Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att ”gilla läget”

23 februari 2010 (13:59) | acceptans, att hjälpa andra, livet | av: Ludmilla

Att ”gilla läget” betyder oftast inte att man tycker om som det är utan att man mer accepterar hur det är just nu. Det är bara ”att gilla läget” säger man.

Ett annat ord för detta är Acceptans, och det har jag skrivit om flera gånger tidigare. Jag är nämligen övertygad om att Acceptans och även Medveten Närvaro (mindfulness) är de verktyg som vi alla skulle må bra av att kunna behärska.

Acceptans betyder at man ska se verkligheten som den är. Utan att döma den. Att döma betyder i det här läget att man inte ska lägga en värdering i det som är. Det ska inte ges någon etikett av bra eller dåligt. Det bara är som det är. Man ska inte heller lägga energi på att försöka förändra i första taget, särskilt inte saker som inte går att förändra. Först acceptera, sedan se om det går att förändra om man har det behovet. Men många saker går inte att förändra.

För att förklara lite bättre om vad Acceptans är ska jag ta några exempel.

Jag har råkat ut för lite olika saker den senaste tiden som har satt min Acceptans på prov.

Exempel 1: Linnéa är död
Det värsta som kan hända en förälder hände. Det som inte fick hända, hände. Dessutom var hon arg på mig. Dessutom begick sjukvården fel. Det tog lång tid innan jag kunde acceptera allt detta. Det händer ofta att jag fortfarande vägrar att acceptera det, men det går lättare nu än förut. Att acceptera att Linnéa är död innebär att jag måste se verkligheten som den är.
Linnéa finns inte.
Jag har förlorat mitt barn.
Linnéa ställde sig framför tåget.
Linnéa är död. Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag kommer aldrig att få prata med henne.
Jag kommer aldrig att få krama henne.
Hon är borta för alltid.

När jag väl har accepterat det så kan jag gå vidare i mitt liv. Inte innan dess. Om jag inte accepterar att hon inte kommer att komma tillbaka så kommer jag hela tiden att vänta på det. Och det kommer att hindra mig att leva mitt liv fullt ut.

Exempel 2: Jag har fått cancer
Jag kan bli arg, besviken, känna mig orättvist behandlad och vilja att det är på ett annat sätt. Jag skulle till och med ångra att jag blev gravid eftersom det är graviditeten som har orsakat cancern (från moderkakan).
Men det hjälper ju inte.

Jag måste acceptera att det är så här som verkligheten ser ut.
Jag HAR cancer just nu.
Jag kommer att bli frisk, helt frisk, men just nu har jag cancer. Det faktum kan jag inte ändra.
Att jag har cancer innebär tuffa behandlingar, infektioner, väldigt många sjukhusnätter, att jag har fått sluta amma i förtid, att jag inte får vara med min familj, att jag inte kan röra mig fritt bland folk, att jag blir isolerad hemma osv.

Men det är så. Just nu. Det är varken bra eller dåligt. Det bara är så.

Att jag har cancer kan jag inte ändra på. Men när jag har accepterat att verkligheten ser ut så nu så kan jag välja hur jag ska förhålla mig till det. Och när jag har slutat att döma så kan jag istället se det som är positivt med situationen och vara här och nu (Medveten Närvaro).

Exempel 3: Att få en infektion (eller något annat hinder på vägen)
Det är lätt att bli frustrerad när jag får en infektion som förhindrar mig att vara hemma med min familj. Som gör att behandlingen med cellgifter måste skjutas upp.

Men när man kommer till Acceptans så är det lättare att förhålla sig till att man inte får komma hem till exempel. Då kopplar man om nollnivån så att säga så att grundnivån är att ha infektionen och vara på sjukhuset. Då blir det positivt när infektionen lättar och man får komma hem igen.


Om man behärskar Acceptans och Medveten Närvaro minimerar man graden av ångest hos sig själv och ökar möjligheten att leva ett närvarande och rikt liv.

