Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Hon är nu väldigt aktiv. Hon rör sig precis hela tiden. Hon kan inte nöja sig med att sitta stilla annat än mycket korta stunder. Det finns ju så mycket att upptäcka! Hon rör sig med hjälp av ”kravling” men båda benen är med hela tiden.
Sophie 7 mån
Det nya för veckan är att hon reser sig upp mot allt. Fram till igår nöjde hon sig med att resa sig upp på knäna, men nu är det ändå upp på fötterna. Det gäller att passa henne hela tiden eftersom hon rätt som det är förlorar balansen och ramlar. Vi har en hage åt henne eftersom det är svårt att hålla reda på alla öppna dörrar och trappor hela tiden. Men den vill hon också resa sig emot.
Hon sitter själv och flyttar föremål från ena handen till den andra. Hon har börjat vinka.
Hon har temperament den lilla damen och en stor skopa envishet och bestämdhet. Hon ger sig inte i första taget! Vi undrar båda var det har kommit ifrån… 😉 (De som känner oss förstår nog att hon fått det från oss båda.) Men hon är för det mesta fortfarande väldigt glad över lag!
Det är så härligt att se all denna upptäckarglädje! ALLT är spännande! Och roligast av allt är storebröderna.
Hon har fortfarande inte ätit så mycket mer än modersmjölksersättningen. Vi börjar nu blanda i välling i små doser på kvällen och det ger direkt resultat på sömnen. Det varierar mellan att hon sover fram till 7-7.30 med ett nattmål runt 5 eller att hon sover hela natten till ca 5.30.
På dagen sover hon inte mycket. Ibland någon halvtimma och i undantagsfall ett längre pass på 1,5-2 h.
Deltagare sökes till en studie om sorg som genomförs vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Deltagandet i studien innebär att besvara frågor i en webbenkät på din dator hemma. Det utgår ingen ersättning för att delta i studien men vi hoppas att du vill delta då syftet är angeläget för att förstå mer om hur personer som erfar sorg har det.
17 juni 2010 (18:20) | Cancern, livet | av: Ludmilla
Nu är jag utskriven och vilar ut. Vi har nu ett långt sommarlov tillsammans hela familjen.
Jag mår bra förutom lite ont på magen och på insidan förstås. Det är lätt att vilja lite för mycket… Svårt att inte böja sig ned eller att ta upp bebisen.
Nu är början på resten av mitt liv.
Nu kan vi bara se framåt.
Det känns märkligt att tänka sig att jag egentligen skulle ha varit död nu. Jag hade kanske dött redan någon gång i februari, mars. Men, nu är jag frisk och kommer att fortsätta vara det.
Först blev jag frisk av cellgifterna och nu, för säkerhets skull togs livmodern bort.
Så nu är jag ”dubbelfrisk”!
Inga mer övernattningar på sjukhus förhoppningsvis.
HCG ska kontrolleras varannan vecka för mig och varje månad för Sophie.
Nästa läkarbesök blir för mig i augusti.
Någon gång i höst ska jag ta bort min port-a-cath (dosan under huden som jag fått mina cellgifter i).
Ett kapitel i mitt liv som innehöll cancer är slut.
Det är sommar.
Det är grönt.
Värme.
Frisk luft.
Familj.
Kärlek.
Framtid.
Ja, då var det gjort.
HCG var 0,2 i förrgår och så togs livmodern bort igår. Det var en LAVH (laparoskopiassisterad vaginal hysterektomi). Jag rullades in i operationssalen vid 11-tiden och det sista jag minns var att narkosläkaren sa att han skulle ge mig en testdos av sömnmedlet.
Nästa sak jag minns är att jag har ont och känner mig kissnödig på uppvakningsavdelningen ca 17.30. Jag fick morfin ett par gånger och cyklokapron som är blodstoppande. Vid 20-tiden var jag uppe på avdelningen igen och min familj kom och sa hej. Jag var ganska groggy då.
I natt har jag sovit ganska dåligt för jag var så svullen om händerna att de ständigt domnade bort.
Idag har man tagit den tamponad som man stoppat upp för att hålla mot blödningar (aj!). Därefter drog de urinkatetern. Jag har kunnat kissa, tarmarna rör sig och jag har varit uppe och gått.
Allt går som planerat och kanske får jag åka hem redan i morgon. Det vore väldigt trevligt!
