Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
I samband med intervjuerna jag ställde upp på häromveckan togs det en hel del bilder.
Det är ju lite lyxigt att få bilder av en duktig fotograf, på sin familj!
De här bilderna är tagna av fotografen Per Arvidsson som var så vänlig att skicka en CD med bilder på efteråt!
Jag och söta lilla Sophie (15 månader)
Jonas 13 år, Sophie 15 mån, jag och Oscar snart 11 år.
Läs även andra bloggares åsikter om Fotograf, familjefoto, Per Arvidsson
Jag skrev i förra veckan om Sophies magsjuka. Det var bara början. Jag ska ta mig tid att beskriva vad som hände inom ett par dagar. Sophie blev väldigt sjuk och vi besökte akuten två gånger men jag är mycket kritisk till hur vården sköttes.
Jag blir orolig för hur den svenska sjukvården utvecklas med neddragningar och åter neddragningar…
Idag måndag är hela familjen Rosengren hemma, mer eller mindre däckade i olika varianter av vinterkräksjukan.
Men solen skiner i alla fall. 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om magsjuka, vinterkräksjukan
Nu har jag uppgraderat min blogg till senaste wordpressversionen, 3.1. Det märks ju inget för er som läser men för mig var det faktiskt ett lyft.
Nu kommer jag åt redigeringsläget från ”framsidan”. Smidigt!
Alla kommer att drabbas av sorg under livet. Sorg är inte bara saknad efter dödsfall. Det kan vara skilsmässa, förlust av arbete eller någon annan förlust. Jag skulle vilja påstå att ALLA har glädje av att lära sig mer om detta. För förr eller senare drabbas vi alla av sorg – även om vi inte vill det…
Okunskapen om hur man möter någon i sorg är också extremt STOR!
Jag har tidigare skrivit om att jag gick på en föreläsning om sorg som jag tyckte var väldigt bra. Det var svenska sorgeinstitutet som gav den. Nu kan du se samma föreläsning på nätet.
Gör det!
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, sorgebearbetning, institutet för sorgebearbetning, Anders Magnusson,
Johan är i London och jag hanterar vardagspusslet själv med hjälp av min mamma.
Det är härligt att Johan kan vara borta två dagar. Inte för mig förstås eftersom det blir tomt. Men ändå att klara det själv är en härlig känsla. Frihet! Johan är för övrigt väldigt uttröttad så jag är glad att han slipper det här med magsjuka.
Jag undrade just hur länge han skulle orka ansvara för ALLT! Det är ju inte konstigt om han börjar vissna efter 1,5 år…
Jag är otroligt tacksam över att ha en man som har ställt upp i vått och torrt. Så är det ju inte alltid. Linda t ex skriver om att hennes man inte tar hennes sjukdom på allvar och förväntar sig att hon ska sköta hem och barn när hon kämpar för att överleva.
I alla fall så träffade Sophie lite andra barn i söndags och magsjukan kom som ett brev på posten. Natten bestod av ett antal uppvaknanden, upptorkningar på golv, klädbyten, blöjbyten osv. Stackars min lilla Sophie! Idag är hon helt utslagen och har feber. Jag upptäckte också små prickar i ansiktet och identifierade dem som petechier, små hudblödningar. Huvudet scannade igenom sjukdomar och stannade vid meningokockmeningit och trombocytopeni. Ingen av dem särskilt trevlig. Men så tänkte jag att det borde kunna bero på det ökade trycket som kräkningarna givit. Jag letade efter att få det bekräftat men ringde till slut sjukvårdsupplysningen för första gången. Det var 14 min väntetid. När jag väl kom fram så fick jag mycket bra hjälp och hon bekräftade att man kan få petechier på ansikte och hals vid kräkningar men de ska inte vara på t ex ben.
Vad svårt det måste vara att sitta i en sjukvårdsupplysning! När jag gjorde AT i Enköping för många år sedan provade jag att svara i telefon på akuten men gav snabbt upp. Det är väldigt svårt att ha is i magen och säga till folk att avvakta. Jag sa till nästan alla att komma så att jag fick titta på dem…
En sak som var kul var att prova FaceTime nu när Johan är i London. Det är en videosamtalsfunktion som gör att man ser den man pratar med. Man måste dock vara uppkopplad på wifi. Det var väldigt kul för Sophie och pappa att kunna se varandra! FaceTime är en funktion som bara finns på iphone 4 och inte 3Gs.
Häromdagen fick jag svar från mammografin:
Undersökningen av dina bröst visar inga tecken på cancer.
Och idag fick jag svar från förra veckans HCG-provtagning:
Hej Ludmilla!
Ditt prov är negativt, dvs normalt.
Hälsningar, Ulrika
Inte många ord men ack så innehållsrika!
Det innebär att jag vet att jag är frisk idag. En månad till vet jag att jag har ett friskt liv! Det gör mig lycklig och full av kraft.
Har du varit glad för att du är frisk idag? 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om cancer, friskförklarad, mammografi
Sommaren 2007
Veckan som gick hade bokat in mer än vad min kloke man har rått mig till. Det var ju för att Emelie skulle föda barn nu på tisdag och att jag ville hålla den veckan och tiden framåt fri. (Nu föddes ju Melinda redan den 25 februari.) Förutom att jag försöker att inte boka in för mycket generellt försöker jag också tänka på att hitta en balans mellan ”Linnéa-aktiviteter” och annat.
