Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Svårt att förstå

27 januari 2009 (14:25) | barn, död, döden, Linnéa, psykiatri, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Idag har jag otroligt svårt att acceptera att Linnéa är död. Och så har jag svårt att acceptera att jag inte vill acceptera… Jag vet ju att det är det som är nyckeln till att gå vidare. Acceptans.

Hur kan hon vara död?
Min dotter?
Min livsglada, entusiastiska, glada, omtänksamma, vackra, fina Linnéa.

Varför?

Jag ser gravstenen, bilderna på henne, hennes rum, hennes stövlar i hallen, hennes ord som är skrivna. Jag läser journalen. Jag ser dödsfallsintyget. Jag ser bilderna på den glada tjejen.

Vad var det som hände?

Hur kunde det bli så här?

Jag vill inte. Det räcker nu. Det RÄCKER NU!!! Nu har jag stått ut nästan 8 månader. Ska jag verkligen behöva kämpa på ännu längre? DET RÄCKER NU! Nu vill jag att det ska vara som vanligt igen. Nu får du komma hem Linnéa…

Idag liksom så ofta säger jag högt hemma:
-Men är det inte märkligt? Hur kunde det bli så här?
-Vad då? säger Jonas.
-Att Linnéa är död. Hur kan hon vara det?
-Hon ställde sig framför tåget, mamma.
-Ja. Men varför gjorde hon det.
-För att hon var sjuk.

Ja, så är det ju. Men, varför? Varför ska vi ”drabbas” av detta?

Jag känner mig väldigt trött och sliten. Sorgen är fysisk. Den kramar ur mig inifrån. Skär upp mig inifrån och ut.

Jag vet att detta är det tillstånd jag ska få befinna mig i resten av livet. Jag har förstått från mina sorgefränder att det är så här det ser ut. Ett livslång tillstånd. Handikapp om man så vill. Ett osynligt sår som aldrig kommer att läka.

Men jag vet att det inte kommer att kännas så här hela tiden. Så som det känns just nu. Jag kommer att komma upp på ytan igen och lyckas hålla det på en lagom nivå igen. Sen när jag kommit ur det här. Och sen. Ja, sen går det bra en stund och sen så faller jag igen.

Så är det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Viktoria
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (15:18)

Kram. Bara så. Sänder energi, för vad det kan vara värt. //V

Viktorias senaste blogginlägg..Skolan, del 1: Rättvisa ur ett pengaperspektiv?

Kommentar från Storasyster
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (16:18)

Tänk vilken fin son du har. Som i din ledsna, svåra stund o fundering får ett rakt o ärligt svar/bemötande av ditt barn. I mina mest sorgsna stunder o då jag varit ledsen här hemma märker mina barn det direkt. De är ena riktiga känselspröt…både på gott o ont. Min yngsta son kommer fram då ”mamma är du ledsen? För Johan? Han finns i vårat hjärta nu mamma!” min äldsta son kommer fram o kramar mig hårt. Bara håller om mig, sin mamma…det är så fint. Vi får inte glömma dem. De som finns kvar. När jag ser min brors dotter skratta o leka med sina kusiner blir jag varm. Hon finns här. Det är dem som får oss att orka leva vidare. De kära vi ändå har kvar. Hoppas du kan finna någon liten tröst i mina ord…

Tänker på dig, du fina mamma!

Kommentar från Ludmilla
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (16:23)

Viktoria: Suger åt mig.
Storasyster: Ja, gång på gång måste jag tvinga mig att fokusera om. De som som lever kvar är värda min energi. Jag får inte slösa bort den. Oftast går det bra, men idag är det svårt. Tack!

Kommentar från Soulsister
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (16:52)

Storasyster sa det så fin! Du kommer orka, orken kommer infinna sig genom gemensam ansträngning i familjen. När du inte orkar kommer någon annan i familjen orka åt dig, precis som du kommer hjälpa dem när de behöver samma stöd!

En dag i sänder….ibland en timme åt gången…

KRAM

Soulsisters senaste blogginlägg..Spelade psyksjuk – hur puckad får man va?!

Kommentar från Åsa
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (19:35)

Du är mänsklig! Det finns ett glapp mellan den intellektuella delen, acceptansen, och verkligheten. Sorgearbete, oavsett vad det handlar om, tar tid, är en del av livet.

Men de ljusa stunderna finns också!

Åsas senaste blogginlägg..Jag mikrobloggar INTE!

Kommentar från Ludmilla
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (19:41)

Soulsister: Kanske en minut i taget…
Åsa: Ja, jag känner mig väldigt mänsklig. Smärtsamt mänsklig.

Kommentar från Camilla
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (20:26)

Så ,snart är de över för den här gången…många tankar dig till dig som sorgen sliter, drar, skär, pressar, dunkar, gång på gång på gång..ja du Ludmilla visst slutar man aldrig att förundras över vad ”uppdraget” här på jorden är…men ett är säkert slitsamt är de, kanske är de så att ju svårare livet lever med en, ju mer kan man uppskatta de stunder som inte tidigare betytt så mycket…fadd jämförelse eftersom du vill ha din älskade fina dotter Linnea tillbaka men jag vill så gärna visa mänsklighet.Kramar, ljus, stjärnor och värme till dig!!!

Kommentar från Leena
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (22:10)

Skickar dig en kram med ”lite” styrka, känns som det är just nu vi behöver det…
Och vi har vår ”uppgift” kvar här…och jag vet att din Linnea ger dig styrka att klara av.

Leenas senaste blogginlägg..Dagens tanke…

Kommentar från ullrika
28 januari, 2009 kl 28 januari 2009 (0:19)

att du kan se att det finns ett nu och ett då och ett sen gör att du bearbetar din sorg otroligt bra. hon kommer aldrig försvinna. men, sorgen kommer att kännas mindre hård. eller, nä. inte hård. men.. jag hittar inte ord. jag kan ju inte förklara för dig hur du känner, det vet du bäst själv. jag menar bara att jag på nåt märkligt vis kan förstå hur du känner.

ta hand om dig!

Kommentar från Nenne
28 januari, 2009 kl 28 januari 2009 (16:10)

Bland det jobbigaste är att aldrig mer få prata med eller krama om igen. Den eller dom som tog sig friheten att försvinna, att blåsa ut sin egen låga.

Imorgon är det ett år sedan vi miste våra nära. Häromdagen var det exakt ett år sen jag pratade med pappa sista gången. Ett bra samtal, som tur är!
Men jag hade inte en susning om att det skulle vara den sista!

Stor kram till dig och alla andra som mist.

Kommentar från annika sandberg
28 januari, 2009 kl 28 januari 2009 (18:24)

Det kommer att göra mindre ont med tiden, kärleken kommer ALDRIG att försvinna, inte känslorna av orättvisa heller….men på något märkligt sätt är det som om tillvaron börjar kännas meningsfull igen efter första året, så var det för mig. Plötsligt kunde jag känna lugn inombords ibland….det går att kravla sig ur det svarta hålet och ändå känna sig som en ” hel” människa.

Jag brukar tänka att om man ser människans hela tillvaro på jorden som om den utspelar sig en och samma dag…då försvinner vi från varandra vid lite olika tidpunkter ( precis som alla familjer splittras och är på olika ställen mesta delen av dagarna nu, även de minsta) , för att skiljas och återsamlas igen och igen…men vissa väljer att vänta på oss andra från en lugnare plats, kanske ser de våra vedermödor och vakar över oss? Vem vet? Låter kanske flummigt , jag är inte sådan alls, bara ödmjuk inför livets mysterium och naturens skönhet.

Annika

Skriv någonting