Ludmillas Blogg

Tack för era frågor. Det är intressant för mig att få veta vad ni undrar över!

Här kommer svaren på några av frågorna. Några av frågorna behöver egna inlägg så de kommer separat.

Hej Ludmilla!
Jag har följt din blogg länge men har bara kommenterat tidigare någon enstaka gång. Nu har jag börjat blogga själv efter mycket funderande. Jag tycker du är så stark och modig som berättar om dig själv och fina Linnéa! Jag är nästan säker på att du har hjälpt många där ute som läser din blogg. Du är verkligen bra på att formulera dig och du är så ödmjuk och stark på samma gång. Min respekt till dig! Nu till min fråga, känner du nån gång att du lämnar ut dig eller någon annan så att det blir jobbigt för dig?
Eller känns det naturligt för dig att skriva av dig? Min lilla fundering bara.
Ha det gott! Och tack för att du skriver!

Svar: Hej! Tack för dina fina ord! Att blogga är ju delvis att blotta sig – om man nu väljer att skriva ärligt om vad man tänker på och vad man känner. Om man skriver som någon läsare uppfattar provokativt får man direkt negativa reaktioner (ofta från anonyma läsare) vilket kan kännas jobbigt om man valt att ”blotta sig”. Men samtidigt är det ju upp till en själv att skriva på en nivå så att det känns hanterbart. Jag började skriva bloggen när jag var mitt uppe i värsta chocken, 3 veckor efter Linnéas död. Jag har skrivit utlämnande och ärligt hela tiden, direkt från hjärtat. Men det har känts naturligt. Nu när jag mår bättre skriver jag inte så ofta med en smärtande känsla som grund längre. Och det är ju på gott och ont!

Hej Ludmilla! Som jag har sagt tidigare följer jag din värdefulla blogg ofta och är tacksam att du tog upp mina funderingar i Bloggråd 2. Jag har funderat på hur du finner styrka, mod och kraft att ta dig framåt efter allt som hänt. Då tänkjag främst på Linnéa och cancern. Jag undrar om du tror på andlighet och ett liv efter detta? Kan du tänka dig att tex besöka ett medium? Healing?
Sköt om dig! Kram Anna

Svar: Hej Anna! Jag har förstått att jag lyckats balansera sorg med ett nytt liv på ett sätt som inte är självklart för alla. Jag var väldigt fokuserad från första början på att jag skulle klara det. Jag hade liksom inget val!
Innan Linnéa dog var jag fullkomlig ”realist” och trodde inte på något sådant. Efteråt har jag blivit mer ödmjuk och har ”upplevt” saker. Jag tror att man gärna vill att det ska finnas något mer och då kanske man läser in saker för att det ska stämma överens. Jag vet inte… Jag har faktiskt besökt ett medium. Jag har skrivit om det på bloggen. Det var intressant, och jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tyckte. Healing har jag inte provat.

Hej Ludmilla!
Ni har så fina bilder på er och på barnen, så jag måste ju fråga: Vad har ni för kamera??
Har förstått att det är en systemkamera, men vilken sort??
Finns ju en djungel av olika kameraföretag…
Kram på er!!
Hanna

Svar: Hej Hanna! Jag tar en del bilder med min Iphone, men de blir ju inte så bra. Min systemkamera är en Canon 500D med ett 15-300 mm objektiv. Några av bilderna på bloggen är tagna av tidningsfotografer, men då är det angivit vid bilden.

Hej Ludmilla!
När tror du att du kan berätta om Linnéas dubbelliv och vad det var som plågade henne såpass att hon valde döden? Förstår att det är ett känsligt ämne. Men jag har länge undrat.
Kram Ida

Svar: Hej Ida! Jag vet att du och många andra väntar… Jag kan säga som så här att Linnéa hade kontakter på internet som inte var ”lämpliga”. Linnéa träffade personer via nätet men även IRL, som INGEN annan visste något om. Hon ville nog hellre dö än att sanningen skulle komma fram eftersom hon visste att det skulle rasera hela den fasad som hon höll upp.

Hej Ludmilla!
Jobbar du som läkare nångång… verkar vara så fullt upp med annat.

