Ludmillas Blogg

US Food and Drug Administration (FDA) utfärdade 2004 en varning att behandling med antidepressiva läkemedel av typ SSRI (Selective Serotonin Reuptake inhibitors) skulle kunna utlösa självmordstankar och självmordshandlingar hos barn och ungdomar. Problematiken spreds senare till att även omfatta andra åldersgrupper. En rad metaanalyser av antidepressiva behandlingsstudier har sedan dess genomförts för att klarlägga samband mellan antidepressiv behandling och ökad risk för självmordshandlingar, men resultaten har inte varit entydiga. Å andra sidan har det framhållits att man i likhet med all medicinsk praxis måste ta hänsyn till förhållandet mellan risk och nytta. Metaanalyser om antidepressiva läkemedels kliniska betydelse anger ett NNT på 5-7 (NNT = number needed to treat, d v s det antal patienter som behöver behandlas för att en patient skall tillfriskna inom en given tid). I evidensbaserad medicin anses ett tal av denna storleksordning beteckna en medelstark till stark behandlingseffekt. När det gäller risken för läkemedelsutlösta självmordshandlingar kan man sannolikt inte bortse från en viss risk i åldrarna upp till 24 år, men risken minskar med ökande ålder. SSRI har således visats ha en skyddande effekt gentemot självmordstankar och självmordshandlingar hos vuxna och personer äldre än 65 år.

Aktuell studie
Dr Gibbons vid Universitetet i Chicago och hans medarbetare skriver i en nyligen publicerad artikel att fluoxetin och venlafaxin minskade självmordstankar och självmordshandlingar hos vuxna och personer äldre än 60 år (Gibbons et al 2012, bifogad). Fluoxetin hade ingen effekt på självmordsnärheten hos barn – och ungdomar. Forskarna grundar sina slutsatser på resultaten från en metaanalys av dels 20 dubbelblinda randomiserade studier (RCT) av behandling med SSRI-preparatet fluoxetin av deprimerade barn och ungdomar (8-18 år), vuxna personer samt personer >60 år gamla, dels 21 RCT av depressionsbehandling med venlafaxin (SNRI; Serotonin-Noradrenalin Reuptake Inhibitor) hos personer från 18 år och äldre (>60 år). Totalt omfattade materialet 9185 personer, varav 708 ungdomar, 2421 vuxna och 960 äldre personer hade behandlats med fluoxetin, och 4882 vuxna som behandlats med två olika former av venlafaxin.

Metoder
Skattning av självmordstankar och självmordsbeteende skedde varje vecka med fråga 3 från HAM-D (Hamilton Depression Rating Scale) för vuxna, och för barn och ungdomar med fråga 13 från CDRS-R (the Childhood Depression Rating Scale – Revised). För bedömning av depressionsgrad användes HAM-D för vuxna och CDRS-R för barn och ungdomar. Behandlingstiden i de inkluderade studierna varierade, men var som regel minst 8 veckor. Då det var sparsamt med data för behandlingar längre än 8 veckor, samlades dessa data ihop till en grupp om > 9 veckor.

Resultat
När studien startade var frekvensen för självmordsrisk 20 % för ungdomar, 5 % för vuxna och 3 % för patienter > 60 år. Självmordsrisken minskade i signifikant högre utsträckning över tid för vuxna och äldre patienter som behandlats med antidepressiva, än hos patienter som fått placebo. Effekten var märkbar efter ungefär 2 veckors behandling. Det var även en signifikant snabbare minskning av de depressiva symtomen över tid hos läkemedelsbehandlade patienter jämfört med hos kontroller. Man fann ett positivt samband mellan depressionens svårighetsgrad och risken för självmordshandlingar hos både behandlade patienter och kontroller, d v s ju djupare depression desto större självmordsrisk. Statistiska beräkningar visade att fluoxetin och venlafaxin till 77 % påverkade självmordsrisken genom deras förmåga att minska depressionens svårighetsgrad.

