Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Situationen på akutmottagningen i Uppsala är under all kritik.
Det är fruktansvärt att se hur illa sjukhusledningen på Akademiska Sjukhuset behandlar sina anställda.
Vad detta gör med patientsäkerhet och väntetider kan ni säkert räkna ut.
Detta är anledningen till att jag har svårt att arbeta som läkare i Landstinget. Man månar inte om sina anställda och inte heller om vilket kvalitet man har på vården. Det enda man månar om är att spara pengar.
Och det tar aldrig slut…
Ska det behöva dö patienter innan man inser att det inte går att spara mer?
1. Det finns en sorg i mitt hjärta som aldrig kommer försvinna.
Det värker så hårt, känner tårarna rinna.
Jag önskar så jag kunnat hjälpa dig,
för du var en helt fantastisk tjej.
Ref: Åh, Linnéa vad jag saknar dig, jag gråter vid din grav.
Åh, Linnéa vad jag älskar dig, kan inte förstå du gett dig av.
2. Det känns så fruktansvärt svårt att förlora en vän.
Det är så hemskt, du blev bara fjorton år.
Jag hoppas så att du väntar på mig i himmelen,
för annars blir min saknad alltför svår.
Ref: Åh, Linnéa vad jag saknar dig…
3. Ingenting kommer någonsin mer bli som förut,
det känns så hemskt att om dig bara kunna drömma.
Tänk att ditt liv så fort skulle ta slut
men jag kommer dig aldrig att glömma.
Ref: Åh, Linnéa vad jag saknar dig…
4. Nu ska du aldrig behöva lida mer,
aldrig mer behöva känna smärta.
Fast jag dig inte längre ser
så finns du alltid kvar i mitt hjärta.
Ref: Åh, Linnéa vad jag saknar dig, jag gråter vid din grav.
Åh, Linnéa vad jag älskar dig, kan inte förstå du gett dig av.
Åh, Linnéa vad jag saknar dig, jag gråter vid din grav.
Åh, Linnéa vad jag älskar dig, kan inte förstå du gett dig av.
Åh, Linnéa vad jag älskar dig, kan inte förstå du gett dig av,
kan inte förstå du gett dig av,
kan inte förstå du gett dig av,
kan inte förstå du gett dig av.
När man har förlorat ett barn finns en stark ovilja att tänka framåt. För att kunna tänka i en ny framtid måste man först kunna lämna de drömmar och mål man haft om framtiden medan barnet levde.
Berättandet om sorgen och att sätta ord på den besvikelse som de krossade framtidsdrömmarna innefattade är av stor vikt för sorgebearbetningen.
Sorg har ett tydligt startdatum men inget slutdatum. Man måste acceptera detta och ändå fortsätta framåt med nya mål och drömmar.
Ted Bowman, Shattered dreams, resilency and hope. Restorying after loss.
Vad är det som gör att man njuter av livet?
Särskilt om man har eller har haft det svårt. Då kan det vara svårt att njuta även om allt är så bra som det bara går att få det. Det är lätt att känna sig otacksam om man inte kan njuta.
Men, vad är det som gör att man njuter?
På något sätt måste det ju vara skillnaden mellan det man förväntar sig och det man får. Eller vad tror du?
Om man är deprimerad är verkligheten filtrerad med ett mörkt glas som man ser ut igenom. Man ser det som är mörkt. Man ser alla sina egna brister och bara dem. Man ser allt det som går fel. Man ser de omkring en som inte verkar uppskatta en. De positiva saker som händer eller som andra säger går liksom förbi eller ursäktas med att det bara var ett undantag eller att den personen egentligen inte menade det eller något liknande.
Vi kan styra vår uppmärksamhet. Precis som den deprimerade styr sin uppmärksamhet mot det negativa kan man träna sig att styra sin uppmärksamhet mot det positiva. Om man inte är van så måste man öva. Kanske måste man skriva upp alla de små positiva sakerna som faktiskt händer under en dag, trots att man har det jättejobbigt. Sedan tittar man på den här lappen när det känns som att ”ingen” ljuspunkt finns någonstans.
När Linnéa mådde dåligt samtidigt som Emelie var inlagd på sjuhuset för sin tarmsjukdom, när Linnéa tog sitt liv, tiden efter av skärande sorg och sedan ett cancerbesked med en tuff behandling… När alla dessa saker har hänt mig så har jag varit tvungen att tvinga mig att se det positiva. För vad hade alternativet varit?
Jag skulle kunna sätta mig ned och tycka att all världens olyckor bara händer mig och min familj och ”vad kommer att hända härnäst”… Men jag väljer, VÄLJER, att försöka hitta det som kan berika, göra mig nyfiken, utveckla mig och glädja mig. Det kan vara små ting som att det doftar av sommar i Sophies hår, att njuta fullständigt av smaken av en jordgubbe eller att låta mig uppfyllas av känslan av rikedom för den familj jag har.