Sedan ska jag säga adjö till avdelning C24 som jag tillbringat tid på varje vecka sedan nyår (med ett uppehåll på 5 veckor efter att cellgiftsbehandlingen slutat).
Jag kommer att fortsätta mäta HCG varannan vecka för att upptäcka återfall snabbt men det är ingen som förväntar sig att sjukdomen kommer tillbaka. Det är extremt ovanligt med återfall av Choriocarcinom och nu när livmodern är borta är sannolikheten så liten så liten…
Jag kan nu med gott samvete säga att jag har HAFT cancer. För det har jag inte längre!
Jag är frisk och kommer att fortsätta att vara det!
Idag var det inskrivning på KS igen. Samma avdelning som jag varit på varje vecka mellan 1 januari – 11 maj när jag fick mina cellgifter.
Idag var det inskrivning inför morgondagens operation (laparoskopiassisterad vagnial hysterektomi). Jag ska operera bort livmodern som en sista förebyggande åtgärd för att jag inte ska få tillbaka min cancer.
Inskrivningen bestod av samtal med min läkare som ska operera mig, samtal med narkosläkaren samt provtagning och information från sköterskan. Sedan fick jag åka på permission. Jag vill nämligen inte vara borta från min familj mer än nödvändigt. Med mig fick jag en spruta Fragmin (förebyggande mot blodproppar) och ett Klyx (lavemang) att ta i kväll.
Jag ska duscha ordentligt både i kväll och i morgon bitti. Smycken ska av. Jag har fortfarande en ring som jag inte får av sedan graviditet och viktuppgång. Vi får väl se om de blir tvungna att knipsa upp den.
Jag ska fasta från kl 24 men får dricka klara vätskor fram till två timmar före operationen. Operationen blir i morgon förmiddag och jag ska vara tillbaka på avdelningen kl 8 i morgon bitti.
Det känns så där lagom kul att bli patient igen och behöva backa i tillfrisknandet. Restriktionerna är följande: inte bada på 4 veckor, inte ha sex på 2 mån, inte lyfta tungt ca 4 v (även bebis). Sjukskrivning på heltid i 4 veckor. Sedan tidigare har jag restriktionen att inte vara i solen (6 månader efter cellgiftsbehandling).
Men, så är det ju nu. Vad hade alternativet varit… inget alls!
Min relation till min livmoder är okomplicerad. Vi har nu haft mycket med varandra att göra från det att jag fick min mens för första gången när jag var 9 år. Jag har varit gravid 7 gånger (5 förlossningar, 1 missfall och 1 abort). Däremellan har jag inte märkt så mycket av den förrän alla störtblödningar och cancerdiagnosen.
Jag tackar dig nu livmoder för väl utfört arbete och säger nu adjö!
Jag fick ett mail häromdagen. Jag blir rörd över att man delar med sig av sina tankar på det här sättet och även att det jag skriver faktiskt gör skillnad. För det är det min blogg handlar om; att det jag varit med om kan påverka någon annan i positiv riktning. Då, har inte Linnéa dött förgäves.
Hej Ludmilla!
Det var när jag precis hade åkt till skolan (Sthlm universitet) fredagen den 21:e maj som jag fick den där konstiga känslan. En känsla som kan beskrivas som någonting som jag definitivt inte kände mig tillfreds med. En blanding av ångest och hopplöshet m.m är nog en rätt beskrivning. Jag hade börjat tänka på min framtid, när jag ska flytta hemifrån, när får jag mitt första riktiga heltidsjobb, hur kommer det gå med mitt långdistansförhållande med min flickvän som bor i Hong Kong osv? Frågor som jag dessvärre inte kunde finna svar på. Skoldagen var slut och jag åkte hem, men det kändes fortfarande väldigt konstigt i magen. Den här ångestliknande känslan hade aldrig varit närvarande förut och nu helt plötsligt fanns den där och gjorde mig ledsen. Efter ett par dagar så hade den utvecklat sig till något som kan liknas depression (tror jag iaf). Jag började äta mycket mindre, slutade träna och kände mig allmänt värdelös.
