Ludmillas Blogg

För att förstå varför GI fungerar så bra för viktnedgång och för att förstå hur man ska äta måste man förstå hur kroppen fungerar. Jag ska försöka ge dig en översikt av GI här och återkommer i nya inlägg mer specifikt om hur man går tillväga.

Kroppen är gjord för att lagra överskott av näring till sämre tider. Ett gammalt trick som finns nedärvt trots att v inte längre behöver det.

Det finns två sätt att lagra näring:
1. Fett lite varstans på kroppen
2. Glykogen i levern

Om vi äter mer än vi behöver så lagras det först upp som glykogen i levern. Glykogen kan snabbt brytas ned till Glukos och blir då snabb näring för cellerna. Sen lagras överskottet på alla möjliga ställen som fett för att ge näring (ketoner) att bryta ned till när det behövs.

Problemet med övervikt är att vi ju inte behöver all denna fettmassa. Det kommer ju sällan några svältperioder som vi behöver äta upp oss för, eller hur?

Om du ska bli av med fettet, måste du först bryta ned glykogenet i levern. Först när det är slut kommer du att börja bränna av fettet. Detta är liksom grundidén i GI.

En naturlig följdfråga blir då: Hur gör jag för att tömma glykogendepån i levern?
Svaret är att du måste minimera kolhydratintaget och istället äta mer fett.
Känns det konstigt? Jag förstår det i så fall, men så är det.

Om man vill gå ned i vikt med hjälp av GI så är det viktigt att tänka igenom det hela långsiktigt. Att leva enligt GI är att skära ned på alla snabba kolhydrater. Inte bara som en quick fix, utan även på lång sikt. Snabba kolhydrater är godis, kakor, tårtor, chips, vitt bröd, vit pasta, vitt ris, potatis.

Det går att göra efterrätter osv med sötningsmedel eller att de är naturligt söta förstås. Man kan byta ut vitt bröd mot fullkornsbröd. Det finns fullkornspasta och fullkornsris.

Det man är ute efter är en stabil blodsockernivå. Långsamma kolhydrater räcker längre innan man blir hungrig och gör alltså att sötsuget minskar. Snabba kolhydrater gör att insulinet strömmar ut i blodet (för att hjälpa sockret in i cellen) vilket gör att man får ett blodsockerfall därefter. Då blir man sugen på sött igen vilket då kan leda till att man tar till snabba kolhydrater igen så att man får en blodsockertopp. Sen strömmar insulinet till igen… osv. Långsamma kolhydrater och GI-kost gör att man får en stabil och jämn blodsockerkurva. Mättare och gladare! 🙂

Du kan dela in GI-dieten (eller livsstilen) i tre faser:
1. Intensivfasen: Här minimerar du verkligen antalet kolhydrater. Det är nu du tömmer glykogendepån och ställer om kroppen att bränna fett istället. Du utesluter allt som innehåller kolhydrater och ökar fettintaget. Du dricker inte alkohol. Fasen varar i 2-6 veckor beroende på hur snabbt och hur mycket du vill gå ned. Du går ned minst 1 kg i veckan.
2. Mellanfasen: Här lägger du till lite långsamma kolhydrater. Fasen varar så länge du vill gå ned i vikt.
3. Balansfasen: Här vill du behålla vikten och går inte längre ned. Här har du lagt till ytterligare kolhydrater men du äter fortfarande endast i undantagsfall snabba kolhydrater. Du äter 45% kolhydrater istället för som de flesta gör 60% av det totala näringsinnehållet.

Detta är alltså ett långsiktigt tänk. Du ska lägga om din livsstil. Fundera på om du vill det.
Jag tror du vill det! 🙂 Man saknar inte det söta när man vant sig av med det faktiskt. Och så upptäcker man hur mycket allt annat smakar också. Helt naturliga livsmedel utan socker kan också upplevas väldigt söta när man har vant av kroppen med socker!

De första 3 – 4 dagarna kan kännas lite i kroppen. Då tömmer man levern på glykogen och börjar sedan bränna fett. Det känns som ett sockersug helt enkelt.

Det som är så bra med GI är att man inte behöver räkna kalorier eller väga måltiderna. Man äter till dess man blir mätt. Man äter gott hela tiden! Man behöver aldrig vara hungrig!

Hur tycker du att det låter så här långt? Frågor?

Läs även andra bloggares åsikter om GI, viktnedgång, vikt

Varför ska man gå ned i vikt?
Ja, inte är det för att man ska se ut som något slags ideal i veckotidningarna i alla fall. Det är inte något bra skäl. Det är också viktigt att inte jämföra sig med andra i omgivningen. Och i tonåren ska man verkligen inte hålla på med några dieter.