Till skillnad från resultaten för vuxna och äldre personer fann man att fluoxetin inte hade någon effekt på självmordsrisken hos unga individer. Oddskvoten (OR) antydde en minskning på 61,3 % för självmordstankar och självmordshandlingar hos kontrollgruppen efter 8 veckors placebo och en minskning på 50,3 % hos fluoxetinbehandlade ungdomar. Å andra sidan minskade de depressiva symtomen snabbare över tid (observationstid 12 veckor) hos de ungdomar som fått fluoxetin jämfört med kontrollerna. Även i denna åldersgrupp fann man ett positivt samband mellan depressionens svårighetsgrad och självmordsrisk. Men till skillnad från resultaten i andra åldersgrupper fann man ingen signifikant minskning i självmordstankar eller självmordshandlingar hos ungdomarna, trots en signifikant minskning av depressionssymtomen. Forskarna fann inga bevis för att fluoxetin ökade självmordsrisken hos ungdomarna.

Slutsatser
Forskarna har ingen förklaring till varför självmordsnärheten hos ungdomarna fanns kvar trots att depressionssymtomen minskat signifikant. Man spekulerar över psykopatologin bakom dessa fynd och frågar sig om drag av aggressiv impulsivitet har ökad betydelse för suicidalitet hos ungdomar.

Informationen kommer från Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om SSRI, antidepressiv behandling, depression och tonåringar, ungdomar och självmord, självmord, suicid, ungdomar som mår dåligt,

Camilla Henemark har givit ut sin självbiografi tillsammans med journalisten Carina Nuhnstedt. ”Jag har packat resväskan. Jag har bestämt mig för att dö. Jag vill inte leva längre. Jag har regisserat min egen begravning in i minsta detalj. Gästlistan. Musiken. Maten.”

Som en av Sveriges första svarta fotomodeller blev Camilla Henemark snabbt 1980-talets it girl. På 1990-talet fick hon ett stort internationellt genombrott som frontfiguren La Camilla i det extravaganta popbandet Army of Lovers.

Hon var en stilikon och en diva. En scandal beauty som skapade löpsedlar vart än hon drog fram. Alla ville ha en bit av La Camilla och hon delade med sig generöst. De flockades runt henne, från våra största idrotts- och popstjärnor till topparna inom politik och näringsliv, samt så småningom även Kungens innersta krets.

Under 2000-talet dalar Camillas stjärna. Hon faller hårt, rakt ner till samhällets botten – en tillvaro kantad av hemlöshet, psykisk ohälsa och självmordsplaner.

Adjö det ljuva livet är en bok med sina exklusiva inblickar i en glamourös och förbjuden värld en makalös uppgång och fall-historia. Det här är berättelsen om Camillas hisnande liv. Hur hon bestämmer sig för att avsluta det och påbörja ett nytt.

Camilla vill inte ständigt bli sammanknippad med att ha varit kungens älskarinna. Camilla har levt som självmordsbenägen. Hon har försökt att avsluta sitt liv. Hon vet hur det känns att vara på botten av livet. Hon vet också hur det är att vara där så många vill vara: kändisskap, röra sig i de fina kretsarna, vara en pop-idol. Hon har upplevt kontrasterna i livet.

Camilla vill skapa förändring. Bidra med något nytt. Tillföra något.
Camilla, jag och Anders Glisén har ett projekt ihop. ICP, I Care Prevention. Det handlar om att från grunden skapa en förståelse och kunskap om psykisk ohälsa och signaler på att någon inte mår bra. I samhället, i arbetslivet och i skolan. En struktur där vi kan fånga upp de som visar tidiga tecken på att må dåligt. Innan de blir självmordsbenägna.

Om du vill köpa boken kan du göra det här…

Om du vill provläsa boken kan du göra det här…

Läs även andra bloggares åsikter om adhd, adjö det ljuva livet, camilla henemark, självmord, mediadrev, carina nuhnstedt

Vilken konstig dröm jag hade.
Den var så verklig och så intensiv.

Jag drömde om att jag sörjde. Att jag kände den djupa smärtan som så länge bodde i mitt hjärta.

Den intensivt djupa, rivande, slitande, förgörande smärtan i sorgen efter min älskade Linnéa.