Svar: Hej Ulla! Hoppas att det är bra med dig!! Jag har inte arbetat på en tjänst som läkare sedan jag blev sjuk och sen frisk. Senast var för två år sedan. Då var det på en vårdcentral här i Uppsala där jag arbetat en hel del under åren. Min tanke är att försöka hitta en variant där jag kan arbeta som läkare i viss grad i kombination med att ta vara på mina erfarenheter. Just nu är fokus på att hitta balans i vardagen, ge mitt företag en skjuts framåt, vara hemma med Sophie och njuta av livet! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om frågor och svar, Ludmilla Rosengren, blogg

Undrar du över något vad gäller mig, min sorg eller något annat så har du möjlighet att ställa dina frågor nu så ska jag försöka svara så gott jag kan.

Skriv frågan här så svarar jag på frågorna i ett eget inlägg.

Vill du ha hjälp med ett eget problem svarar jag gärna i ett bloggråd. Då kan du istället maila till kontakt@ludmilla.se och skriva bloggråd i ämnesraden.

Jag har under flera år förvarat däcken för två bilar hos däckfirman LBM Däck i Uppsala, och anlitat dem för att skifta däck 2 gånger per år.

Det har varit smidigt eftersom stället ligger granne med mitt kontor. Jag har lämnat bilen där på morgonen och hämtat den efter arbetsdagens slut.

Ägaren har varit lite ”speciell” men alltid trevlig och har löst de eventuella problem som uppkommit till slut. Han har dock kommit med lite olika förslag på hur kvitton ska skrivas som jag inte tyckt varit ok.

De första åren ringde de om det var något som de stötte på t ex att däcken var så slitna att de behövde bytas. På senare år har de bytt till nya däck direkt utan att vi fått ta ställning till vilken sort eller OM vi överhuvudtaget vill köpa nya däck av dem. Johan vill nämligen kolla priser osv innan vi bestämmer oss. Jag har då fått påpeka detta vid flera tillfällen – att vi inte tycker om att de sätter på nya däck som vi sen måste köpa utan att vi blivit tillfrågade.

Igår var det dags igen. Jag lämnade in bil nr 1 och påpekade nu detta redan innan – Om det är så att det behövs nya däck så vill jag att de ringer mig. Mannen, dvs ägaren, tände till direkt och undrade om jag anklagade dem för att vara oärliga?
Jag förklarade att det enda jag ville var att bli tillfrågad innan de sätter på nya däck.

När jag kom tillbaka på em och jag undrade om allt gått bra förklarade ägaren att vinterdäcken nu låg i vår bil och inte hos dem för vi var inte välkomna att vara deras kunder längre.

Jag blev jättepaff! Vad hade jag gjort? Det var ju JAG som var kunden, eller? Han tyckte inte om att bli ifrågasatt och tyckte inte att vi skulle komma tillbaka…

Det är väl lika bra så. Men det illustrerar verkligen att man kan ha olika syn på detta med kundservice. Och jag kan inte heller låta bli att fundera på varför detta var så känsligt… Han berättade en gång att han säljer de gamla däcken till öststater. Kanske är de lite väl ivriga att få däck att sälja…

Idag är det dags att lämna in bil nr 2. Får se hur det går…
Däckfirmor finns det i alla fall gott om, så det blir nog inga problem att hitta en annan.

Har du några bra eller dåliga erfarenheter vad gäller däckfirmor?

Läs även andra bloggares åsikter om däckbyte, däckfirma, LBM-däck, byta däck, skifta däck, vinterdäck, sommardäck

Har du hört någon som plötsligt skriker könsord? Det kan vara någon som har Tourettes syndrom!

Tourettes syndrom är ett funktionshinder som kan vara otroligt besvärligt att leva med. Tyvärr finns även vid denna diagnos fullt av fördomar som den sjuke måste tampas med förutom sina egna besvär.

Tourettes syndrom är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som visar sig genom upprepande rörelser och läten som kallas tics. Det är delvis ärftligt och ofta kombinerat med andra neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD och tvångssyndrom.

