Ludmillas Blogg

Räddningsverket räknar med att varje självmordsförsök kostar skattebetalarna mer än 800 000 kronor.

Nu har en svensk uppfinning kommit som kan rädda livet på självmordsbenägna. Testet är till 97 procent tillförlitligt.
– Många, många liv kan räddas, säger uppfinnaren Lars-Håkan Thorell.

Läs mer…

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, ta livet av sig

Jag har inte glömt att skriva om borderline. Jag har fått flera berättelser och väntar fortfarande på ett par.

Det kommer!

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionell instabil personlighetsstörning,

Igår tog jag äntligen de prover jag skulle ha lämnat för 10 dagar sedan. Jag kontrolleras ju fortfarande varje månad.

Jag tar det som ett tecken på att saker och ting har börjat återgå till det normala. Uppenbarligen är jag inte så orolig för att vara sjuk. Det gäller att inte förlora känslan jag hade… de djupa insikterna som jag faktiskt fick under det att jag var sjuk.

På väg till sjukhuset lyssnade jag på radio. Det var något morgonprogram på P3 där Felix Herngren var gäst. Det man diskuterade var, vad det värsta som kunde hända var. Ett förslag var att ha Ove Sundberg som granne… 🙂 Ett annat förslag var att förlora en som står mycket nära. Ett tredje förslag var att få en allvarlig sjukdom. Jag hörde på de som diskuterade att dessa saker var skräckinjagande och svåra att ta till sig.

På eftermiddagen var det dags att träffa en journalist och en fotograf igen. Ämnet gällde just sjukdomstiden, att få sjukdomsbeskedet och att ha ett litet barn under tiden.

Jag tänkte då på det jag hade hört på radion samma morgon. Jag har förlorat en närstående och fått en livshotande sjukdom – dvs många människors värsta fasor.

Och jag står fortfarande på benen.
Jag har ett liv.
Jag har en framtid.
Jag kan njuta av livet.
Jag har kraft.
Jag har energi.

Jag är också full av dyrköpt visdom, kunskap och erfarenhet.
Jag känner starkt att jag vill använda mig av den.
Jag vill göra nytta!

Läs även andra bloggares åsikter om Ove Sundberg, Solsidan, cancerkontroll, visdom

Nu är vi hemma i Uppsala igen. Tågresan från Åre gick bra. (Även att passera stället där Linnéa hoppade…) Sophie vinkade ”hejdå Åre” mest hela tiden och tyckte det var väldigt spännande med alla människor i vagnen som hon kunde prata med.

Oscar har förutom sin hjärnskakning även åkt på något virus med feber och halsont och i morse var även Jonas sjuk. Det gjorde att det endast blev Johan och jag som åkte iväg till Kopparberg för att hälsa på lilla barnbarnet.

Min mamma passade barnen. Sophie hade vi sedan tidigare ordnat barnvakt åt eftersom hon inte skulle ha uppskattat att sitta 2,5 timmar x 2 i bil. (Det var också därför vi åkte tåg till Åre).

Det var en märklig, nästan surrealistisk upplevelse, att träffa sitt barnbarn. Så LITEN! Så fantastisk! Jag är så imponerad över Emelie. Det är också en märklig upplevelse att se sin dotter vara mamma. Det var ju nyss HON föddes… 🙂

1987. Jag är 18 år och ska åka hem med Emelie från BB på KS.

Fyra generationer. Min mamma, min mormor, Emelie och jag. mars 1987.

Nästan 24 år senare...

Emelie är en mycket lugn och mogen mamma. Hon är så lycklig och det känns så skönt att se henne så. Hon har haft tuffa år när hon både fick Crohns sjukdom och förlorade sin lillasyster i samma veva.

Hon har lärt sig om livet och att njuta av det som är gott!

Jag var inte lika mogen när jag blev mamma som 18-åring och sedan ensamstående som 19-åring.

Jag och Emelie 1988

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Livet är mycket, mycket märkligt!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnbarn, bli mormor

Coachutbildning för Framtidens Ledare
Satsa på dig själv, utvecklas som ledare och coach i en liten grupp med ambitiösa kurskamrater.

