Ludmillas Blogg

Igår presenterades de skolor som gått vidare i Vi i femman.
Jonas skola Gluntens Montessoriskola var en av dem. Och Jonas blev en av två personer som ska representera skolan i kvartsfinalen den 19 jan.

Gissa om jag är stolt!

Läsƒäven andra bloggares Ã¥sikter om vi i femman, Jonas, Gluntens Montessoriskola,

Hej Ludmilla!
Jag är en 28-årig tjej som blev väldigt berörd av den här sidan, som jag halkade in på av en slump.

Jag kände ett behov av att berätta för dig hur JAG tänkte, i någon slags förhoppning om att det kanske hjälper lite. Du verkar vara en person som bearbetar genom att vilja ha all rå fakta och ta reda på så mycket du kan, precis som jag.

När jag var 15 år försökte jag ta livet av mig genom att svälja en hel burk tabletter när jag var ensam hemma. Min mamma kom hem tidigare just den dagen och körde mig till sjukhuset där jag blev magpumpad, fick svälja en massa flytande kol och kräksirap. Jag överlevde (och det är jag så fruktansvärt tacksam för idag).

Men jag minns fortfarande exakt hur jag kände. Jag hade egentligen ingen anledning i världen. Jag hade en normal uppväxt och ett bra och tryggt liv – men det kunde jag inte se då. Det var som att något brustit i hjärnan på mig. ”Tonårsångesten” som alla pratade om ville inte släppa utan blev hela min värld. Allt annat och alla andra bleknade.

Var jag inte likgiltig så var jag bara på botten. Jag kunde inte hitta äkta glädje längre även om det ha verkat så på min fasad ibland – den höll jag uppe för att få vara ifred och stänga ute mammas pockande försök att nå fram till mig. Lyckades hon iallafall komma för nära så blev jag arg och avvisande istället.

Efter mitt självmordsförsök fick jag gå på BUP, och jag minns hur de verkade ha bestämt sig för att det bara var ”ett rop på hjälp”. Men jag kommer ju ihåg exakt hur jag kände just då, jag ville och hade bestämt mig för att dö. Jag hade med kallsinnig noggrannhet kollat upp alla detaljer, letat i mammas FASS (hon är sjuksköterska, vilket för övrigt jag också är idag) så att jag verkligen valde de värsta tabletterna och inte skulle misslyckas. Jag orkade inte vara med mer. Jag minns att jag tyckte det var orättvist att man blev född in i den här världen utan att bli tillfrågad och jag kunde verkligen inte föreställa mig hur någon egentligen skulle sakna mig.

Ingen kunde ha gjort något annorlunda just då, även om jag hade skrivit en hel del banala elakheter i avskedsbrevet till mina föräldrar – brevet som för övrigt var skrivet lika mycket i stundens hetta som i det där ilskna distanserandet jag nämnde innan.

Jag har läst Linnéas avskedsbrev här och kände igen det så mycket att det högg till i bröstet på mig.

Jag vill bara säga VÄND PÅ DET, även om du säkert har förstått det själv – de hon försöker skuldbelägga eller inte nämna alls är de hon älskade mest och behövde det ultimata avskärmandet ifrån just då. Depressionen är lömsk och vill inte släppa in en strimma hopp ens. Jag minns också att jag var så uppfylld av, faktiskt egocentrisk i tanken på att jag skulle försvinna. Då behövde jag ju inte oroa mig för hur folk reagerade efteråt, jag skulle ju inte vara där, det var inte mitt problem – jag ville bara bort bort bort.

Idag kan jag inte ens förstå hur jag kunde känna så, även om jag minns det så här tydligt. Likadant hade det ju kommit att bli för Linnéa också om hon blivit 28, men man kan verkligen inte greppa tanken ”sen” i det mörka vacuumet man befinner sig i.

Förlåt henne för det, förlåt alla som inte hade alla opåverkbara omständigheter på sin sida just då. Förbanna de jävla kemiska processerna i hjärnan vid puberteten, var arg på orättvisan i att någon annan sjabblade med ansvaret, men snälla försök att inte plåga dig själv med frågan ”Varför?”.

Det vet jag inte än idag, och jag tror inte Linnéa hade kunnat svara på den heller.