När de mörka stunderna kommer, så vet jag att de kommer att försvinna – om jag låter dem försvinna. Men om jag ger de jobbiga känslorna för stor uppmärksamhet kommer de att etsa sig fast än mer. Jag accepterar mina tunga stunder och respekterar dem. För det är inte så konstigt att det kan kännas tungt ibland. Men, de får inte ta överhanden. Livet är för kort för det, och det är på mitt ansvar att se till att mitt liv blir så bra som det kan bli.
Jag har ett bra liv. Trots att saknaden efter Linnéa är omänskligt tung emellanåt så är huvuddelen av tiden väldigt bra.
Igår kväll var en sådan stund då det var lätt att njuta av livet.
Jag hade tunga tankar och gick ned till bryggan för att samla mina tankar. Oscar kom springandes efter och undrade vad jag gjorde. Han sprang sedan och hämtade lite mask och vi satte oss och metade. Jonas kom strax efter. Så fridfullt och njutbart med fåglarnas kvitter och solen över den blanka sjön. Det passade mitt sinne bra.
Plötsligt nappade det och jag drog upp en stor abborre.
I ett enda nafs ändrades mitt humör. Jag blev både förvånad, glad och tacksam och jag blev ju upptagen med att ta hand om min fisk och mörka tankar försvann snabbt. Jonas sprang upp och hämtade håven, för det var en stor abborre. I vår familj har vi oskrivna regler att man både får sätta på mask själv och ta hand om fisken själv. Nu var det ju jag som skulle göra det. Pojkarna fortsatte fiska.
Kvällen avslutades med nystekt abborre och skirat smör. Mmmm…
Det gäller att ta vara på livet och dess goda stunder, njuta av dem, spara dem i sitt minne och plocka fram dem när det behövs!
Varför?
Varför är du död Linnéa?
Varför lämnade du oss?
Varför finns du inte kvar?
Varför kan jag inte se dig,
prata med dig,
krama dig,
röra vid dig,
skratta med dig,
glädjas med dig?
Svaret är enkelt.
Du var psykiskt sjuk.
Du tog ditt liv,
därför att du mådde så dåligt,
att du inte ville leva.
Nej,
svaret är inte enkelt.
Svaret är fruktansvärt
går inte att förstå.
Jag kommer aldrig att få svar på mina frågor,
och aldrig,
kommer min sorg efter dig att försvinna.
Aldrig kommer jag att kunna förstå,
att du är borta.
Men jag vet
Jag vet att du finns någonstans,
och väntar på mig.
Så glad, pigg och skojfrisk,
som du alltid brukade vara.
Jag är övertygad om det,
att jag kommer att få se dig igen.
Annars kan jag inte leva.
Jag älskar dig Linnéa.
Älskar dig.
Vila i frid.
Utan smärta.
Så skönt…
Du finns alltid kvar i mitt hjärta.
Alltid.
Därför försvinner du aldrig.
Det vet jag.
Jag kommer alltid att älska dig Linnéa.
Alltid.
Ja, då var det redan en vecka sedan som jag opererades.
Jag är trött och sover mer än vanligt, men för övrigt mår jag över förväntan tycker jag. De små ärren i magen känner jag inte mycket av alls.
Jag mår med andra ord bättre än vad restriktionerna tillåter mig att göra. Jag får inte lyfta och göra annan fysisk aktivitet. Jag orkar göra det, men får inte. Under cellgiftsbehandlingen orkade jag ju inte göra något.
Under två dagar har min mamma varit med oss. Jag får ju inte lyfta bebisen och om Johan ska kunna jobba något så måste jag ha sällskap. För en 7-månaders bebis som kryper och ställer sig upp hela tiden kan man inte hantera utan att lyfta ett antal gånger om dagen. Min mamma är en ängel. Hon har hjälpt oss så mycket under hela sjukdomstiden. Det har varit helt fantastiskt. Det har också varit så roligt att få tillbringa tid tillsammans. Sophie känner sin mormor väldigt bra!
Jag känner att jag befinner mig i ett slags vakuum. Tiden efter sjukdomen. Den första tiden av resten av mitt liv. Jag lever på ”övertid”: Jag skulle inte ha levt nu. Jag skulle redan varit död i flera månader om naturen hade fått gå sin gilla gång. Det är en märklig känsla!
Vad ska jag göra med mitt liv? Hur ska jag gå vidare?
Jag kan omöjligt fortsätta precis som tidigare.
Jag har fått en andra chans och jag vill ta vara på den.
Jag fick en förfrågan om att föreläsa i ett större sammanhang och tackade ja. Sådana saker känns angelägna. Att jag med min erfarenhet kan dela med mig och på det sättet påverka gör att jag känner mig rik. Rik av erfarenheter och klokheter som kanske kan påverka och hjälpa någon annan. Det är bra.