Det viktiga är att hitta en livsstil som gör att man mår bra. Livsstilen måste dessutom leda till ett bra mående även på lång sikt. Med det menar jag att på kort sikt kan man ju t ex tycka att man mår bra av att äta chips och dricka coca cola varje dag, men det blir ju inte så bra på lång sikt.

För att räkna ut om man behöver gå ned i vikt kan man använda sig av BMI (body mass index). Det är vikten dividerat med längden i kvadrat. Man kan få hjälp att räkna ut det här t ex…

Jag är 168 cm lång och jag väger just nu 81 kg. Det ger ett BMI på 28,7 och det är övervikt. Gränsen till fetma går vid BMI 30. Min målvikt är 65 kg vilket ger ett BMI på 23 vilket är mitt i intervallet för normalvikt.

Jag skriver detta för att jag vet att en del läsare är känsliga för diskussioner om viktnedgång och en del kanske också har problem med maten. Jag har själv haft ätstörningar i tonåren så jag vet hur viktigt det är att detta inte spårar ur!

Om du har ett BMI som ligger i intervallet övervikt eller fetma finns det anledning att fundera på viktnedgång. Inte annars!!! Ok?

Övervikt leder som bekant till en rad medicinska effekter som inte är önskvärda. Blodsocker, blodfetter och blodtryck påverkas t ex liksom leder, axlar och rygg.

Hur gör man då för att gå ned i vikt? Är det så knepigt eftersom det trots allt finns ett allt ökande antal personer som är överviktiga?

Ja, en del personer har verkligen svårt att gå ned i vikt av biologiska och medicinska skäl men de flesta kan faktiskt lätt minska sin vikt. Det är inga mirakelkurer som behövs. Det handlar om enkel matematik: Hur mycket man stoppar i sig och hur mycket man gör av med. Stoppar man i sig mer än vad man gör av med så blir man överviktig till slut. Och så tvärtom: Om man gör av med mer än vad man stoppar i sig så går man ner i vikt. Lätt va! 🙂

Det som brukar vara så trist är att man ska gå omkring att känna sig hungrig och sugen hela tiden när man försöker gå ned i vikt. Och så vill man bara göra det under en kortare period eftersom det inte är så kul att späka sig. Så när man börjar äta vanligt igen så ökar man igen.

Men, så upplever jag inte att det är med GI. Jag tänker skriva mer om det…

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, viktnedgång

I morgon är det 3 veckor sedan operationen.
Det betyder att det bara är en vecka kvar innan jag kan njuta av bad och innan jag får lyfta Sophie igen. Det är ju verkligen lyxigt!

I morgon är det också 8 veckor sedan jag fick min senaste behandling. Tänk vad tiden går fort!

Det är drygt 6 månader sedan som jag fick min första behandling.

Jag mår faktiskt väldigt bra. Jag blir starkare och starkare för varje dag. Jag märker att mitt minne och min koncentration blir bättre för varje dag också. Min navelinfektion har blivit mycket bättre, men det tog 3 dygn med antibiotika innan skillnaden blev tydlig. Min kropp är fortfarande sliten och jag måste liksom komma igång lite innan jag kan gå vanligt efter att jag suttit stilla ett tag. Jag är så stel i hela kroppen. Mina hälsenor gör också ont. Har inte riktigt förstått varför (ökad vikt och inaktivitet kanske).
Svettningar har jag fortfarande, men kanske inte riktigt lika mycket. Det är ju äggstockarna som har fått sig en törn av cellgifterna.

I morgon är det dags att ta tag i vikten på allvar. Jag vägde som mest 87 kg när jag avslutade behandlingen. Nu är jag nere på 81 kg, men under 65 kg väger jag normalt. Mitt midjemått är nästan 100 cm nu (kortisoneffekten). Jag har nu registrerat mig på www.giviktkoll.se för att få lite hjälp och tips i början. Jag var med där 2006 när jag gick ned 15 kg på 10 veckor (och sedan behöll vikten). Men, snart så är jag normal igen! Det ska bli roligt! Det är gott och man blir inte hungrig. Jag kommer att skriva mer om hur det fungerar.

Någon som är sugen på att hänga på?

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, GI, kortison, cellgifter

Sophie och geggamoja!

Jag är alldeles paff över att vi har en sådan underbar sommar! Sol och värme så långt ögat når.
Det var det här jag såg framför mig när jag låg inne på sjukhuset, vecka efter vecka, med starka cellgifter som fick mig att må dåligt. Det var mörkt och kallt ute.
Då tänkte jag på sommaren. Den varma och soliga tiden med blommor som blommar och smultron som doftar starkt i solgasset.

Nu är vi här och jag vill bara stanna tiden.

Sommaren 2006 var också en underbar sommar. Linnéa fanns och vi njöt av värme, bad och ledighet.

Men nu är nu! Det som har varit kommer inte tillbaka.