I drömmen kände jag den igen. Jag grät och jag upplevde sorgens djupa bottenlösa mörker.

När jag vaknade var den inte kvar. Jag mindes smärtan från drömmen. Men känslan var inte kvar.

Jag lever inte i den intensiva sorgen längre. Mitt minne har lagrat hur det kändes, men jag lever inte i det längre.

Det är märkligt hur man kan läka ett sådant stort och djupt sår som sorgen efter ett barn skapar.

Nu i backspegeln kan jag se att det tog ca 3 år att läka. Ärret finns där för livet. Men såret är nästan läkt. Hur det har varit möjligt har jag ingen aning om. Men uppenbarligen går det att läka.

Vad finns då kvar? Ett stort och tydligt ärr. Jag är märkt för livet. Ett enormt trauma har gjort att jag trots att det nu gått 4,5 år (! Hur är det möjligt???) fortfarande har en katastrofberedskap. Det visar sig genom att jag tror det värsta när jag inte får tag på någon eller någon kommer för sent. Jag tänker ständigt att det kanske är sista gången vi ses. Jag är också väldigt osäker på om jag gör rätt som förälder i många situationer på ett annat sätt än tidigare.

Men såret är nästan läkt. Det blev tydligt när jag vaknade från sorgedrömmen.

Är du en person som tycker att du drabbas av all ont i livet eller är du en person som känner att saker och ting känns förståeliga och påverkbara?

Var man förlägger sitt ”locus of control” – vem det känns som bestämmer i ens liv – har visat sig ha stor betydelse för hur vi klarar motgångar.

• Känner du dig som ett offer för omständigheterna, eller som initiativtagare till att göra det bästa av situationen?
• Känner du dig som en passiv åskådare till ditt liv, eller känner du dig som en aktiv part som försöker påverkar livet i den riktning som du vill att det ska gå?
• Ser du svårigheterna framför dig eller söker du efter möjligheterna?
• Vill du att någon annan ska behandla dig och ta bort det jobbiga, eller ser du till att göra det som din kropp faktiskt kan göra?
• Har du en avvaktande lite misstänksam hållning mot det som händer och andra personer, eller söker du ständigt ny kunskap och testar nya beteenden?
• Känner du dig bitter eller är du nyfiken på livet?
• Känns det som att livet ter sig slumpvis eller känner du att saker och ting beror på hur bra du gör saker?
• Ser du andras fel och brister hellre än att ändra ditt sätt att förhålla dig till andras fel och brister?

Vem tycker du bestämmer i ditt liv?

Läs även andra bloggares åsikter om livskvalitet, KASAM, locus of control, välbefinnande

I fredags träffade vi representanter från Gloryfire-kören, en UNT-reporter och en TV4-reporter. Anledningen var att vi skulle lämna över checken på de hittills insamlade pengarna till Helena Lundbäck. På bilden syns Helena till vänster. Min man Johan berättar hur fint det känns att vi har kunnat hjälpa till, jag står till höger om honom. Övriga kvinnor på bilden är Åsa och Johanna från Gloryfires.

Pengar som hjälper henne att betala den operation som kan ge henne en möjlighet att överleva sin cancersjukdom. Hon fick diagnosen tarmcancer i höstas efter att ha haft ont i magen en tid. Hon opererades och skulle vara frisk. Men, så i våras började hon få ont i magen igen och efter ett par månaders utredning (!) konstaterade man att cancern spridit sig i bukhålan och till bukhinnan. Eftersom landstinget inte vill bekosta behandlingen på den privata kliniken här i Uppsala utan tyckte att Helena skulle få behandlingen i Frankrike, bestämde Helena sig efter moget övervägande att bekosta behandlingen (en halv miljon kronor) ur egen ficka.

Insamlingen gav 134 478 kr!!! (Hälften från körspelningen och hälften från insättningar på ”vårt” konto. Tack alla som har bidragit! Vi har fått in bidrag från 50 kr till 10 000 kr och alla bidrag har varit lika viktiga. Vi kommer att fortsätta att föra över pengar som kommer in på kontot till Helena, så det är inte försent att bidra.

