentan. Termin 6 på läkarlinjen var avklarad.
Värkarna började vid 5-tiden och strax efter 8 på morgonen var sötaste mörka bebisen född. Det var en lätt förlossning till skillnad från de andra fyra. Jag behövde ingen bedövning.
Efter 6 timmar åkte vi hem och grannarna hade inte ens märkt att vi varit borta.
Hur firar man sin döda dotters födelsedag?
Vi har idag varit vid graven allesammans. Vi hade med oss blommor. Vi hade tänkt att sjunga för henne men det var en kistnedsättning precis bredvid så det känns inte riktigt som det passade sig…
Organisationen Suicide Zero är född. Vi vill på ett synligt sätt påverka så att självmorden minskar radikalt.
Det finns mycket vi kan göra, tillsammans!
Suicide Zero är en helt ny organisation som arbetar nationellt för att radikalt minska självmorden bland främst våra barn och ungdomar.
I vårt välfärdssverige är idag självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga. Varje vecka tar en person under 20 år sitt liv. Ibland så ung som åtta år.
Totalt tar cirka 1500 svenskar sitt liv varje år. Det är fem gånger fler än de som dör i trafikolyckor. Staten satsar 3 miljoner kronor till forskning för att minska självmorden. För att minska dödsolyckorna i trafiken satsar staten 100-150 miljoner på motsvarande forskning.
Vi har länge sett att det saknas en aktiv och synlig organisation som engagerar oss medmänniskor oss för att bilda Suicide Zero.
En helt ny organisation som arbetar nationellt för att förebygga självmord bland barn, ungdomar, unga vuxna, vuxna och våra äldre.
Det görs för lite insatser för att förebygga självmord samtidigt som det finns så mycket man kan göra.
Det vill Suicide Zero ändra på. Men för det behöver vi din hjälp. Stöd Suicide Zero genom att gilla oss på Facebook, bli medlem eller engagera dig!
Det sägs att en olycka sällan kommer ensam. Vi brukar också säga att vissa människor prövas hårdare än andra. För Ludmilla Rosengren gäller båda talesätten. Hur klarar man av att gå vidare när ens barn har tagit livet av sig och man själv strax därpå drabbas av en ovanlig cancerform?
Ludmilla Rosengren överlevde såväl dotterns självmord som cancern. Hon menar till och med att allt hon har gått igenom har gjort henne till en bättre människa.
– Den svåra resan har gett mig ett starkare jag! säger hon medan treåriga Sophie försöker fånga mammas uppmärksamhet.
Sophie, som är en del av nuet, medan Linnéa tillhör det förgångna. Ändå är Linnéa så otroligt närvarande i det här hemmet där vi samtalar kvällen före årsdagen av Linnéas självmord. Det är fem år sedan hon tog sitt liv.
Ingen handlingsplan
Det går inte att föreställa sig hur det känns att förlora ett barn genom självmord. Det går inte heller att förstå hur det är att få ett sådant besked via poliser som kommer hem till en och berättar något så fruktansvärt.
– Det fanns ingen handlingsplan för självmord, säger Ludmilla Rosengren. Och det finns det fortfarande inte! Människor är så rädda att prata om självmord, det är så tabu. Ändå tar 1 500 människor livet av sig varje år, medan ”bara” 300 dör i trafiken.
När det ofattbara hände hade Ludmilla Rosengren just gjort färdigt sin KBT–utbildning. Hon är för övrigt inte bara mamma till fem barn, hon är också leg läkare, författare, forskare och driver en simskola för små barn.
– Tack vare min utbildning hade jag verktygen att hantera sorgen, men jag kände samtidigt en stor skuld att jag, som var läkare, inte kunde rädda mitt eget barn, säger Ludmilla Rosengren.
Sorgearbete
Sorgearbetet efter Linnéa har tagit sin tid. År. Ludmilla Rosengren startade en blogg där hon skrev av sig alla tankar och känslor. Bloggen är fortfarande aktuell. Hon betonar också att hon är lyckligt lottad med en trygg man som har låtit henne älta. Maken Johan är den som har sett till att upprätthålla normallivet för familjens andra barn Oscar och Jonas.
Började leva i nuet
Ganska snart bestämde sig Ludmilla Rosengren och hennes man för att skaffa ett nytt barn. Dottern Sophie föddes i november 2009 och har alltså inte träffat sin storasyster Linnéa. Men strax efter Sophies födelse drabbades Ludmilla Rosengren av svåra blödningar. Det visade sig att hon hade fått en ovanlig cancerform. Utgången var oviss, men behandling sattes in och Ludmilla Rosengren överlevde. Det var emellertid under de där dagarna när hon inte visste hur länge eller ens om hon skulle överleva som hon diskuterade med sig själv vad som var viktigt.
– Då blev Linnéa det förgångna och jag började leva i nuet, säger Ludmilla Rosengren. Så på sätt och vis blev cancern en hjälp att komma ytterligare en bit genom sorgen – även om sorgen alltid finns kvar.