Min familj visste naturligtvis ingenting om det här och vet fortfarande ingenting om detta och det tycker jag är bäst då mina föräldrar är i en situation som möjligtvis slutar med skilsmässa. Det hade bara gått ett par dagar och nu var det måndag den 24:e. För första gången i mitt liv så började jag tänka på hur det skulle vara, eller rentav kännas att avsluta mitt liv? Det hade nu gått så långt att jag för första gången fantiserade om självmord. Att det skulle gå såhär långt fanns inte i min världsbild. Jag kände mig konstig. Jag kände mig som en helt annan person. Visst har jag upplevt situationer där jag varit ledsen, känt ångest och gråtit. Men nu blev jag lite rädd för mig själv. Vad skulle hända nu? Efter ytterligare ett par dagar hade jag plöjt igenom internet på metoder hur jag skulle gå tillväga. Jag hade idéer, jag hade förslag på vad jag skulle göra när känslan ”nu är mitt liv kört, hopplöst” och jag kände mig förberedd. På något sätt kändes det bättre nu. Jag hade präntat in i mitt undermedvetna att jag kommer att få det bättre om jag bara själv beslutar mig för att ta det där sista steget. Då kommer allt som plågar mig försvinna och jag kommer att få ro. Jag kände att jag hade kontroll över allting nu. Det är jag som bestämmer vad som kommer att ske!
Fredagen den 28:e åkte jag buss och gick till en järnvägsövergång vid roslagsbanan. Nu var det dax… trodde jag. Efter 1,5h av velande varav ett försök slutade med att tåget tutade och stannade beslöt jag mig för att åka hem igen. Jag var inte redo vilket jag trodde. Funderingar, tankar m.m flög omkring i mitt huvud och nu började jag tvivla på mig själv. Var det här jag verkligen ville?
Ångesten, känslan av depression försvann emellertid inte. Den fanns kvar där. Det var bara det att behövde mer tid att samla mod, att samla styrka att genomföra det som skulle föra mig till en bättre plats. Jag forsatte att läsa vidare på internet, med skillnad att jag nu började läsa s.k minneshemsidor som anhöriga öppnat för att skriva om sin sorg efter en/flera förlorad/e person/-er. Ursäkta språket, men satan vad det kändes omtumlande när jag fick detaljbeskrivningar om vad som händer när någon begår detta. Jag kom in på en blogg och började läsa där, och jag såg att det länkades till en annan blogg och det är här du kommer in. Jag läste ett par poster, me ju mer tiden gick så fann jag mig själv helt uppslukad. Jag ville läsa mer. Vad kände du? Vad hände? Hur känner du dig idag osv? Jag är inte säker på varför jag just fastnade för din blog Ludmilla, men jag kan gissa på att det berodde på din öppenhet, din vilja att nå ut till alla möjliga personer och ditt engagemang för att förhindra att det som du drabbades av drabbar andra.
Nu har jag lusläst allt. Från till att bloggen startades den 26:e juni till igår (den 5:e juni 2010) + en massa kommentarer till dina inlägg och gästboken. Jag har varit som i trans och velat läsa mer och mer och nu känner jag mig nästan lite otålig till nästa inlägg. Jag har blivit så fascinerad av allt som har med dig att göra. Hur du har lyckats att ta dig samman (det är iaf den bilden jag har. Jag vet självfallet inte hur du känner dig exact i dagsläget) och hur du fortsätter ditt liv. Du har visat att det går. Att det finns möjligheter och det försöker jag ta mig till.
Avslutningsvis måste jag säga att dessa ångest- och depressionskänslor finns kvar och jag vet inte hur det kommer att sluta, men att läsa din blogg har hjälpt mig otroligt mycket. Förhoppningsvis har du förhindrat någonting hemskt och jag kan lova dig att den dagen jag känner harmoni igen så kommer jag att visa min uppskattning på något sätt. Tack!
Som alltid så har författaren till texten godkänt att jag lägger ut den.
När Linnéa dog skapade vi Linnéas minnesfond. Ur denna delar vi årligen ut ett stipendium till två elever, en tjej och en kille, i årskurs åtta på Gluntens Montessoriskola i Uppsala.
Linnéa gick i årskurs åtta när hon tog sitt liv för två år sedan.
Linnéa var en som många ansåg vara en god kamrat. Linnéa älskade att lära sig saker vilket gjorde att hon tyckte det var väldigt roligt i skolan. Linnéa var alltid glad och positiv och brydde sig om de hon hade runt omkring sig. Linnéa var en som stöttade dem som mådde dåligt.
Stipendiets delas ut till elever som har visat prov på gott kamratskap. Eleverna i årskurs åtta har fått nominera de som de tycker representerar gott kamratskap. Beslutet har därefter tagits av skolledningen.