Vill du också stötta Helena så får du gärna sätta in ett bidrag, litet eller stort, på Nordea: 3039 22 11122.

Det var fint att få träffa Helena IRL för första gången! En varm, envis och positiv kvinna. Jag fick en snabb flash-back om hur det var när man kämpat för att få behandling och när allt sedan var ”över”. När det bara var att hoppas och vänta… Luften går ur en. Man tycker att man borde vara glad och tacksam, men man är bara liksom trött… Hon har kämpat för att få den behandling hon har rätt till, har stått ut med väntan och oro och klarat av behandlingen och ska nu försöka hämta krafterna. Verkligheten kommer i fatt en. Det är tufft!

Jag minns också hur jag kände det i januari 2010, när jag fått min diagnos. Jag visste att jag hade en 10 cm stor tumör i livmodern och att den spridit sig till lungorna. Jag skulle kunna få ett halvårs intensiv cellgiftsbehandling och hade jag tur så fungerade den. Om den gjorde det skulle jag sannolikt bli helt frisk. Men om den inte gjorde det så skulle jag dö. Det var ett par veckors osäkerhet. Just då fick jag uppleva att ha döden knackande på min egen rygg. Den känslan är svår att beskriva för någon som inte varit där. Men, det blev väldigt tydligt vad som var viktigt i livet. Familjen!

Vi håller i alla fall alla tummar och önskar Helena vila och återhämtning!

Jag vill också citera Cancerfonden: Inte alla kommer inte att få cancer, men alla kommer att drabbas.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, insamling, Helena Lundbäck, Gloryfire, efter cancer

Det är ju ingen nyhet att Sophie har skänkt oss omåttligt mycket glädje i vårt nya liv. Livet efter Linnéa.
Hon växer ju förstås snabbt, som barn gör. Fyller snart 3 år. Hon har funnits dubbelt så lång tid som Linnéa var borta innan Sophie föddes. Sophie sprider glädje och ljus bara genom att finnas.

Häromdagen när jag var på NASP fick hon följa med för att hon varit sjuk och var inte riktigt redo för att gå tillbaka till ”skolan”. Jag hade förklarat för henne innan att jag skulle bli glad om hon kunde sitta tyst och leka/rita/titta på film under tiden.

Efteråt berättade jag för henne att jag tyckte att det hade gått väldigt bra och att jag var glad över att jag hade kunnat jobba de två timmarna. (Hon satt precis bredvid mig och sysselsatte sig själv med några enstaka avbrott.)

-Tack mamma. Vad snäll du är. Jag blir glad när du säger så!

Barn gör som vi gör. Jag tror att jag lyckas förmedla att vi uppskattar henne. Det är bra.
För ni som följt min blogg vet att jag haft svårt att lita på mitt omdöme i mitt föräldraskap efter att Linnéa tog sitt liv. Detta är ett hyperkänsligt område hos mig.

—
När vi skulle hämta Oscar från basketträningen samtalade vi i bilen.

Jag sa att jag hade hört att Sophie och mormor varit vid Linnéas grav.
-Men hon är död nu, säger Sophie.
-Ja, hon är död nu.
-Hur blir det sen då? När hon kommer tillbaka?
-Hon kommer inte tillbaka. Hon är död. När man är död kommer man aldrig tillbaka. Det är det som är att vara död.
-Förut när hon fanns var jag bebis, påstår Sophie.
-Nja… du fanns ju inte då…
-Jo, jag var ett litet ägg.
-Jo, det är klart.

-Snart kommer min bebis, säger Sophie övertygad.
-Nja…, säger jag. Det blir ju när du blir stor.
-Men jag har ju en livmoder!!
-Ja, det har du.
-Hur kommer egentligen en bebis in i min livmoder?
-Ja, först måste du hitta en pappa till ditt barn. En pojke som du älskar och vill leva med. En pojke som du vill ska vara pappa till ditt barn. Sedan ska han spruta in sina spermier och en spermie ska hitta ett ägg att smälta ihop med och då börjar det växa ett barn.
-Men det är ju Oscar som är pappan!!
-Man kan inte få barn med sin bror…
-VARFÖR DÅ??
-Man får inte det. Du måste först bli stor och vuxen och sedan ska du vara noga att välja någon som du tycker mycket om.
-Då kan jag ju föda en pappa först?
-Nja… det blir ju svårt. För du behöver ju en pojke först.

