Ludmillas Blogg

Läs första delen här…
Läs andra delen här…

20.15 läggs epiduralbedövningen (EDA). Jag blir lika imponerad varje gång som en narkosläkare lyckas med detta konststycke. Det läggs alltså in en slang in mot ryggmärgen som man kan spruta in bedövningsmedel med. Den tar inte direkt och behöver fyllas på ganska snart. Jag fortsätter med lustgasen. Under en period får jag ganska bra smärtlindring av ryggbedövningen. Jag ligger nu på rygg och vilar med en saccosäck under knäna.

22.15 ser jag Nicole riva av en remsa av fosterövervakningskurvan och gå iväg. När jag frågar henne säger hon att hon vill rådfråga sina kollegor. Hon ser att barnet är stressat. En läkare tillkallas. Man tar ett prov på bebisens huvud för att mäta mjölksyra (laktat) som i sin tur är ett mått på hur stressat barnet är. Läkaren berättar att om det är så att barnet är stressat kanske man måste göra akut snitt. Provet är normalt.
Man beslutar att stänga av det värkstimulerande droppet en stund. Johan och jag känner oss väldigt oroade. Hur ska detta sluta? Kommer bebisen att klara sig utan skador?

Jag börjar känna mig uppgiven. Barnet mår inte bra. Jag öppnar mig inte som jag ska. Det kommer att gå åt skogen. Varför skulle jag ens försätta mig i den här situationen att riskera att förlora ett barn till? Kunde jag inte bara ha nöjt mig med de tre barnen jag har? Jag stänger av mina känslor.

Kurvan på barnets hjärtljud blir bättre. Jag känner att ryggbedövningen inte har tagit lika mycket på höger sida. Värkarna gör ont på den sidan. Jag bestämmer mig för att vända mig och lägga mig på höger sida. När jag gör detta sjunker barnets hjärtljud rejält från 150 ned mot 50. Jag blir livrädd. Jag sätter mig upp i sängen och Johan larmar, för just då är vi ensamna på salen. Kl är 23.05.

Läkaren kommer in på salen. Hon tar ett nytt laktatvärde från barnet huvud. Det har stigit. Jag är fortfarande bara öppen 7 cm. Läkaren säger att de kanske måste göra akut snitt nu. Jag och Johan tycker att det är väl lika bra att göra det… Läkaren vill prova att hålla på livmoderkanterna under nästa värk för att se om man kan få barnets huvud att komma ned.

Nästa värk kommer och livmoderkanten glider undan. Nu är jag öppen 10 cm och kan få börja krysta. Kl är 23.22. Läkaren och barnmorskan ber mog att hålla om mina knän för att få extra kraft i krystvärkarna. Det hålls ett par fingrar bakåt i slidan för att jag ska känna vart jag ska rikta kraften emot. Jag krystar under två värkar.

23.25 kommer bebisen ut med navelsträngen löst runt halsen och läggs direkt på mitt bröst. Hon skriker direkt. Hon är väldigt blå, men mår bra. Apgar blir 9-10-10.

Ett nytt liv...

Jag tittar på mitt barn. Hon ser fin ut. Jag klappar henne, studerar henne och konstaterar att hon verkar normal. Inga missbildningar. Inget Downs syndrom. Det är en flicka, precis som ultraljudet sagt.
Kan det verkligen vara så väl att jag har fött ett helt friskt och levande barn? Jag är fullständigt omtumlad.

Jag blöder 850 ml i samband med att bebisen kommer ut och får läkemedel för att dra ihop livmodern. Inga bristningar. Men livmodern ligger väldigt långt ned i slidan (slapp efter fem födslar).

Moderkakan kommer ut 23.45 och ser hel och fin ut.

Fram emot 00.30 åker Nicole hem. Vilken insats att vara med oss hela tiden!

Jag tar en snabb dusch och så får vi hjälp att komma till patienthotellet. Kl är ca 03.00 när vi kommer dit och en barnmorska kommer och hälsar på oss där. Jag inser att min telefon laddat ur under kvällen och jag kunde inte varken läsa eller skriva några meddelanden.

Vi somnar några timmar innan det är dags att möta en ny dag med vår dotter!

Den första dagen av resten av vårt nya liv, ett liv fyllt med hopp, ljus och framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, EDA, narkosläkare, epiduralbedövning, patologiskt CTG, fösterövervakning, akut kjejsarsnitt, BB, födelse

Oscar är hemma, och trött...