Stor kram till dig.
—————–

Vad skönt att du kan tänka annorlunda rörande avskedsbrevet, jag menar det verkligen. Själv hade jag skrivit att min pappa var den enda som förstod – min pappa som jag sällan träffade och som varit frånvarande under stora delar av mitt liv. Min mamma däremot, som varit den som alltid funnits där för mig och egentligen var min hjälte, hade jag tänkt lämna med en kommentar om att hon hade gjort mig så ledsen när hon skrek på mig om disken i morse. Förstår du vad jag menar med att jag kände igen mig? 🙂

Det kändes så viktigt att berätta det här för dig, att du inte ska hänga upp dig på avskedsbrevet. Jag menade som sagt tvärtom i mitt, men det kunde jag inte i min tyngda lilla (stora) tonårsvärld förmå mig att erkänna just då, alla som ville mig väl behövde stötas bort.

—————
Tack för din berättelse. Det betyder mycket för mig.

Det är också viktigt för dig som har tankar på självmord – att läsa och förstå hur glad hon är för att hon inte lyckades ta sitt liv.

Läs igen!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordsförsök, överlevare, avskedsbrev, suicid, ta sitt liv

Mats är kurator, och pappa.
Han bildade tidigt familj. I Helsingborgs Dagblad kan man läsa:

Mats var 20, tjejen 17. Paret fick tre barn på fyra år.

— Man har bråttom när man är ung, säger Mats helt kort.

Den ungdomliga passionen mötte verkligheten snabbt, med en rå smäll. Det andra barnet dog bara åtta månader gammal i plötslig spädbarnsdöd. Mats hittade pojken i spjälsängen.

…Men äktenskapet klarade aldrig krisen efter sonens död. Utan att Mats riktigt förstod hur de hamnade där, begärde frun en dag skilsmässa. De två döttrarna skulle bo hos mamman och hos Mats varannan helg.

— Det var liksom kutym då. Som ung pappa tänkte jag på något sätt att barn tillhör mamman. Jag kände aldrig efter vad jag ville. Jag satte mig hela tiden i second hand-position. Hade jag inte gjort det hade jag kämpat för min rätt.

Äldsta dottern hette Alexandra. När hon var 5 år flyttade hon hem till sin pappa första gången, men hon flyttade fram och tillbaka ett par gånger. Yngsta dottern fortsatte hela tiden att bo hos sin pappa varannan helg.

För åtta år sedan träffade han sin nuvarande sambo. Fem månader senare flyttade hon hem till Mats och Alexandra, som nu var 14 år.

En morgon när Mats skulle väcka dottern inför skolan rörde hon sig inte. Alexandra hade tagit sitt liv.

— Fy fan, Gud, konstjord andning, igen, ännu ett barn som jag hittar i sängen, kall.

Mats blundar.

Alexandra hade tagit värktabletter. Det fanns ingen lapp, inga varnande ord till någon.

Känslan av skuld är större än vad någon kan bära. Men måste bära ändå.

I artikeln är det just skuldkänslorna som kommer fram. Att han inte borde ha separerat syskonen från varandra, att han skulle ha fokuserat mer på Alexandra än på sina egna känslor.

— Känslan av skuld är något jag får leva med. Men det är ju så, man lever där man lever, det går inte att göra saker ogjorda i efterhand.

…

Vad är det som får dig att vilja berätta?

— Jag vill att man ska våga prata om barn som begår självmord. Jag har gjort så många misstag i livet. Tänk om jag kan dela med mig och få andra att tänka efter. Jag vill också ge hopp till andra som förlorat ett barn. Det finns en väg tillbaka till livet, det kommer att bli bättre. Själv följer jag en blogg som en mamma vars dotter tagit sitt liv skriver. Mamman vägrar skämmas och jag har blivit stärkt av att läsa hennes ord.

Mats hade många svåra år där han kände sig tom och hade svårt att ge kärlek. Trots detta stannade hans nya kärlek med honom. För fem år sedan föddes, parets första gemensamma barn. Livet började kunna levas igen. men rädslan att något skulle hända barnet var stor och Mats gick ständigt runt med katastrofberedskap inom sig.

Ett år senare föddes en son, två år senare ytterligare en son. Tre barn på kort tid – ännu en gång.

— Det är som att jag har levt flera liv. Nu är jag inne på mitt tredje. Och den här gången ska det bli bra. Det är bra.
Alexandra finns ofta i tankarna. Men tankarna äter inte längre upp honom. Nu försöker han i stället ta hand om den familj han har.

——————————
Mats har en blogg där han som kurator bistår med hjälp till dig som mår dåligt.

http://q-rator.blogspot.com/

Ta tillfället i akt och kontakta honom!