Det brukar börja med tics i ansiktet i sjuårsåldern. Det kan vara överdrivna blinkningar, ryckningar och grimaser. De vokala ticsen, som ord (ofta ”fula”) eller plötsliga ljud, debuterar vanligtvis senare.

Man kan lindra sina tics ned hjälp av vissa mediciner och många blir dessutom hjälpta av KBT, men det handlar till stor del om att lära sig att leva med sina tics.

Läs mer här…

Och titta på den här dokumentären. Den är värd att se!

Här finns ett mycket informativt program om några pojkar som har filmats vid flera tillfällen under uppväxten….

Läs även andra bloggares åsikter om tourettes syndrom, tics, neuropsykiatri, attention, vocala tics, korprali

Jag fick denna fråga i kommentarsfältet. Detta är typiskt en sådan fråga som man kan ställa på ”bloggråd” genom att maila kontakt@ludmilla.se och sedan få svar i ett videoinlägg här på bloggen. Jag väljer dock att svara på detta under frågan nedan:

Hej Ludmilla.
Jag vill inte vara till besvär, men jag känner ingen läkare privat och vet inte vart jag skall vända mig just nu. Har inte mycket förtroende för min läkare.
Jag är 23 år och har haft depressioner sedan jag var 14 och varit väldigt självdestruktiv, fast har lyckats komma ifrån skärandet i armarna, inte gjort det på två år nu. Var inlagd mycket när jag var mellan 18 och 20 år. Fått många diagnoser, borderline, ADD, recidiverande depressioner, bipolär…vet varken ut eller in, men allt det där kan jag bara inte ha.
Är inne i en vad jag tror djup depression, har självmordstankar dagligen. Jag tänker på dig ofta då, tror att du har hjälpt mig förstå vad det skulle innebära för mina anhöriga om jag tog mitt liv. Så jag kan bara inte göra det.
Har inte mått såhär dåligt på väldigt länge, och i princip det enda psykiatrin erbjuder är läkemedel. Så min fråga till dig är om läkemedel. Jag vet inte alls hur mycket du kan om psykofarmaka, men tänkte att det kunde vara värt att fråga iallafall, om du har lust och ork att svara. Jag äter just nu:
Cymbalta – 90 mg (på morgonen)
Lamotrigin – 300 mg (200 på morgonen, 100 vid middag)
Concerta – 54 mg (36 på morgonen, 18 vid lunch)
Mianserin – 30 mg (till natten)
Sobril – 5 mg x 3 (morgon, lunch, middag)
Lergigan 25 mg. vid behov.
Är detta verkligen bra?
Sedan min läkare fick reda på att jag mår dåligt höjdes Cymbalta från 60 till 90 mg, Lamotrigin från 200 till 300 mg och sen fick jag Sobril (som jag inte ätit innan)

Hej!
Det låter som att du har det riktigt svårt och att du har haft det under lång tid. Det är tråkigt att höra att du inte har förtroende för din läkare. Jag vill att du ska veta att du har rätt att vända dig till en annan läkare. Om inte annat så finns det ju privata psykiatriker. När du har de svårigheter du har så är det viktigt att du har en och samma läkare som håller i dina mediciner. Det är viktigt att man ser vilka mediciner, i vilka doser och vilken effekt de har haft – i sin helhet, över tid.

Jag är leg läkare men inte psykiatriker och alltså inte specialist på de mediciner som du frågar om. Jag vet ingenting om hur dina besvär sett ut över tid eller hur länge du använt dessa mediciner och vad du provat tidigare. Men jag kan kommentera i viss mån.
Din problematik är mycket komplex och det är inte lätt att ge mediciner som ger dig hjälp på alla de områden som du har problem på.

Det är också väldigt viktigt att du inte har mediciner som din enda behandling. KBT-stöd är användbart på många sätt både för självmordstankar, ångest och nedstämdheten och din borderlineproblematik behöver du sannolikt DBT-stöd för. Det jag säger är att du behöver en professionell samtalskontakt förutom din läkarkontakt. Du behöver ha en vårdplan och både kortsiktiga och långsiktiga mål.