Oscar och Johan kom hem mitt i natten.
Oscar mådde bättre i magen. Han hade fått ett lavemang och hade varit ordentligt förstoppad.
Men han hade också lab.prover som visade att det var något mer. Hans distinkta smärta ned till höger var beklämmande. Stackars Oscar som är så stickrädd hade svimmat när man tog provet kapillärt (stick i fingret där man suger upp blodet i ett litet glasrör) och kräkts efteråt.

Det som beslutades var nya prover och ny undersökning på morgonen idag. Idag fick han EMLA-kräm på båda händerna så att provtagningen gick lättare.

De kom sedan hem igen efter lunch. Proverna var fortfarande förhöjda men hade sjunkit något.

Slutdiagnosen blir osäker men blindtarmsinflammation som spontant gått tillbaka är sannolik.

Läs även andra bloggares åsikter om blindtarmsinflammation, appendicit, sjukdom, ont i magen, lavemang, stickrädd, Oscar

Läs första delen här…

När Johan gick iväg för att köpa lite mat strax före sju kändes det fortfarande som att läget var lugnt. När han kom tillbaka en stund senare var det ordentlig kraft i värkarna. Jag fokuserade på andning och avslappning och tyckte att det ändå gick bra trots kraften. Jag reagerade på att värkarna inte stegrade sig utan blev väldigt kraftiga på en gång och sedan tonades ned.

Halv åtta sa jag att jag inte kommer att klara detta länge till. Nicole påminde mig då om att jag ännu inte hade använt någon smärtlindring. Jag kunde börja med lustgas.

Lustgas är toppen om man lyckas använda det rätt. Man måste börja andas i masken så fort värken börjar för det är en eftersläpning av effekten. Nu var ju värkarna så snabbt kulminerande att det var svårt att ”tajma”. Men när det lyckades var det jättebra. Jag fick några riktigt lysande aha-upplevelser under ruset. Genialiska faktiskt. Jag minns inte riktigt vad det handlade om, men det var något om detta med att föda barn i så olika åldrar och att jag satt inne på en stor sanning som ingen annan hade insett… Spännande!
Lustgasen gör också att alla ljud sackar efter. Det blir liksom en fördröjning av ljuden runt omkring. Även de ljud man själv åstadkommer.

Smärtan tilltog snabbt trots lustgasen. Nicole undrade om jag var intresserad av att eventuellt ha ryggbedövning. Jag hade hoppats slippa det denna gång, men nickade… Hon tyckte vi skulle ge det till kl 20.00 innan vi bestämde. Kl 19.45 frågade hon om hon skulle ringa efter narkosläkaren. Jag nickade tacksamt. Vid det här laget stog jag i sängen och skrek i lustgasmasken. Smärtan hade helt tagit tag i mig och jag var utom kontroll. Smärtan var olidlig. På en skala 0 till 10, där 10 är outhärdlig så var smärtan 10.

Jag försökte andas lugnt. Jag försökte slappna av de få sekunder som var mellan värkarna. Jag tänkte att det inte kunde göra mer ont att föda ett barn än att förlora ett barn. Jag fokuserade framåt på min målbild. Jag försökte med dyktekniken och att vara medvetet närvarande. Men… smärtan var för stark. Här handlade det om att värna om mitt eget liv. Jag skulle försöka överleva smärtan här och nu. Oavsett Linnéa. Oavsett det barn som skulle ut.

Jag kände mig oerhört besviken över att inte ”klara av” smärtan bättre. Jag upplever inte att jag har låg smärttröskel. Jag kände mig oerhört väl förberedd. Jag var lugn och kände mig trygg och förväntansfull. Men ändå…

Narkosläkaren kom efter en halvtimme och ursäktade sig för att det hade dröjt så länge. Jag har erfarenhet av att få vänta mycket längre så det var enbart positivt. Nu skulle vi lyckas med konststycket att sätta in den lilla slangen till ryggmärgen mellan två ryggkotor, vilket innebar att jag måste ligga helt stilla och kuta ordentligt med ryggen. Detta ska man då få till mellan två värkar. Här krävs skicklighet från narkosläkaren!

Jag la mig ned och var så medgörlig som jag bara kunde, med min bästa kompis lustgasen nära till hands.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, värkar, smärta, förlossningssmärta, lustgas, ryggbedövning, EDA, smärtlindring, värkarbete

Johan åkte nyss med Oscar till akuten. Oscar har under kvällen fått tilltagande ont i magen, väldigt lokalt ned till höger. Vi har båda undersökt honom flera gånger under kvällen och kan inte utesluta blindtarmsinflammation.