Linnéastipendiaterna 2010 är:
Adam Seid Tahir utses till årets Linneastipendiat av klasskamrater i år 8. De motiveringar som eleverna lämnar kan sammanfattas med följande ord:
Adam är en vänlig, snäll och omtänksam kille. Han är trevlig mot alla och ser till att alla mår bra. Adam är uppmuntrande och positiv på ett sätt så det sprider sig till andra. Han är hjälpsam, rolig och ärlig. Han kan framföra vad han tycker på ett bra sätt och står för sina åsikter. Adam umgås med alla, behandlar alla lika och dömer ingen i förväg. Han bryr sig när man är ledsen och ensam. Han lyssnar och man kan prata med honom om allt. Man kan lite på Adam till 100%. Han är en sån som bryr sig om insidan och inte om utsidan av människor.
Hedvig Schröder utses till årets Linneastipendiat av klasskamrater i år 8. De motiveringar som eleverna lämnar kan sammanfattas med följande ord:
Hedvig är snäll, ärlig, glad och hälsar alltid på folk. Hon är positiv, omtänksam, trevlig och rolig. Hon är aldrig dum mot någon eller pratar illa om någon. Hon behandlar alla lika. Hedvig ställer upp för alla och ger råd och tröst om någon vill ha det. Hon respekterar andras personlighet och sätt att vara. Om man behöver en vän finns hon alltid där med en kram. Hos Hedvig finner man säkerhet. Hon är en bra kompis. Hon ser om man mår dåligt nån gång och frågar då om hon kan hjälpa till.
Stipendiet om ettusenkronor vardera delades idag ut av Linnéas storasyster Emelie. Det känns väldigt fint och känslosamt att minnet av Linnéa även lever vidare på det här sättet!
25 maj till 1 juni var vi på vår ”fira-livet-resa”. Den blev till Portugal. Som du säkert vet så ligger Portugal på den Iberiska halvön tillsammans med Spanien. Portugal har varit ett stort imperium med många kolonier och är bland annat känt för sina upptäcksresande som Vasco da Gama.
Man kan förstå att det blev ett intresse för resor eftersom landet vetter mot Atlanten. Kanske stod de där och spanade ut över havet och funderade över vad som fanns på andra sidan.
Algarvekusten är den sydligaste delen av Portugal. Den vetter alltså mot Afrikas norra kust. Den västra delen av Algarve blir då Europas sydvästligaste hörn.
Portugisiskan är världens sjätte största språk. Förutom i Portugal talas portugisiska i Brasilien, Angola., Kap Verde, Östtimor, Guinea-Bissau, Macao (i Kina), Moçambique, Portugal och São Tomé och Príncipe. Språket är besläktat med spanskan och deras relation kan liknas vid svenskan och danskan, där portugisiskan är motsvarande danskan. Portugiser har lättare att förstå spanjorer än tvärtom. Uttalet av portugisiskan låter dock mer som ett slaviskt eller ryskt språk än som ett spanskt i mina lekmannaöron.
Vi åkte charter och bokade ganska sent. Vi hamnade i staden Albufeira som tidigare var fiskestad men nu är det framför allt turister man livnär sig på. Hotellet vi bodde på (Cerro Mar garden) låg högt upp på en kulle. Det betyder att det var utsikt men att det tog en stund att ta sig till stranden nedför trapporna och genom den gamla stadsdelen.
Vi hade bokat en lägenhet med begränsad havsutsikt men när vi kom fram fick vi se detta:
Underbar havsutsikt!
Det i kombination med ett stort fat med frukt och vin samt en hälsning gjorde att vi insåg att vår vän Anna som jobbar på resebolaget hade ordnat så fint åt oss. Tack Anna!
En överraskning!
Vädret var lite Sverigesomrigt i början och blev jättevarmt mot slutet. Jag jobbade hårt med att sitta i skuggan och inte få sol på mig. 6 månader ska man tydligen vänta för att inte få pigmentförändringar efter cellgifterna!
Aktar mig för solen!
En dag hyrde vi bil och såg oss om lite. Då åkte vi så långt väster ut man kunde komma, europas sydvästra hörn ”världens ände”. Där fanns 70 m höga klippor bara rakt ned i Atlanten!
Vi var också vid en strand dit man tog sig med en hiss genom berget. Så kom man ut i en bar vid stranden! Där var klipporna lika de jag sett i Thailand vid James Bond Island. Spännande!