Cymbalta: Antidepressiv medicin. Denna sätts in när man har provat med fulldos av andra liknande medel utan att ha fått önskvärd effekt eller att man av andra anledningar (krockar med andra mediciner eller överkänslighet) inte kan ha andra liknande medel. Man börjar med 60 mg och utvärderar efter 3 – 4 veckor. Om nedstämdheten inte givit med sig kan man höja stegvis upp till 120 mg. Detta ska inte göras på egen hand utan efter samråd med din läkare. OBS! I början när man har denna tablett kan nedstämdhet, ångest och självmordstankar öka. Det gäller även vid dosökning. Detta är biverkningar som ger med sig när effekten träder in efter några veckor.

Lamotrigin: Stämningsstabiliserande medicin som används vid bipolaritet. Ibland säger man att ”borderline” och bipolaritet delvis kan vara samma ”sjukdom” vilket gör att medicinen används även vid ”borderline”besvär. Man motverkar de stora svängningarna i humöret. Du har här en ganska hög dos och man kan inte öka så mycket här.

Concerta: Mot ADHD och ADD besvär. Ger bättre koncentrationsförmåga och gör det lättare att komma igång med saker och ting. Här har du maximal dagsdos.

Mianserin: Detta är ett antidepressivum som hör till den äldre sorten. Att du får den till kvällen är för att man blir lite trött av den. Här finns det fortfarande utrymme för höjning vid utebliven effekt. OBS! I början när man har denna tablett kan nedstämdhet, ångest och självmordstankar öka. Det gäller även vid dosökning. Detta är biverkningar som ger med sig när effekten träder in efter några veckor.

Sobril: Ångestdämpande. Detta är en mycket tillfällig medicin som inte ska användas en längre tid. Man sätter ofta in det samtidigt som man börjar med antidepressivum om man har mycket ångest eftersom det finns risk att ångesten ökar annars. Medicinen ska trappas ut så snart som möjligt och man ska hitta andra sätt att hantera eventuell kvarstående ångest.

Lergigan: Är också ett lugnande/ångestdämpande medel som också ska användas under en begränsad tid.

Jag förstår att du tycker att det känns som många mediciner. Jag är övertygad om att man tittat noga på dina mediciner och inte ger dig mer än man behöver. Det verkar dessutom som att man försöker justera dem just nu och därför gjort en del ändringar och lagt till i en övergångsperiod till dess att man sett effekten av ändringarna. Det finns alltså anledning att ha tålamod och vänta några veckor för att se om inte det man ändrat på kan göra att du mår bättre.

Om du sedan skulle vilja att man tar bort mediciner måste detta göras försiktigt och i samråd med en läkare. Det kan vara direkt livsfarligt att ta bort mediciner själv om man inte vet vad man gör.
Det är väldigt viktigt att det är en och samma läkare som håller i dina mediciner och att du inte experimenterar på egen hand.

Hoppas att detta har hjälpt dig lite i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, bordeline, mediciner, antidepressiv medicin

Idag var Emelie och hälsade på med Melinda, barnbarnet. Hon har redan hunnit bli 6 veckor och idag fick mormor flera leenden! Det händer så mycket mellan varje gång jag ser henne. Förra gången var en dryg vecka sedan när jag fick vara barnvakt under tiden Emelie fixade några ärenden.

Det lutar åt att de flyttar till Uppsala snart och det tycker förstås jag är toppen!

Idag hade Oscar sitt 11-årskalas. Han fyllde år i fredags. Han valde GoCart. Nu förtiden räcker det tydligen inte med att ha kalas hemma utan det ska vara lasergame, bowling, bad eller något annat. Det som är praktiskt med ett sådant här upplägg är förstås att man själv inte behöver förbereda särskilt mycket. Och inte städa. 🙂

Fredag till lördag höll jag minisimutbildning för 30 deltagare från hela landet. Deltagarna kom från Piteå i norr till Kalmar i söder och från västkust till östkust. Det är häftigt att samla en mängd entusiaster så här och dela erfarenheter. Jättekul!

En vecka efter behandlingen med triklorättiksyra ser jag ut så här. Inte så vackert kanske men det händer något i alla fall.

Under behandling. April 2010

Frisk! 2011

Och senaste provsvaret var också alldeles bra!

