Ludmillas Blogg

En del personer växer i ens ögon och visar sig vara något helt annat än vad man trodde.

Jag söker lite på nätet om självmord och hittar Tv4 Nyhetsmorgon från i höstas där Camilla Henemark berättar om sig själv och det hon varit med om.

Jag ser också Malou von Sivers program ”Efter tio” en av dagarna som Sophie var magsjuk för några veckor sedan. Då är Camilla Henemark också med.

Camilla Henemark var för mig ett känt namn och ansikte, men jag visste inte så mycket om henne. Självklart visste jag att hon tillsammans med Alexander Bard och Jean-Pierre Barda varit en del av Army of Lovers. Jag visste också att hon varit fotomodell.

Men den historia som hon berättade och på det sätt hon berättade det, hade jag inte räknat med alls. Camilla Henemark berättade om hur det flärdfulla kändislivet plötsligt förvandlades till en mardröm där hon blev förföljd av media som hade henne som hackkyckling. Det ena nederlaget efter det andra ledde till att hon hamnade i en djup depression, ett missbruk, blev hemlös och efter många om och men sökte hjälp inom vården.

Hon blev inlagd pga av sina självmordstankar och självmordförsök både frivilligt och tvångsinlagd vid ett tillfälle.

Det hon berättar om hur vården (inte) fungerar och den distans till det hon varit med om som hon har, är imponerande. Det jag ser är inte en ”diva” utan en intelligent person som har något viktigt att förmedla.

Jag blir imponerad över att en person som hon, vågar stå upp och berätta sin historia. Hon skäms inte, utan vågar berätta.

Hon säger också att hon vill arbeta självmordsförebyggande. Hon har redan hunnit dela sina erfarenheter på NASPs suicidpreventiva dag i höstas. Läs mer här…

Camilla Henemark gör skillnad!

Här finns också en sammanställning av suicidpreventiva dagen 2009 där jag var med och föreläste…

Läs även andra bloggares åsikter om suicid, suicidprevention, självmord, Camilla Henemark

Hej!
Jag är 23 år och har emotionellt instabil personlighetsstörning som huvuddiagnos. De huvudsakliga svårigheterna som jag har och som är kopplade till IPS är relationsproblematik, självskadebeteende och ständig ångest.

Jag har mycket svårt att vara ensam, ser mig själv som värdelös och är mycket dömande emot mig själv; självförakt kallar dom det..

Den känslan som troligen ställer till det allra mest för mig är ilskan som poppar upp i tid och otid. Jag kan bli arg för minsta lilla och likt en person med hyperaktiv adhd diagnos, så smäller det fort när jag blivit arg.

Jag tycker väldigt bra om någon ena dagen för att nästa dag nästintill hata personen, men det är också så att vissa personer föralltid har stämpeln av att vara bra vad de än gör emot mig eller andra. Likaså kan en person jag stämplat som elak föralltid vara det, hur mkt bra den personen än gör…

Läs mer på bloggen här…

"Vad jag än säger tolkas det fel..." säger mannen tyst för sig själv...

För en person med IPS blir det ofta problem i de sociala relationerna.

Grunden till detta tros vara en stark separationsångest. Man är så rädd att bli övergiven att dessa tankar ibland tar överhanden och gör att relationerna måste testas. Personen med IPS testar då sina nära och kära för att se om de verkligen bryr sig, på ett så krävande sätt att en del av personerna i omgivningen faktiskt inte orkar finnas nära.

Inte sällan upplevs en person med IPS som gränslös i sitt beteende. Öppnar upp hela sig själv och sitt liv för en nyfunnen bekant på kort tid eftersom det känns som att man förstår varandra precis. Sedan krävs ganska lite för att bli besviken, och känna sig utlämnad. Personen med IPS skyller inte sällan personer i omgivningen för sitt mående eller sina utbrott.

Ett annat sätt att hantera de svårreglerade känslorna i relationer är att isolera sig så att man inte behöver ha någon kontakt och på så sätt undvika besvikelser.