Jag vet att det sannolikt inte är något ”farligt”.
Jag vet att om det skulle vara t ex blindtarmen så ordnar man ju det lätt…

Men ändå… så efter detta med Linnéa hände så är det just sådana här händelser som sätter igång hela katastroftänkandet inom mig.

Jag blir stel av oro.
Blockerad.
Kan inte tänka klart.

Läs även andra bloggares åsikter om katastroftänkande, sjukdom, appendicit, blindtarmsinflammation, ont i magen

Idag har lillasyster sovit lite mer så vi har kunnat pyssla med lite annat också.
Lite alltså… för hon äter varannan timme och ett ätprojekt är ungefär en timme långt.
Dygnet runt.

Jag har en särskild kärlek till ”ogådda fötter”. Detta nya, oförstörda… Inga hårda valkar. Bara nytt.
Johan har en särskild kärlek till händer. Han vill gärna hålla i någons hand. Små händer är han extra förtjust i.

Så, det känns naturligt att vi båda två ville föreviga bebisens hand och fot nu när de är som minst. Det finns massor med olika sorters avgjutningar att köpa. (Överhuvudtaget har det hänt massor på bebismarknaden de senaste 10 åren!! Mycket nytt att sätta sig in i, om man vill.)

Jag började med att köpa Lifestones avgjutningsset efter att ha sett en annons i en tidning. Billigt! Att beställa avgjutningsboxarna alltså=smart… Men, när man får hem dem och ser lite mer så ska man först göra avgjutningarna och sedan, mycket praktiskt, skicka tillbaka dessa till företaget. De produkter man kan beställa är dock jättedyra. Du kan t ex beställa halssmycken med en liten hand eller fot för 10 000:-. Utan kedja. Avgjutningen var lätt att göra för det är någon geléaktig massa som var lätt att trycka bebisens hand och fot i. Men, eftersom det inte känns rimligt att lägga ned så otroligt mycket pengar på deras produkter så sökte vi efter fler alternativ.

Lifestone

Vi köpte en leravgjutningssats som är en del av en ram där man kan sätta ett foto. Första gången provade vi dagen efter att vi kom hem. Leran var alldeles för hård för att göra ett avtryck i med lilla bebishanden och foten. Vi bytte den till en ny (Babyland) och provade igen. Möjligen gick det lite lättare, men avtrycken blev rätt svaga.

Leravgjutning

Sedan provade vi en 3D-ram med gipsavgjutningsset. Man trycker och sedan fyller avtrycken med en gipsmassa som torkar under en timma. Sedan plockar man ut avtrycken och dekorerar i ramen. Även denna var trög att trycka lilla handen och foten i.

3D-avgjutning

Sammanfattningsvis var Lifestones avgjutningssats enklast att använda men absolut så dyrt att man verkligen tvekar att beställa något…

Läs även andra bloggares åsikter om avgjutningar, hand och fotavgjutningar, leravgjutning, gipsavgjutning, lifestone

3 dagar gammal

Vi hade hoppats på att lillasyster skulle komma med namnet på en lapp i handen, men icke…
Det var värst vad svårt det var att hitta ett namn som känns rätt…

Jag frågade ju er här på bloggen tidigare och fick MASSOR med bra tips. Men ändå har vi inte lyckats komma vidare…

Alexandra
Isabelle
Caroline
Nathalie
Nicole
Victoria

… är namn som vi funderat på.
Det ska kännas rätt till henne som person. Till efternamnet. Till de andra barnens namn (Emelie, Linnéa, Jonas, Oscar).
Hm…

Några har med mig varit inne på att man ska ha en koppling till Linnéa. Att hon skulle heta Linnéa i andranamn till exempel. Jag känner mig osäker på om man ska göra så. Spontant känns det som att man vill hedra Linnéa och göra lillasyster delaktig i Linnéas liv också, men samtidigt så är ju hon en ny – en egen person.

Kanske gör man henne då en otjänst genom att förknippa henne namnmässigt med Linnéa..?

Jag tycker att det är svårt att tänka ”rätt” här.
Vad är mest rättvist mot lillasyster?

En dag kommer hon att få klart för sig vad som hänt med hennes storasyster Linnéa som var så fantastisk på alla sätt.
En dag kommer hon att förstå att vi hade bestämt oss för att inte få några fler barn innan Linnéa dog.
En dag kommer hon att inse att hon inte skulle ha funnits om inte Linnéa hade dött.