Pojkarna njuter! Efter två veckor med tennisläger halvdagar och sedan en vecka bara helt ledigt ska de nu få gå på seglarläger en vecka. Vilket passande väder för det!

Sophie och jag njuter i skuggan. Hon utvecklas med raketfart och nu är det bara stå och krypa som gäller. Hon älskar att bada och tyckte det var väldigt roligt att sitta i en pöl med vatten på sandstranden och slå med händerna mot vattnet. Resultatet ser du ju!

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, sol, värme, bad

Häromdagen började jag få ont i ett av de såren som man gjorde titthålsoperationsdelen med. Jag fick tre sår. Två vid bikinilinjen och ett i naveln. Det var såret i naveln som började krångla. Gjorde ont och vätskade sig.

Jag ringde då till vårdcentralen (efter att ha frågat på avdelningen jag blev opererad på) och fick komma och visa upp mitt sår. Man tog då en bakterieodling och svaret var klart idag. Det växer vanliga hudbakterier (staph. aureus) i såret och det ska behandlas med antibiotika.

Jag hoppas att medicinen nu verkar snabbt för det kommer mer och mer var, blir rodnat runt ett större område och gör mer och mer ont.

Läs även andra bloggares åsikter om postoperativ sårinfektion, sårinfektion, staph aureus, Heracillin, laparoskopi

Här finns inslaget om du missade det och ville se det....

Spola fram till 16.35 för att se inslaget om självmordsförebyggande åtgärder som lagförslag.

Läs även andra bloggares åsikter om suicid, suicidprevention, aktuellt

När en familjemedlem dör blir ingenting sig likt. Sorgen och saknaden är stor, nya tankar och känslor tränger sig på. Om den som dog tog sitt liv kommer ytterligare komplicerade tankar och frågor. Vissa saker kan man inte prata med släkt och vänner om utan bara med dem som har varit med om ungefär samma sak. Att få prata om tankar och känslor tillsammans i grupp är för många till stor hjälp när det gäller att hantera livet, sorgen och saknaden.

Stödhelgerna vänder sig till barn/ungdomar och föräldrar i familjer där ett syskon tagit sitt liv.
Barnen och ungdomarna träffas i grupper med jämnåriga och för- äldrarna träffas i egna grupper. Man delar erfarenheter, pratar och gör övningar kring sorgen och livet efter dödsfallet. Vissa övningar gör barn och föräldrar tillsammans. Alla gruppledare har erfarenhet av stödgrupper för vuxna, barn/ungdomar och av sorg. En stor del av helgen ägnar vi också åt roliga saker, aktiviteter och umgänge.

Stödhelgen startar vid lunchtid på fredagen och avslutas på söndag eftermiddag. Ett detaljerat program samt vägbeskrivning kommer att skickas ut när vi närmar oss helgen.

Plats: Vi kommer att bo enkelt men bekvämt på Fiskeboda kursgård vid Hjälmaren.
Datum: Vi träffas 22-24 oktober 2010 och återses 11-13 februari 2011.
Kostnad: För båda helgerna: 500:-/deltagare, max 2.000:- per familj

Frågor och information: Är ni intresserade och vill veta mer? Skicka ett mail eller ring:

Lotta Polfeldt, Rädda Barnen 070-733 07 66 • lotta.polfeldt@rb.se
Sofia Grönkvist, BRIS 070-160 88 04 • sofia.gronkvist@bris.se
Sara Hedrenius, Röda Korset 070-321 47 30 • sara.hedrenius@redcross.se

Läs även andra bloggares åsikter om stödhelg, självmord, suicid, anhörig, BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset

Idag har jag blivit intervjuad angående det lagförslag som presenteras för regeringen idag.
Idag är sjukvården skyldig att anmäla enligt Lex Maria om ett självmord har begåtts inom en månad efter kontakt med sjukvården.
Men det finns ju fler som har kontakt med personer som sedan tar sitt liv. Dessutom är sjukvårdskontakterna många gånger glesare än med en månads mellanrum trots att det är en aktiv kontakt.

Det nya förslaget handlar om att man vill utöka anmälningsskyldigheten till att gälla även socialtjänsten samt att utöka tiden till 6 månader efter kontakt med sjukvården.

Jag välkomnar detta. Det är mycket bra och jag hoppas att man antar detta i regeringen. Det är dock också viktigt att det avsätts resurser till att omsätta utredningarnas resultat i praktiken därefter. Händelseanalyserna som Socialstyrelsen gör vid Lex Maria-utredningarna är många gånger mycket professionellt gjorda och det finns mycket att lära sig av dessa. Den kunskapen ska ju sedan omsättas i praktiken så att det verkligen leder till suicidpreventiva åtgärder.

Klockan 21.00 på Aktuellt.