Det jag bland annat hade bokat in var två intervjuer med journalister. En intervju brukar ta ca 2 timmar lite drygt, fotografering inräknat. Så det blir ju i stort sett en halvdag allt som allt som går åt varje. Det tar ganska mycket på krafterna eftersom jag då berättar vad som har hänt, igen och igen. Det är självklart samtidigt mycket värdefullt att få dela med mig och att också få berätta min historia. Linnéa lever kvar på det sättet och det är väldigt skönt. Som jag sagt så många gånger förr så ger det mig så mycket att känna att Linnéa inte dött ”förgäves”…
De två intervjuerna är på och avbokade ett antal gånger från tidigt i höstas pga av att min ork inte räckt till helt enkelt. Men nu blev de av.
I fredags föreläste jag för en gymnasieklass. Det var faktiskt en gammal babysimelev som kontaktade mig så här 17 år senare, eftersom hon hört talas om det jag gått igenom och undrade om jag kunde komma till hennes skola.
Jag tycker att det är ett oerhört bra initiativ och så fruktansvärt viktigt! Var lär man sig om självmord och sorg i livet? I vilken årskurs? I vilken skola? Svaret är nog på de flesta ställen att man inte tar upp det alls. Varför? -För att man inte vågar! Man är rädd att starta någon process man inte kan hantera. Man är rädd att kanske driva någon till självmord som lyssnar. Man vet inte hur man ska närma sig frågan för att är osäker som lärare. Och det i sig är ju inte heller konstigt. Var skulle lärarna lära sig om det?
Jag tog hjälp av Tonårsmorsa som jag lärde känna eftersom hon och hennes döttrar bor i närheten av platsen där Linnéa tog sitt liv och de hörde det som hände… Fatou är en populär bloggare och vi fick kontakt via nätet. Hon skriver om många viktiga ämnen och är mycket öppen med många svåra saker samtidigt som hon på ett roligt sätt beskriver hennes liv med sina 4 barn.
Fatou försökte själv ta sitt liv när hon var tonåring men överlevde. Hon var så frustrerad över att hon inte lyckades ta sitt liv. Självmordsförsöket resulterade i att hon blev rullstolsbunden i 3 månader och blev helt beroende av hjälpen från sin mamma. Nu, åtskilliga år senare, är hon otroligt glad över att hon inte lyckades. Hon har aldrig återvänd till den mörka tunneln av självmordstankar utan vet att det alltid finns en lösning när det känns jobbigt.
Att ha med Fatous berättelse tycker jag känns viktigt. Jag tror att vi kompletterade varandra bra och det känns som att vi båda gärna fortsätter att föreläsa om detta!
Och sedan avslutades fredagen med att en kvinna kom upp på mitt kontor och berättade att hon varit med om samma sak som jag. Att förlora ett barn genom självmord. Självklart känns det oerhört viktigt, och givande, att dela erfarenheterna med någon som vet hur det känns. Och när jag ligger ”längre fram” i sorgen så hoppas jag samtidigt att jag kan inge hopp om att det faktiskt blir bättre med tiden. Tiden är ens vän.
Mycket Linnéa den här veckan som sagt.
Jag märker att jag har berättelsen mer på ”utsidan” jämfört med tidigare då det rev som i ett öppet sår varje gång som jag berättade min historia. Jag märker också att jag inte är lika arg på henne längre. Det är ju ilskan som har varit den tydligaste känslan under så lång tid.
Nej, nu är det saknaden som är störst.
Och overklighetskänslan.
Att det verkligen har hänt.
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, föreläsning, självmord, suicid, ta livet av sig, gymnasiet, journalister
I Amelia som kom ut idag finns ett reportage om mig.
Läs även andra bloggares åsikter om suicid, självmord, Amelia, Ludmilla Rosengren
Det här klippet handlar om en 9-årig pojke som fick diagnosen ADHD för ett år sedan och medicinerar med Concerta.
Mamman undrar dels över medicinering med Strattera som är föreslagen eftersom man inte har full effekt av Concerta och dels över att pojken uttryckt självmordstankar.
Vill du att jag kommentrerar din situation maila kontakt@ludmilla.se
Läs även andra bloggares åsikter om bloggråd, videoråd, Ludmillas bloggråd, adhd
Idag kom Emelie på besök till Uppsala och vi fick träffa lilla Melinda igen. Vi passade nu på att ta generationsbilden! 🙂
Sophie, jag, Emelie, Melinda och min mamma
Vi tog ju nedanstående bild när Emelie föddes:
Min mamma, mormor, Emelie och jag. 1987.
och nu kunde vi alltså göra om det nästan 24 år senare!
Jag (-68), Emelie (-87), Melinda (-11), mamma (-46)
Vilken rikedom!
Sophie tyckte det var spännande med den lilla bebisen!
Moster Sophie klappar Melinda som just tagit över Sophies bilstol
Läs även andra bloggares åsikter om barnbarn, barn, generationer, familj