Jag har så många gånger tidigare tipsat om böckerna Leva ett liv inte vinna ett krig – om Acceptans (Anna Kåver) och Vem är det som bestämmer i ditt liv? (Åsa Nilsonne). Det är så bra böcker med så kloka ord. Men det tar lite tid att lära sig att förstå på djupet vad det innebär att Acceptera.

Men det är värt det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Prinsessan
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (14:30)

Klokt skrivet. Tror det stämmer precis. Inte lätt, men man kan nå dit. Upptäckte det nyligen själv. Övar varje dag sen dess… Har märkt att acceptansen kan förändra ens inställning utan att man behöver jobba på att förändra något specifikt (saker som mycket riktigt ofta inte går att förändra). En förändrad inställning gör det svåra lite lättare att hantera, det väger inte längre lika tungt.

Kommentar från Sara
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (14:46)

Tack för ett fint inlägg med ett väldigt viktigt budskap! Du har så rätt…

Kram!
.-= Sara´s last blog ..Skyddad: Många koppar kaffe, stor vånda och ett beslut senare… =-.

Kommentar från Catarina
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (16:22)

Så kloka ord! Och det är ju verkligen så det är att lär man sig acceptera så blir det lättare att leva med det man råkar ut för. Har kämpat själv med att acceptera mina skador i 13 år. Första skadan tog 8 år att fullt ut acceptera allt vad den förde med sig. Men som kom nya saker och nya skador som blev bestående och då är man inne i ett ekorrhjul som aldrig tycks stanna. Man ska acceptera och acceptera men hur långt? Å jag vet att det är bara som du också skriver att ”gilla läget” för man kan inget annat göra. Nu har inte jag en ”dödlig” sjukdom och det ska man ju vara verkligen glad för. Men skador som inte blir bättre utan snarare sämre med tiden och då är acceptera svårt. Men det är ett livslångt jobbande på det för innerst inne vet man att lägger man energin på att kämpa emot mår man heller inte bättre. Man får ta sikte på det lilla lilla varje dag som är det possitiva. För det finns ju. Allt från solen skiner, takdroppet, en tur med bilen och bara vara glad att man har den fördelen att kunna köra, ha en bil osv. Ja det där lilla lilla. Å framförallt att man inte har en svår sjukdom med dess lidande och osäkerhet.
Det är när man hittar bloggar som din Ludmilla och andra med svåra sjukdomar man får lite perspektiv ändå på sin egen tillvaro. Då har man det jätte bra.

Jag beundrar verkligen hur du fått kämpa dig fram och då genom det svåraste en människa kan drabbas av , förlora sitt barn och sedan detta med din sjukdom . Förstår ju att du innerst inne är helt slut av allt men beundrar dig att du fortfarande står upp. Det är enorma resurser vi människor egentligen sitter inne med i våra kroppar.
Du gör skillnad med din livshistoria och man får sig verkligen en tankeställare. Farao egentligen vad folk gnäller över ingenting.
Ha de bäst och massa massa stärkande energi för framtiden .
.-= Catarina´s last blog ..Tisdag =-.

Kommentar från Carro
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (17:14)

Det gör verkligen ont i mig (tros att jag inte känner dig) när du skriver om LInnea. Alla känslor du speglar. Det är fruktansvärt det som hände dig, Som du älskade/älskar henne!
Ta hand om dig,
Carro.