Sophie tystnar en stund.

-Men… jag känner ingen pojke som jag tycker om.
-Nä… men det gör inget. För du behöver inte bestämma det nu!

Sophie tystnar igen och det blir tyst i bilen en lång stund.
Jag iakttar Sophie i backspegeln (det finns en spegel i baksätet som gör att jag kan se henne trots att hon är bakåtvänd) och ser att hon sitter och tittar ut, djupt försjunken i tankar.

-Hur gör djuren då?
-Ja, djuren gör ungefär likadant. Det behövs en djurmamma och en djurpappa. En pappako kan göra barn med en mammako och en pappakatt kan göra barn med en mammakatt och så. Man kan inte blanda olika djur. Djurpappan sprutar in sina spermier in i djurmamman och så börjar det växa ett barn. Men det är lite olika beroende på vilket djur det är. Fiskarna t ex de lägger sina ägg i vattnet och sedan kommer fiskpappan efteråt och sprutar ut sina spermier eller mjölke över äggen.
—

Jag fylls med värme och lycka!

Sophie är bara 2 år. Fyller snart 3. Hon har så mycket funderingar över allt och det är så fantastiskt att få ta del av dem! Tänk att man är så mycket människa när man är så liten!

Läs även andra bloggares åsikter om Sophie, Linnéa, glädje, lycka, ur barnamun, 2 år, 3-åring, barns funderingar

Idag är summan uppe i hela 134 078 kr!!!!
Stort tack alla som har bidragit till den här insamlingen. Helena Lundbäck har som jag tidigare skrivit fått bekosta sin canceroperation själv. Den kostar 500 000 kr. Vi lämnar över pengarna som kommit in imorgon fredag eftersom fakturan måste betalas.

Men, insamlingen fortsätter. Allt som kommer in på kontot kommer att föras över till Helenas konto. Så om du vill bidra så tveka inte. Helena har lånat till sig de pengar som hon behöver för att kunna betala fakturan av vänner och familj.

Vill du också stötta Helena så får du gärna sätta in ett bidrag, litet eller stort, på Nordea: 3039 22 11122.

Läs även andra bloggares åsikter om Helena Lundbäck, insamling, cancer, UCC, landstinget i uppsala län

Jag får med jämna mellanrum historier berättade för mig om personer som mår dåligt, har självmordstankar, har försökt ta sitt liv och som har tagit sitt liv.

En sak som är viktig att förstå är att det inte är självklart att man dör när man försöker ta sitt liv. Det kan bli så att man inte dör utan att man istället får skador som är väldigt svåra att leva med. Så, förutom att man känner ett starkt misslyckande till att man inte ”klarade av” att ta sitt liv – så ska man leva med de skadorna som gör att man resten av sitt liv påminns om att man försökt ta livet av sig.

Första gången jag hörde en sådan historia var för många, många år sedan. Det var en man som jag mötte på en busshållsplats. Jag har alltid varit intresserad av att prata med människor och ta del av deras historia. Den här gången syntes det på mannen redan vid första ögonkastet att han varit med om något. Han hade ett stort ärr över pannan och han skelade. När han pratade sluddrade han lite och han gick lite ostadigt. Jag minns faktiskt inte hur vi kom in på ämnet, men han berättade i alla fall om hur han hoppat från fönstret på vårdavdelningen från femte våningen och slagit i asfalten. Han hade blivit opererad i hjärnan och hamnat på intensiven och klarat sig, mot alla odds. Idag var han glad att han inte hade dött men han led väldigt av att vara skadad för livet.

En annan historia gäller en ung man som ställt sig framför ett tåg. Han dog inte heller utan blev av med ena benet. Klövs liksom itu.