Du får under utbildningen din egen Coach och Mentor. Tolv hela utbildningsdagar under ett år. Uppgifter, arbetsmaterial och läsuppgifter. Träna på egen klient.

Anmäl dig senast den 28 feb till kjell@sci.nu
Kursstart 24-25 mars

Coach- och ledarutbildning ”Framtidens Ledare” i regi av Svenska Coachinginstitutet

Informationsmöte: Torsdagen den 3 mars kl 17.00 infomöte i Stockholm

Träffa kursledare och tidigare deltagare, ställ frågor och lär dig mer om vad utbildningen innebär.

Anmäl ditt deltagande i förväg till Kjell Snickars på email: kjell@sci.nu eller telefon: 0705-202210

Välkommen!

Läs även andra bloggares åsikter om ledarutbildning, coachande ledarskap, Sara Molarin, Svenska Coachinginstitutet, Framtidens ledare, ldearskap, chefskap

Tre av mina syskon körde öppet spår idag!
Jag är IMPONERAD! 9 mil. NIO MIL!

Bra jobbat Peter, Helena och Lotta!

Läs även andra bloggares åsikter om öppet spår, Vasaloppet, längdskidor

Den här gången föll lotten på dig Fanny Åkesson!
Jag har skickat dig ett mail!

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, GI, Ola Lauritzon

Mitt barn och barnbarn

Kan du förstå!?
Jag vet inte om jag förstår…

Kaos. Smärta.
Lång tids ovisshet.
Hur länge ska man vänta.
Hur lång tid är det kvar.

Plötsligt tyst.
Lugn.

Ett nytt liv ligger och tittar förvånat på sin omgivning.
Ett liv som inte jag fött. Men hon bär mina gener. Hon är en del av mig precis som hennes mor.
Detta är en del av livet. Det kretslopp som vi alla finns med i.
Många av oss föder barn, som föder barn, som föder barn…

I det här fallet föder jag och mitt barn, barn med 15 månaders mellanrum. Melinda och Sophie. Sophie är moster till Melinda. Och Melinda är mitt barnbarn.

Melinda finns.

Sedan Linnéa dog har min syster fått Lea (nu 2 år), jag har fått Sophie (15 mån) och nu har Emelie fått Melinda (12 timmar). Tre flickor små finns nu i familjen när inte Linnéa finns.

Det är märkligt.
Livet ÄR märkligt.

Förlossningen tog 39 timmar.
När inte sugklockan kunde hjälpa till blev det akut snitt kl 3.28 i natt den 25 februari. Emelie var väldigt slut. Hon hade inte ätit eller druckit på över ett dygn eftersom hon bara kräktes. Kjejsarsnittet var inte helt okomplicerat eftersom hon varit opererad i buken tidigare (Crohns sjukdom) vilket givit sammanväxningar. Hon blödde en del och behövde blodtransfusion. Melinda var 50 cm lång och vägde 3460 g och föddes alltså 12 dagar före beräknat datum. Hon hade svårt med andningen från början men mår nu bra. De mår alla bra men är förstås väldigt trötta och är kvar på Örebro BB ytterligare ett par dagar.

Vi är kvar i Åre men åker hem imorgon. På söndag åker vi och hälsar på Emelie, Melinda och Niclas.

Läs även andra bloggares åsikter om barnbarn, mormor, Emelies förlossning, Melinda

Jag har provat många olika webhotell genom åren. Jag skaffade mitt första i mitten på 90-talet. Då var det Bahnhof som var ett litet företag i Uppsala på den tiden som var mitt val. Bahnhof har blivit stort och opersonligt sedan dess, tyvärr. De är driftssäkra men supporten är inte alls lika bra som tidigare. Babysim.com ligger kvar där.

Sedan dess har det blivit många olika. Det har ju kommit många billiga webhotell de senaste åren. Active24 har varit ok, men inte så snabb och trevlig support. Jag har Crystone för linnea.se och de har i och för sig ett bra pris och supporten är väl helt ok.