På så sätt vidmakthålls uppfattningen om att man inte kan lita på någon och att man själv är en jobbig person som ingen orkar med. Det blir en ond cirkel.

Känslorna är kraftiga och svänger väldigt. Inte sällan uppstår nya relationer snabbt men att relationen också blir stormig med stora upprivande konflikter. Konflikterna handlar ofta om en liten detalj som dras till sin spets för att ”bevisa” att den andre inte älskar en tillräckligt mycket eller liknande. Inte så sällan är det personen med IPS som ”gör slut” eftersom man inte orkar med ens tanken på att bli övergiven själv.

Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda.

Anhöriga som vill finnas kvar utvecklar efter hand ett anpassat beteende som innebär att de undviker att säga och göra vissa saker eftersom de inte vill att personen med IPS ska få ett utbrott. Man ”tassar på tå”. Man uttrycker inte sällan det som att personer med IPS är ”manipulativa”. De använder sig av personerna i sin omgivning, medvetet eller ofta omedvetet, för att få den bekräftelse de behöver genom att t ex hota med att lämna, rymma, skada sig själv.

För både personen med IPS och de anhöriga är detta fruktansvärt jobbigt. Tillvaron svänger kraftigt och det händer ständigt saker (”drama”) runt personen med ”IPS”, vilket också kan få svåra konsekvenser på olika plan…

Här kan du läsa om en man som beskriver en kvinna med IPS…

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om emotionell instabil personlighetsstörning, borderline, självskadande

Dagens bloggråd handlar om mediciner. Det är både antidepressiva och lugnande som diskuteras. Jag rekommenderar både dig som frågade och er andra att läsa detta inlägg om ångest… som jag kallar min ångestskola.

Här kan du läsa om hur man tänker kring ångest. Mediciner är inte till för att bota ångest. Mediciner kan lindra ångest men det är ofta en tillfällig lösning. Ibland är det nödvändigt att ha mediciner också, under en period, t ex när man sätter in antidepressiv medicinering. Ångesten är ofta en tidig biverkan som alltså gör att man kanske t o m mår sämre de första veckorna innan den antidepressiva medicinen har börjat ha effekt.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, ångest, bloggråd, antidepressiv medicinering, anxiolytika

Eftersom jag fått många frågor om hur man kan hedra Linda så kommer här lite mer information:

Begravningen kommer att äga rum i kretsen av de närmaste (eftersom både Linda och Lars har stora släkter så kommer kyrkan att fyllas).

Dödsannonsen kommer att finnas på www.familjesidan.se från och med Lördag.

Om du vill skicka blommor till begravningen så kan du ringa till Sandstedts begravningsbyrå på tel. 0502-109 09 senast den 10/4.

Det går också att skänka en slant till Lindas insamling på cancerfonden här… eller till ”prinsarnas” plusgirokonto (Lindas egna insamling till sina barn) 153 29 57-6, allt är lika betydelsefullt – hälsar Lindas vän Magdalena.

Här skriver Linda själv om insamlingen…

Läs även andra bloggares åsikter om Linda Carlgren, cancer, cancerfonden

I Dagens Medicin nr 13/11 läser jag om hur trycket på slutenvårdsplatserna inom BUP har ökat det senaste året och att de som läggs in är sjukare än förr. Problematiken blir mer och mer komplex. Orsaken vet man inte riktigt, men det finns mycket som talar för att barn och unga utsätts för en högre press generellt och även mer stress i skolorna.

Slutenvårdsplatserna (att läggas in) har minskat på de flesta BUP-klinikerna. Man har grundidén att barn ska vårdas i hemmet så långt som möjligt. Att barnet ska vara kvar i sitt sociala sammanhang så långt det bara går. Men samtidigt ökar ohälsan hos barnen… I t ex Örebro säger verksamhetschefen att hon är oroad och orolig för om barnen får den vård de behöver. I Eslöv, Stockholm, Kalmar och Linköping uttalar sig verksamhetscheferna på samma sätt: Det är svårt att garantera patientsäkerheten när man t ex är tvungen att skriva ut barnen förtidigt.