Jag känner också att jag vill skriva. Jag har flera olika skrivprojekt som jag kommer att påbörja nu. Det känns angeläget och ett bra sätt att komma vidare.
Yrkesmässigt vet jag inte vad jag ska göra. Jag har mitt företag med simskolan som fungerar bra med de mycket bra anställda som jag har. Jag kommer att finnas med där även fortsättningsvis, men kanske på ett lite annat sätt. Vi får se.
Som läkare skulle jag vilja arbeta, men jag har mycket svårt att se hur jag skulle kunna göra det på ett sätt som jag kan stå för. Inom Landstinget råder idag sådana arbetsförhållanden som jag inte kan tänka mig att arbeta under. Jag kan inte ge patienten den vård som jag tycker att man ska få utan att själv stressa sönder mig. Möjligen att jag skulle kunna göra som jag gjorde tidigare; arbeta en dag i veckan på en vårdcentral.
Jag ser möjligheterna som finns framför mig. Att skriva, föreläsa och på något sätt arbeta preventivt vad gäller självmord. Kanske. Eller kanske något helt annat.
Jag fortsätter att fundera…
Livet finns här.
Det är bara att ta för sig.
När jag kom hem från operationen och inte kunde göra mycket annat än att ligga ned så tog jag fram en bok som jag köpte i somras. 14 år till Salu av Caroline Engvall.
Jag sträckläste den under dagen. Jag blev mycket gripen. Språket är rakt och utan omskrivningar. Händelserna som skildras i boken är skrämmande! Tessan blir våldtagen på väg hem från stallet. Därefter försöker hon kompensera för händelsen genom att låta män köpa hennes kropp under flera år. Hon är 14 år. Det här händer i Sverige. I en helt vanlig familj. Hennes föräldrar anar ingenting.
Boken för upp något som för många är helt okänt. Internets tillgänglighet gör att det är mycket lätt att nuförtiden få kontakt med vem som helst. Vuxna män som söker efter sex hos omyndiga tjejer är idag ett begrepp som kallas Grooming.
Tessan skriver i sitt efterord att man som förälder har skyldighet att göra allt vad som står i sin makt för sina barn, men att det inte alltid är så lätt.
”Jag stötte bort mina föräldrar hela tiden. Jag höll mig på mitt rum, snäste av alla försök till allvarlig konversation och tillbringade så mycket tid jag kunde i stallet eller hemma hos kompisar. Jag försökte hålla fasaden uppe, försökte låtsas som att allt var som det skulle och gav dem inte en chans att komma för nära.” ”Jag var expert på att spela teater och hade nog kunnat ta roller på Dramaten direkt. Men låt dig inte luras som förälder. Våga gräva mer och längre.”
Jag fick ett meddelande för någon vecka sedan från en person som mått väldigt dåligt, men som ”kommit ut på andra sidan”. Det känns så viktigt och betydelsefullt för mig att få så fin feed-back. Och återigen… känna att Linnéas död har gjort skillnad för så många. Hon har inte dött helt förgäves…
Jag tycker också att nedanstående inlägg är illustrativt för att det faktiskt går att komma ur de destruktiva tankarna även om man har svårt att tro det när man mår dåligt!
Läste ditt inlägg idag…och din blogg förändrar. Jag går fortfarande in och läser gamla inlägg när jag känner att livsviljan börjar svikta lite.
Du har gjort skillnad, Linneás död med.
Jag hade inte levt utan er.
Kanske för att med din blogg så har jag insett hur illa jag skulle göra alla de som älskar mig om jag valde att avsluta mitt liv. Du belyser en sida som man inte alltid ser, eller vill se när man mår dåligt. Hur ens val och agerande faktiskt påverkar andra.
Så jag läser din blogg när jag börjar svikta lite grann för att påminna mig om hur många som älskar just mig, och som skulle ta det så hårt om något hände mig.
Att ta sitt liv är själviskt, jag kan se det idag. För aven om det sker i en stund där man mår väldigt dåligt, så ser man just enbart till sig själv. Det är lite lika med extremsportare….om du förstår min liknelse. Man ser inget annat än sig själv.
Och det är väl just det som går lite hand i hand med att må dåligt, hur egocentrerad man är…hur man enbart pratar om sitt…
Det är skönt kan jag känna att ha kommit ur den bubblan. Och faktum är att jag sedan jag har börjat må bättre, har brutit med många männisiskor som är kvar i det, människor som inte vill må bättre el som får mig att må sämre. Jag kände först att det var egoistiskt, men man påverkas lika mycket av personer som må dåligt, när man mått dåligt själv, som en alkoholist gör som försöker sluta. Alltså som en alkoholist gör av sina gamla suparvänner…man måste bryta helt i många fall och våga välja glädjen.