Övriga dagar tog vi det mest lugnt. Jag deltog i en yogalektion en dag och en annan dag unnade jag mig massage. Jag försökte fylla på så mycket energi jag bara kunde! Det gjorde gott och jag kände hur jag blev starkare och starkare för varje dag.
Yoga med min elefantkropp...
Massage...
På mors dag (och Linnéas dödsdag) fick jag blommor på sängen och i present en privatlektion i yoga. Det var också den dagen vi var ute och bilade. Linnéa var med oss hela dagen och jag fick flera fina sms med varma tankar. (Datorn eller mailen hade jag inte tillgång till på hela veckan=bra!)
Mors dag den 30 maj
Den andra dödsdagen var vi alltså inte hemma. Den första dödsdagen hade vi öppet hus och levde i sorgen mycket intensivt. Nu gjorde det inget att dödsdagen råkade infalla sig under resan. Som alltid känns det jobbigt när man väl kommer hem. När man är bortrest känns sjukdomar, dödsfall och elände ganska långt borta. Men det kommer tydligt fram som ett slag i magen när man kommer hem igen.
Men, i år var det i alla fall mycket ”lindrigare” än förra året. Det är bra.
Vi firade livet denna vecka och att jag nu är frisk! Härligt!
Jag är väldigt tacksam över att jag lever.
Dö ska man ju förr eller senare ändå, eller hur?
Idag skulle du ha blivit 17 år. Det känns väldigt konstigt att tänka sig. Du hann ju aldrig fylla 15…
Det var ju det du inte ville bli. Jag har förstått varför nu, efter att jag lagt det stora pusslet om vad som hände inom dig de sista månaderna och även vad som hänt tidigare.
Om du skulle ha klarat dig igenom den svåra tiden och kommit ut ”på andra sidan” så hade du haft hela världen väntandes vid dina fötter. Du hade klarat allt!
Du hade valt Naturvetenskapligt program på Katedralskolan i Uppsala. Du ville bli läkare. Helst kirurg. Vad hade du gjort mer? Fortsatt dansa magdans? Fortsatt utveckla din musikaliska begåvning och fortsatt spela piano? Fortsatt läsa allt du kom åt? Börjat övningsköra redan förra sommaren. Vad du såg fram emot det! Och jag med! Och nu, efter första året på gymnasiet tror jag att du skulle vilja ta ett år som utbytesstudent. Du var lite osäker, för du ville inte tappa tid tills du fick börja läkarlinjen. Men, jag försökte få dig att inte ha så bråttom. Allt har sin tid.
Antagligen hade du sommarjobbat ute i skärgården i år igen.
(Samtidigt tänkte jag i mitt stilla sinne, egoistiskt, att det skulle inte göra något om du inte åkte för jag visste inte hur jag skulle klara mig utan dig ett helt år!)
Om du hade varit hemma idag så hade vi kommit in till dig på morgonen och sjungit vår speciella gratulationssång:
Hurra för lilla Linnéa, vi sjunger allesamman,
och önskar henne lycka och leve hon säll.
Hur vi på jorden leta, det finns ej ska ni veta,
en sådan liten Linnéa så söt och rar och snäll!
Vi hade haft med presenter och en tårta med 17 ljus och Linnéa skrivet på. Vad hade du önskat dig till idag? Pengar för att ha med på utbytesåret? En kurs i något? Körlektioner?
Fina Linnéa… Vilket oerhört tomrum du har lämnat efter dig…
Ja, jag vet…
Jag hinner inte uppdatera bloggen så ofta som jag vill. Jag har en liten söt tidstjuv nämligen!
Sophie växer och växer. Hon har fått sin första tand, har lärt sig sitta och kravlar sig fram med en väldig fart. Man kan inte lämna henne själv en sekund. Hon vill dessutom ha uppmärksamhet från oss hela tiden. Datorn ser hon till att dra ned på golvet om hon kan. Sladdar är jättekul!
Dessutom sover hon väldigt lite på dagen. Det blir ungefär 20-30 min i taget (om ens det) och 2 – 3 gånger på hela dagen. Det är så att man precis hinner fylla diskmaskinen och gå på toaletten känns det som. Att då hinna vara kreativ med datorn finns inte på kartan…
Men, jag återkommer snart igen. Vi har ju varit i Portugal på vår fira-livet-resa och det vill jag berätta om.