Läs även andra bloggares åsikter om hjälp, självmord, plötslig spädbarnsdöd, qratorn, kurator, må dåligt, ta sitt liv, självmordstankar, Mats Svensson

Sprutleksaker i en väska

Skriv en kommentar senast den 14 dec så är du med i utlottningen av en badleksaksväska med sex sprutdjur i. En mysig och uppskattad julklapp! Leksakerna är självklart ftalatfria.

Se dessa och andra leksaker på www.babysimshopen.se

Läs även andra bloggares åsikter om utlottning, leksaker, badleksaker, tävling, Babysimshopen, sprutleksaker, julklapp

Hej på er,
Jag heter Sofie och är 22 år. Jag blev inbjuden av Ludmilla att skriva ett gästinlägg och berätta om min lillebror Charlie, en helt vanlig kille som älskade livet. Han gick på plåtskolan och hade nyligen vunnit SM i unga plåtslagare och skulle vidare och tävla i VM i Kanada.

Han hade en underbar flickvän som han älskade, hade nyss tagit körkort och hade fått fast jobb på ett plåtslageri. Han älskade jakt och fiske och var en riktigt naturmänniska. Ja, vi alla tyckte att han verkade vara glad, han visade aldrig för oss att han mådde dåligt eller att det fanns något som bekymrade honom.

Men så natten den 12 april 2008 valde han att ta sitt liv bara 18 år gammal. Varför är det ingen som förstår eller vet. Vi tänker ständigt på varför och vad det var i hans liv som han inte var nöjd med, men i samma stund tänker vi att han var kanske nöjd, det var kanske därför han gjorde det. Jag tänkte berätta lite om den där kvällen och natten allt detta hände.

Jag satt och pratade med min bror på MSN hela kvällen. Han satt hemma och drack lite med vår pappa och farbror och allt verkade vara bra. Ja, han sa att allt var bra.
Vi planerade att laga lite middag ihop och festa på lördagen och bestämde t.o.m vad vi skulle äta: kyckling med wokade grönsaker och ris.

När klockan var ungefär halv ett skriver Charlie sitt sista meddelande till mig och där står:

”Jag kan bara be om din förlåtelse…”

Jag förstod inte vad han menade men eftersom jag visste att han hade druckit så tänkte jag att det nog inte var någonting och svarade bara:

”Du har inget att be om förlåtelse för, du är bäst!”

Jag visste inte att den där meningen var den sista jag någonsin skulle få av min bror…
Att han efter det skulle gå upp på sitt rum och skjuta sig.

Klockan 00:31 hade han skickat ett SMS där det stod ”hejdå”, men detta såg jag inte förän dagen efter.
Vid 00:36 hade SOS fått in larmet om att han hade skjutit sig.

Flera månader efteråt klandrade jag mig själv för att jag inte hade förstått vad hans sista mening på MSN betydde och för att jag inte hade sett det där SMSet, men idag försöker jag tänka att det nog redan var försent. Men tanken finns ändå alltid där.

Jag har många gånger varit arg på min bror för att han lämnade mig. Han visste att han var mitt allt och hur mycket han betydde för mig. Jag förstår inte hur han kunde ge mig den smärtan, att han kunde svika mig så. Men samtidigt får jag skuldkänslor och tänker att det var jag som svek honom som inte såg hur han mådde.
Min bror var alltid väldigt öppen med vad han kände och kom alltid och sa till om det var något som fick honom att må dåligt, men denna gången sa han ingenting, varken till mig eller någon annan. Jag blir ledsen för att han inte sa något men tror samtidigt att han inte gjorde det för att han visste att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hindra honom.

Jag har efter min brors självmord själv försökt att ta livet av mig två gånger, första gången blev det inte så allvarligt. Jag hade svalt tabletter och sedan gått och lagt mig och fick lite muskelryckningar och fick åka in till akuten för att kolla hjärtat och så.
Men andra gången blandade jag en massa olika tabletter och var helt borta när mamma upptäckte det. Jag minns inte så mycket av det själv men mamma och dom gjorde allt för att jag inte skulle somna och ringde efter en ambulans så jag fick åka in till akuten. Jag vaknade upp där dagen efter och samtidigt som jag var lättad över att jag fortfarande fanns var jag på något vis ledsen för att jag inte hade lyckats för nu vaknade jag upp till min mardröm igen.

Jag blev vidareskickad till psyk där jag fick vara i en vecka innan jag fick åka hem och fortsätta med samtalskontakt på öppenpsyk. Dit gick jag två gånger och fick nya mediciner utskrivna sen ville jag inte gå dit fler gånger för att jag inte kände någon kontakt med psykologen där.