En annan person som berättat om sitt ”misslyckade” självmordsförsök är Tonårsmorsa Fatou. Hon hoppade från skolans tak och bröt både armar och ben och blev rullstolsbunden i flera månader. Hennes första tanke när hon vaknade upp var att hon hoppades att hon snart skulle bli fri gipset så att hon kunde försöka igen. Men, ganska snart vände det och hon började må bättre. Idag har hon ett väldigt bra liv och är otroligt tacksam över att hon inte dog.

Det är trots allt bara en tiondel av de som försöker ta sitt liv som verkligen dör.

Jag kan inte låta bli att tänka på den smärta som det måste innebära att ”misslyckas” med att ta sitt liv. Redan innan har man uppenbarligen känt sig så misslyckad och att livet inte var värt att levas. Vad ska man då inte känna om man inte dör när man verkligen, verkligen försöker?

Eller är det så att man istället får en riktig tankeställare och blir tacksam över livet, trots de skador man fått?

Jag tror att det är viktigt att tänka på att oavsett vilken metod man tänker ta sitt liv med så finns det alltid en risk (=möjlighet) att man misslyckas – men att man då kan få mycket svåra skador.

Det finns också en risk att man dör när man egentligen inte tänkte det.

Man måste vara rädd om sig.
Man måste det.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordsförsök, suicid, suicidförsök

Läs även andra bloggares åsikter om i sorgens tid, SAMS, sorg

Ny utvärdering visar att Psykiatri Skånes dialogsatsning gett resultat

Hjärnkoll har släppt utvärderingen av Psykiatri Skånes satsning på att förbättra patienters delaktighet i sin egen vård. Utvärderingen visar att de tre hundra medarbetare som har genomgått dialogutbildningen idag är positivare till patienternas delaktighet och till personer med psykisk ohälsa. Nu vill Hjärnkoll att fler regioner, landsting och kommuner ska göra liknande satsningar.

– Likvärdig vård är en grundbult i den svenska demokratin och vårdpersonalens attityder till personer med psykisk ohälsa får så klart konsekvenser för bemötande och möjlighet tilldelaktighet i sin egen vård. Därför är dialogsatningar som den här oerhört viktigt för att vårdpersonal ska bli medvetna om hur deras egna och andras attityder och beteenden påverkar vården och bemötandet av personer med psykisk ohälsa, säger Richard Bracken, projektledare för Hjärnkoll.

Dialogutbildningen som är en kompetenssatsning som genomförs av Region Skåne och kommunerna vänder sig till medarbetare inom psykiatrin och socialtjänsten i Skåne. Ca 300 medarbetare har genomgått utbildningen.Varje utbildning leds av två utbildare som förutom att bidra med egenupplevda erfarenheter varvar värderings- och diskussionsövningar med forskningsresultat kring bemötande och återhämtning. Vid sista utbildningstillfället arbetar medarbetarna fram konkreta förbättringsförslag som sedan ska följas upp.

– Det politiska ansvaret för att ingen ska diskrimineras och för att alla ska få likvärdig vård är stort. Därför är Psykiatris Skånes dialogutbildning så viktig och min förhoppning är nu att fler landsting och kommuner genomför liknande satsningar för att förbättra medarbetarnas attityder och beteenden kring psykisk ohälsa, säger Richard Bracken, projektledare för Hjärnkoll.

Hjärnkolls utvärdering visar att dialogutbildningen uppnått sitt syfte med att förändra deltagarnas attityder till personer med psykisk ohälsa och förhållningssätt till de enskildas delaktighet i sin egen vård, till att bli positivare.

För mer information kontakta:
Rickard Bracken, projektledare Hjärnkoll tel 08-600 84 11
Kina Andersen, ansvarig för Dialogutbildningarna Psykiatri Skåne, tel 0768-870632

Hjärnkoll är en nationell kampanj som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Kampanjen drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH).

Läs mer på Läs mer på Hjärnkolls sida…

Läs även andra bloggares åsikter om dialogutbildning, patienters delaktighet i vården, psykiatri, hjärnkoll