-Barn med psykisk ohälsa får inte hjälp i tid och går med problemen för länge.

Min reflexion är: Bra! Äntligen så börjar personal och ansvariga inifrån vården markera och säga ifrån. Man kan inte göra mer neddragningar! Nu gäller det bara att detta kommer vidare upp till beslutsfattarna så att mer resurser sätts till. Jag anser också att ett stort problem inom både barnpsykiatri och vuxenpsykiatri är arbetsvillkoren. Vill man ha tillbaka intresset och statusen bland läkare måste man göra en rejäl insats. Annars fortsätter läkarflykten från specialiteten. Jag själv skulle t ex gärna arbeta med psykiatri, men kan inte tänka mig att arbeta inom den organisationen som landstinget innebär… Tyvärr!

Man kan inte fortsätta tänka så kortsiktigt som man gör idag. Det handlar bara om att ”släcka bränder” nu. De som skriker högst får hjälp och andra får snällt vänta trots att läget är illa. Det finns dålig kontinuitet bland personalen och sällan någon långsiktig plan för patienten. Och så var det det här med anhöriga… Jag tror man skulle tjäna så mycket på att inkludera anhöriga i vården mer. Det tar mer tid förstås men jag är övertygad om att man får ett mer beständigt resultat om anhöriga blir trygga i vad den anhöriga har för problem, vad de kan göra och när de ska ta kontakt med sjukvården.

Detta har jag ju föreläst om och den föreläsningen kan du se här…

Läs även andra bloggares åsikter om barnpsykiatri, BUP

Dagen idag har varit fylld av värdefulla möten.
Det har inte varit jobbrelaterat utan på den delen av mitt liv som innebär social samvaro med fina vänner och ideellt arbete för suicidprevention.

Jag har ett starkt behov av att känna att jag kan dra nytta av de erfarenheter jag gjort. Dessa i kombination med mina medicinska kunskaper och erfarenheter inom vården och min terapeututbildning gör att jag har ett unikt läge. Jag vill och jag kan. Sedan gäller det att hitta vägarna och de rätta kanalerna. Kanske ledde ett av mötena idag vidare på det spåret. Det kändes spännande och värdefullt!

Jag har haft Linda i mina tankar även idag och man kan inte låta bli att känna en massa känslor.
Det kunde lika gärna ha varit jag…
Det kunde lika gärna ha varit mina barn som blev utan sin mamma…

Linda och jag blev sjuka ungefär samtidigt. Hon fick Erik när Sophie föddes och vi fick cellgiftsbehandlingarna samtidigt. Hon slutade sina behandlingar före mig, men sedan visade det sig att ryggsmärtorna som hon haft redan under behandlingen var en spridning till skelettet. Under tiden avslutade jag min behandling och opererades. Sedan dess har jag blivit starkare och starkare och friskare för varje dag. Jag fick leva och risken för återfall är minimal.

Igår gick jag och lämnade mina prover igen och får svaret om en vecka.
Igår dog Linda.
Och jag lever…

Läs även andra bloggares åsikter om suicidprevention, självmord, suicid, cancer, möten

Våra tankar finns hos din familj.
Din man Lars och dina fina barn. Dina föräldrar. Magdalena och alla andra fina vänner.

Du har tillfört livet så mycket.
Du har också med din välskrivna blogg givit oss så otroligt mycket värdefull kunskap och en spridit en otrolig livsglädje och positiv inställning in i det sista trots svåra smärtor och en kropp som inte ville.

Tack för att jag fick lära känna dig! (Och hälsa till Linnéa…)

När vi träffades i november efter New York-resan.

Jag har bland annat skrivit om Linda här…
och här…
Lindas blogg är här…
Vimmelmamman har skrivit bland annat här…

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, inflammatorisk bröstcancer, Linda Carlgren, Lindas blogg

634 personer röstade på frågan om du försökt att ta ditt liv.
45 % svarade ja.