Kommentar från Elisabet
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (20:18)

Jag läser nu flera gånger dagligen din blogg och önskar så mycket gott till dig.
Jag är säker på att du snart blir frisk och att våra änglabarn hjälper oss här i livet.
Allt gott till dig och din familj!
Kram/Elisabet, änglamamma till Mattias som lämnade oss 2006 i cancer (Ewing sarkom)

Kommentar från Maria
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (20:30)

Tack för att du skriver detta! Nu fick jag lite svar på min fråga jag hade..
Jag ska läsa de böckerna som du rekommenderade för jag behöver nog verkligen lära mig att acceptera att Eva är död.
Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att göra det.
Jag är ju fortfarande kvar i det stadiet att jag går och väntar på att hon ska komma tillbaks : (
Mitt liv har inte riktigt kommit i ordning än 1,5 år senare och jag är så rädd för att jag aldrig kommer att kunna gå vidare. Jag var nog för beroende av henne och utan henne så vet jag inte riktigt vem jag är..
Vi gjorde allt ihop, även jobbade, så hela mitt liv hörde ihop med Eva.
Jag vet ju att min lillasyster hade velat att jag har det bra och får vara lycklig,
men det är så lätt att säga och så svårt att göra..
Jag väntar ju också på svar från hsan,
jag har fått för mig att det kanske är lättare att gå vidare när allt sånt är klart men jag förstår ju också att det inte kommer kunna göra så att jag känner mig hel igen.
Kände du att det blev som ett slags avslut när ni fick klart på er hsan anmälan eller gjorde den ingen skillnad för din del i sorgeprocessen?

Många Kramar från lilla mig!

Kommentar från Anna
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (21:49)

Acceptans – en stor konst och ett underbart verktyg. För er som föredrar att lyssna istället för att läsa så finns dessa böcker också inspelade på skivor med författarna själva som berättare.

Många stora varma kramar och styrka till dig i sitt arbete med acceptansen – jag tänker på dig varje dag!
Anna

Kommentar från Elin E
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (21:53)

Tack för att du delar din resa du kloka, visa kvinna.
Har följt din blogg ganska länge nu och är så förundrad över att du lyckas dela med dig på ett sådant sakligt sätt.
Massor av kärlek och positivitet till dig.

Kramar Elin från ”cancertjejer”

Kommentar från Okki
24 februari, 2010 kl 24 februari 2010 (1:59)

Gilla läget eller acceptans…
det låter ju så lätt, men det är svårt.
Du skriver så klokt, tack för att vi får ta del av det.

Kram Okki (oxå från ”cancertjejer”)
.-= Okki´s last blog ..Kastas in landet Cannorlunda. =-.

Kommentar från Dottern
24 februari, 2010 kl 24 februari 2010 (9:08)

Så sant det du skriver. Det är svårt att acceptera det man knappt kan förstå har hänt.
När jag kunde acceptera att Pappa tagit sitt liv och att jag var faderslös så kunde jag fokusera på min egen vardag på ett annat sätt. Acceptansen gör att man kan ”gå vidare.” Tiden innan bestod av satt först inte kunde förstå att det hänt. Efter det VÄGRADE jag acceptera att detta faktiskt hade hänt.

Men att du lyckas tänka så när ytterligare fruktansvärda saker drabbar dig är beundransvärt.

Kram
.-= Dottern´s last blog ..Suicid, ilska och skuldkänslor =-.

Kommentar från Ludmilla
24 februari, 2010 kl 24 februari 2010 (11:13)

Maria: Nej, inte avslut med HSAN. Kanske hjälpte det en bit på vägen att våra synpunkter på vården togs på allvar. Det är ju trots allt en väldigt stor markering när en professor får en varning. Vi kände ju hela tiden att det var så fel, men ingen tog oss på allvar. Vi visste ju att Linnéa skulle lyckas om hon hade bestämt sig att inte leva till dess hon var 15. Trots detta blev hon ”utsläppt” utan övervakning 8 dagar innan. Klart hon tog den möjligheten.

Sorgeprocessen för mig var mycket intensiv under det första året. Jag hade bestämt mig för att gå in i det till 110%. Jag läste allt hon skrivit, läste journalen, pratade med många människor som varit med om liknande saker, gick en kurs i självmordsprevention och tog del av allt som gick att ta del av. På ettårsdagen hade vi en minnesstund hemma hos oss. Därefter hade jag bestämt mig för att gradvis lägga Linnéa mer åt sidan och börja leva framåt. Vi gjorde om hennes rum till Jonas rum (efter hans önskemål), plockade undan hennes saker osv.