Nytt projekt
Det finns fortfarande inga handlingsplaner för dem som drabbas när någon närstående tar livet av sig. Därför är Ludmilla Rosengren ofta ute och föreläser – för personal som arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin, för anhöriga, i skolor med mera.
Ludmilla Rosengren har dessutom nyligen gett ut en bok, Livet är nu!, som är tänkt att användas med och för barn från elva år och uppåt, för att förebygga att ungdomar mår dåligt.
Och innan vi skiljs åt avslöjar hon att hon har ett spännande projekt på gång för att radikalt minska självmorden i Sverige. Vi hoppas kunna återkomma med mer information om detta senare!
I programmet ”Verkligheten” i P3 berättar Joanna om hur det är att ha Aspergers syndrom. I nästa vecka kommer del två ”Så här är det nu” men i den här delen berättar hon om mobbning och att försöka ta sitt liv som 14-åring och ha en diagnos man inte vet om att man har.
Jag har försökt att ta reda på hur man tänker här i Uppsala kring det faktum att det fem år senare ser likadant ut kring järnvägen där Linnéa tog sitt liv. Ett förklarande svar:
Tack för ditt mail. Som du kanske sett i media på senare tid (t ex SvD den 2/5, senaste numret av Läkartidningen m.m.) så har Trafikverket nu på allvar börjat uppmärksamma att järnvägen på många ställen är alltför lättillgänglig för gående (både suicidala personer och sådana som bara vill ta en genväg över spåren). En kartläggning har gjorts, och ett landsomfattande åtgärdsprogram håller på att tas fram. I vår Region Öst (omfattar inte Stockholm som utgör en egen region) är sträckan Uppsala – Löten – Samnan den värst drabbade i hela regionen. Den bör därför komma högt upp i prioriteringsordningen. Tyvärr har det visat sig ta tid (onödigt lång kan man tycka) att få fart på de konkreta åtgärderna, men det är många praktiska frågor som måste lösas (planeringsfrågor, standardkrav på stängsel och övervakningskameror, upphandlingsfrågor m.m.) för att få en enhetlig kvalitet på åtgärderna över landet. Min gissning är att det kanske kan dröja ytterligare något år innan den aktuella sträckan blir åtgärdad, men att åtgärderna då i gengäld blir av en sådan omfattning att de verkligen blir verkningsfulla.
och ett till:
Ja, det är som x nämner att den utpekade sträckan är värst drabbad och vi är medvetna om bristerna. Vi kommer att bygga ett nytt dubbelspår på Ostkustbanan genom Gamla Uppsala och då kommer åtgärder att vidtas. Förutom dubbelspåret ingår även en ombyggnad av väg 676 Vittulsbergsvägen och Vattholmavägen i projektet. Bifogar en länk till vår hemsida där du kan läsa mer om projektet och bland annat om de åtgärder som förbättrar säkerheten.
När det gäller den aktuella sträckan så blir det stängsel på båda sidor av nya järnvägen från söder till Vittullsbergsvägen i norr. Stängslet i söder sammanbinds med befintligt stängsel. På sträckan mot banvallsvägen där järnvägen går i skärning kommer ett 2 m högt bullerplank fungera som stängsel.
Stängslet är av typen konventionellt banstängsel med taggtråd längst upp. Bullerplanket utformas så det inte blir klättringsbart.
Tågtrafiken flyttas över till den nya järnvägen i maj 2016. Fram till dess kommer tågtrafiken att gå på den befintliga järnvägen.
1400 personer tar sina liv per år och 10% av dem är under 25 år. Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. Om barnet dessutom tagit sitt liv upplevs detta ofta som ett stort misslyckande med starka skuldkänslor som följd.
I en nyligen publicerad rapport från en studie med 116 föräldrar som förlorat ett barn i självmord framkommer hur lite stöd de får efter dödsfallet. Det finns inga rutiner eller någon krisplan att följa för denna svårt drabbade grupp.
-Eftersom sorg inte är en sjukdomsdiagnos har det funnits en tradition att professionella inte ska lägga sig i utan att sorgebearbetningen ska skötas inom det sociala nätverket, säger läkaren Ludmilla Rosengren som genomfört studien tillsammans med Nationella Suicidpreventiva Centret vid Karolinska Institutet (NASP).
Studien visar att de som drabbas av ett barns självmord utvecklar det man kallar komplicerad sorg i nästan 100%. Detta betyder att det är viktigt att insatser sätts in aktivt och direkt. Studien visar att endast 20% av föräldrarna har blivit erbjudna något krissamtal i akutskedet. 43% har inte blivit erbjudna någon fortsatt hjälp alls utan är helt utlämnade till att själva försöka få hjälp.
-Man kan inte förvänta sig att någon som drabbats av detta själv ska orka be om hjälp, säger Ludmilla Rosengren, utan vi måste ha ett system inom vården där man aktivt söker upp de som drabbats. Vi har mycket att vinna på det eftersom denna grupp annars blir sjukskrivna under lång tid och har funktionsnedsättningar under många, många år.