Nu har jag lagt ut en ny fråga. Känner du någon som tagit sitt liv. Svara genom att tryck på ja eller nej här till höger.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, anhörig, ta livet av sig, bloggfråga

”Att ha fel betydde för mig att man var fel! Jag kunde bråka i timmar och jag gav mig inte förrän den andra personen lade sig platt och sa ”Du har rätt! Jag hade fel!” Då först släppte ångesten och jag kunde slappna av och börja tänka igen. Jag sökte hela tiden andras bekräftelse av mina känslor, utan den trodde jag att jag skulle dö.”

Så skriver Jessica i en artikel om självdestruktivitet i DN

Instabil emotionell personlighetsstörning (IPS) är något som 2% av befolkningen lider av. Var 10:e person med denna diagnos slutar sitt liv i förtid. De flesta i självmord men några genom att de lever ett riskfyllt liv.

Jag kommer i en serie inlägg beskriva mer om vad bordelinediagnosen eller IPS är för något och ska försöka få dig som läser att förstå hur det är att leva med borderline.

Jessikas ord ovan representerar en av de punkter som ingår i diagnosbegreppet:

Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

En person med IPS ser verkligheten i ”svart-vitt” eller ”antingen-eller”. Det kan börja med en liten småsak. Men eftersom allting dras till sin ytterlighet så kulminerar det inte sällan med att personen i fråga får självmordstankar:

”Antingen så har jag rätt eller så har jag fel. Om jag har fel så är jag sämst. Jag är sämst och då sämst i hela världen. Alla hatar mig. Jag borde inte få finnas.”

Det är små saker som drar igång starka känslomönster; en liten tanke som triggar igång känslorna som drar igång som en känslostorm. Personen med IPS VILL INTE känna alla dessa känslor, men ”drunknar” i den känsloflod som kommer.

För personerna i sin omgivning är detta oerhört jobbigt. Det blir inte sällan så att de närstående blir väldigt rädda att säga eller göra något som eventuellt skulle kunna uppfattas fel av personen med IPS. Ett litet felsteg eller något som KAN tolkas fel kommer att kunna dra igång en katastrof som slutar med självmord…

Bekräftelse är ett nyckelord. Personer med IPS har ett enormt bekräftelsebehov! Att bekräfta personen genom att säga:

-Jag förstår att du har det otroligt jobbigt just nu…
-Jag förstår att detta måste kännas fruktansvärt svårt…
-Detta måste vara så enormt smärtsamt för dig…

..eller något liknande… är förlösande.

Att FÖRST bekräfta. SEN kan man börja prata om varför man reagerade som man gjorde eller berätta hur man uppfattade situationen.

Innan en person med IPS känner sig bekräftad kommer den inte att kunna ta till sig något annat. Alla förklaringar eller försök till att nå samförstånd kommer att tolkas som kritik och som att man är SÄMST i hela världen – innan man känner att man är bekräftad. Att man har rätt att känna det man känner. Att man inte är knäpp i huvudet för att man känner det man känner.

Det kräver enormt mycket av omgivningen och anhöriga behöver stöd. Idag finns det stöd för anhöriga att få.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionell instabil personlighetsstörning, självmord

Ni vet Linda, en småbarnsmamma med cancer… Inflammatorisk bröstcancer i samband med hennes fjärde graviditet.

Ni vet hon som vi lyckades skicka till New York i höstas!

Nu är hon inlagd igen och har det riktigt jobbigt. Dels har hon det svårt med syresättningen eftersom hon har vätska i lungorna och dels fylls hennes buk med vätska hela tiden. Detta beror på tumörerna i levern som gör att levern fungerar dåligt. Dessutom så har hon fått mer ont av tumörerna i skelettet. Hon är jättetrött och ledsen.

Hon skulle säkert bli glad över att få fler som tänker på henne nu!

Lindas blogg finns här…

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, bröstcancer, inflammatorisk bröstcancer, metastaser