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, choriocarcinom, cellgiftsbehandling, hcg

Julen 2007, 6 månader innan...

Jag vet inte hur jag ska förklara det.
Men det sitter i luften. Eller i kroppen. Eller kanske i naturen.

Jag mår inte alls bra just nu.
Datumen gör sig påminda…

För precis tre år sedan så gjorde Linnéa PRAO i lumpen. Hon bodde hos sin pappa den veckan. När hon kom hem blev hon direkt inlagd. Eller dagen efter. Det var den 13 april. Den dagen hon kallade för Helvetets Dag… Om du vill läsa om den sista tiden kan du börja läsa från det inlägget och fram till den 30 maj. Första året som Linnéa var död skrev jag noga vad som hände dag för dag året innan.

Då hade hon haft sina självmordstankar en lång tid.
Då hade hon hört sina röster en lång tid.
Då hade hon haft svårt att sova en lång tid.

Men det var inget vi visste då.
Det var mycket mer som vi inte heller visste då.
Hon levde sitt dubbelliv och höll sin fasad uppe. Men så här års började den krackelera.

Jag märker att jag åter genomlever det som hände. Nu är det för tredje gången. Och förra året gjorde jag det inte lika intensivt eftersom jag hade min cancer att fokusera på.

Även om smärtan inte är lika svår det här året så suger det fruktansvärt mycket energi. Jag känner mig kraftlös och ofokuserad. Linnéa finns där. Hela tiden.

Jag tror att det man gör omedvetet är att man någonstans försöker förhindra det som hände. Fast det inte går att backa tiden. För jag tycker att det har släppt efter den 30 maj tidigare år. Då har det ju redan hänt…

Jag är inte lika arg längre. Det märker jag tydligt, men jag är besviken. Och känner mig väldigt tom. Jag slits mellan att tycka synd om henne för att hon mådde så dåligt och att vara arg på henne för att hon faktiskt gjorde det. Mest är jag nog fortfarande arg… Samtidigt kan jag ibland snudda vid att förstå hennes tankar… att det skulle vara bättre att inte finnas alls… Jag kan förstå hur man kan känna så. Men jag förstår även den andra sidan.

Man kan inte bara trycka på delete-knappen.
Man får inte det.
Och de runt omkring tycker inte att det är bättre att man inte finns. Hur ”jobbig” eller ”tråkig” man än är.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, Linnéa, självmord

Visst är det ett fantastiskt ord?
Fullständigt obegripligt som så många av de medicinska termerna. Detta är ett grekiskt ord och det finns ingen svensk översättning.

Xantelasma är en gulaktig hudförändring (inlagring av fett) som ofta sitter runt ögonen och som kan vara tecken på höga blodfetter. Får man sådana här förändringar ska man alltså söka upp sin husläkare och kontrollera blodfetterna. Läs mer här…

Xantelasma

Jag fick dessa för ett år sedan under pågående cellgiftsbehandling. Mina blodfetter var bra så jag utgår från att det hade med behandlingen att göra.

Idag var jag hos en hudläkare och fick hjälp att etsa bort dem med stark syra. Det var snabbt gjort. Det kan behöva upprepas ett antal gånger.

Jag passade på att visa mina eksem också. De har blivit sämre det senaste året. Jag fick dem för 11 år sedan, när jag var gravid med Oscar. Sedan dess har jag behandlat dem med kortison och ljusbehandling, men de har varit rätt envisa. Hudläkaren sa att han inte var så säker på att det var eksem. Det skulle kunna vara psoriasis också. Jag som trodde att de inte skulle klia så mycket då, men det gör de tydligen i 10 % av fallen. Jag har besvär på armbågar och knän, ett par fingrar och i hörselgången… Hmmm… Ja, det finns ju värre sjukdomar att få.

Läkaren tog efter att han bedövat fingret, en ”stans” som skickas på histologisk undersökning så får vi väl se om vi kommer något närmare i diagnostiken. Åter om en månad.

Läs även andra bloggares åsikter om xantelasma, xanthelasma, blodfetter, hudsjukdomar, psoriasis, eksem