Idag går jag inte till någon psykolog och tror inte att jag behöver det just nu. En dag är jag övertygad om att jag kommer behöva det för att bearbeta allt, men just nu vill jag inte det.

Jag funderar inte längre på smärtfriaste sättet att ta mitt liv utan på smärtfriaste sättet att leva mitt liv. Jag lever för både mig och min bror och vet att jag måste ta tillvara på mitt liv så att jag kan berätta för honom hur det var när vi ses igen. Min bror finns inte här hos mig längre, men han lever faktiskt fortfarande inom mig och det är bättre än att inte ha någon bror alls.

Jag är tacksam för den tiden jag fick med honom. 18 år. Även om jag önskar att det vore många många fler år. Man måste försöka tänka positivt och tänka att dom 18 åren min bror levde hade han det faktiskt åtminstone bra. Vad det var han saknade kan jag inte svara på.

Jag hoppas bara att han har det bra där han är nu och att han funnit vad han sökt. Jag kommer alltid att tänka på honom med sorg och glädje, en längtan som nog aldrig tar slut.
Att veta vad man kunde haft men att inte längre ha det, gör otroligt ont.

Jag vill också säga här att om det finns några syskon som själv förlorat en syster eller bror på något sätt får ni gärna kontakta mig och självklart även föräldrar som kanske inte vet hur dom ska göra eller vara mot syskonen som är kvar i livet. Jag kanske inte kan göra så mycket men jag kan åtminstone försöka stötta er och hjälpa er så gott jag kan.

Ha det bra allihopa och var rädda om dom ni älskar och som älskar er. Ett liv är värt så mycket mer än vad många tror! Att fråga ”en gång för mycket” hur mår du? kan vara livsavgörande, tänk på det!

//Sofie
_____________________________________________________________________________________

Vill du komma i kontakt med Sofie så skriv en kommentar så vidarebefodrar jag kontakten.

Vill du berätta din historia?
Skriv en kommentar så tar jag kontakt med dig.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, förlora en bror, suicid, Charlie, självmordsförsök

Lillasyster 3 veckor, fortfarande utan namn

Nu har det gått tre veckor sedan lillasyster kom ut till oss. Det går så fort! Jag vill bara stoppa tiden. Men, den går snabbare än någonsin. Dagarna flyger iväg och man hinner ingenting. Lillasyster äter och sover och har ont i magen emellanåt. Min intensiva kur med antibiotika har nog slagit ut varje bra bacill i magtarmkanalen. ”Magdroppar” är något som kommit sedan Oscar var bebis. Innehåller 100 miljoner levande laktobaciller på 5 droppar. Det du! Hoppas att det hjälper.

Lillasyster kan också vara vaken och beskåda, intensivt, sin omgivning. Hon har liksom ”vecklat ut sig” och tar för sig lite mer av omgivningen.
Jag beskådar henne tillbaka.
Beundrar.
Älskar.
Känner så starkt kärleken till henne.

Det är ungefär då… som jag börjar gråta. Som det blir smärtsamt. När jag tänker på hur jag älskade Linnéa och hur tacksam och glad jag var för att hon kom. När jag tänker på den starka kärlek jag kände. Och hur det blev…

Jag tänker på Linnéas avskedsbrev och hur hon lämnade mig. Jag tänker på hur det kommer att bli när lillasyster kommer i tonåren. Hur ska jag våga vara mamma till henne…

Det är ungefär då jag blir arg på Linnéa igen. Jag blir arg för att hon lämnade oss. Jag blir arg för att hon trodde att hon bara kunde försvinna och förväntade sig att vi skulle kunna fortsätta leva som om ingenting hade hänt. Hon förstod förstås inte att hon skulle ta upp minst lika mycket tid och energi när hon tagit sitt liv som innan…

Jag tvingar mig själv att återigen acceptera att det är som det är.
Jag tvingar mig tillbaka till nuet.
Kärleken till lillasyster.
Tacksamheten över att hon finns.
Jag är väldigt lycklig över att hon finns.

Men det är inte lätt att få ihop känslorna.

Läs även andra bloggares åsikter om 3 veckor gammal, bebis, magont, magdroppar, kärleken till ett barn, nyfödd, Linnéa, sorg och saknad

Jag berättade ju förut om de olika avgjutningarna som vi försökt oss på och att ingen var riktigt bra.
Jag fick då många fina tips om hur man kunde göra själv.