Men, jag hade inte kunnat gå vidare om jag inte först hade gått så djupt in i sorgen under den första tiden. Det visste jag från början. Man måste igenom det. Det finns inga genvägar.

Varmaste kramar

Ludmilla
.-= Ludmilla´s last blog ..Att ”gilla läget” =-.

Kommentar från Soulsister
24 februari, 2010 kl 24 februari 2010 (11:21)

Så bra skrivet Ludmilla! Klockrent! Känner så igen mig i det du skriver, om att acceptera det man inte kan påverka. Det man kan påverka är hur man tar det och väljer att fortsätta. Man hittar ett sätt att stå ut med sin verklighet, för man måste.
Tänker på dig och skickar en massa positiv energi till dig
KRAM
.-= Soulsister´s last blog ..Känner mig mer död än levande =-.

Kommentar från Maria
24 februari, 2010 kl 24 februari 2010 (19:40)

Ok tack för svaret : )
Jag tycker att jag också gått in i sorgen intensivt. Kanske lite väl intensivt ibland, jag har fått ta en stor roll eftersom mina föräldrar är sjuka, (mamma manodeppressiv och pappa parkinsson) men jag var ju även den som stod min syster närmast så jag ville ju ”ta hand” om mycket, så jag är den som läst journaler, gjort anmälan, tagit hand om hennes kläder, kollade igenom alla hennes kollegieblock hon skrivit i mm…
Men jag har ändå så svårt att förstå, men det är väl bara att kämpa vidare..

Jag vill också säga att din blogg har hjälpt mig mycket iallafall : )
Jag hittade ju hit ca 4 månader efter Evas död och sen dess så läser jag den varje dag, så TACK!!

Som jag har skrivit härinne någon gång förut så har ju vi i familjen fått ”tecken” av Eva, så det är ju en tröst iallafall att jag tror att Eva och även din fina Linnea har det bra nu på en underbar plats ; )
Jag har även varit hos ett medium där vi fick kontakt ( vad JAG tror iallafall) om du skulle vara intresserad av att höra lite om det så kan jag gärna maila dig.

Många kramar Maria

Kommentar från Spaceann
24 februari, 2010 kl 24 februari 2010 (20:52)

Du har alltid så kloka och tänkvärda inlägg, man stannar upp och reflekterar. Tack för en fin blogg.
.-= Spaceann´s last blog ..SOL 🙂 =-.

Kommentar från ulle
25 februari, 2010 kl 25 februari 2010 (11:20)

Vad fint du skriver! Att du orkar vara så positiv?, men det måste man ju vara för att orka fortsätta kämpa. Har inte vart inne i bloggvärlden på evigheter och blev helt chockad när jag läste att du var sjuk…
Skulle ju egentligen bara gratta dig till din fina lilla dotter!
.-= ulle´s last blog ..Blogglusten vaknar igen… =-.

Kommentar från Melinda
25 februari, 2010 kl 25 februari 2010 (14:58)

Tack för det här inlägget! Klokt. Viktigt.
.-= Melinda´s last blog ..Ingen skillnad? =-.

Kommentar från Eveline
25 februari, 2010 kl 25 februari 2010 (18:17)

Med tanke på det du skrev, så vill jag fråga om du är troende. Om du tror på en framtid efter din död, för du skrev

”Linnéa är död. Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag kommer aldrig att få prata med henne.
Jag kommer aldrig att få krama henne.
Hon är borta för alltid.”

Vill inte ändra din trosinriktning, utan bara frågade.
Förlåt om jag inte är så taktfull i frågan, vet inte bara hur jag ska uttrycka mig.