Det är ju så att det är när det är något som är fel som man behöver hjälp. Oftast så är det ju bråttom när något inte fungerar och då vill man ha snabb hjälp NU.

Surftown har varit helt outstanding. Det är där jag har bloggen efter ett tips av bloggaren AlterEgo som hjälpte mig att sätta upp bloggen här istället för på Aftonbladet. Jag funderar på att byta till Surftown även vad gäller mina andra sidor. De är driftssäkra och svarar alltid snabbt på mail och har ett tillmötesgående och problemlösande sätt istället för att skylla ifrån sig som många andra gör.

Nu har Surftown infört ett bonussystem så att man kan tjäna pengar på att rekommendera andra. De man rekommenderar får i sin tur 15% på sina köp. Så om du vill byta webhotell kan jag varmt rekommendera Surftown.

Vill du dessutom ha 15% rabatt så kan du använda den här länken…

Läs även andra bloggares åsikter om surftown, bahnhof, crystone, active24, webhotell

Redan i förra veckan trodde Emelie att det var dags för lilla Melinda att titta ut. Men det var falskt alarm. Beräknad förlossning är ju 8 mars.

Det är ju inte så vanligt att första barnet kommer tidigare. När Emelie frågade om jag ville vara med på förlossningen så hade vi redan bestämt att åka till Åre på sportlov. Men det var ju två veckor före så det var ju ingen risk, eller hur!? Min mamma bokade om sin sportlovsvecka från v 10 till denna för att finnas hemma runt den 8 mars. Hon skulle vara back-up för oss och Sophie när jag skulle vara med på förlossningen.

Ja. Så långt bra. Men så i tisdags kväll var det dags att åka till förlossningen i Örebro. Emelie var då öppen 2 cm men hade inga kraftiga värkar så de åkte hem en stund. Jag funderade på hur jag skulle göra. Om jag skulle åka hem då skulle jag inte vara hemma förrän nästan ett dygn senare (vi har åkt tåg). Jag skulle vara tvungen att åka utan Sophie eftersom barnvakten mamma inte finns på plats. Om Sophie är kvar i Åre kommer Johan inte kunna åka skidor. Utan Johan kommer pojkarna inte heller att åka skidor… Hur som helst tänkte jag att förlossningen säkert skulle vara över innan jag kom hem. Jag beslutade efter mången vånda att stanna i fjällen. Sååååå tråkigt eftersom jag sett fram emot det hedersvärda uppdraget SÅÅÅ mycket… 🙁

Mitt på dagen igår åkte de in igen. Hon var då öppen 3 cm och fick stanna. Man trodde att vattnet hade gått. Men sedan dess har förlossningen pågått många, många timmar. Jag har haft kontakt med Emelie i SMS och telefon löpande, även under natten. Det har gått långsamt, mycket långsamt. Hon har varit så tapper och så positiv. Hon har mellan värkarna beskrivit det som sin lyckligaste dag. Hon har inte tyckt det har gjort så väldigt ont heller. Fantastiskt. Men så har det gått långsamt framåt.

I morse ringde pojkarnas skidlärare och berättade att Oscar fallit i backen och skulle bli hämtad med skoter och ambulans. Han hade slagit i ryggen och varit avsvimmad. En stackars Oscar som låg fastspänd i en släde efter skotern var olycklig och hade ont. Jonas följde med i ambulansen och jag åkte bil efter. Efter några timmar och mycket fint omhändertagande av personal i backen och Hälsocentralen i Åre, konstaterades att ryggen var hel och att Oscar ”endast” ådragit sig en hjärnskakning. Ingen mer skidkåkning denna vecka alltså.

Samtidigt med min närvaro hos Oscar fortsatte Emelies förlossning förstås. 3 cm blev på ett dygn 4 cm. Sedan tog de hål på hinnorna vid lunchtid idag och nu har det tagit fart. Hon fick en epidural för ca 1 timme sedan och var inte lika sugen på att prata i telefon längre (vilket känns HELT naturligt!!).

Jag kan inte låta bli att undra varför mitt liv är så ”spännande” hela tiden…

Nu väntar jag mig att mitt lilla barnbarn kommer att komma ut inom några timmar!