Annika som är förskollärare gav mig följande recept:

Playdohlera
5 dl vetemjöl
2 dl salt
2 msk alun eller citronsyra
5 dl varmt vatten
lite matolja, någon matsked

Det blev en slät och mycket fin deg som jag kunde hålla i min egen hand och ta bebisens hand och fot för att göra avtrycket. Inte någon hård kant av en låda med andra ord. Leran blev perfekt att trycka i.

Leran när jag gjort avtrycken från lillasysters hand och fot.

Jag beställde gipspulver från Panduro. 1 kg kostade 37 kr och levererades med posten från en dag till en annan. Oscar blandade och hällde i.

Gips hälls i avtrycksleran.

Efter ett par timmar hade det torkat och man kunde bryta loss avgjutningarna från leran. Tyvärr så var ett litet finger för tunnt så att det bröts av, men det gick att limma.

Avtrycken är urtagna.

Sedan använde jag samma ram som jag hade köpt på Babyland och limmande in dem!

Färdiga avtryck i sin ram.

Tack Annika och alla ni andra som bidrog med tips och synpunkter! Kul!

Läs även andra bloggares åsikter om gipsavgjutningar, gips, babyavtryck, handavtryck, fotavtryck, Panduro, Playdohdeg

Dagens husmorstips som jag bara måste dela med mig av är följande:

Använd INTE torrjäst som har utgångsdatum sep 05 när du bakar lussebullar.
Särskilt inte i år när saffran är så dyrt!

Läs även andra bloggares åsikter om husmorstips, saffransbullar, lussebullar, utgången jäst

Slumpvalsgeneratorn valde ut nr 1, dvs Åsa och nr 7, dvs Ellinor Berntsson.

Era Spotifyinvites är på väg strax i er mail!

Ha det så roligt!

Läs även en andra bloggares åsikter om spotify, spotify invites, spotifyinvites, tävling, utlottning

Himmel, helvete och allt däremellan

I september kom Anna Kåvers senaste bok ut. Jag hade förmånen att få den direkt från henne. Hon jobbade med den här boken under tiden jag gick hos henne efter Linnéas död. Men det är inte förrän nu under amningsstunderna som jag tagit mig tid att börja läsa den.

Anna Kåver är en fantastisk person. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad att ha fått träffa henne och dessutom gå i terapi för henne. Först i samband med KBT-utbildningen och sedan när Linnéa dog.

Hon kan detta med bekräftelse och acceptans. Hur konstiga känslor och tankar man än har så får hon det att kännas som helt normalt. Och så är hon duktig på att hjälpa till att hitta gråskalan i känslor och tankar. Ett ”både och”… inte ”antingen eller”.

I mina kontakter med deprimerade och självmordsbenägna personer märker jag att det ofta är ett stort svart-vitt-tänkande, dikotomi. ”Antingen eller”. Om man inte kan vara perfekt så är man värdelös, till exempel. Och om man är värdelös är det ingen idé att leva. Man är ofta mycket hård mot sig själv och faktiskt ofta även dömande mot omgivningen.

I förordet till boken Himmel, helvete och allt däremellan skriver Anna Kåver:

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös säger den gråtande kvinnan mittemot mig desperat. Hennes känsla går fram starkt och tydligt. Men formuleringen är grumlig. Värdelöshet är nämligen inte en känsla. Kvinnan tänker att hon är värdelös och känner sig mycket ledsen. Nu låter jag lite väl pedantisk. Skulle detta ha någon som helst betydelse för henne, skulle det hjälpa till att minska hennes förtvivlan? Svaret är ja. Om du blir nyfiken på varför, hoppas jag att du vill fortsätta läsningen.

I boken om känslor skriver Anna Kåver både teoretiskt kring vad känslor är ur ett biologiskt och historiskt perspektiv. Vilken funktion har känslorna och hur ska vi tolka våra egna känslor. Vad är bra med känslor och hur kan de bli ett problem för oss. I slutet av boken finns konkreta tips för hur vi kan hantera våra känslor för att må bättre.

Beställ boken på Bokus eller Adlibris…

Läs gärna också:
Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Anna Kåver.
Vem är det som bestämmer i ditt liv? Åsa Nilsonne.
Tillsammans. Anna Kåver och Åsa Nilsonne.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kåver, Himmel helvete och allt däremellan, Åsa Nilsonne, Vem är det som bestämmer i ditt liv?, Att leva ett liv inte vinna ett krig, böcker, acceptans, mindfulness, medveten närvaro, bekräftelse, medkänsla