Kommentar från Ludmilla
25 februari, 2010 kl 25 februari 2010 (19:35)

Eveline: Det stämmer att jag inte är troende, om det är att tro på Gud och Jesus och himlen som du menar. Men, jag är väldigt öppen… särskilt nu efter detta som har hänt med Linnéa om vad som händer efter livet och före livet. Men, jag vet inget om det och därför kan jag inte utgå från att det ska vara på något annat sätt än det som är nu dvs livet är nu och bara nu.
.-= Ludmilla´s last blog ..Lägesrapport =-.

Kommentar från Madeleine
26 februari, 2010 kl 26 februari 2010 (21:17)

Hej, vilka otroligt tragiska och omtumlande år du haft, lider verkligen med er! Jag har bloggen Muppsan.com, varje vecka bjuder jag in gästbloggare som jag tycker är värda att lyftas fram och uppmärksammas!! Gästbloggare som har något viktigt att ta upp dessutom och vill dela med sig av. Skulle du vara intresserad hör av dig. Kika gärna in och läs mina tidigare gästbloggare!!
.-= Madeleine´s last blog ..SNÖ I STORA LASS =-.

Kommentar från Cornelia
28 februari, 2010 kl 28 februari 2010 (16:27)

Detta.. dina ord. Det du skriver, så länge har så många försökt få mig att förstå precis det du skriver här. Det har aldrig gått in, självklart har jag accepterat min pappas död, självklart accepterar jag att jag just nu antagligen genomgår ett uppbrott med mitt livs största och enda riktiga kärlek, hittills. Självklart accepterar jag att min mamma har förändrats. Men nej, det gör jag inte. Jag accepterar inte det, jag vet att det är så, men jag har INTE accepterat det. Detta inlägget lästa jag i förmiddags, och idag är första dagen på flera veckor jag inte känner den där klumpen i magen, oron, rastlösheten, hjälplösheten, utanförskapet.. Det är fortfarande lika hemskt att jag står inför det faktum att jag just nu antagligen håller på att förlora den man jag älskat sedan jag var tretton år, det skrämmer mig hemskt mycket. Jag frågar mig om kärlek finns, när jag älskar honom och han inte längre vill leva sitt liv med mig. MEN! Det finns en stor skillnad just nu, på något sätt kan jag acceptera att det är så. Efter min pappas död, när jag var åtta år, har jag aldrig någonsin vågat tro på kärlek, på fina ting, på att jag betyder något. Men denna mannen tände en eld i mig, som han nu sakta släcker… Detta har känts fruktansvärt i flera veckor, månader. Men idag.. idag känns det… okej. Det måste få vara såhär, jag kan inte göra något åt hans känslor. Och om han kunde tända elden som min pappa släckte för så länge sen, så kan någon annan också göra det. I sinom tid. Tack Ludmilla, dina ord gör skillnad!!!
.-= Cornelia´s last blog ..Om man har lastat med fel saker. Får man lasta av dom då? Går det ens? =-.

Kommentar från Malle
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (8:58)

Ludmilla, bra att du är så stark!!! Jag har gillat läget i trettio år och kommer att fortsätta göra det så länge jag lever. När jag var sexton råkade jag ut för en mycket svår trafikskada i bäckenet och lever sedan dess med ständig värk eftersom min rygg är sned. Detta är inget som syns på mig för den som inte vet det, men det finns där alltid och är en del av mig och mitt liv. MEN, det funkar just av den anledningen att jag gillar läget. Och eftersom jag vet att alternativet till att leva med min skada hade varit att jag dött, för det var nära, så har jag varit tacksam för varje dag i trettio år, även de svåraste dagarna, Så Ludmilla, du är helt rätt ute tycker jag, Tack för att du orkar inspirera andra! STOR KRAM OCH MASSOR AV KRAFT TILL DIG!!!

Pingback från Ludmillas Blogg » Starkare
14 september, 2010 kl 14 september 2010 (15:01)

[…] Ett kort litet ord men så viktigt. Jag har skrivit om detta i bloggen flera gånger tidigare… (Läs här) Acceptans är ett sådant viktigt verktyg att vi alla borde lära oss det i tidig ålder. För dig […]

Skriv någonting