En dag kommer jag att få frågan som det inte finns något svar på:

-Hade du hellre velat att Linnéa skulle fortsätta leva… än att jag skulle ha funnits..?

Just nu går lillsyster under namnet BÄBS R. Vackert va? : )

Det var nämligen så att när Jonas föddes så skrev Linnéa (nästan 5 år) ett brev till honom:

HEJ BÄBS. HUR VA DET I MAMMAS MAGE? HEJ DÅ LINNEA

Vi tyckte det var så sött… Linnéa själv tyckte det var jättepinsamt senare och ville skriva in ett I så att det i efterhand skulle stå BÄBIS, vilket vi tyckte var alldeles onödigt!

Läs även andra bloggares åsikter om namn, flicknamn, vad ska barnet heta, namnförslag

Efter drygt två veckor med förvärkar av varierande styrka och kvalitet åkte vi till Danderyds förlossningsavdelning tisdagen den 17 november. Jag var nu fullgången och vi hade diskuterat med barnmorskan Nicole Silverstolpe att vi skulle sätta igång förlossningen då om det var ett gynnsamt läge. Det är klart att det hade varit bättre att vänta till det gick igång av sig självt men poängen var att vi då hade kontroll över skeendet. När, var och hur. Mina tidigare barn har inte fötts senare än 40 + 0.

Jag har som jag tidigare skrivit gått på samtal på Auroramottagningen både i Uppsala och Danderyd eftersom vi hade tidigare negativa erfarenheter. I Danderyd har vi blivit så oerhört väl omhändertagna och stöttade att vi gärna ville föda där. Jag har varit på kontroll ett antal gånger där för att se när det kunde bli redo för hinnsprängning. Anledning: för att kunna ha bra kontroll på förlossningen på dagtid, veta vilken barnmorska det skulle vara och kunna lära känna denna innan.

Jag hade trott flera gånger att det var dags för förlossning. Men, varje gång klingade värkarna av eller varierade på ett konstigt sätt istället för att bli mer och mer regelbundna och mer och mer smärtsamma. ”Du kommer att förstå när det är dags. Kroppen är vis.” fick jag höra. Men, jag som skulle föda barn för femte gången trodde ju hela tiden att det var dags. Hur skulle jag kunna lita på min kropp..?

Hur som helst så fick vi tid 12.30 på Danderyds sjukhus i tisdags. Vi hade med förlossningsväskan med en massa bra saker. Laddad Iphone med musik, spellistor + högtalare. Vetevärmare, lavendelmassageolja, tofflor, lite bebiskläder, en kasse med kolhydrater och dryck m.m. Vi hade laddat länge för detta!

Det var en märklig känsla att i stort sett veta att vi skulle åka och föda barn. Vi hade sovit bra på natten och kunde samla ihop oss i lugn och ro och sedan åka iväg. Vi tittade på varandra och tyckte att livet var lite märkligt. Vi tittade in i bebisrummet och hade svårt att förstå att vi verkligen skulle komma hem med en bebis. Jag tittade på fotona på Linnéa en sista gång och så åkte vi iväg mot Danderyd.

Nicole tog emot oss. Hon har varit så engagerad under hela tiden och peppat och stöttat oss. Nu var det dags. Vi fick komma in i ett förlossningrum direkt. Vilken skillnad det är där jämfört med på Akademiska sjukhuset. Här är det väldigt trevligt inrett med patienten i fokus. Lamporna kan dimmas till olika nivåer. En säng kan fällas ned från väggen om den medföljande behöver vila. Trevliga fåtöljer. Pilatesboll. m.m.

Jag undersöktes. Jag var nu 3 cm öppen och modermunnen var mycket mer förkortad än på fredagen innan. Så visst hade det hänt något. Sedan är det ju svårt att veta när det hade satt igång spontant ändå. I detta läge hade jag alltså inte några värkar.

Hinnorna är spräckta

Nicole och en annan barnmorska tog nu hål på fosterhinnorna. Kl var 13.30. Vattnet började rinna. Jag har aldrig sett mitt vatten tidigare så det var en spännande upplevelse. Vi började vandra i korridorerna för att få fart på värkarbetet. I dagrummet gick ett förlossningsprogram som vi snabbt bestämde oss för att inte titta på. Ibland kom en sammandragning och då rann det lite vatten. Det hela kändes väldigt spännande. Väldigt overkligt samtidigt. Skulle det verkligen komma ut ett barn av allt det här?