Av de många symptom som undersöktes i studien rapporterades t ex orkeslöshet av ungefär hälften fortfarande efter två år. 35 procent av föräldrarna uppgav att de hade minnessvårigheter efter två år. Flash-backs, mardrömmar och sömnproblem är andra stora symptom. På frågan om symtom den senaste veckan uppger knappt 15 procent av männen och 21 procent av kvinnorna att de haft självmordstankar.
Sorgeprocessen efter ett barns död i självmord tenderar att bli mycket lång. I de fall där adekvat stöd satts in tycks det ta tre till fem år att läka tillfredsställande.
Symptomskattningarna ska ställas i relation till att man endast har rätt att vara sjukskriven i 10 dagar (!) vid förlust av minderårigt barn. Sorg är ingen sjukdom och kan inte sjukskrivas för. Sjukskrivningar sker därför under diagnoserna ångest, sömnsvårigheter, posttraumatiskt stressyndrom eller depression.
Mer information och kontakt:
Rapporten går att få i sin helhet genom att maila ludmilla@rosengren.info
Vid intresse finns möjlighet att även komma i kontakt med drabbade föräldrar.
Jag har förundrats över hur hur bra det har gått i maj detta år. Men nu blir det tyngre. Nu är det bara några dagar kvar till dess att dödsdagen kommer igen.
Fem långa år har passerat.
Hur är det möjligt?
Hur många år kommer jag att orka?
Hur känns saknaden och sorgen just nu?
Det är en tyngd i hela kroppen som gör att det är svårt att göra saker.
Det är ett mörker och en hopplöshet som liksom översköljer medvetandet och tar bort allt sunt förnuft.
Det är en smärta i magen och bröstet som skär, och skär igenom hela mig.
Linnéa! Du fattas mig så oändligt!
Jag längtar efter våra samtal.
Jag längtar efter din närhet.
Jag längtar efter ditt underbara leende.
Jag längtar efter DIG!
Smärtan innehåller också ilska.
Jag är arg för att du lämnade mig.
Jag är arg för att du trodde att det bara gick att trycka på delete-knappen utan att det skulle få oändliga konsekvenser.
Jag känner mig kränkt för att jag faktiskt gav dig så mycket och du ändå gjorde så här. Otacksamt!
Jag känner mig arg för att du har utsatt oss för detta trauma. Ett trauma som vi alla kommer att få leva med resten av våra liv.
Smärtan innehåller också kärlek och tacksamhet!
Jag är tacksam över att jag fick ha dig i nästan 15 år.
Jag är tacksam över allt du gav under alla dessa år. Den glädje och tacksamhet jag kände redan då hade inga gränser.
Jag är också tacksam över att du lärt mig så mycket om mig själv.
1400 personer tar sina liv per år och 10% av dem är under 25 år. Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. Om barnet dessutom tagit sitt liv upplevs detta ofta som ett stort misslyckande med starka skuldkänslor som följd. I en nyligen publicerad rapport från en studie med 116 föräldrar som förlorat ett barn i självmord framkommer hur lite stöd de får efter dödsfallet. Det finns inga rutiner eller någon krisplan att följa för denna svårt drabbade grupp.
-Eftersom sorg inte är en sjukdomsdiagnos har det funnits en tradition att professionella inte ska lägga sig i utan att sorgebearbetningen ska skötas inom det sociala nätverket, säger läkaren Ludmilla Rosengren som genomfört studien tillsammans med Britta Alin-Åkerman på Nationella Suicidpreventiva Centret vid Karolinska Institutet (NASP).
Studien visar att de som drabbas av ett barns självmord utvecklar det man kallar komplicerad sorg i nästan 100%. Detta betyder att det är viktigt att insatser sätts in aktivt och direkt. Studien visar att endast 20% av föräldrarna har blivit erbjudna något krissamtal i akutskedet. 43% har inte blivit erbjudna någon fortsatt hjälp alls utan är helt utlämnade till att själva försöka få hjälp.
-Man kan inte förvänta sig att någon som drabbats av detta själv ska orka be om hjälp, säger Ludmilla Rosengren, utan vi måste ha ett system inom vården där man aktivt söker upp de som drabbats. Vi har mycket att vinna på det eftersom denna grupp annars blir sjukskrivna under lång tid och har funktionsnedsättningar under många, många år.
Av de många symptom som undersöktes i studien rapporterades t ex orkeslöshet av ungefär hälften fortfarande efter två år. 35 procent av föräldrarna uppgav att de hade minnessvårigheter efter två år. Flash-backs, mardrömmar och sömnproblem är andra stora symptom. På frågan om symtom den senaste veckan uppger knappt 15 procent av männen och 21 procent av kvinnorna att de haft självmordstankar.
Sorgeprocessen efter ett barns död i självmord tenderar att bli mycket lång. I de fall där adekvat stöd satts in tycks det ta tre till fem år att läka tillfredsställande. Symptomskattningarna ska ställas i relation till att man endast har rätt att vara sjukskriven i 10 dagar (!) vid förlust av minderårigt barn.
Sorg är ingen sjukdom och kan inte sjukskrivas för. Sjukskrivningar sker därför under diagnoserna ångest, sömnsvårigheter, posttraumatiskt stressyndrom eller depression.