Läs även andra bloggares åsikter om suicid, suicidprevention, självmord, självmordsförebyggande, Lex Maria

Många reaktioner som jag fått handlar om ”hur mycket ska du behöva gå igenom egentligen”.

Under två års tid har jag förlorat ett barn i självmord, blivit gravid och fött barn, fått cancer och behandling för det och sedan blivit frisk.

Ja, det är mycket under kort tid.

Men, det som jag varit med om kommer du sannolikt också att vara med om. Mer eller mindre.

Varannan svensk får av cancer under sin livstid.
Det betyder att antingen kommer du själv att få cancer eller så kommer någon av dina närmaste vänner eller någon familjemedlem drabbas.

1500 personer tar sitt liv varje år i Sverige.
Det är en person var 6e timme. Det 3 gånger så många som dör i trafiken.
Du kommer sannolikt någon gång under livet att vara med om att någon som du känner tar sitt liv.
Du kommer åtminstone helt säkert vara med om att många nära och kära kommer att dö före dig.

Sjukdom och död.
Det är en del av livet.

Problemet är att vi är så dåligt rustade på att bemöta detta.
Vi lär oss inte hur vi ska hantera om någon säger att den fått cancer eller någon annan allvarlig sjukdom.
Vi lär oss inte hur vi ska bemöta människor i sorg.
Vi lär oss inte hur vi ska hantera egen sorg.

Sjukdom och död är en del av livet. Men ändå så vet vi inte hur vi ska göra. Vi blundar för det som är jobbigt. För i vårt sinne är livet perfekt. Där finns inte plats för sjukdom och död. Där finns inte heller plats för att man vantrivs i arbetet, funderar på att lämna sin partner eller att man är överviktig. I vårt sinne är vi misslyckade om vi inte orkar och blir deprimerade.

I vårt sinne ska allt vara tillrättalagt och perfekt – annars känner vi oss misslyckade…

Jag tror att vi alla måste inse att livet inte är ”perfekt”.
Inte för någon.
Eller så kan man säga att livet är precis så ”perfekt” som det redan är. För livet innehåller alla upp och nedgångar. Det är det som är livet.
Om vi bara inser att det är så, tror jag att vi skulle kunna släppa många tankar om hur misslyckad man är som inte klarar av att ha det som man målat upp för sig.

Livet är så här.
Och livet är märkligt.
Mycket, mycket märkligt.

Läs även andra bloggares åsikter om livet, depression, självmord, misslyckande, krav, död

Jag gråter så mycket nuförtiden.
Jag gråter av så många anledningar.
Det kan utlösas av precis vad som helst. En rad i tidningen, en bild, solen som skiner, barnen som leker, en tanke eller någons ord.

Jag gråter av glädje för att jag lever.
Jag gråter av glädje för allt jag har.
Jag gråter av glädje för att jag har friska barn och en stöttande man, mamma, syskon, vänner.
Jag gråter av lättnad för att jag blev frisk.
Jag gråter av sorg för att jag förlorat ett barn.

Jag lämnade blodprov för HCG i måndags igen. Det var två veckor sedan sist.
Jag fick idag veta att det var 0,1. Förra gången var det 0,2. Sedan dess har jag tagit bort livmodern. Jag hade 28 900 när det var som mest. Sedan har det sjunkit för varje behandling. Normalt är under 5,4.

Jag hade inte räknat med att det skulle ha stigit, men ändå så är det som att luften går ur mig. HCG 0,1 betyder för mig att jag är frisk och att jag kommer att förbli frisk. Att jag lämnar prover överhuvudtaget betyder samtidigt att jag varit sjuk. Jag har varit allvarligt sjuk. Dödssjuk faktiskt. Det känns redan så avlägset.

Att jag fått cellgifter varje vecka i 19 veckor, känns märkligt nu när jag sitter här i skuggan och blickar ut över sjön. Värmen som är så välgörande. Ledighet med familjen.

Droppställningar, illamående och kortisonkurer känns långt borta. Tänk, vad anpassningsbar man är.

Jag sitter här i mitt vakuum mellan sjukdom och det nya livet. Vart är jag på väg? Vad ska jag göra? Vad är min uppgift i livet nu? Jag pendlar mellan att älska livet och allt vad det innebär och att känna mig fullständigt tom och urholkad.

Det tar långt tid har de sagt. Det tar lång tid innan man återanpassar sig till det nya livet efter sjukdomen.
Igen. Återigen, har allt ställts på ända. Först förlorade jag mitt barn. Sedan fick jag uppleva allvarlig sjukdom.

Inget, inget kommer någonsin att vara sig likt igen.
Men hur? Hur det kommer att se ut… det vet jag inte än.

Läs även andra bloggares åsikter om att vara frisk, återhämtning, sjukdom, hcg, livet, rehabilitering