När inte värkarbetet kom igång spontant sattes värkstimulerande dropp kl 15.00. Då satte man också värkmätare och en mätare för barnets hjärtljud över min mage. Dessa kunde dock kopplas bort så att Johan och jag kunde fortsätta att röra oss på avdelningen. Sammandragningarna tilltog allteftersom man ökade dropptakten men vi kunde samtala och fortsätta röra oss fritt. Jag ville verkligen vara så upprätt som möjligt för att hjälpa naturen ha sin gång.

Övervakning

Vid kraftigare sammandragningar ranna vattnet väldigt kraftigt och de bindor jag tilldelades höll inte emot utan vattnet skvalade ned på golvet. Oj… vad mycket vatten… (men totalt är det ju inte mer än en liter).

Värkarbete på pilatesboll

Nicole var med oss hela tiden. När sammandragningarna blev mer smärtsamma gick vi tillbaka till rummet. Nicole var med. Jag berättade historien om Linnéa för henne mellan värkarna. När det började och vad vi tror är orsaken till att Linnéa till slut kände att hon inte kunde fortsätta leva. Allteftersom jag berättade blev värkarbetet mer och mer etablerat. Jag fick ta långa pauser i slutet av min historia.

När kl var 19.00 var värkarna ordentligt tilltagna och jag fokuserade på min andning och på att slappna av emellan och det gick bra. Kanske skulle profylaxen fungera denna gång!

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, värkarbete, induktion, spräcka hinnor, Danderyds förlossning, Nicole Silverstolpe, förvärkar

Lillasyster finns!

Omtumlande.
Fantastiskt.
Overkligt.

Så kan man väl sammanfatta de första dagarna i bebis lilla liv. För oss alltså.

Bonus.
Guldkant i tillvaron.
För bra för att vara sant.
Otroligt.

Livet är så märkligt…

Tänk att man kan skapa liv.
Tänk att vi har fått den här möjligheten igen.
Tänk att lillasyster finns.

Hon kommer med glädje.
Hon kommer med hopp.
Hon kommer med framtiden.

Vi bara är… här i vår bubbla av lycka och overklighet…
Tack för att du finns lillasyster…

Läs även andra bloggares åsikter om lillasyster, barn, glädje, omtumlande, nyfödd

Mina fyra barn i livet!

Lillasyster kom i natt, den 17 nov.
23.25.
Hon var 50 cm och vägde 3785 g.

Vi är hemma nu.
Trötta men väldigt lättade och glada över att det gick bra.

Det är en märklig tid med mycket känslor.
Linnéa som önskade sig en lillasyster så mycket… och aldrig fick det.
Lillasyster som inte skull finnas om inte Linnéa hade tagit sitt liv.

Jag återkommer med mer information inom kort.

Läs även andra bloggares åsikter om lillasyster, förlossning, lycka, hopp, framtid

Varsågod och kom ut!

Du är på dag 280 av 280. (100%).
Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 6 fulla dagar (v39+6).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum idag
Du har 0 dagar kvar till beräknad förlossning.

Jag trodde nog inte att jag skulle behöva skriva ett sådant här inlägg!
Idag är det lillasysters födelsedag, men har hon glömt bort det själv?

Hon ska ju komma ut idag!
Vi väntar och väntar och väntar!
Johans pappaledighet har börjat idag. Jag har helt tomt i min almanacka. Pojkarna håller på att spricka av nyfikenhet. SMS och mail duggar tätt… ”har det hänt något?” Och jag ser på bloggstatistiken att ni är många som väntar med oss… ; )

Linnéa och Jonas hade kommit ut före beräknat datum.
Emelie och Oscar kom dagen efter.
Och nu är det Dagen D.

Jag har haft ordentliga sammandragningar/förvärkar de senaste dagarna. Igår och idag är de mer smärtsamma än tidigare. Det gör att jag minns hur ont det gör att föda barn…

I övrigt är jag alldeles väldigt otymplig. Tjock och stor. Foglossningen är bättre sedan lillasyster kommit ned en bit i bäckenet. Det stabiliserar väl. Mina händer är sämre. De är konstant bortdomnade i fingertopparna och jag har dålig kraft i händerna. Tappar saker hela tiden. Ibland värker det väldigt mycket. Jag är trött. Efter lunch är jag inte till mycket nytta alls. Sover gärna en stund på eftermiddagen och går och lägger mig tidigt!

Så är det med det…

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, väntan, förlossning, v 40, beräknad partus, födelse